frkn felicia

  • ,

    Fler julkort i posten, tack

    Fler julkort i posten, tack

    Jag älskar att få julkort! Att någon har tagit sig tiden att antingen hitta ett fint kort (eller ännu bättre, ett fult) på någon kitschig tomte, eller till och med ta ett fint kort på sitt gulliga barn (eller sitt fula barn, alla barn ska få synas på julkort) (OBS! Skämt!), köpt frimärken, skrivit ut adressen, och gått till en postlåda för att skicka en julhälsning. Himla fint! Jag älskar all post som jag inte själv har beställt, i det här samhället där allting finns i mobilen bakom en skärm. Till och med lokaltidningen gör mig glad en gång i veckan. I år har brevlådan ekat tom på julkort, ingen av våra vänner har fått några nya barn de vill visa upp (OBS! Skämt igen!), och ingen har haft tid att skriva ut adresser för hand.

    Inte heller vi har haft tid att skicka ut julkort, vilket innebär att även våra vänners brevlådor har ekat tomma. Våra barn har i alla fall inte synts till i dem. Synd och skam, tycker jag. Vi tog lite bilder på barnen, i juliga kläder, på en fårskinnsfäll bredvid en rumsgran, men längre än så kom vi inte. Tur att vi gör en väggkalender till våra föräldrar varje år, så att bilderna kommer till användning annat än för att visas upp för irriterade Instagramföljare som var trötta på mina barn för två år sedan.

    Eftersom jag har valt att inte dela mina barns ansikte på den här sidan där vem som helst kan klicka sig in och titta på dem kan jag ju inte heller visa bilderna jag tog. Ni får lita på mig när jag skriver att de var gulliga!

    Men precis som jag tidigare har efterfrågat att fler personer jag känner börjar blogga, efterfrågar jag nu att fler julkort skickas! Ni behöver inte skicka dem till mig, om ni inte vill, men att hålla i en tradition som innebär lite ansträngning, lite omtanke och lite paus i scrollandet tycker inte jag vore helt fel. Låt inte julkorten dö ut med våra far- och morföräldrar. Jag vill ha kylskåpet fullt av era barn, och era katter i tomteluvor, och era kitschiga tomtar. Jag vill få ett handskrivet kuvert i brevlådan, med ett riktigt frimärke. Är jag den enda?

    Förra året lyckades vi faktiskt skicka ut julkort. Jag har inte hört en enda person vi skickade dem till kommentera det, så de kanske inte kom fram, eller inte uppskattades, eller så tyckte folk bara att vi var pretentiösa. Och det i sig kanske borde avskräcka mig, men tänker nog fasen ta nya tag nästa år och skicka ut julkort igen. Kanske är det någon där ute som faktiskt blir lite glad av att få en kort, precis som jag skulle bli. Och då är det väl ändå värt det.

    Förra årets julkortsfotografering. Det här blev, av uppenbara anledningar, inte bilden vi skickade ut.

  • Wicked!!!

    Wicked!!!

    Okej, tre utropstecken, tänker ni nu och undrar vad som kommer. Men det är såhär att jag och min syster tog oss en liten lyxeftermiddag igår och gick och såg Wicked på VIP-bio. Mmmm, living large, så att säga. Min, och min systers, relation till Wicked började i Glee-eran (som för oss är en oändlig era, för Glee har format denna kropp), där de sjöng Defying Gravity om och om och om igen och ingen blev trött på den. Soundtracket finns i min vinylsamling och det är min go-to-musik när jag bakar eller lagar mat. I köket låter jag precis som Idina Menzel, så det så. Jag har utifrån låtarna gissat mig till en handling, och eftersom Wicked är en musikal som sattes upp på Broadway när jag var ett barn trodde jag aldrig att jag skulle få veta om jag hade rätt eller inte.

    Men det fick jag, tack vare Hollywood! Och jag hade så fel! Men vet ni, det gör ingenting, för storyn var bättre än vad jag hade tänkt ut på min egen lilla kammare. Nu vet jag inte riktigt hur filmhandlingen lirar med Broadwaymusikalen såklart, men jag hade nog ändå inte rätt. Filmen förutsätter att du har någon form av förkunskap i form av koll på The Wizard of Oz, klassikern från 1939, och handlar om Glinda och Elphaba, den goda häxan som åker runt i en bubbla och den Elaka Häxan Västan (låter inte alls lika snazzy som på engelska, the wicked witch of the west). Båda möter vi i The Wizard of Oz, där Elphaba möter döden i en hink med vatten kastad av Dorothy.

    Men Wicked utspelar sig långt innan det, när Glinda och Elphaba bara var två magistudenter på Shiz University. Elphaba, som föddes med grön hy och under hela sin uppväxt behandlats illa på grund av fördomar och mobbing, och Glinda, som får Ivanka Trump att se ödmjuk ut. Vi får följa hur de hatar varandra, hittar varandra och upptäcker att världen inte alls är som de trodde. Med Ariana Grande, Michelle Yeoh, Peter Dinklage, Cynthia Erivo, Jonathan Bailey och Jeff Goldblum. Och så en inte så liten cameo av legenderna, självaste Idina Menzel och Kristin Chenoweth, som spelade huvudrollerna på Broadway.

    Det är en musikal, och eftersom jag älskar musikaler är det bara ett plus för mig, men man ska vara medveten om det när man går in i biosalongen. Det är storslagna musikalnummer och synkroniserad koreografi och stämmor i alla möjliga olika sammanhang. Sedan tror jag att humorn och skaparglädjen som den här filmen sprudlar av kan locka även den mest inbitna av musikalskeptiker. Men en färgglad, högljudd, fantasifull, klassisk musikal är det.

    Jag är väldigt imponerad av skådespelarna (säger jag som att jag visste någonting om skådespeleri). Jag var minst sagt skeptisk när jag hörde att Ariana Grande skulle spela en huvudroll, men jag är positivt överraskad av hennes komiska timing och tolkning av Glinda. Cynthia Erivo, som jag aldrig hört om förut, var jättebra och Jonathan Bailey lyser upp alla rum han är i. Tyvärr är den jag är minst imponerad av Jeff Goldblum, det kändes inte riktigt som att han fick leva ut i den här rollen, vilket är konstigt eftersom en narcissistisk, uppblåst bedragartrollkarl är precis vad jag tänker att han gör bäst.

    Så jag tycker att filmen förtjänar sina tre utropstecken, vilket ju är maxantalet utropstecken man kan skriva efter en mening. Jag fick skratta (mycket), gråta (en hel del där också, rädda lejonungar i bur säger jag bara), mima med i Defying Gravity och inte en enda gång fick jag impulsen att ta upp mobilen och börja scrolla. Och det säger något, i dagens samhälle. Och vet ni vad det bästa är? Det kommer en tvåa!

  • Påtvingad paus

    Påtvingad paus

    Förra veckan stod jag och sminkade mig tidigt en morgon inför en avdelningsdag med jobbet. Jag hade vaknat tidigare än vanligt, och hade egentligen inte speciellt bråttom. Ändå funderade jag inte så mycket över hur fort mitt hjärta slog, eller hur ytligt jag andades. Det var först när jag märkte att jag sminkade över tårar som jag slutade. Jag grät en skvätt, smsade min chef och bytte till mjukisbyxor. Jag känner igen tecknen för väl.

    Avdelningsdagen, med tillhörande presentation inför folk, kom efter två heldagar med separata utbildningar och en fullspäckad helg då jag inte var hemma någonting. Jag, familjens mest introverta person, hade spenderat flera dagar, egentligen flera veckor, i sociala sammanhang och skulle nu upp på en scen med en mikrofon. Jag tog en sjukdag istället. Sedan satt jag hemma och jobbade resten av veckan. I tvingat lugnt tempo.

    Det är lätt för mig, precis som för många andra kvinnor gissar jag, att hamna i duktighetsfällan. Det är alldeles för lätt att säga ja, att vara till lags, och att vilja för mycket. Jag märkte det häromdagen när jag sa nej till att ta på mig ett nytt projekt på jobbet, med hänvisning till att jag redan har mer än fullt upp och att jag helt enkelt inte hinner, och min chef struntade i det och gav mig ansvar för projektet ändå. Jag har sagt ja för många gånger, så när jag sa nej var det ingen som lyssnade. Jag märker det hemma, när jag klockan 23.38 en onsdagskväll julpyntar, fast jag borde sova, för att herregud, första advent har ju redan varit och alla andra har hunnit julpynta och jag måste också för det måste vara mysigt för barnen.

    En klassisk duktig flicka. Men jag känner igen mina tecken. Och jag lyssnar på dem. Det var inte så duktigt att skolka från avdelningsdagen och inte hålla min presentation, det var inte duktigt alls faktiskt. Men det var nödvändigt. Så jag gjorde det. Satte på mig mjukisbyxorna, tände ljus i köket och spenderade hela dagen med mina barn. Vi gick till biblioteket, fikade och njöt av den iskalla solen. Prioriterade om i några timmar. Och nu kanske jag orkar. Orkar allt som ligger framför med jular och treårskalas och den mest hektiska perioden på jobbet och stök. Orkar ta djupa andetag och slipper sminka över tårar.

  • 49: Veckans soundtrack

    49: Veckans soundtrack

    Förra veckan var fylld av Spotify Wrapped-skryt på sociala medier. Wrapped-listan var ju roligare än julafton innan jag hade barn, men nu är det mest ett bevis på hur lite egen musik jag lyssnar på till förmån för Teletubbies och Käärijä. Men eftersom jag inledde förra veckan med en smärre krasch i form av en panikattack under sminkningen och sjukskrivning och hemarbete resten av veckan får min Wrapped-lista (eller ”Dina topplåtar 2024”) bli veckans soundtrack.

    Låt nummer 31 (!) är den första låten på listan som inte är barnens. Och det är TEXAS HOLD ‘EM med Beyoncé. Det kan jag stå för. Min mest lyssnade är, inte alls oväntat, Cha Cha Cha med Käärijä, och sedan kommer en hel massa Joost, Lia Larsson, Frost-soundtrack, Bolaget, Gunilla Persson och Samir & Viktor. Vad gör man inte för sina ungar, ändå.

    Lyssna på egen risk!

  • 48: Veckans soundtrack

    48: Veckans soundtrack

    Herregud. Vecka 48 var inte nådig. Hela veckan gick i ett, och jag tror att vi hade någonting varje dag. Jag fyllde år, storhandlade, gick en utbildning i AI, fick massage, var på IKEA, bodde en natt på hotell i Norrtälje, firade min pappa med smide och mat inne i stan och gick i genom min mans farmors hus, som ska säljas. Igår kväll, när allt detta var gjort, och med en utbildning idag och en avdelningsdag imorgon framför mig, kände jag mig helt överkörd. Här är soundtracket till den hysteriska veckan:

    Jag började veckan med att lyssna på P3 Musikdokumentär om Rob Halford, sångare i Judas Priest. Jag är inte asförtjust i Judas Priest och har aldrig lyssnat på Judas Priest och kommer nog aldrig lyssna på Judas Priest, men det var otroligt intressant att lyssna på dokumentären om honom. Jag visste alltså ingenting innan i måndags, men jag är nu helt okej imponerad av den här mannen.

    Det här säger ju sig självt lite, eftersom jag fyllde 31 i veckan. Den här låten är den jag spelar istället för att sjunga typ Vi gratulerar när någon annan fyller år, och det är den jag hellre hör när jag själv fyller år.

    Möttes i veckan om nyheten att My Chemical Romances gamla trummis har dött, bara 44 år gammal. Det var den trummis de hade när de spelade in sina bra plattor, för efter The Black Parade gick det bara utför, och han har tydligen kämpat mot psykisk ohälsa länge. Väldigt sorgligt, såklart, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som hände med hans hundar. Anledningen till att han hittades, några dagar efter hans död förmodligen, var nämligen att myndigheter skulle dit och omhänderta två hundar. Men ingen mer information har släppts om hundarnas välmående. Tyvärr.

    Den här låten har jag av oklar anledning haft på huvudet halva veckan. Jag har inte lyssnat på den frivilligt, och inte lyssnat på radio någonting, men ändå finns den där i bakhuvudet hela tiden.

    Jag, mina syskon och min pappa var och smidde i lördags. Min bror är smed och vi gav det till pappa i födelsedagspresent i år, mer om det sedan. Men när jag stod och bankade på järnet gjorde jag det tydligen i takt till Queens We Will Rock You. Min syster började sjunga på den och sedan satt den fast. Och det förstörde helt min rytm.

    Den här låten fick jag på huvudet när jag tog en kisspaus från smidet och gick ut på Skeppsholmens kaj och såg en helt lila himmel och ett upplyst Strandvägen på ena sidan och den upphöjda Katarinakyrkan på andra sidan. Det var helt löjligt vackert, och jag är inte helt säker på varför just den här låten kom till mig då, men så var det.

    Sedan har jag också lyssnat på P3 Musikdokumentär om Mayhem, men jag har inget tålamod med sådan skit (varken musiken eller miljön och händelserna kopplat till dem).

  • ,

    Tre dagars ljus

    Tre dagars ljus

    Innan det började regna, och sedan regnade i princip konstant i fem dagar, hade vi tre dagar av ljus. Det föll snö, som stannade kvar tack vare några minusgrader, och solen visade sig. Jag är glad att jag tog mig ut och fångade bevisen med kameran innan molnen hopade sig och novembermörkret tog över och snö och sol började kännas som en ouppnåelig fantasi.

    Det är något med det här mörkret som känns som en käftsmäll varje år. Jag klarade det bra när jag var yngre, kunde komma hem efter skolan och tända en brasa i kaminen och läsa en bok i fåtöljen. Förstod inte riktigt vad mamma menade när hon sa att hon blev så trött av mörkret, för jag tyckte inte att det påverkade mig. Men nu, när jag har ansvar och måsten och sällan bara kan sätta mig i fåtöljen och läsa en bok helt utan dåligt samvete, känns mörkret som en tung filt över vardagen.

    När jag var liten blev jag alltid ledsen när andra sa att de inte gillade november. Det är ju min födelsedagsmånad, tänkte jag, och tog lite illa upp å novembers, och mina, vägnar. Jag såg inga problem med månaden, det var ju en sådan rolig grej som hände den månaden att alla eventuella negativa aspekter överskuggades. Jag fick ha kalas! Jag fick presenter! Jag fick välja vilken middag vi skulle äta, helt själv! Vad gör väl lite regn och rusk och mörker när man inte har något annat för sig än avslappning och roligheter?

    Nu har jag sällat mig till den stora skaran svenskar, och säkert norrmän och finnar och islänningar och ryssar och kanadensare, som ogillar november. Det spelar ingen roll att det är min födelsedag och att jag får presenter och ha kalas, och det här att jag måste välja vad vi ska äta till middag nästan varje dag skulle jag gärna slippa, mörkret tar över allt.

    Därför är en sådan här ljusglimt i den eviga natten som att få andas frisk luft. Att få lite snö och lite sol, hur kort tid det än var, är livsviktigt. En första hjälpen i väntan på december och advent, som är den riktiga räddningen. När vi placerar ut extra ljus, både ute och inne, och börjar lyssna på jullåtar istället för regnet och våra kollegors suckar, planerar högtider istället för vilken sorts pasta vi ska ha till köttbullarna den här veckan, torkar spillt julgodis istället för snor, diskuterar hur mycket bättre julkalendrarna var förr istället för hur trötta vi blir av mörkret.

    Novent och vinterpynt är begrepp jag har hört de senaste åren, framför allt i år. Att tjuvstarta julstämning och göra november lite mer uthärdligt. Med två små barn och en begränsad budget har jag inte haft möjlighet att ta vara på det i år, men jag har höga förhoppningar inför nästa år. Då ska jag minsann pyssla med granris och rönnbär och ta fram bonader och byta gardiner och kuddfodral, och göra allt jag kan för att november ska bli mysig, inte något att överleva.

    Just nu känns snö och sol som ett ouppnåelig fantasi, men på söndag är det första advent och då jäklar ska det bli ljus ändå!

  • 31 år

    31 år

    Igår kväll, efter åttio minuter massage på Vana Spa i Södertälje (eller Snäckviken, som de skriver på sin hemsida för att inte avskräcka folk från att åka dit), en enkel läggning av barnen och ensamtid med en bok, kom jag på mig själv med att ändå vara på dåligt humör. Jag hade alla förutsättningar att vara riktigt rofylld och nöjd med livet, men ändå hade jag kort stubin, tyckte att allt luktade äckligt och ville bara gå och lägga mig. Jag funderade medan jag borstade tänderna på varför jag inte var gladare, det är inte PMS, det är inte sömnbrist… Men så kom jag på det, det är åldrande.

    Idag fyller jag trettioett år gammal. Och även om en del av mig vet och känner att det är en välsignelse att få bli äldre, och att alternativet, att inte ha blivit äldre, är för sorgligt för att tänka på, skaver det i mig. Jag är nu trettio-någonting. Jag är inte i tjugoårsåldern, jag är inte bara trettio, jag är trettio-någonting. Över trettio. Egentligen kan jag leva med själva åldern, jag är villaägare, tvåbarnsmamma och har ett fast och seriöst jobb, jag kan bära upp trettioett. Men det är att tiden rinner förbi i en snabbare takt än vad jag väntat mig som skrämmer mig. Nyss hade jag ju panik för att jag var tjugo-någonting. Och strax innan det hade jag precis blivit tonåring.

    Jag vill inte fylla trettioett, för jag vill inte att tiden ska ha gått så fort. Jag vill inte att tiden ska fortsätta gå så fort. Jag vill leva för alltid. Spendera evigheten med mina barn och alla andra jag älskar. Jag vill hinna läsa alla böcker, lyssna på all musik, följa varenda steg i mina barns liv. Dödsångest, kanske det kallas, trots att jag inte planerar att dö på länge länge. Jag hoppas verkligen att de som tror på himlen har rätt, för en evighet i ovetandes mörker känns för läskigt, och att tänka att varje år för mig närmare ett paradis känns lite lättare att bära.

    Nej, men, så att… Det är kul att fylla år nuförtiden.

    Jag hoppas att jag kan komma till ro med mitt oundvikliga åldrande och att jag lär mig ta tillvara tiden, så att det inte känns som att den rinner mig ur händerna. Igår kväll var det jobbigt. Idag känns det lite lättare. Men det gör det kanske när folk ler åt en och säger grattis, och när det kommer presenter, och hälsningar på mobilen. Imorgon inleder jag mitt liv som trettioettåring och kanske kan de morbida tankarna hålla sig undan till trettiotvåårsdagen, åtminstone.

  • A Court of Mist and Fury

    A Court of Mist and Fury

    Okej, nu har jag tagit mig an den andra boken i ACOTAR-serien av Sarah J. Maas, A Court of Mist and Fury (eller ACOMAF, om man hänger på sociala medier). Jag säger som jag sa inför min recension av den första boken; brace yourselves, här kommer åsikter.

    Boken börjar med en traumatiserad Feyre, plågad av mardrömmar och posttraumatiskt stressyndrom, som försöker navigera sig i den nya verkligheten som faerie, förlovad med en lika traumatiserad och mardrömsplågad Tamlin (som han tyvärr fortfarande heter). Nu har även Tamlins gamla bästis Ianthe anlänt till herrgården, och hon osar dåliga nyheter. Feyre lider, helt förståeligt, enormt av det som hände under berget i slutet av den första boken och hon har svårt att göra ens de mest basala saker, än mindre planera ett bröllop, vilket Ianthe då tar över helt. Samtidigt har Tamlin inte möjlighet att se hennes lidande, eftersom han är så upptagen med att hantera sitt eget. Feyre tynar bort, olycklig, och på bröllopsdagen ångrar hon sig, skickar en panikslagen tanke till Rhysand, som direkt kommer och hämtar henne. Resten av boken utspelar sig i Rhysands hem (mer eller mindre).

    Överlag tyckte jag om boken. Min ödmjuka åsikt är att den var bättre än den första, eftersom det händer mer under hela boken, allt är inte inklämt på de sista hundra sidorna. Jag tyckte att beskrivningen av Feyres PTSD var både intressant och, kan jag tänka mig, verklighetstrogen. Jag tyckte det var väldigt roligt att få lära känna Rhysand och hans hem, och vänner, och att få en större värld att leva mig in i. Jag har dock ett par punkter jag skulle vilja lyfta:

    • Smeknamnen. Alltså vad är författarens besatthet av att ge alla karaktärer smeknamn? Dessutom enstaviga sådana. Rhysand blir Rhys, Azriel blir Az, Cassian blir Cass, Morrigan blir Mor, Tamlin blir Tam. Jag känner en massa människor som heter olika saker, jag gör inte såhär med något av deras namn. Visst har några av dem smeknamn, men aldrig första stavelsen i deras namn. Det hade varit mer verklighetstroget om Cassian kallades för Gandalf för att han vid en maskerad klädde ut sig till honom (som stämmer för en av mina kompisar), eller att Morrigan kallades för sitt efternamn för att det en gång fanns en till med samma förnamn i gänget.
    • Ingen dör. Det här tycker jag både är bra och dåligt, och det är också väldigt vanligt i fantasy. Men nu har de här personerna varit utsatta för sådan fara, och till och med varit dödligt skadade, så många gånger att någon av dem behöver plocka ned skylten snart. Skulle inte askträ vara dödligt för faeries? Två av dem har blivit beskjutna med sådana pilar, men lever fortfarande, och det känns lite godtyckligt alltihop. Ej namngivna karaktärer dör ju hejvilt. Så… snart behöver någon viktig dö, tyvärr.
    • ”När” utspelar sig det här? Det här är egentligen en förbjuden fråga för mig, eftersom fantasy är fantasy och saknar koppling till vår historia eller värld, den behöver därmed inte följa verklighetens regler. Men jag tycker att uppbyggnaden av just den här fantasyvärlden är lite oklar. Å ena sidan har de korsetter, livstycken och trippla kjolar, värmer upp enkla stugor med eld och måste jaga för att få kött, å andra sidan kan hon sätta på sig leggings och en stor tjocktröja, värma konservsoppa på spisen och gå och klubba. Allt det här händer i samma värld och tid, och jag har svårt att få en tydlig bild av hur de lever. Det hänger inte ihop.
    • Sexscenerna. Alltså jag är ingen pryd person, men sexscenerna i den här boken krävde att jag tog korta pauser i läsningen. Jag blev generad, och jag blir aldrig generad. De känns också något forcerade, som att hon visste att hon behövde klämma in något hysteriskt explicit för att sticka ut i mängden av romantacy-böcker som kommer ut. Det är en ganska vanlig fantasybok fram tills att den inte är det, då är den porr i ett kapitel, och sedan vanlig fantasybok igen.

    Jag vill också passa på att bemöta de gissningar jag gjorde när jag hade läst den första boken, och nu vill jag varna för spoilers, för här avslöjar jag viktiga saker som händer i slutet av boken:

    • ”Tamlin dör” gissade jag. Det stämde inte precis som jag tänkte det, men det har ju begåtts ett karaktärsmord av rang, så det är ju nästan sant. Den till synes perfekta mannen har förvandlats till en kontrollerande, misogyn diktator som svälter sina undersåtar, ser människor som ägodelar och samarbetar med ondskan själv för att ta tillbaka någon som lämnade honom helt frivilligt.
    • ”Feyre blir tillsammans med Rhysand” hade jag ju helt rätt i. De är till och med mates, vad nu den svenska översättningen på det blir. Själsfrände? När de får reda på det och börjar kalla varandra för ”my mate” behöver jag ta fram skämskudden. Herregud, ingen i hela universum hade sagt så, med undantag kanske för de där killarna som filmar sig själva när de ligger på kudden och pratar sensuellt med ”sin tjej” och lägger ut det på sociala medier.
    • ”Nesta och Elain får ta en större plats” hade jag delvis rätt i. De var inte med mer i den här boken, men hade större påverkan på handlingen och kommer definitivt att ta en större plats framöver när de, precis som jag förutspådde, kommer till Prythian. Jag är också omåttligt stolt över min förmåga att koppla ihop Elain och Lucien. Det första som hände när hon blev förvandlad till faerie var att de blev mates. Mmmm, har jag läst lite fantasy eller?
    • ”Amaranthas ring med Jurians öga kommer spela roll” var kanske också en lågoddsare, men det stämde ju. Jurian är tillbaka, oklart än så länge i vilken roll och omfattning, men tillbaka är han och än så länge har det inte varit bra för våra huvudpersoner.

    Nu är Feyre tillbaka hos Tamlin och Lucien, och jag tänker dra igång med tredje boken direkt. Återkommer med en ny djuplodande och insiktsfull recension när jag fått tillräckligt med tid att ta mig igenom de sjuhundra sidorna.

  • 47: Veckans soundtrack

    47: Veckans soundtrack

    Vecka 47 har bara ett par timmar kvar och nu känns det verkligen som att mörkret börjar ta ut sin rätt. Det var länge sedan jag var såhär trött, och med tanke på att jag har två små barn hemma säger väl det något. Det är mörkt när jag kliver upp och det är mörkt när jag har slutat jobba. Det var tur att snön kom och gjorde världen något ljusare, och synd att regnet sedan kom och fick ljuset att försvinna. Även en trött vecka har ett soundtrack, och här kommer det:

    Barnen har fått dille på Teletubbies. Jag visade ett avsnitt en gång för att se hur dagens barn reagerar på det, och sedan dess har vi lyssnat på den här låten några gånger om dagen. Det är sådant som gör att folk blir psykotiska, skulle jag tro.

    När vi var yngre och fräschare delades en låt som heter ”I play Pokémon Go” hejvilt. Det var ett litet barn som hade skrivit och spelat in en låt om Pokémon Go, och några år senare, när tidigare nämnda barn kommit in i målbrottet, släppte han en låt som heter ”I wanna be a furry”. Den låter som Panic! at the Disco ungefär, inte alls som att han bara är 13 år gammal när han spelar in den, är otroligt catchy och helt jävla ridiculous. Nils gillar Pokémon Go-låten, och när vi spelat den kommer alltid Furry-låten, som vi gillar. Sedan sjunger vi på den hela veckan.

    Lyssnade på P3 Musikdokumentär om Lil Wayne tidigare i veckan och förfärades över vad den alltför unga rapparen i beroendeställning utsattes för i musikbranschen. Folk är inget annat än sjuka i huvudet. Men kom då, under avsnittets gång, att tänka på att jag faktiskt också hade en kort Lil Wayne-period, däromkring när Lollipop släpptes. Mmmm, tänk att lilla 14-åriga Felicia gick omkring där och lyssnade på Got Money i min mp3. Vilken syn.

    Efter Lil Wayne kom ett avsnitt om Shakira. Min respekt för henne ökade drastiskt när jag fick höra att hon skriver och producerar sina låtar själv. Hade ingen aning om det? Kul i alla fall!

    Säger väl sig självt egentligen. Säsongens första snö!

    Igår skulle vi gått och sett Kishi Bashi på Kulturhuset Stadsteatern, men det fanns ingen barnvakt, så vi fick sitta hemma. Det stoppade oss inte från att lyssna på honom i våra små högtalare dock. Så bra!

  • Second hand-fyndat

    Second hand-fyndat

    Kan det vara så att jag har ett beroende? Kanske. Men det är ju så mysigt att gå runt i stöket som är en second hand-butik och titta på alla galna saker som folk lämnar in i tron om att andra kanske kommer vilja köpa dem. Bland alla gamla Lager 157-tröjor, trasiga ramar, högar med vita tallrikar, dansbandsvinyler och smutsiga dockor finns (ibland) guldet. Jag vill vara den som vaskar fram just det där guldet, tar hem det och pryder mitt hem med det. Och i veckan har jag varit iväg igen, och faktiskt fått hem en del kul.

    De här gulliga julburkarna bland annat. De ska jag lägga sill i när vi firar julafton här i jul.

    Även den här fantastiska väggprydnaden med tomtar på, och en liten ringklocka i änden! Magisk! Jag ska hänga den tillräckligt högt upp så att barnen inte når den bara.

    Lite mer julpynt. En tomtemor, en plåtburk i jättefint skick och två röda lyktor.

    En jättefin liten senapsgul vas som jag ska ha granris i, så fort jag orkar ta mig ut i kylan och attackera vår gran.

    Helt fantastiska drinkglas med rosa fötter. Älskar färgat glas! Det fanns bara fyra, men de var utspridda, så jag var glad att jag hittade dem i alla fall.

    En tillsynes helt ny hängande ljusstake från Dorre för ynka 19 kronor. Älskar sådana här! Struntar i att det inte är inne längre!

    Egentligen är det här en gardin och jag hittade bara en, men den var så fantastiskt fin att jag köpte den ändå. Den kommer få fungera som duk här hemma.

    Vilka grejer ändå va? För typ 250 kronor totalt. Älskar det!

  • Hall-inspiration

    Hall-inspiration

    Nu när jag och Pelle har tittat på Hjälp vi har köpt ett franskt ruckel! har det börjar klia i fingrarna igen. När vi blev klara med tv-hörnan, och då hade gjort om vardagsrummet, en klädkammare, Nils rum och just tv-hörnan på typ två månader, tog vi en paus. Det behövdes. Men nu kliar det som sagt i fingrarna igen, och även om vi inte har någon tid över alls i november har vi börjat planera lite. Kanske kan vi sätta igång i december igen?

    Vi har börjat titta lite på vårt sovrum, som kommer att bli Märtas rum när hon är stor nog att gå i trappen (och vi alltså kan flytta ned vårt sovrum), och har bestämt oss för att tapetsera där och det kommer bli jättefint. Men det som jag är mest taggad på är hallen. Vi har beställt hem två färgprover (Otto och Idyll, från Klint) och ska testa dem på garderoben (och allt som är panel egentligen). Hallen just nu är väldigt mörk, och vi vill göra den lite ljusare. Det här är hallen just nu:

    Det svåra med huset vi köpt är att mina föräldrar, som bodde i det innan, redan hade gjort allt så fint. Men vi vill inte ha det som de hade det, eftersom det då känns som att ha flyttat in i mitt barndomshem bara. Typ som att vi vaktar huset åt mina föräldrar. Så vi behöver göra det till vårat, och det enklaste att göra är att byta färger. Göra mörkt ljust, och tvärtom. Det här är vår (min) moodboard för hallen:

    Mmmmm, inte helt fel va? Jag tänker en lite mörkare nyans av antingen grönt eller blått på allt som är panelinklätt i hallen, och en matchande ljusare nyans på väggarna.

    Antingen denna kombination, Otto och Rimfrost från Klint. Utan att ha provmålat är det min favoritkombination, och jag tror att det skulle passa bra med det ljusgula som är i vardagsrummet.

    Denna kombination, av Idyll och Eden från Klint, är ju säkert också helt fantastisk, men eftersom köket (som ligger i anslutning till hallen) kommer att vara grönt blir det kanske lite mycket?

    Trappen, som just nu har både tapeter och typ tre lager färg på sig, ska jag ta mig an också. Det går inte att måla ett lager till, så jag får lov att riva tapeten och skrapa bort färgen. Med lite tur får jag bort all färg och kan slipa mig till träet. Då ska jag försöka få till en slipning och vitlasering, och kanske kanske kanske går det med lite knep och fusk att få en fin trätrappa. En rund handledare ska också upp, så att barnen har något att hålla i när de går upp för trappen. Och en tavellist utmed väggen. Med tiden blir det också dörr- och golvbyte. Mmmmm, så fint det kommer bli.

  • Jag och Ingeborg

    Jag och Ingeborg
    Dagligt skrivförslag
    Om du fick träffa en historisk person, vem skulle det vara och varför?
    Visa alla svar

    Okej, det här var en spännande fråga! Det finns hundratals historiska personer jag skulle vilja träffa, Marie Antoinette, Vincent van Gogh, Erik XIV, Alexander den store, Rasputin, Kleopatra, drottning Elizabeth I, Heliga Birgitta, Marie Curie, drottning Kristina, den person som inspirerade karaktären Jesus (BRASKLAPP: enligt min trosuppfattning, respekterar att finns människor som tror annat), Raoul Wallenberg, Sacagawea, Cecilia Vasa, någon som utvandrade från Sverige till Amerika under 1800-talet, ja ni förstår. Det finns att ta av.

    Men helt ärligt skulle jag vara mest intresserad av att träffa en helt vanlig person på medeltiden. Jag är otroligt fascinerad av medeltiden, och skulle så gärna vilja veta hur vardagen såg ut. Jag tänker en kvinna i min ålder (av uppenbara skäl), borgerlig eller storbonde (för att jag tänker att de kanske hade större möjlighet att veta vad som fanns utanför den egna byn än en vanlig bondefamilj), i 1300-talets Sverige. Hon kanske heter Ingeborg eller Ragnhild eller Gunsten, vem vet. Hon var omyndig, hade typ fem barn och en man hon inte valt själv. Hon bodde i en by eller i utkanten av en stad, jobbade hårt och hade antagligen levt mer än halva livet redan.

    Det skulle antagligen finnas en oändlig mängd saker som skiljer oss åt, men jag vill träffa henne och se vad som också förenar oss. Är våra förutsättningar så olika att vi inte kan hitta någon gemensam grund alls, eller har människorna inte förändrats så himla mycket egentligen? Hon kanske inte kan uttala sig om Harry Potter, men hon kanske gillar musik. Hon förstår nog inte så mycket av mitt jobb, men vi kan prata om barnuppfostran. Det skulle ta en evighet att försöka förklara sociala medier, men hon kanske också har fått sitt hjärta krossat någon gång.

    Det är det där jag vill åt och det är därför jag väljer en helt vanlig 30-åring från Kalmar, som det faktiskt inte finns någonting om i historieböckerna, istället för Leonardo da Vinci, som har restauranger och bokserier uppkallade efter sig.

    Hur levde jag, fast för 700 år sedan? Självcentrerat möjligtvis, men det kanske hon också är.

  • Världens kanske sorgligaste musik

    Världens kanske sorgligaste musik

    När jag presenterade soundtracket för vecka 41 (här kan ni höra det) nämnde jag att jag brukade sätta igång Britney Spears låt Everytime när jag ville gråta när jag var liten. Det är så jag alltid har funkat. Jag har alltid gråtit mycket, till böcker, filmer, musik, verkligheten… Men ibland har jag känt att jag behöver gråta, bara lite allmänt sådär. Ett övergripande behov av att få ut sorg, ilska, frustration, ledsamhet, självömkan. Då har det fungerat utmärkt att släcka ned, låsa dörren, skriva dagbok om vad som än tynger mig för stunden och sätta på någon av dessa låtar:

    Ack, min tidiga tonår. Som jag har gråtit till den här låten. Jag hade en tuff tonår, rent hormonmässigt, och var ett stort Tokio Hotel-fan, så tårar har runnit så att säga. Jag har ”lärt mig” tyska (läs: gissat mig till vad orden betyder) genom att lyssna på Tokio Hotel, och tyckte att det var så himla fin text i den här låten. Kom och hjälp mig flyga. Mmm, fortfarande fint faktiskt.

    Den här var länge en garanterad gråtfaktor för mig. Det var i mina tweens (typ när jag var 11-12 år), som präglades av hjärtesorg och, hör och häpna, hormoner. Jag har varit väldigt obesvarat kär, inser jag när jag går igenom de här låtarna. Låten har kanske inte samma effekt på mig nu, även om den såklart fortfarande är väldigt bra, men jag kommer ihåg hur jag satt framför datorskärmen när resten av familjen hade gått och lagt sig och kollade på bilder på killen jag var kär i och grät till den här låten (haha).

    En låt jag har gråtit mycket till i vuxen ålder. Kents bästa låt, utan tvekan. Håkan Hellström ska ha sagt att ”Kevlarsjäl får hjärtat att gå sönder” och jag kan inte annat än att hålla med. Jag får som klumpar i mig när jag har hör låten, klump i magen, klump i halsen, klump i hjärtat. Munspelssolot aktiverar tårkanalerna, var jag än är och vad jag än gör.

    Så länge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när du stack ett hål i min kevlarsjäl

    Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl

    Kom, gör ett hål i min kevlarsjäl

    Det är något med de där raderna. Något som blottar mig. Jag har haft personer som har varit mina sår, och gjort så att jag har blött ihjäl. Och när jag har fått ett hål i min kevlarsjäl har jag lyssnat på låten, och gråtit och gråtit och gråtit.

    När jag var i min tidiga 20-ålder fanns det ingen vackrare låt (med undantag för Kevlarsjäl, alltid med undantag för Kevlarsjäl) än den här och den var länge ett självklart inslag i mina gråtkvällar. Jag hade en period mitt i min 20-ålder när jag skulle bli självständig. Jag hade fått för mig att jag aldrig skulle få en partner, och att jag skulle behöva leva mitt liv ensam, och därför behövde vänja mig vid att göra saker själv (jag saknar också kompisar med samma musikintresse och -smak). Så jag gick på Jake Buggs konsert på Berns själv. Tog mig till den här låten, sedan blev jag ledsen och åkte hem. Själv.

    Det här var mitt gamla ex favoritlåt (nu pratar vi tio år sedan). Han visade den för mig och det blev den perfekta låten att lyssna på för att gråta över att han hade dumpat mig för en annan, på en offentlig plats, så att jag ”inte skulle göra en scen” (män, right?). Det råkar ju också vara låten som spelades sista gången jag träffade Tjabo, så det fortsätter att vara en låt med bara sorgliga betydelser.

    Mmm, det känns kanske konstigt att Takida på en lista. Överhuvudtaget. Men jag hade en vän en gång. En vän som inte fick leva så länge. Och hennes favoritband var Takida. Så när cancern tog henne, två veckor innan våra sextonårsdagar, och begravningen behövde ske, spelades den här låten. Det tog mig tio år innan jag kunde lyssna på låten igen, och än idag är det svårt. Sitter faktiskt just nu och gråter på jobbet. Tack gode gud för egna kontor.

    Nu låter det som att jag är ledsen hela tiden. Det är jag inte. Men när jag är ledsen gillar jag att gråta ut på riktigt. Så varsågoda att gråta med mig.

  • Tips till dig som är hemma med två barn

    Tips till dig som är hemma med två barn

    Jag säger det väldigt ofta i mitt liv känns det som, men jag var föräldraledig och hemma med båda mina barn. Nils hann inte börja förskolan innan Märta föddes, och det kändes fel att skola in honom samtidigt som han också fick ett syskon. Jag tyckte också att det var väldigt skönt att slippa ha tider att passa varje dag, för lämning och hämtning, och får ångestkänslor av tanken på att lämna bort mina barn överhuvudtaget (vilket går att läsa mer om här, om man nu skulle vilja göra det).

    Min upplevelse av att vara hemma med två barn i olika åldrar var att det var helt fantastiskt, men ska vi vara helt ärliga var det också otroligt tufft. Det var mer än en gång jag tappade det totalt och vissa stunder ville jag inget hellre än att Pelle skulle komma hem och ta över (alltså timmen det tog från att han slutade jobba till att han kom hem var outhärdlig). Så om du står inför valet att antingen ha hemma storasyskonet på heltid (do it, do it, do it!) eller om du ska låta hen gå kvar på förskolan, och väljer att ha syskonet hemma kommer här lite konkreta tips från en som testat i ett år:

    1. Förbered! Allt! Lägg fram kläder och ombyten dagen innan, se till att det finns mellanmål och måltider redo och fyll på toapapper, blöjor, våtservetter, tvål, allt som kan ta slut. Det var ibland en väldigt hög tröskel att börja förbereda för morgondagen när allt jag ville var att lägga mig i soffan och halvsova till Friends, men det var förberedelserna som gjorde att jag överlevde föräldraledigheten. Att behöva springa omkring och leta efter ombyten när jag har ett barn som leker med vatten i handfatet och ett barn på skötbordet som ryggbajsat hade knäckt mig.
    2. Planera! På söndagskvällarna gjorde jag ett schema för mig själv och barnen inför varje vecka. En aktivitet på förmiddagen, sedan lunchpaus och en aktivitet på eftermiddagen. Det låter avancerat, men en aktivitet kunde vara allt ifrån fri lek i barnrummet (för Nils, medan jag ammade Märta), till en promenad, till lek på lekplats, till ett besök på biblioteket, till en utflykt. Det var med andra ord inget komplicerat, men gav mig struktur och variation i vardagen.
    3. Våga! Det är läskigt de första gångerna man tar sig iväg med två barn, men ibland tyckte jag faktiskt att det var lättare att vara iväg än att vara hemma. Hos oss hade vi ofta problem med själva påklädningen (speciellt de kalla månaderna, när vi behövde ha ytterkläder, IYKYK), men när vi väl kommit utanför dörren gick det alltid bra. Det var allt det där jag vågade som blev det mest speciella… Att gå iväg och gruppträna (mammaträning, vilken grej!), gå till biblioteket, fredagsfika, gå på museum, göra utflykter… Bara att ta kollektivtrafiken med två barn kan ju kännas överväldigande, men vågar man fungerar det!
    4. Ha egentid! Jag tänkte länge att det fungerade att vara hemma med två barn och att Pelle sedan kom hem och avlastade på kvällarna. Men när jag fick tipset av ett proffs att schemalägga egentid, alltså tid då ingenting kunde krävas av mig som mamma eller partner, insåg jag att det faktiskt behövdes. En kväll i veckan fick jag göra precis vad jag ville, inom lagens gränser. Det var helt fantastiskt och gav mig energi att orka lite mer.
    5. Var snäll mot dig själv! Man kan förbereda, planera och våga hur mycket som helst, men det blir ändå inte alltid som man har tänkt sig. Barnen somnar inte på dagen och är jättetrötta hela eftermiddagen, de gillar inte mellanmålet och blir hungriga, de vägrar klä på sig och ni kommer inte iväg, de skriker på tåget och du svettas och alla stirrar, ni går av vid fel station och får virra runt i ett industriområde i över en timme innan ni hittar rätt väg, ja ni vet. Allt sådant som händer med barn. Men försök alltid att tänka att oavsett om ni kommer iväg eller inte, om ni hamnar rätt direkt eller efter att ha frågat tre olika personer, så gör du ditt bästa. Och barnen kräver sällan så mycket mer än det.
    6. Låt det ta tid! Tro inte att du ska kunna göra en utflykt med kollektivtrafik till ett museum första veckan hemma. Börja smått och jobba er uppåt. Vi gjorde vår första ”riktiga” utflykt när Märta var ett halvår, och innan dess var det modigaste vi gjorde att besöka biblioteket. Det behöver inte gå fort, för många barn räcker det många gånger med en promenad för att bli underhållna. Och kommer ni aldrig iväg långt, nej, då gör inte det någonting heller.

    Om du är föräldraledig med två (eller ett, för den delen) barn i södra Stockholmsområdet kommer här några tips på utflyktsmål:

    1. Torekällberget. Ligger i Södertälje och fungerar i princip året om (kanske inte så kul när det är snö). Det är lätt att ta sig dit med kollektivtrafiken (varning för backen upp dock, klarade det inte med båda barnen i dubbelvagnen, Nils fick gå, haha) och bil. Djur finns och det finns både restaurang och möjligheter att äta matsäck utomhus. Extra plus för den superstora toaletten med skötbord. Dessutom gratis!
    2. Tom Tits. Ligger också i Södertälje och är roligt framför allt för det äldre syskonet. Finns också bra toaletter, och både möjligheter att ha matsäck och äta i restaurangen. Gratis för barn under tre år, men kostar en liten slant för vuxen. Perfekt ställe att släppa lös syskonet på, medan bebisen sover eller ammar. Glöm inte att ta med ombyte till efter barnen upptäckt vattenexperimenten.
    3. Hågelbyparken. Ligger i Botkyrka och du behöver ta en buss för att komma dit, men det finns en jättebra lekpark, lite djur att titta på (och ibland klappa på!) och möjligheter att äta både matsäck och i restaurang. Perfekt på våren och tidig höst. Ett minus för dåliga toaletter dock, har inte hittat något skötrum där. Men gratis!
    4. Scaniamuseet. Har du ett barn som är minsta lilla intresserad av fordon är detta museum väl värt ett besök. Man får gå in i lastbilar och titta på gamla fordon. Det är helt gratis och det finns ett stort fint skötrum. Det är lite krångligt att ta sig dit med kollektivtrafik, men det går att gå från Södertälje centrum och finns bra parkeringsmöjligheter för dig med bil. Man kan äta här, men just cafédelen känns inte så barnvänlig, och det är dåligt med platser att amma på.
    5. Naturhistoriska riksmuseet. Har du lite äldre barn (typ barn som kan gå) är det här perfekt. Inte jättemycket folk när det inte är helg och allt är barnsäkert. Det finns bra toaletter och möjligheter att äta matsäck eller i restaurang. Däremot är restaurangen svår med två barn om du är själv, då man inte får ha med barnvagnen in. Kostar inte mycket, små barn går gratis, och DINOSAURIER! Du tar dig hit kollektivt, men räkna med krångel (tunnelbana med barnvagn är inte kul).
    6. Tekniska museet. De har ”föräldralediga fredagar” dit man kan komma med sina små barn på fredagar. Gratis för barnen och 100 kronor per vuxen. Jag hann aldrig åka dit, eftersom det är mellan 10.00 och 13.00 och vi brukade vakna vid 09.30, men jag har hört att det är bra.

    Vill du göra något enkelt med två barn fungerar följande också superfint; närmsta lekplats, biblioteket, det lokala cafét, någon ledig eller pensionerad vän eller släkting, öppna förskolan, ett elljusspår eller er tomt, om ni har en.

    Stort lycka till!

  • 45 & 46: Veckans soundtrack

    45 & 46: Veckans soundtrack

    Som jag har tjatat om den senaste tiden har det varit väldigt mycket på sistone, därför kommer här två veckors soundtrack samtidigt. Lyssna och njut på den saliga blandning som är mina två senaste veckor.

    Quincy Jones gick ju och plockade ned skylten, 91 år gammal, och då kan man väl få passa på att lyfta fram några av hans bättre verk. Inte för att jag tror att han har gjort så mycket dåligt egentligen, men Michael Jacksons Thriller får väl ändå läggas på någon form av topplista. Och inte visste jag att han hade varit gift med en svenska? Quincy Jones alltså. En Ulla Andersson, tydligen, som också är mamma till Quincy Jones III.

    Den här låten gick på radio en dag när vi satt i bilen och jag fick sådan feeling. Höjde tills jag inte hörde något annat och bara njöt. Ibland bara får man ta sig sådana där stunder, (i princip) oavsett vad som händer runtomkring.

    När jag har det stressigt finns bara en Spotifylista för mig. Det är min ”Odödligt”-lista, som har musik från 1950- till 1980-talet, framför allt soul och lugn pop. Sätter jag igång den listan går pulsen ned direkt. Det är svårt att få panik när en len röst sjunger om the rubberband man eller om att sitta på the dock of the bay eller om en prästs son som gör snuskiga saker.

    Förra helgen var vi ju och bowlade på Rock and Bowl, där man ska kunna bowla och lyssna på rock. Bowlingen gick sådär, då banan strulade och datorn räknade käglorna fel hela tiden. Rocken var också sådär, de spelade för det mesta bara mindre kända låtar av ännu mindre kända band. Men. Zombie av The Cranberries spelade de typ tre gånger på en timme. Och den är ju bra.

    Radion var på i bilen en dag när Ida Kjos blev intervjuad. Ni vet, systern till den där elitidrottaren som dog av cancer för ett tag sedan, efter en lång kamp. Hon (och hennes bortgångne syster) släpper bok om kampen, och under intervjun om boken spelades den här låten. Det var Elins, systerns, favoritlåt och spelades både när hon dog (herregud) och under hennes begravning. Hjälp, vad berörd jag blev när jag hörde det och den. Hur orkar man sitta i direktsändning och lyssna på den låten igen, som syster? Förstår inte.

    Nils har länge varit en Frost-kille through and through. Han har kollat på Frost och Frost II om vartannat i snart ett år, men nu har han äntligen upptäckt något annat. Kommande år kommer vi alltså se Bilar 1, 2 och 3 om och om och om igen. Kul med omväxling! Undra vilka filmer vi kommer se 2026…

    Herregud vad jag relaterar till den här textraden som cirkulerar på nätet:

    I was looking for a job, and then I found a job and heaven knows I’m miserable now

    In my life, why do I give valuable time to people who don’t care if I live or die?

    En låt jag tänker mycket på nu när det närmar sig förskolestart för barnen. I fredags var vi och hälsade på förskolan första gången, och även om det kändes helt okej när vi var där och jag på riktigt kände igen mig från min tid där känner jag mig inte redo. Blir man någonsin redo för att barnen blir större?

    Igår var vi och kollade på Dreamgirls på Chinateatern. Den var bra! Lite synd att huvudpersonerna var så hesa att det ibland var svårt att höra vad de sjöng, men jag kunde föreställa mig hur bra det hade varit om de hade haft rösterna. Rekommenderar ändå!

Felicia i det gula huset

Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.

Senaste inläggen