frkn felicia

Okej, tre utropstecken, tänker ni nu och undrar vad som kommer. Men det är såhär att jag och min syster tog oss en liten lyxeftermiddag igår och gick och såg Wicked på VIP-bio. Mmmm, living large, så att säga. Min, och min systers, relation till Wicked började i Glee-eran (som för oss är en oändlig era, för Glee har format denna kropp), där de sjöng Defying Gravity om och om och om igen och ingen blev trött på den. Soundtracket finns i min vinylsamling och det är min go-to-musik när jag bakar eller lagar mat. I köket låter jag precis som Idina Menzel, så det så. Jag har utifrån låtarna gissat mig till en handling, och eftersom Wicked är en musikal som sattes upp på Broadway när jag var ett barn trodde jag aldrig att jag skulle få veta om jag hade rätt eller inte.

Men det fick jag, tack vare Hollywood! Och jag hade så fel! Men vet ni, det gör ingenting, för storyn var bättre än vad jag hade tänkt ut på min egen lilla kammare. Nu vet jag inte riktigt hur filmhandlingen lirar med Broadwaymusikalen såklart, men jag hade nog ändå inte rätt. Filmen förutsätter att du har någon form av förkunskap i form av koll på The Wizard of Oz, klassikern från 1939, och handlar om Glinda och Elphaba, den goda häxan som åker runt i en bubbla och den Elaka Häxan Västan (låter inte alls lika snazzy som på engelska, the wicked witch of the west). Båda möter vi i The Wizard of Oz, där Elphaba möter döden i en hink med vatten kastad av Dorothy.

Men Wicked utspelar sig långt innan det, när Glinda och Elphaba bara var två magistudenter på Shiz University. Elphaba, som föddes med grön hy och under hela sin uppväxt behandlats illa på grund av fördomar och mobbing, och Glinda, som får Ivanka Trump att se ödmjuk ut. Vi får följa hur de hatar varandra, hittar varandra och upptäcker att världen inte alls är som de trodde. Med Ariana Grande, Michelle Yeoh, Peter Dinklage, Cynthia Erivo, Jonathan Bailey och Jeff Goldblum. Och så en inte så liten cameo av legenderna, självaste Idina Menzel och Kristin Chenoweth, som spelade huvudrollerna på Broadway.

Det är en musikal, och eftersom jag älskar musikaler är det bara ett plus för mig, men man ska vara medveten om det när man går in i biosalongen. Det är storslagna musikalnummer och synkroniserad koreografi och stämmor i alla möjliga olika sammanhang. Sedan tror jag att humorn och skaparglädjen som den här filmen sprudlar av kan locka även den mest inbitna av musikalskeptiker. Men en färgglad, högljudd, fantasifull, klassisk musikal är det.

Jag är väldigt imponerad av skådespelarna (säger jag som att jag visste någonting om skådespeleri). Jag var minst sagt skeptisk när jag hörde att Ariana Grande skulle spela en huvudroll, men jag är positivt överraskad av hennes komiska timing och tolkning av Glinda. Cynthia Erivo, som jag aldrig hört om förut, var jättebra och Jonathan Bailey lyser upp alla rum han är i. Tyvärr är den jag är minst imponerad av Jeff Goldblum, det kändes inte riktigt som att han fick leva ut i den här rollen, vilket är konstigt eftersom en narcissistisk, uppblåst bedragartrollkarl är precis vad jag tänker att han gör bäst.

Så jag tycker att filmen förtjänar sina tre utropstecken, vilket ju är maxantalet utropstecken man kan skriva efter en mening. Jag fick skratta (mycket), gråta (en hel del där också, rädda lejonungar i bur säger jag bara), mima med i Defying Gravity och inte en enda gång fick jag impulsen att ta upp mobilen och börja scrolla. Och det säger något, i dagens samhälle. Och vet ni vad det bästa är? Det kommer en tvåa!