Nu har jag jobbat min första vecka efter julledigheten och låt oss säga att den inte var nådig mot mig. Av någon anledning har min arbetsgivare lagt årets största rapport 1. på mig och 2. runt årsskiftet (okej, det är egentligen inte de som bestämmer, utan regeringen, men ändå). Det betyder att min mest hektiska period infaller december till januari. Älskar inte det. Av ren princip tog jag ändå ledigt två veckor runt jul, för att det ska jag minsann ha, vilket jag nu får betala för. Så nu står jag här, en fredagseftermiddag på kontoret, och tittar ut på ett grådaskigt januarisverige och hör hur mina kollegor börjar gå hem. Jag kan inte gå hem än, men jag behöver ändå en paus från allt skrivande och mailande och korrläsande, så jag vill ta en stund och blicka tillbaka på mitt jullov.
Det har generellt varit mycket mys. Vi har ju varit sjuka, så vi har tvingats att mysa. Nu vet jag inte hur mysigt den magsjuke skulle beskriva att det var, men vi andra har kunnat njuta av tända brasor och katter i sammetsfåtöljer.
Och också katter som matchar med inredningen! Winston, som just den här katten heter, är en katt som gör sig väldigt bra ur ett rent estetiskt perspektiv. Han är otroligt fluffig, vilket bara är en bra sak när man är katt. Däremot är han vår minst gosiga katt, och skulle aldrig få tanken att hoppa upp i någons knä. Mycket tråkigt, som ni ser.
Det har byggts med Duplo. Det är nästintill omöjligt för mig att inte bygga ihop det som man ska göra. Här har jag gjort en helt korrekt ihopsättning av en förskola. Precis enligt instruktionerna. Jag var så stolt att jag tog en bild. Och försökte att inte gråta när barnen upptäckte det och tog isär min skapelse som att den vore ett kök i ett influencerhem.
Jag råkade också köpa världens största wokpanna till Pelle i julklapp. Han hade önskat sig den storleken, så jag gjorde minsann inget fel, men när den levererades kände jag bara att, nej tack, den här hade vi kunnat bada våra barn i (Märta testade, fast utan vatten och med kläder på), jag orkar inte bjuda hem så många människor som krävs för att den här pannan ska komma till användning. Vi skickade tillbaka den. Jag får beställa en mindre.
Och så har vi firat nyår! Eftersom vi precis hade varit magsjuka, och alla andra hade planer, och typ inga av våra vänner har barn, och typ alla våra vänner hade andra planer, firade vi hemma själva. Min bror var med, men han bor i en stuga på vår tomt, så han räknas som ”vi själva”.
Festlig dukning och finkläder är ett måste när det är nyår, trots att vi inte hade några gäster. Otroligt stolt över mina pyntade vinglas med partysugrör och en liten rosett av rött siden.
Min bror var också festlig!
Trerätters ska det vara, såklart. Vi åt chili cheese-krustader till förrätt. De blev goda, men så otroligt fula att jag var tvungen att ta kort på hur fula de blev. De liksom sjönk ihop? Såg ut som resultatet av någon form av hudsjukdom mer än mat. Till varmrätt åt vi vår paradrätt, fiskgryta med saffran och potatis. Supergott och inte fult. Till efterrätt åt vi chokladpudding (ja, från pulver) med grädde och färska hallon och jordgubbar. Både fint och gott, det med. Då slapp chili cheese-krustaderna hänga över mig alltför längre.
Vi tände upp på farstukvisten.
Vi gick ut och hade ett eget litet tolvslag med tomtebloss vid niotiden på kvällen. Barnen började bli trötta och det kändes bara dumt att försöka hålla dem vakna till det riktiga tolvslaget. Men de var glada för tomteblossen, och vi kunde sedan lägga dem och spendera resten av kvällen med att lägga pussel. Det riktiga tolvslaget innehöll faktiskt riktiga fyrverkerier (som jag älskar, trots att jag vet att de är dåliga för miljön och hundar och i princip allt), barnen vaknade inte och vi fortsatte pussla till alldeles för sent.
Promenader har tagits.
Under de lediga dagarna efter nyår åkte vi till Naturhistoriska Riksmuseet. Vi och alla andra i hela Sverige. Det var svinkallt den dagen och vi tog bilen in, så vi hade inte klätt på barnen tillräckligt med ytterkläder. Det dåliga samvetet var redan ganska rejält, men när vi kommer fram och en person ur personalen säger ”det är tyvärr för många inne i museet, ni får vänta tills någon går ut” blev jag så arg på mig själv att jag nästan tog ut det på henne. Har aldrig varit så nära på att gå full Karen på någon.
Det tog, som tur var för mitt samvete, inte så lång tid att komma in och sedan spenderade vi hela dagen med att trängas med alla barnfamiljer som finns i hela världen. Vi stannade till stängning och fick njuta av några stunder utan alla barnvagnar i hela universum. Ibland vinner man på att vara den stökiga morgontrötta familjen.
Fint väder har avnjutits.
Såhär mitt i vintern är vårat det enda hus i området som får sol. Det är en sådan fantastisk lyx att kunna lägga sig i slänten framför huset och få sol i ansiktet i början av januari. Och titta på alla hus runt omkring höljda i dunkel. Och känna lite tacksamhet och mycket skadeglädje.
Det var ingen kramsnö, eftersom det var tio minusgrader, men man kunde ta snö med spaden och kasta på mamma. Tydligen.
Men det är inte helt lätt att få ut barnen att leka med tretusen lager kläder och viljor av stål. Man skulle kunna tro att barnen vill ut och leka i snön, med pulkor och snowracers och sådant, men de brås alldeles för mycket på mig. Så vi har blivit sådana där föräldrar som tvingar ut sina barn för att det är sol och det är visst trevligt att gå ut lite sluta gnälla nu om du leker glömmer du att tröjorna har korvat sig innanför overallen och sedan får dra barnen på pulkan runt runt i en cirkel för att de vägrar göra något annat för de ville egentligen inte gå ut. Vi gav upp ganska snabbt, och det gjorde solen också.
Det var mitt jullov. Det har gått fyra dagar och redan längtar jag till nästa lov.
frkn felicia 