frkn felicia

Här kan du läsa om vad vi gjorde dagen innan denna, om du skulle vilja det.

Vår tredje dag på Gotland tog vi en medvetet långsam morgon, och förmiddag, efter gårdagens tidsoptimistiska katastrof. Vi lekte i trädgården, och alla fick chans att duscha och gå på toa klart, och vi till och med åt lunch i huset innan vi tog oss iväg.

Den här dagen åkte vi in till Visby. Det var några i gänget som inte hade sett Visby tidigare, och även om jag har varit där tidigare är det lika magiskt ändå. Jag vet att det är världens mest generiskt fastlandssvenska sak att säga, men att komma till Gotland är som att komma utomlands.

Det finns andra vackra städer i Sverige; Ystad, Trosa, Sigtuna, delar av Stockholm och Göteborg, Lund… Men ingenting slår Visby. Gamla små hus, stockrosor, klätterrosor, hemliga innergårdar, kullerstensgator som flera hundra år av människofötter har trampat på, mysiga gränder och gömda pärlor. Jag skulle kunna bo där.

Jag har aldrig träffat någon som har varit där och som inte tycker om Visby. Jag har aldrig träffat en annan människa som inte är helt hänförd av Gotland. Det finns vissa jag har träffat vars familjer har haft hus eller lägenhet på Gotland i flera år och som har varit där varje sommar sedan de var barn och man kan se att de försöker spela oberörda. Men det faktum att den lilla biten information ändå slinker ur visar att de tycker att det är precis lika häftigt som vi andra.

Den här dagen gick vi mest runt och var varma och väntade på solnedgången. Märta höll hårt i morbror Victor. Ingen kärlek är så stark som den kärlek våra barn har till Victor.

Vi tog en sväng in i kyrkan och svalkade oss. Barnen fick leka en stund med kyrkråttorna de hade vid entrén.

Bära barnvagn upp och ned för trappor. Jag är mycket glad att vi var flera vuxna med på den här resan.

Sedan kom solnedgången och då var det fullspäckat schema. Först till utsiktsplatsen ovanför kyrkan för att försöka fånga det magiska ögonblick jag upplevde när jag var i Visby för första gången och råkade hamna mitt i solnedgången av alla solnedgångar. Jag var där med jobbet och eftersom jag i allmänhet inte älskar att umgås med kollegor, men nu ändå frivilligt hade gjort det en hel helg då min kollega hade ett hus på Gotland och vi förlängde jobbvistelsen med att åka dit först, försökte jag hitta lite egentid.

Så jag vandrade iväg, efter middagen, i en stad jag aldrig hade varit i, gick upp för en massa trappor och snubblade på en utsikt. Jag hade turligt nog med mig kameran, men glömde oturligt nog att ladda över bilderna på hårddisken innan jag tömde kameran på bilder när jag kommit hem. Så mitt magiska, oplanerade ögonblick försvann för alltid. Sedan dess har jag försökt återskapa det varje gång jag varit i Visby.

Jag lyckas alltid bara nästan. För jag var där i maj första gången. När solen står högt och allt är nygrönt och spirande och sprudlande. Innan gräset har hunnit torka och gulna av värmen och turisterna inte har kommit dit och ingen stockholmare säger öjn för att de tror att det gör dem till mindre turister.

Men det är vackert under högsommaren också, ska sägas.

Johan gick balansgång.

Det där trädet står ganska bra där.

Men visst är det något visst med Visby va?

Och sedan tog vi oss till samma plats, vid samma tidpunkt, som jag och Pelle hade stått på fyra år tidigare, när vi väntade vårt första barn och tog de första bilderna på magen i solnedgången. I år fick jag ta en bild, i samma klänning, i samma solnedgång, med en tre-och-ett-halvtåring, som absolut inte var sugen på att stå still för att ta en mängd bilder som mamma ändå inte var nöjd med. Men han gjorde det till slut, och när vi var klara fick han racea hur mycket han ville.

Det här är en vy som jag älskar så mycket att jag knappt orkar kolla på det.

Sedan gick vi ned till vattnet och satte oss på stenarna och kastade macka och kollade på solen som gick ned bakom horisonten.

Perfekta mack-stenar.

Och där satt vi tills solen försvann ned och mörkret började lägga sig och ena barnet råkade kasta en sten cirka en centimeter från det andra barnets öga och det lät som ett skott och jag blev livrädd att det första barnet skulle förlora synen och det andra barnet blev livrädd för att alla vuxna var så livrädda och det var skrik och gråt och bulor och blod.

Så vi tröstade och kramade och oroade oss och googlade och lugnade. Tog vårt pick och pack och åkte tillbaka till huset, där vi somnade gott i vetskapen om att även det första barnet kunde somna lugnt och ingen varken hade förlorat synen eller livet.