Något som också har hänt de senaste dagarna, samtidigt som allt har gått i ungefär tvåtusen kilometer i timmen, är att barnen har fått förskoleplaceringar. Som vi också har tackat ja till. Även om de fick plats på den förskolan som vi sökte i första hand, och också samma förskola som jag gick på ett litet tag när jag var liten och som verkar bra och som alla är nöjda med och de inte börjar förrän i januari och så vidare, så är det som att en liten ångestklump landade i min mage sekunden jag fick beskedet. Och den har inte försvunnit.
Jag pratar ganska mycket med nära och kära om min motvilja till att barnen ska gå på förskola, och får i princip alltid höra samma argument för att lämna bort mina barn till främlingar. Jag tänkte nu, mest för min egen skull, förklara varför argumenten inte biter på mig. Och FÖRLÅT alla som blir triggade av det här, det här grundar sig endast i min egen ångest, jag dömer ingen som sätter sina barn på förskola ångestfritt och jag vet att ni bara försöker hjälpa mig. Men för mig har det blivit extremt laddat, och det är knappt så att jag förstår varför själv.
”Barnen utvecklas så mycket av förskolan” är en sak jag får höra väldigt ofta av föräldrar som själva har sina barn på förskolan och vill peppa mig. Fint, tänker jag, men det gör mig också lite rädd. För mitt mål är inte att göra mina barn stora så fort som möjligt, jag vill att de ska få vara små så länge de behöver. Jag har dessutom aldrig märkt att Nils, som varit hemma med oss hela sitt liv, skulle vara långt efter sina jämnåriga i utvecklingen. Rent egoistiskt vill jag också poängtera att all utveckling som sker någon annanstans får jag ju själv inte bevittna, och eftersom barnen är mig till låns en kort tid i livet vill jag insupa så mycket jag bara kan.
”Barnen har så kul på förskolan” är också ett argument jag har fått möta. Min enda fråga till det blir: hur vet du det? Självfallet är det väl så att de flesta barn ändå har kul på förskolan, och förskolepedagoger vet i regel vad de gör. Men hur vet man? Det här kanske är mitt kontrollbehov som kickar in, eller min bristande tilltro till främlingar, men jag tycker att det känns svårt att helt lita på främlingar som på ett sätt också får betalt för att säga att barnen har kul.
Om jag ska vara helt ärlig hade det varit svårt för mig att lämna ifrån mig barnen även om det hade varit så att barnen hade jättekul på förskolan och utvecklades precis i den takt som var rätt för dem. Som små barn är de så utsatta. De är helt i händerna på vuxenvärlden och behöver lita på att de vuxna ser och förstår vad de behöver. Jag är livrädd för att lämna över det ansvaret till någon annan innan barnen själva har lärt sig vad som är rätt och fel och innan de kan kommunicera vad som inte känns bra och varför.
Jag vet att de flesta barn inte vandrar iväg själva från förskolan och drunknar i grannens pool. Jag vet att de flesta barn inte blir utsatta för sexuella övergrepp av personal på skolan. Jag vet att de flesta barn inte mobbas och förnedras av sina kompisar, tvingas stoppa in pinnar i könsorgan eller blir fastbundna vid träd och lämnade ute i kylan och mörkret. Och ursäkta att jag tar upp alla de här sakerna, jag vet att det är vidrigt att bli påmind, men det är saker som har hänt barn. De senaste åren. På förskolor i Sverige. Ursäkta mig om jag blir lite nervös över att lämna bort barnen hela dagarna.
Av alla jag har pratat med om det här har det varit en person som förstått mig och sagt det. Det var, lite oväntat, VD:n på min arbetsplats. Hon berättade att hon fick panikångestattacker när hennes barn skulle börja på förskolan och att hennes partner fick ta alla lämningar under hela förskoleperioden. Hennes tips var att tvinga sig själv att bli morgonpigg och börja jobba när det fortfarande halvt var natt, så att man slapp vara hemma och säga hejdå och sedan kunde hämta barnen jättetidigt istället. Det kanske skulle vara något för mig.
Jag tror aldrig att jag kommer tycka det känns okej att lämna ifrån mig mina barn. Inte när de är så små. Och så får det väl vara då. Det får lov att vara jobbigt, helt enkelt. Det får vara jobbigt eller så får vi flytta, så att jag kan vara hemma längre. Kanske värt det.
Inte bara är det mörkt och grått hela tiden, utan det är också stressigt. Det är den 13 november och jag kan knappt förstå att hösten har börjat. De senaste två veckorna har varit helt hysteriska. Jag jobbar hela tiden, och när jag inte jobbar har vi någonting planerat. Ibland har vi någonting planerat även när jag jobbar. Det är upp tidigt, duscha, åka buss, jobba, ha möten, hantera IT-kaos, skriva, äta framför datorn, åka buss, gå hem, åka till veterinären, laga mat, bada barn, läsa böcker, lägga barn, somna, vakna, kolla på Gilmore Girls, hänga tvätt, ta disken, maila försäkringsbolag, skriva inköpslista, stupa i säng och så om igen. En massa vuxet viktigt tråkigt jämt, som Alfons säger.
Klart att det har varit fina stunder, flera stycken faktiskt. Men jag känner inte att jag hinner med. November kör slut på mig. Det är tur att jag tar lite bilder ibland, så att jag kan komma ihåg vad jag gör. Hade någon frågat mig vad jag gjorde förra veckan hade jag inte kunnat svara utan att kolla i min mobil först. Så nu låtsas vi att ni har frågat, och så kollar vi i min mobil.
Jag har gått upp tidigt och ätit frukost själv. Eller, jag önskar att jag hade varit själv, men är det inte barn där så är det katter där. Och två av dem ser ut såhär när jag äter min ostmacka. De tycker vanligtvis, och framför allt på morgnarna, att det är oerhört orättvist att endast människorna får äta människomat, och tycker att de har lagstadgad rätt till min frukost. Till och med Märta, ett år, har lärt sig ”pppsssccchhh”:a på dem när de hoppar upp på bordet.
Jag var och tog blodprover på vårdcentralen och missade bussen till jobbet när det var timtrafik. ÅH. NEJ. GUD VAD TRÅKIGT att jag var tvungen att sätta mig och jobba på ett café. Ännu tråkigare att jag just då inte hade fått några mail och därför istället kunde ta fram min bok. Verkligen.
Ett av barnen går igenom en fas där han tycker att det är jobbigt att gå och lägga sig. Speciellt i sin egen säng. Så han fick somna i soffan, och jag kunde stjäla några minuter med min bok. Inte heller jättetråkigt, faktiskt.
Har påbörjat en barnrättsstrategutbildning via jobbet och fick därför ta mig in till söder en helt vanlig solig torsdagsmorgon i november. På tal om saker som inte är tråkiga. Jag, som jobbar i en av Stockholms tråkigare förorter till vardags, tyckte att det kändes otroligt lyxigt att få gå inne i stan sådär till vardags. Känns nästan konstigt att det en gång var just vardag att göra det, när jag jobbade i Vasastan.
Nils börjar få slut på ställen att parkera sina bilar. Den här var ny.
I lördags firade vi min bror, tre månader för sent. Han önskade sig, och fick, en bowlingkväll med sina syskon och respektive, och Pelles bror. Vi började med att äta mat på Bird Söder, vilket var helt fantastiskt gott! Sedan tog vi en minst sagt stärkande promenad till Mariatorget och bowlade på Rock and Bowl. Förutom banstrul och att den räknade strikes när man inte fått ned alla käglor och sådant var det jättekul! Men eftersom vi är gamla nu (och vi hade en ensam barnvakt med en vaken ettåring) orkade vi inte länge, och tog tåget hem i helt rimlig tid.
Söndagen, Fars dag, var otroligt grå och gick i matens tecken. Vi åt frukost länge, tog en promenad ned till cafét och fikade, stödhandlade mat på Coop, gick hem och lagade middag, åt med min bror och när barnen gått och lagt sig tog vi fram chipset. Ingenting annat hann vi.
I övrigt har jag jobbat jobbat jobbat. Det är mycket nu, och förra veckan jobbade jag till mellan fem och sex på eftermiddagen tre av fem dagar. Jag, som vanligtvis har väldigt lugnt på jobbet och är van vid att kunna lägga upp min tid själv, har varit i chock. Det är också väldigt svårt med två små barn, och jag känner att jag behövs någon annanstans hela tiden. Jag hoppas att den hektiska perioden snart är över, och att jag har tid för alla delar av mitt liv igen. Annars får jag väl sluta. Barnen kommer fan först.
Vecka 44 har passerat och det var fullt upp! Även om barnen är för små för höstlov (eller läslov) har vi bokat in oss som att vi var lediga hela veckan (nu var vi ju lediga halva veckan, men ändå). Vi karvade pumpor, handlade fyra kilo godis, klädde ut oss, gick på långpromenader, somnade vid läggningar, hade tacokväll med våra syskon, köpte ny tvättmaskin när vår gamla började lukta bränt, hade min faster och hennes familj över på fika, tände ljus på gravar och i minneslundar, åt en sen middag på Pinchos, somnade vid läggningar, bytte lakan typ fyra gånger, paniklånade min svågers bostadsrättsförenings tvättstuga och satt där en förmiddag, blev bjudna på japanskt mjölkbröd och somnade vid läggningar.
Den här behöver väl kanske ingen förklaring egentligen? Det var Halloween, och låten dök upp i princip i varenda reel jag såg under veckan.
Fick i veckan lära mig mer om Billie Holiday (via P3 Historia jaja), som jag faktiskt inte visste någonting om alls mer än att hon sjöng jazz förr i tiden. Men vilket livsöde. Vilken kvinna. Så otroligt intressant, och sorgligt, att höra att hon startade sitt liv som bordellarbetande 12-åring i Baltimore, sjöng på nattklubbar i Harlem som ung tonåring, satt i fängelse för narkotikainnehav och blev jagad av FBI för sitt politiska budskap (inte minst i den här låten). Herregud.
Såg att Benjamin Ingrosso nu släppt sitt album, Pink Velvet Theatre, men eftersom han har släppt typ sju singlar var det inte jättemycket nytt att höra. Och han gjorde kanske rätt, för de låtar som inte redan var ute som singlar var väl i allmänhet inte jättemycket att hänga i julgranen. Förutom den här. Och Back To You. Lyssna på dem!
Lady Gaga har också släppt nytt! Bara en singel, men ändå kul! Det här känns väldigt 2009 års Lady Gaga, lite back to the roots, vilket såklart är smart, eftersom 00-talet är inne igen (hujedamej). Jag, som var tonåring när Lady Gaga slog igenom, gillar det (kanske av den anledningen?).
Jag har som tradition att se Rocky Horror Picture Show varje år runt Halloween. I år blev det inte så, på grund av tids- och energibrist. Men det är ändå obligatoriskt att lyssna på låtarna, om man inte hinner se hela filmen. Har ni inte sett den behöver ni göra det. Det spelar egentligen ingen roll om det är Halloween eller inte. Det är Tim Curry i korsett och nätstrumpbyxor, en sjungande Susan Sarandon, kannibalism, Meat Loaf på motorcykel, män i små guldiga shorts och allt är hejdlöst skandalöst och opassande.
Nu är det höst på riktigt, fastän temperaturerna ligger på midsommar-nivåer, och då är det dags att ta fram The Smiths-skivorna. Jag älskar The Smiths, men fick nyligen reda på att Morrissey tydligen gjorts flera rasistiska uttalanden genom åren och till och med utåt stöttat ett högernationalistiskt parti i Storbritannien. Jaha. Ännu ett bevis på att man är lyckligare när man inte vet så mycket.
Det är Halloween idag, för alla som har missat det (ingen). Okej, nej, det är inte Halloween idag, men jag började skriva det här inlägget i torsdags när jag äntligen hade fått Märta att somna. Men jag var tvungen att avbryta för att Nils absolut skulle sova med mig och bara mig, och två läggningar i rad klarar ingen, inte ens en kvällspigg Felicia, så jag somnade. Så jag tänker att vi får kolla tillbaka på vår lilla Halloween idag. Vilket ju egentligen kanske inte passar sig, eftersom det är Allhelgona och att klä ut sig och tända monsterpumpor nästan känns lite respektlöst. Men så blev det.
Jag jobbade halvdag i torsdags, och tog sedan min syster för att smaka den godaste grekiska maten jag ätit i Sverige. Alltså Greek Gourmeterie i Hallunda centrum? Otroligt! Efter det mötte vi upp Pelle och barnen på Hågelbyparken, där min bror jobbar. Vi forntidspysslade lite och åkte hem igen.
Hemma åkte kostymerna på! En katt, Pikachu, Thor och Captain Marvel. Jättefina var vi, såklart, och jättesatsigt för att typ äta potatis- och purjolökssoppa med familjen. Men det är lite kul tycker jag, att göra det till en fest, även om man inte ska göra något speciellt.
Sedan åt vi soppa och väntade på bus-eller-godisar. Det kom tre sällskap! Det är typ 300 procent fler än vad som har kommit tidigare år (vilket jag vet, eftersom jag bott här förut). Jättekul! Det var pumporna som gjorde det tror jag. Våra fina pumpor som vi ställde ut, nere vid vägen och uppe vid dörren.
Vi tände också lite ljus i lyktor som min pappa har lämnat i trädgården. Det hjälper barn att våga ta sig upp till huset. Vägen är annars så mörk att det är lite läskigt att gå genom tomten (det ska vi göra något åt någon gång).
Det var vår småskaliga, men ack så mysiga, Halloween!
Tidigare i veckan fick jag upp ett minne på sociala medier. Det var en bild på mig och mina syskon när vi satt och kollade i våra pass på Arlanda. Vi var på väg till London hela familjen, och jag kommer ihåg tillfället väldigt väl. Jag hade precis fått ett nytt pass och bilden var en ny nivå av horribel, vilket jag och mina syskon satt och skrattade åt när mamma tog bilden. Det var senaste gången jag var i London, den stad jag besökt flest gånger. Det var 2014. Tio år sedan. Och jag har längtat tillbaka sedan dess.
Det fick mig att titta tillbaka på resor jag har gjort genom åren. Innan pandemin och barnen reste jag ofta flera gånger per år, och abstinensen är svår just nu, när jag har gjort en utomlandsresa på fem år. Det här är några ställen jag har besökt, men av olika anledningar skulle vilja besöka igen (och en väldans massa bilder jag har tagit på dessa ställen):
VARNING FÖR LÅÅÅÅÅÅNGT INLÄGG!
Paris
Jag har varit i Paris en gång, tillsammans med min mamma, när jag var 16 år. Det var året mellan ettan och tvåan i gymnasiet och jag vet inte varför, men jag minns i princip ingenting av den resan?
Jag minns att jag och mamma bodde på översta våningen på ett litet hotell, med utsikt över hustak och en stökig gata med sopor utspridda på gatan bredvid tomma soptunnor. Jag minns att vi gick in i en galleria som var stor, mörk och nästan tom. Jag minns att vi gick upp för Eiffeltornet, istället för att stå i den flera timmar långa kön till hissen. Jag minns att vi gick förbi en jättemysig engelsk bokhandel och att vi satt ganska länge i solstolar och kollade på några barn som lekte med båtar i en damm.
Jag minns att jag blev besviken på Mona Lisa, som vi halvsprang genom Louvren för att se. Jag minns att jag köpte en Ior-mugg på Disneybutiken på Champs Elysée. Jag minns att jag gick rakt in i en stolpe, en sådan där halvhög stolpe som hamnar precis i skrevnivå om man är lika lång som jag, precis utanför en uteservering, skrek högt och höll mig för snippan medan fransmännen dömde mig och min mamma inte kunde hålla sig för skratt.
Jag minns att jag tyckte att Paris var ganska smutsigt. Men jag kommer inte ihåg vad vi gjorde, vad vi sa, vad vi åt eller hur staden kändes. Hur såg folk ut, vad gjorde de? Hur såg gatorna ut, gick vi eller tog vi kollektivtrafiken? Jag vet inte. Så jag vill åka tillbaka, åka tillbaka och vara uppmärksam och ta in intrycken. Det finns så många som älskar Paris, och jag vill i alla fall kunna ha en egen uppfattning.
New York
Jag och min familj firade jul och nyår i New York mellan 2013 och 2014. Vi var där i tolv dagar, om jag minns rätt, och vilken otrolig lyx att få göra det innan man behöver betala allting själv. Men inte ens tolv dagar är tillräckligt många dagar för New York.
Det var december och januari när vi var där, och temperaturen växlade mellan nitton plusgrader och fem minusgrader. Aldrig har minusgrader varit så kalla som när man går på Fifth Avenue och det blåser från vattnet mellan de höga byggnaderna och in i din själ. Jag hade velat uppleva New York på våren, när Central Park börjar bli grön och det inte är för varmt än och det inte blir mörkt mitt på dagen.
Medan vissa i min familj inte var speciellt imponerade av New York, och tyckte att det mest var högljutt och trångt och smutsigt, älskade jag det. De höga byggnaderna, de gula hysteriska taxibilarna, ett lysande Times Square, de bohemiska lower sides, det enorma Central Park, de samtidigt jättetrevliga och fantastiskt otrevliga invånarna, den slabbiga men goda maten. Mmmm. Take me back, tack!
En av mina starkaste konstupplevelser (och det säger väl kanske inte så mycket, eftersom jag inte har så många sådana) var när jag såg van Goghs The Starry Night på Museum of Modern Art. Jag har aldrig blivit så tagen av en tavla i hela mitt liv? Jag har aldrig blivit tagen av en tavla alls tidigare, faktiskt, och egentligen inte efter det heller. Åker gärna tillbaka och upplever det en gång till.
Jag har heller aldrig i hela mitt liv känt mig så cool som när jag, efter att ha besökt The Guggenheim Museum själv, vinkade in en taxi i regnet, hoppade in och (låstas)vant sa ”Thirty-third and third”, utan att tveka på alla th-ljud. Mmmm, peak Felicia.
Jag vill åka upp i Empire State Building när det inte är mörkt ute. Jag vill ta färjan ut och se Frihetsgudinnan. Jag vill åka ut och promenera i Brooklyn. Jag vill ta min man till Schnippers och äta smashburgare. Jag vill gå runt, olidlig, och säga saker som ”när vi var här sist…”.
London
När det kommer till London är det inte svårare än så att jag vill vara där hela tiden. Det fanns seriösa tankar på att flytta till London för att plugga innan jag gick och blev kär i en kursare på det program jag hade börjat på på Stockholms universitet. Dumma mig. Den förälskelsen höll i sig i några månader tills jag blev brutalt dumpad och efter det var jag för nedslagen och deprimerad för att ta mig utomlands.
Jag har varit i London sex gånger, men det känns som att jag aldrig riktigt har varit i London. Jag har aldrig åkt dit och gjort min research och fått sätta dagordningen och besökt precis de ställena jag vill besöka. Det har ofta varit så att jag har besökt de platser jag redan har varit på. Jag tror att jag har bilder från Trafalgar Square från varenda besök i staden, vilket ju bara inte är nödvändigt när det finns stora delar av staden jag inte ens satt foten i.
Det kanske är därför jag också hela tiden vill åka tillbaka. Jag får liksom aldrig känna mig klar i London. Jag vill tro att det är på grund av något annat än att jag är som alla svennar som kallar sig ”anglofiler” och samlar muggar med olika ”Keep calm and”-motiv och kollar på Morden i Midsomer och minsann kan dricka en pint, i alla fall.
Nästa gång jag åker till London åker jag på våren. Jag har sett sommardagar i London och jag har upplevt det på hösten, jag har frusit och druckit varm choklad och tittat på flera omgångar av julbelysningen på Oxford Street. Men jag har aldrig sett London på våren, när folk är hoppfulla istället för bleka och vädret är några grader över nollan istället för några grader under nollan. Nästa gång ska jag också besöka Harry Potter World, det är nästan en skandal att jag inte har gjort det än?
Edinburgh
Som precis alla som har varit Edinburgh, eller sett en bild från Edinburgh, eller hört talas om Edinburgh, vill jag åka dit (igen). Vi var där med familjen under sommaren 2018 och, det låter som ljug men är sant jag svär, vi hade typ 25 grader och sol hela vistelsen. Det är ju otroligt bortskämt att säga det, men jag var nästan besviken. Jag ville ha det disigt och kyligt och regnigt. Så nästa gång ska jag åka på hösten. Jag tänkte faktiskt se till att åka och fira någon bröllopsdag där med dig, Pelle, bara så att du vet.
Edinburgh är en otrolig stad och jag rekommenderar den till alla med någon form av intresse för någonting överhuvudtaget. Det är kul för alla. Gillar du historia? Perfekt! Gillar du arkitektur? Perfekt! Gillar du Harry Potter? Perfekt! Gillar du litteratur? Perfekt! Gillar du friluftsliv? Perfekt! Gillar du musik? Perfekt! Gillar du foto? Perfekt! Ja, ni fattar.
Hit vill jag åka igen inte för att jag känner att jag missade något när jag var där. Vi spenderade nästan en hel vecka i Edinburgh och hann nog se det mesta, och uppleva staden. Hit vill jag åka igen för att det var en sådan vansinnigt mysig stad. Jag vill liksom visa den för Pelle, och för barnen, och för alla jag känner.
Kolla bara! Vansinnigt!
Tokyo
När jag gick i gymnasiet läste jag språklinjen, som på den tiden var samhällsprogrammet med inriktning språk. På min skola innebar det extra svenska och engelska, valfritt moderna språk (för min del franska) alla tre åren, en kurs i latin och japanska alla tre åren. Vi läste även japansk kulturhistoria och under det andra året fick vi åka till Japan i några veckor, bo hos en värdfamilj och gå i skolan där.
Jag bodde hos familjen Yano i en förort utanför Tokyo, och gick på Senzoku Gakuen, en flickskola med otroligt korrekta standarder och rena lokaler. Det i sig var en upplevelse, men staden! Tokyo! Vilken plats! Ett ställe där urgamla traditioner möter sprillans nya skyskrapor.
Jag var helt beroende av först min lärare och vår guide, sedan min värdfamilj, under resan och kunde inte utforska någonting själv. Jag fick se jättemycket, allt från Shibuya till Kamakura till en spaort i bergen till villaförorterna utanför Tokyo. Men jag hade nog ändå velat åka tillbaka och göra min egen resa. Se inte bara andra delar av Tokyo, utan också Kyoto, Osaka, landsbygden.
Jag är otroligt lyckligt lottad som fick göra den resan, men jag var för ointresserad av Japan och för hemmakär för att riktigt uppskatta det. Jag spenderade en stor del av min tid i Japan med att gråta för att jag längtade hem, och skriva på min blogg att jag längtade hem, och maila min familj för att jag längtade hem. Jag skulle vilja åka dit igen, och ha med mig min familj, så att jag slapp längta hem så mycket.
Manchester
Sist och minst kommer Manchester på min lista. Jag har varit i Manchester två gånger, tillsammans med min bästa kompis som har familjevänner i en förort utanför staden. Men jag vet inte hur staden ser ut? Det är jätteintressant, för jag har stenkoll på vägen från familjens hus till en blomsterhandel som ligger en bit bort, och jag kan berätta vägen till tåget som tog oss in till Manchester. Men hur Manchester ser ut? Ett mysterium.
Det har nog en del med att göra att jag i princip inte har tagit några bilder alls när vi har varit där. Varför vet jag inte heller. Är Manchester så fult att jag aktivt valt att inte fota det? Har vi haft så roligt att jag inte har hunnit fota? Vem vet.
Så jag vill åka tillbaka. Kanske inte på någon lång semester, men kanske stanna någon natt på väg till eller från något annat. Kanske som ett stopp i min drömresa med tågluff genom Storbritannien och Irland? Jag vill få en känsla för den stad jag ändå har varit i två gånger.
Ni ser. Jag har ju lite att göra nu de kommande åren. Några ställen att åka till framöver.
Det finns också några platser jag inte har varit på, men gärna åker till: Oxford, Inverness, San Fransisco, Seoul, Como-sjön, Ligurien, Kenya, Lissabon, Franska Rivieran, Kroatien, Kefalonia, Maldiverna, Nya Zeeland, Hawaii. Ja. Dags att börja spara pengar.
Numera är ju höstlovet för de flesta känt som läslovet. Inte vet jag varför, kanske en lyckad kampanj från Akademibokhandeln eller engagerade lärare som vill ha en anledning att kunna ge barnen en läxa över lovet, men vem är jag att ifrågasätta uppmuntran till läsning? Det jag har lagt mest energi på i mitt föräldraskap hittills är att uppmuntra mina barn till läsning, utan att få det att kännas som ett måste. Jag har själv hittat så otroligt mycket glädje i, och fått så otroligt stor hjälp av, böcker i mitt liv och jag skulle älska om mina barn kunde få uppleva samma sak.
Med det sagt har jag några tips till er som, likt mig, har barn som är för små för läslov, men som ändå vill läsa för dem! Det här är några (hmm, nåja) av mina favoritböcker för små barn:
Allt med Alfons! Allt allt allt med Alfons! Nils älskar det och jag med. Det har gått så långt att Nils tror att alla som heter Gunilla är Gunilla Bergström. Och han säger godnatt till Gunilla Bergström varje kväll innan han somnar (hur gulligt är inte det, synd att hon inte lever). Mina personliga favoriter är Raska på, Alfons Åberg, Vem räddar Alfons Åberg? och Flyg! sa Alfons Åberg. De är så fina, bara. Utgår alltid från barnets perspektiv och tar barnet på allvar. Lyfter de där små vardagsstunderna som man annars sällan tänker på och är bra skrivna, vilket inte går att säga om alla barnböcker. Läs läs läs!
Och så såklart allt av Stina Wirsén! Vem-böckerna är genialiska, på samma sätt som Alfons-böckerna är det, men de innehåller färre ord och är därför lättare för små barn att ta till sig. Böckerna fokuserar också på vardagsstunderna och utgår från barnets perspektiv. Är det okej att bli arg när någon rasar ens klosstorn, eller avundsjuk när någon har en finare leksak? Kan familjer bråka om städning? Får man bråka med en kompis? Kan man leka med någon som inte kan samma språk? Inte sällan är Vem-böckerna skrivna med glimten i ögat, och håller man utkik finns även små vinkningar till den vuxna som läser. Mina favoriter är Vem är arg?, Vems resa? och Vem städar inte?.
Den här boken läste mina föräldrar för mig när jag var liten så pass mycket att de fortfarande kan citera de första sidorna utantill ord för ord. Jag tror att jag kan de två första sidorna utantill, men jag behöver ett par barn till innan jag är på deras nivå. Både den här och Mamman och den vilda bebin är jättebra, och otroligt fint illustrerade (det är samma upphovsmän som till Max-böckerna). Älskar barnböcker som är skrivna på rim och därför enkla att både läsa och komma ihåg. En illustration från den här boken finns faktiskt i hissen på Astrid Lindgrens barnsjukhus, vet jag tyvärr.
Än så länge har vi inte läst så mycket Astrid Lindgren. Vi har inte så många illustrerade böcker av henne, och Nils (och ännu mindre Märta) är inte ännu intresserade av rena textböcker. Men den här har vi. Också en gammal goding från min barndom. En fin saga om två barn som hittar en drake bland sina nyfödda griskultingar och tar hand om den, eftersom suggan vägrar. När draken i slutet flyger iväg i solnedgången finns det ingen del av mig som inte tycker att det är jobbigt, och Nils kommenterar alltid att jag får ”gråt-ögon”. Mmm, men så råkar det vara.
Den här boken innehåller mycket text, och har man ett något rastlöst eller inte så bokintresserat barn kommer det här inte vara någonting för hen. Men både jag och Nils tycker om den! Den är nog faktiskt roligare för vuxna än för barn. Den är väldigt finurlig, och det går inte att hålla sig för skratt när Andersson kommer förbi och ska hälsa på Pettson mitt i kaoset.
Ja, men den här behöver ju finnas med på listan. Jag kommer ihåg när mina kusiner fick den här boken, de var yngre än mig och jag var nog i den åldern att jag hade slutat tycka att kiss och bajs var roligt och börjat tycka att det var pinsamt. Jag var chockad att de fick läsa en sådan här bok för sina föräldrar! Nu förstår jag att det ger barnen ett utlopp för skitsnack, bokstavligt talat, och att det faktiskt innehåller en hel del nyttig information, till exempel om bakterier. Nils tycker att det är jätteroligt när jag varje gång måste sjunga ”Ekorrn satt på toa, skulle bajsa kottar…”.
En bok med bra innehåll, och en jättefin poäng, vilket gör att jag ändå lägger den på den här listan. Men den är skriven på ett sätt som irriterar mig lite. Jag kan inte riktigt sätta ord på exakt vad som stör mig, dialogen känns ganska naturlig och det är inte direkt dåligt formulerat, men det är något som gör att den är lite svårläst. MEN. Den handlar om ett barn som precis har fått ett syskon och hur mamman är trött och inte har tid och tappar tålamodet, och hur det får barnet att känna sig. En bra påminnelse för oss med flera barn och igenkänning för våra äldsta. Och med illustrationer jag vill sätta upp på väggen.
Mina barn är egentligen för små för den här boken, men Nils älskar den, och vi har väl inte sett någon anledning att inte läsa den för honom. Det är en väldigt faktarik bok om hur barn blir till, så att man slipper få panik när frågan kommer och råka hitta på något om specialkramar eller storken eller annat struntprat. Läser man boken kontinuerligt kommer väl kanske aldrig frågan? Boken är formulerad på ett sätt att barn kan förstå och den är väldigt inkluderande, vilket känns viktigt i den här frågan (det är lätt att det bara blir mamma pappa barn annars). Känns också uppfriskande att ha en bok med spermier på framsidan i barnens bokhylla.
Den här godnattsagan på rim från författarna till bland annat Eva & Adam-serien är väldigt rolig. Perfekt längd och innehåll för sista boken för dagen, och likt mina andra tips är den rolig både för vuxen och barn. Handlar om en familj med typ tjugofem barn som ska få till en nattning, men det känns sådär även om man bara har två barn. Det enda negativa med boken är att man mitt i behöver sjunga Blinka lilla stjärna, vilket är tråkigt för alla som behöver höra mig göra ett försök.
För de riktigt små barnen, det vill säga Märta, är ju ovan nämnda böcker lite väl komplicerade och långa. Men pekböcker är också böcker! Vi älskar Bäbis-böckerna (framförallt Bäbis tittut, Bäbis jobbar och Bäbis kär) och allt med Babblarna (alltså perfekt när man inte vill sätta barnen framför en skärm och ändå ta del av Babblarnas språkutvecklande pedagogik). Roj i affären hittade jag på bokrean tidigare år och den blev snabbt Märtas favoritbok. Hon vet vad som kommer på varje sida och lever sig till och med in i boken (blir låtsasarg när Roj skriker i affären, till exempel).
Det var mina läslovstips till yngre barn! Inga superkontroversiella val kanske, men väl värda en plats på listan.
Jag har helt ärligt aldrig läst Denise Rudberg tidigare. Jag har lagt henne i samma fack som Camilla Läckberg, och som snobb och fantasyfantast har jag inte haft något direkt intresse av den typen av böcker. Men jag fick de två första delarna av Denise Rudbergs serie Kontrahenterna av en kompis, och tänkte att jag skulle ge det en chans. Av baksidan att döma innehöll boken en massa ingredienser som kan ge en intressant story; andra världskriget, starka kvinnor, fyrtiotalets Stockholm, mystik och en romantisering av historia.
Nu har jag läst den första delen, Det första chiffret, och alltså helt ärligt är jag positivt överraskad. Det finns vissa meningar jag skriver om i mitt huvud när jag läser dem (är det bara jag som gör så?), och jag tycker att det hade kunnat hända lite mer (det är väldigt uppenbart en första bok i serie och innehåller mest uppbyggnad), men jag gillar det ändå! Det är lättläst, det är roliga karaktärer, det är ett nostalgiskt fyrtiotals-Stockholm (även om jag som Tolkien-fan hade mått bra av lite mer målande beskrivningar, kom igen, ge mig lite ingående beskrivningar av hur solens strålar genom det glesa lövverket dansar på stenfasaderna i det myllrande Gamla stan).
Boken handlar om tre helt olika kvinnor som på helt olika sätt blir valda av regeringen för att genom signalspaning hjälpa till att knäcka tyskarnas kod. Den utspelar sig år 1940, när Nazi-Tyskland fortfarande växte och ingen visste exakt vad som hände. En tid av rädsla och rykten och misstro. Elisabeth, Signe och Iris, som kvinnorna heter, utvecklar snabbt (lite väl snabbt, säger mitt kritiska öga) en stark vänskap och visar sig tillsammans vara livsviktiga för den svenska regeringen. Starka kvinnliga kodknäckare som spränger normer och nazister, heja!
Min största fråga efter att ha läst boken är dock denna: vad jobbar kvinnorna egentligen med? Boken går ju ut på att de får jobbet, och gör det. Men jag kan för mitt liv inte förstå exakt vad de gör? Antingen är det Denise Rudberg som har beskrivit det dåligt, eller så är det jag som är dum. Jag tycker mest det verkar som att de sorterar papper och kokar kaffe och att det är männen som stänger in sig i ett rum och gör själva kodknäckandet. Det kanske finns, och jag hoppas nästan att det finns, en poäng med det, och att det visar sig i senare böcker. Det vore ju tråkigt om de tre normbrytande kvinnorna får ta baksätet bakom några män, även i skönlitteraturen. Eller så gör det ett jätteviktigt jobb, som jag bara inte har uppfattat. Får väl fortsätta läsa helt enkelt.
Vi hade en helt oplanerad helg den här helgen. Det händer ungefär lika ofta som lodjur dyker upp på folks altaner. Man hör om det då och då, kanske ser det på sociala medier eller i någon clickbait-artikel, men det händer aldrig en själv. Men i helgen fick vi bestämma helt själva (nåja, med hjälp av två ungar) vad vi ville göra. Och vad vi ville göra var att fixa. Fixa i trädgården under soliga lördagen och fixa inomhus under regniga söndagen. Helt ostressat och utan några tider att passa. Ni hör ju. Jag är fortfarande i chock över att detta faktiskt har inträffat.
Utomhus förberedde vi inför vintern. Vi tog bort utemöblerna, städade undan uteleksakerna, krattade fem och en halv 125-literssopsäckar fulla med löv och städade upp.
Gången mellan gäststugan och huset (vilket också är den väg jag tar när jag ska till bussen på morgnarna) krattades av mig och Nils. Det ser kanske fortfarande lite lövigt ut, men jag tog inga före-bilder för att visa hur hysteriskt det var innan. Förra veckan gick jag med löv upp på vaderna till jobbet.
Innan vi började fylla sopsäckar med löv fyllde vi komposten. Och ja, jag är medveten om att det där blåser bort så fort det kommer en liten vindpust, men vad skulle vi göra då?
Nils levde sitt bästa liv, och fick hoppa i lövhögar.
Nu är växthusen stängda för vintern. I alla fall det lilla. Det stora har bara en halv dörr, och saknar typ två glasskivor. Det får åtgärdas nästa år. Det kanske bara är bra, för då har de två knäppa katterna som vägrar använda kattluckan någonstans att ta sin tillflykt när det stormar.
Lekpaus!
Nu står utemöblerna i relativt tryggt förvar på altanen med tak. Let there be snow!
Här gjorde vi ingenting, det är bara min favoritvy på hela tomten. Vedskjulet under äppelträdet.
Det är så himla mysigt att hela familjen kan vara ute och fixa (eller leka, i barnens fall) tillsammans nu. Den här tomten är svår när ett av barnen inte kan gå, eftersom det är höjdskillnader och trappor och livsfarliga stup och what-not. Och vi lär behöva ha koll på barnen när de är ute och leker tills de är typ fjorton, men ett mysigt första steg är i alla fall att vi alla kan vara ute samtidigt.
Nu börjar vi närma oss slutet på vecka 43, och i jämförelse med de veckorna som varit har det varit en lugn vecka. Både i huvudet och i kalendern. Jag börjar få en del att göra på jobbet, men det är nästan bara skönt att kunna fylla dagarna med något annat än strögoogling och okynnesshoppande. Jag har tagit Otis till veterinären för den årliga vaccinationen och även fått med mig en tid för operation (tandproblem, yay). Jag har jobbat från biblioteket, sett ett genomdrag av Extas (se den!), läst barnböcker, storhandlat, upptäckt gulbetan (livets grej!) och fixat i trädgården. Alldeles lagom, med ett alldeles lagom soundtrack.
Inledde veckan med att lyssna på P3 Musikdokumentär (japp, still going strong) om Bruce Springsteen. Aldrig älskat Bruce Springsteen. Jag har väl lyssnat på de obligatoriska låtarna, The River och Born in the USA och Streets of Philadelphia och dem, genom åren, men har inte förstått den här helt oresonliga hysterin som finns bland folk när det kommer till Bruce. Jag ska väl säga att jag fortfarande inte älskar Bruce Springsteen. Men nu vet jag lite mer om honom ändå.
Jag har Halloweenpyntat! Då behöver det spelas lite Thriller, så är det bara.
Jag stod och lagade mat i veckan och tyckte att det kändes så otroligt tråkigt och dötrist och långtråkigt och inte alls underbart. Då brukar det hjälpa att lyssna på musik på hög volym. Den här dagen valde jag min gamla emo-lista, med klassiker från bland andra Tokio Hotel, My Chemical Romance, Paramore och Slipknot. Och inte minst Fall Out Boy. Hela familjen kom ned från övervåningen och undrade om jag mådde bra, men det är klart jag gjorde! Hallå! Nils gillade i alla fall den här låten, vilket var kul. Det är inte mina barn om de inte har en emoperiod.
Alltså just nu har vi en duschtvål hemma som heter Spicy Vibes (jättedålig för övrigt, rekommenderar inte), och det GÅR INTE att inte få den här låten på huvudet då.
Jag och Pelle har börjat kolla på Hjälp, vi har köpt ett franskt ruckel! och jag är så inspirerad! Jag vill kanske inte nödvändigtvis ha ett ruckel med stort renoveringsbehov i en liten fransk by där ingen kan prata engelska, men jag vill lära mig franska! Läste franska i sju år, så jag tycker att jag borde kunna någonting, och ska jag vara helt ärlig förstår jag ändå det mesta som sägs när andra pratar, men jag kan för mitt liv inte formulera en egen mening. Fungerar det att börja med Stromae tror ni?
Eftersom de inte verkar kunna sluta spela sin musik. Oavsett hur mycket ”sista turné” de har varit ute på.
Jag var hos veterinären med Otis för den årliga vaccinationen. Jag var där JÄTTETIDIGT (fick en tid klockan åtta på morgonen, varför gör man så mot en stackars människa?), och väl där fick jag beskedet att han kommer behöva opereras om ett par veckor. Han har tydligen någon tandsjukdom som gör att tänderna löser upp sig själva? Herregud.
Jobbade hemifrån en dag och tog en promenad med familjen till biblioteket. De läste och lånade böcker och jag jobbade. Vilket koncept! Jag har nog aldrig jobbat så effektivt i hela mitt liv faktiskt.
Jag fick panik för att jag trodde att vårt träd trodde att det var vår och började få knoppar. Men det är tydligen såhär magnolior fungerar, har min mamma nu informerat mig om. Dåså.
Vi storhandlade och eftersom mäns konsekvenstänk utvecklas långsammare än kvinnors släppte Pelle lös båda barnen på leksaksavdelningen. De ville ha allt. Tog kort på det som Nils ville ha och sa att jag skulle skicka det till tomten. Nu frågar han varje dag var tomten har hans polisbil och ambulans och dinosaurie.
En speciellt utmanande kväll blandade jag ihop lite trolldeg (med svart karamellfärg, passande nog) och tänkte att det kunde underhålla barnen ett tag. Det gjorde det inte. Det underhöll mig ett tag. Barnen blev bara kladdiga och frustrerade.
Nils hängde med en eftermiddag när Pelle var ute och sprang. Han sprang nästan tre kilometer (!), med några stopp. Imponerande, tycker jag som inte ens kan springa en. Efter löprundan tog de en paus utanför entrén.
Sitter man i Nils rum med barnen, vilket jag gör ganska ofta, händer alltid samma sak. Barnen leker först själva ett tag, Nils med bilar, Märta med att dra ut saker från bokhyllan och kasta dem på golvet. Sedan kommer Märta fram en bok som hon har hittat i bokhyllan. Och då är det igång. Nils ser att jag läser för Märta, tar en egen bok som han vill att jag ska läsa, medan jag läser boken för Nils hämtar Märta en andra bok och så vidare och så vidare. Jag brukar roa mig med att lägga alla böcker jag har läst i en hög, för att se hur hög högen kan bli. Den här högen från en kväll i veckan är kanske inte rekord, men nästan.
Höstljuset på tomten tidigare idag var?! Nu är snart alla löv borta och allt känns lite naket. Naket och ovant.
Ja, nej, men det är väl precis vad det låter som. Jag är lite arg på Kent. Bandet alltså, inte en random människa som heter Kent. Ingen har väl missat att de ska återförenas på Tele2 Arena nästa mars, ynka åtta år efter deras storslagna ”hejdå, nu ses vi aldrig igen”-turné. Tre konserter i mars blir det, och biljetterna verkar inte bli billiga.
Grejen är att jag var på den sista konserten. Den absolut sista. Eller den som skulle ha varit den absolut sista, men som inte blir det, eftersom de verkar ha tagit slut på sina pengar ovanligt fort. De spelade Den sista sången som den sista sången, men de hade lika gärna kunna spela Musik Non Stop eller Ingen kommer att tro dig eller Vi är för alltid. Jag har skrutit skamlöst om det faktum att jag var en av de absolut sista som såg Kent live, och jag har varit så offentligt hundra procent säker på att de inte kommer köra en Elton John och åka ut på ”sin sista turné” typ fjorton gånger, och nu får jag gott äta upp allt.
Och jag trodde bättre om dem. Jag trodde att de var coola nog att faktiskt sluta när det var dags att sluta. Det blir så desperat att göra en stor grej av att man nu ”går i pension”, sälja dyra biljetter till ”den sista turnén”, till och med skriva en låt om att det här är det sista man gör, och sedan komma tillbaka och göra en stor grej av det och sälja dyra biljetter till ”comebacken”, när det bara har gått ÅTTA ÅR. Det hade varit en annan grej om det hade gått tjugo år och de återförenades för att uppträda gratis på någon insamlingskonsert för utrotningshotade bävrar eller någonting. DET hade varit coolt. Nu känns det som en money grab, och jag vet inte, jag trodde bara mer om dem än så.
En grej jag har funderat på är om någon av dem kanske har blivit allvarligt sjuk, och att de liksom vill ”passa på” att spela tillsammans medan alla fortfarande lever. Jag tror till och med att de har sagt något sådant i media, att de typ vill ”spela tillsammans medan vi alla lever och har hälsan”. Men då känns tre konserter på Tele2 Arena som en ganska stor grej att göra bara för att få spela tillsammans. Det går ju också att träffas utan publik tänker jag? Eller? Känner mig lite som Shrek i Shrek the Third: WELL, SOMEBODY BETTER BE DYING.
Jag kommer inte gå. Jag önskar att det var av principsak, men det är helt enkelt för att jag inte har pengar att lägga på det nu. Självklart hade jag tagit chansen att se dem live en gång till, oavsett hur arg jag är på dem. Och det är väl så de flesta tänker. Och det är väl det Kent vet.
Jag, min mamma och min syster på den sista konserten. Vi hade appen och allting!
Nu när jag har barn har jag äntligen en anledning att pynta även de små påhittade högtiderna, som Alla hjärtans dag, Halloween, ja, ni fattar. Mina barn är egentligen alldeles för små för att bry sig, så det är ju hundra procent för min egen skull, men jag tänker att det blir en fin tradition med tiden. Och någonstans måste man ju börja. Än så länge har jag inte så himla mycket Halloween-pynt, utan det mesta kommer antingen från när jag själv var barn eller en Halloweenfest jag hade för tio år sedan. Det har legat i flyttkartonger och hängt med på inte mindre än sju (!) flyttar, och nu äntligen kommer det upp!
En mysig pumpaljuslykta och en liten pumpa, som ska lysa när vi har köpt batterier, i hallen. Och ett fränt självlysande skelett i fönstret i vardagsrummet.
Ett litet spöke med ett ljus i står nu i köket. Det köpte jag när jag var liten, men använde aldrig, eftersom man väldigt sällan tänder ljus när man är barn…
Spindelnät med spindlar så realistiska att jag, som är livrädd för spindlar, får hjärtstopp varje gång jag går in i rummet, och så en häxkittel med en kaktus i. Båda i Nils rum.
Små pumpor och döskallar är utplacerade på väl valda platser i huset.
Som sagt, mycket är det inte, men jag tänker att om man köper lite varje år blir det ju till slut något att visa upp. Till slut kanske jag till och med kan byta ut de slitna gamla pumporna som fortfarande har alkoholstänk på sig. I veckan ska vi också åka och köpa pumpor, och då blir det lite Halloween även utomhus.
Okej, den här frågan är inte svår att svara på. Jag är mest stolt över mina barn. Punkt. Eller inte punkt, för jag skulle vilja utveckla mitt svar lite. Jag förutsätter att alla föräldrar är stolta över sina barn, det är ju något som bara kommer i samma stund som man hör det första skriket – den där förmågan att kunna bli stolt över att ens barn har bajsat, eller ställt sig upp mot soffkanten, eller tagit tag i skeden. Jag kommer ihåg den första gången Nils greppade en leksak, jag var så stolt att jag filmade skiten och skickade till hela familjen. Låt oss säga att de inte var riktigt lika imponerande, om än väldigt stöttande såklart.
Så självklart är ungarna det jag är mest stolt över. Och egentligen (nästan) allt som har med dem att göra (kanske inte alltid hur jag hanterar svåra situationer när jag är hungrig eller trött eller, gud förbjude, både hungrig och trött). Men att jag har skapat två små människor med och av min kropp, att vi sedan har klarat två förlossningar och två spädbarnstider. Att barnen växer upp till att bli fina små människor, som älskar djur och böcker och bilar och att vara utomhus. Att de är snälla och trevliga och bara skriker på offentliga platser om de verkligen verkligen verkligen inte vill göra något, typ sätta på sig jackan eller gå från biblioteket eller så. Att Nils säger ”välkommen” när någon kommer hem till oss och att Märta vinkar till förbipasserande.
Jag är stolt över det mesta de gör. Inte allt, såklart, barn gör mycket dumt också. Men det mesta. Och att de finns är det jag är mest stolt över i mitt liv. Förlåt för tråkigt mamma-svar.
Vecka 42 är snart över och det har varit höga toppar och djupa dalar. Veckan har präglats mycket av Tjabo, såklart, och det har varit väldigt mycket både i kalendern och i huvudet. Vi har försökt gå och lägga oss i tid den här veckan, vilket har inneburit mer sömn men också mindre tid tillsammans bara jag och Pelle. En sådan här vecka kanske man egentligen behöver den där tiden. Veckan har ju dock avslutats bra, med min systers 25-årsfest och mysiga stunder med barnen. Och här kommer soundtracket.
Veckan inleddes med att min syster skickade den här låten till mig på Instagram. Mmm, tack för den, Filippa. Den har varit på mitt huvud till och från hela veckan. Banger, obviously, men kanske inte jätterolig att ha på huvudet flera dagar i rad.
Lyssnade på P3 Musikdokumentär om Kate Bush (alltså där snackar vi dokumentär, visste absolut ingenting om henne och hon är jätteintressant och har levt ett liv, en del dokumentärer handlar om 25-åringar och jag känner bara att vänta lite tack). Har såklart lyssnat en del på henne genom åren, men visste faktiskt inte att Wuthering Heights var hennes första singel? Skivbolagschefen ville inte det, men hon insisterade, och så blev den enorm. Känns rätt ballsy för en 19-åring? Kul!
Sedan gick ju Liam Payne och ramlade från en balkong i Buenos Aires och lämnade efter sig ett barn. Han var lika gammal som jag. Så fruktansvärt tragiskt. Jag har väl inte haft någon jättenära relation till One Direction eller Liam Paynes solokarriär, men det var ju svårt att undgå dem där ett tag, och mer än en gång har jag dansat och sjungit med i deras största hits. Och det är alltid tragiskt när någon så ung dör.
Jag fick äran att hjälpa min syster med Spotifylistan till hennes 25-årsfest, och även om vi la in typ tio timmar musik och det är omöjligt att hitta en favorit bland alla fantastiska låtar (jag menar, Cara Mia med Måns Zelmerlöw? Temperature med Sean Paul? Rasputin med Boney M? LoveGame med Lady Gaga? Alla JÄTTEBRA!), så är det här kanske den jag är gladast över. Akon, liksom.
Fick också äran att göra det obligatoriska musikquizet till 25-årsfesten, och jag har klurat på det hela veckan. Inte helt konstigt har jag inte riktigt kunnat fokusera på det och det har varit svårt att hitta ett format som inte redan är gjort. Jag satt därför torsdag kväll, fram till 00.15, och jobbade med det. Alla låtar skulle ge en bokstav (till exempel bad jag om första bokstaven i artistens namn eller andra bokstaven i låtens titel) och den sista bokstaven, Y, bara kunde jag inte hitta någon bra låt till (eftersom låtarna också skulle ha koppling till min syster, jag gör det inte enkelt för mig själv). Så jag tog helt enkelt Charli xcx, och frågade vilken bokstav som kommer efter x. Japp. Kanske inte mitt stoltaste ögonblick, men så fick det bli.
I början av veckan var jag och fick träffa Tjabo för sista gången, och som av någon djävulsk slump var radion på och spelade Heartbeats av José González. Det var som en vackert ljudsatt liten mardröm, och ett ögonblick jag kommer komma ihåg länge länge länge.
Häromdagen var vi tvungna att säga hejdå till Tjabo. Han var min mans hund, och ingen man glömmer i första taget. Sedan vi fick barn har vi inte kunnat ha honom hos oss någonting, eftersom han var 50 kilo tung och ej barnvänlig, om än väldigt snäll med vuxna. Han har istället bott hos min svärmor, tillsammans med bland annat sin egen dotter, och han har haft det väldigt bra. Men nu är han inte mer. Och han fattas oss.
Han hade, förutom en imponerande fysisk hydda, en otroligt stark personlighet. Han krävde. Inte bara träning och aktivitet, utan också uppmärksamhet och kärlek. På ett bra sätt. Att vara nära Tjabo var att lära känna honom. Det gör också tomrummet efter honom så mycket större, och trots att livet går vidare och barnen inte riktigt förstår och tar sitt så känns det nästan konstigt att vardagen bara rullar på. Borde vi inte ha en begravning? Borde inte någon hålla tal? Vad gör vi nu då?
Det har varit lite tyst här i veckan, och det här är varför. En familjemedlem har lämnat oss, och vi försöker navigera i det nya, det lite mörkare.
Hejdå, min stora lilla vän. Tjabo, Tjab-tjab, Sälen. Vi kommer sakna dig.
Felicia i det gula huset
Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.
frkn felicia 