frkn felicia

  • ,

    Ett innehållsrikt påsklov

    Ett innehållsrikt påsklov

    Förra veckan hade jag, egentligen helt onödigt eftersom vi bara har en massa röda dagar framför oss, tagit ledigt för ett litet påsklov med barnen. I praktiken blev själva lovet bara tre dagar, eftersom Pelle tog ledigt på skärtorsdagen för att vi skulle kunna börja städa inför påskhelgen då. Men vi lyckades fylla våra tre dagar bra, vi fick tre intensiva och fantastiska dagar tillsammans, och att komma tillbaka till jobb och att somna vid läggningar och utbildningar efter den här veckan har känts nästan ogenomförbart.

    Vi startade måndagen starkt med att precis missa tåget till Södertälje. Vi kom iväg i bra tid, var på perrongen sju minuter innan tåget skulle gå, och tre minuter innan tåget skulle gå kom ett av barnen på att hen skulle kissa. Försökte ragga mig till att perrongvärden skulle öppna toalettdörren, för då hade vi kunnat kissa lite fort och ändå hinna med tåget. Men han motstod min charm och insisterade på att jag skulle ta mig ut genom spärrarna med dubbelvagnen, betala tio kronor och sedan ta mig tillbaka medan han letade i säkert en hel minut efter knappen som låste upp toalettdörren. Väl inne i badrummet hör vi hur tåget kommer och går, och när vi kommer ut på perrongen nås vi av informationen att nästa tåg inte går hela vägen. Så vi satt fint på perrongen i 45 minuter. Vi hann se en helikopter landa nära oss, vilket ju var spännande. Men annars ingen höjdare.

    Till slut kom vi fram till Torekällberget och kunde möta upp min föräldralediga kompis och hennes två barn, som fantastiskt nog är lika gamla som mina barn. Vi såg dockteater, Vargen och De Tre Små Grisarna, Konny Kotlett, Bosse Bacon och Fläsk-Fia. Kul, tyckte nog alla.

    Nils och Hjördis. Gullungar.

    Vi åt lunch i solen, och fyra barn lämnade ensamma vid ett bord känns helt plötsligt som väldigt många barn.

    Vi lekte lite i Handelsboden, där jag faktiskt aldrig gått längre in än till butiken. Det var ju ett jättebra lekrum där två småbarnsmammor faktiskt kunde sätta sig en stund, om än kort.

    Det var väldigt lugnt på Torekällberget, trots att det var påsklov, och det är det jag gillar med att göra utflykter söderut, snarare än in mot Stockholm. Man behöver nästan aldrig trängas.

    Nils och Harry tar en paus.

    Sedan fick tre av fyra barn gunga gungbräda och leka lite medan Märta sov i vagnen.

    Kolla lite på nykläckt killing och vilja stå på exakt samma plats, trots att det finns jättemycket ledig yta bredvid.

    Och så lite lek på Råby gård. Här någonstans började väl alla känna sig lite trötta. Mammorna gick och gäspade och barnen blev mer och mer irriterade för småsaker, och tillräckligt modiga för att tjafsa även med de som inte var deras syskon.

    Så vi sa hej till grisarna och hästarna och sedan åkte vi hem.

    På tisdagen hade jag, av någon outgrundlig anledning, bestämt att jag och min syster skulle åka in till Stockholm med barnen. Jag hade sett att de firade att Pippi fyller 80 år (vilket alla institutioner i hela Sverige verkar göra i år) på Sjöhistoriska museet, och det kändes kul eftersom jag aldrig hade varit där tidigare.

    Det hade nog varit relativt smärtfritt om jag inte hade fått de geniala idéerna att 1. ge barnen okontrollerad frihet till vattenflaskor och 2. gå till Kungsträdgården för att se körsbärsblomningen först. Vi gick till Kungsträdgården, såg de fina blommorna genom folkhavet och skulle sedan ta bussen ut till museet. Grejen är den att det skulle alla andra också. Vi fick inte plats på bussen, Nils behövde kissa med ungefär tio minuters mellanrum, det var lunchtid, det finns inga bra lunchrestauranger med plats för barn i city och både jag och min syster blir extremt hangry. Till slut gav vi upp på bussen, gick tillbaka och åt lunch på TacoBar där vi krånglade in dubbelvagnen, gick på toaletten fyra gånger till, och serverade barnen quesadillas de inte åt. Jag trodde att vi aldrig skulle komma fram.

    Men det gjorde vi! När vi tog bussen från ändhållplatsen och på eftermiddagen istället för precis innan lunch fick vi faktiskt plats, och vi kom fram till ett väldigt lugnt och svalt Sjöhistoriska.

    Vi lärde oss lite om fartyg, lite om fiskar, lyssnade på en tredjedel av en sagostund och hittade sedan lekrummet Blubb.

    Blubb var en succé! Och eftersom vi kom ganska tätt inpå stängning (med tanke på att vi startade resan vid 09 på morgonen kanske ni förstår hur svettig dagen hade varit) blev vi till slut nästan ensamma i rummet. Det betydde i princip obegränsad tillgång till rutschkanan. SU-CCÉ!

    Sedan missade vi bussen tillbaka till city (flyt), så vi tog en lång och solig promenad utmed vattnet. Jag råkade lova att barnen skulle få glass från ”den första glasskiosk som kommer”, vilket de trodde var varenda byggnad vi gick förbi. Så trots att själva promenaden var mysig var den också ackompanjerad av ”GLASS!” hela vägen.

    Till slut, på Strandvägskajen, fick de sin glass. Jag tog årets första mjukglass. Mycket gott.

    På onsdagen kände vi oss alla nog rätt möra, framför allt jag. Men det var sista dagen att lämna tillbaka våra biblioteksböcker, så vi tog oss tappert iväg igen. Dock inte lika långt den här gången.

    Vi lämnade tillbaka böckerna, lånade typ femton nya, läste lite, ritade lite och gick sedan hem igen och bara rådde om varandra.

    Det var ett kort men intensivt och otroligt glädjefyllt påsklov, fyllt av stresspåslag och svett och skratt och pussar och toapauser. Det känns i hjärtat att inte varje vecka kan vara såhär.

  • Bajsmamma!

    Bajsmamma!

    En vän till mig la upp en bild på sitt barn på Instagram och skrev, och nu parafraserar jag, att ”vad bra jag har hanterat det här intensiva barnet de senaste dagarna, jag beter mig själv som ett barn, känns bajs”. Och det var länge sedan jag gick in på sociala medier och kände att det var befriande. Någon som skrev hur det var. Någon som jag. Som inte heller alltid kan vara den vuxna i alla situationer, kanske framförallt i de situationer där man är den enda vuxna. Sedan Den Stora Tröttheten slog till tidigt i vår har min mentala ålder sjunkit för varje dag. Snart är jag nere på minusålder.

    Är tanken att man alltid ska kunna bemöta sina barns alla humör och upptåg och utbrott med ett moget lugn och väl uttänkta metoder? För i sådana fall misslyckas jag. Häromdagen, när jag var sjuk och hemma ensam med barnen, skulle jag söva Märta för hennes tupplur. Vi gör det i vagnen för att det är enklare, men när en lunchtrött och entusiastisk treåring vill hjälpa till är det ändå inte enkelt. Jag sa till flera gånger att nu får du kanske gå och göra någonting annat, kan du inte leka med bilarna under tiden, det där låter för mycket, snälla släpp vagnen och väck henne inte, hon har precis somnat. Till slut tröttnade han på mitt tjat och fräste ”bajsmamma”. Och jag var då ganska trött på hans bus också och slängde ur mig ”bajs-Nils”. Jag gjorde det med ett leende och en skämtsam ton och han bara skrattade, men ändå. Inifrån vagnen hörde vi ”bajs… mamma” och ett litet fnitter. Första gången Märta satte ihop två ord. Kanske inte mitt stoltaste ögonblick i livet.

    Jag har läst flera böcker och läst en stor mängd artiklar och följer sociala medie-konton med tips på hur man är en bra förälder. Jag har så många bra metoder och knep i huvudet, men ibland stannar de där. När något triggar mig eller när jag har extra stark PMS eller om jag inte har fått sova någonting på flera veckor, då går det inte att vara vuxen. Det går inte att räkna till tio i huvudet, eller titta på barnens små händer, eller bara sitta stilla och försöka vänta ut skrikandet. Ibland behöver jag som vuxen också få utlopp för starka känslor och frustration. Ibland kanske jag inte alltid har möjlighet, eller får utrymme, att förklara hur jag känner. Och även om jag gör det är det ingen som tar hänsyn till det. Och det ska de såklart inte göra heller, i alla fall inte något barn, men svårt att hantera är det.

    Och ibland kan jag tänka att det kanske inte är meningen att vi alltid ska vara vuxna, mogna, samlade. Vi kanske måste visa våra barn att ibland är det okej att tappa det, så länge man pratar om det och ber om ursäkt i efterhand, och inte skadar varandra (men det vet vi ju redan). Barn måste kanske se att vuxna också har känslor och reaktioner och triggers, för att i sin tur kunna hantera sina. Eller så är det någonting jag intalar mig för att jag inte ska känna mig som en så dålig mamma. Mina barn är det bästa som har hänt mig, men i stunder tar föräldraskapet ut det sämsta i mig.

  • Er tredje man

    Er tredje man

    Det var inte förrän jag skulle börja skriva det här inlägget som jag insåg att boken heter Er tredje man, och inte En tredje man. Helt plötsligt förstår jag titeln. Tror jag. Men Er tredje man är i alla fall den tredje boken i Denise Rudbergs bokserie Kontrahenterna. Ni kan läsa recensionen av den första boken här, och den andra boken här.

    Den här boken utspelar sig under sommaren 1941 och beskriver på ett bra sätt hur Tysklands krigsförbrytelser fortfarande var okända, samtidigt som karaktärernas agerande helt avslöjar att författaren vet vad som hände. I likhet med de andra böckerna får vi följa Signe, Elisabeth och Iris, och i likhet med de andra böckerna ska de alla tre arbeta med kodknäckning och signalspaning, men i likhet med de andra böckerna handlar det väldigt lite om deras jobb och väldigt mycket om deras kärleksliv och klänningar. I Er tredje man händer även väldigt lite som kan anses ta historien framåt, de är mest ute i skärgården och badar, eller spelar tennis med rikisar. Det känns som en mellanbok, helt enkelt. En mellanbok med horribel meningsuppbyggnad och bristande grammatik (förlåt, Denise, men har ingen redaktör läst igenom det här innan tryck?).

    Jag har också lite synpunkter på handlingen, förutom att den här händelselös men beroendeframkallande.

    1. Signe. Nu kanske jag kommer ihåg fel, men hon rekryterades väl också som kodknäckare? Nu jobbar hon endast som hushållerska, och även om det stämmer väl in med hennes självbild som värdelös i alla sammanhang stämmer det inte med den start som karaktären fick. Hon startade som driven och smart, men har utvecklats till en husalv, tacksam över att laga mat till andra och bädda rent hela dagarna. Och är anledningen till det att hennes ägare, eller förlåt, arbetsgivare, har en crush på henne? Hm. Så mycket för feminismen, antar jag.
    2. Svartströms chaufför. Okej, nu kommer jag att avslöja saker om slutet av boken, så läs inte den här punkten om du är känslig för spoilers. Men vem som helst vid sina sinnes fulla bruk hade kunnat räkna ut att chauffören hade onda avsikter. Signe blir först sexuellt trakasserad av honom, sedan kommer hon på honom med att spionera ett flertal gånger och helt plötsligt försvinner viktiga dokument från bilen och ingen kommer på att misstänka chauffören som insisterade på att flytta pappren för att de inte skulle vara i vägen? Nej, men snälla. Make it make sense.
    3. Elisabeths bröllop. Hon förlovar sig med Dinty för att kunna leva ett fritt liv, och för att han ska kunna göra samma sak, det förstår jag. Men så går hon och kärar ned sig i sin drömprins precis innan bröllopet, och varför ställer hon inte in bröllopet med Dinty? De kom ju överens om att hon var fri att göra vad hon ville om hon blev kär i någon annan. Det enda jag kan tänka mig är att Herr Drömprins kanske visar sig vara rånazist eller spion eller kvinnomisshandlare, och att det då kommer vara bra att de inte har krånglat till det. Eller?
    4. VARFÖR FÅR VI INTE VETA VAD DET VAR I KATIS VÄSKA?

    Okej, nu är jag klar. Jag brukar avgöra om en bok är bra eller inte genom att mäta hur mycket jag känner när jag läser den. Det kanske är fel, för felsyftningar och dålig karaktärsutveckling får mig att känna en jäkla massa, men med den måttstocken är den här boken ändå ganska bra. Jag vet att rent objektivt är det en okej bok, som bäst, men jag vill ändå läsa mer.

  • En dag kanske

    En dag kanske

    Idag är jag tillbaka på ”jobbet” efter en veckas påsklov med barnen och en dags vabbande. Jobbet är idag det lokala biblioteket, eftersom jag har en digital utbildning att ta igen som varken passar sig för kontoret, där kollegor skamlöst ”tittar in” i rummet för att ”stämma av en kort sak” med en frekventhet som skulle imponera på det japanska tunnelbanesystemet, eller ett hem fullt av halvsjuka barn och en vabbande pappa, som ingen av dem vill att mamman ska sitta och titta på YouTube hela dagen, för vad är det för jobb egentligen.

    Så här sitter jag, bredvid förvånansvärt många andra personer i olika åldrar som jobbar eller studerar eller läser böcker, och tittar på en workshopbaserad och digital utbildning i efterhand. Jag kan inte säga att det ger mig så mycket som kursledaren antagligen hoppades på. Och ännu mindre idag, kanske, än andra dagar. Mina lediga dagar hemma tillsammans med barnen gav mig mycket, både hopp och huvudvärk, men kanske framförallt en stor längtan att få ha det som vardag igen. Jag fick, som jag skrev i något tidigare blogginlägg, lajva föräldraledig, och det gjordes till hundra procent. På tre dagar hann vi göra lika många utflykter och nu sitter jag på ett grått bibliotek med en grå himmel utanför fönstret och tittar på när andra diskuterar vad de har kommit fram till i sina bikupor och längtar tillbaka. Till och med en vabb-dag med barn som inte ens är sjuktrötta känns som en dröm i jämförelse med det här.

    Kanske kommer det en dag när jag också har vunnit 1,4 miljarder på Eurojackpot eller blivit upptäckt på bloggen och kan tjäna massvis med pengar på tveksamma samarbeten eller får ett stort arv från en mystisk och hittills okänd släkting på Madeira och slipper jobba hela dagarna. En dag kanske. Fram tills dess får jag gott sitta här och försöka fokusera på kursledarens långa monolog om hur barnkonventionen påverkar kultursektorn samtidigt som jag försöker undvika att gå in i mailinkorgen och se alla hundra flaggade mail jag behöver ta tag i, väl medveten om att jag för en vecka sedan var på exakt samma ställe, men ledig och tillsammans med två glada barn som ville påskpyssla och läsa Halvan-böcker. Så nära, men ändå så långt bort, som man brukar säga.

  • Tomten vaknar

    Tomten vaknar

    Och inte den rödklädda gubben med skägg. Utan den stora lilla plätten av natur utanför vår ytterdörr. Efter vad som känns som ungefär tre år av brunt och grått och svart börjar det gröna och gula och lila titta fram. Det är en ynnest att flytta en hög med ris och hitta en liten sjö av vitsippor, och dra bort torrt fjolårsgräs och hitta små blåa blommor, och få försöka lista ut vad som är ogräs och vad mina föräldrar planterade med mening. I helgen, som alla andra helger, var vi ute i trädgården och fick uppleva, och försökte fånga, uppvaknandet.

    Gula blommor börjar titta fram på den stora busken (haha, jag vet inte vad någonting heter?) utanför vardagsrumsfönstret.

    Rhododendronbuskarnas knoppar växer så det knakar. Det är inte lång tid kvar tills buskarna är fyllda av rosa och lilla blommor.

    Jag var två sekunder från att plantera en magnolia på vår gamla tomt, och nu har jag en planterad och rotad och snart snart snart blommande magnolia. Jag älskar magnolior.

    Påskliljor antingen på väg eller redan anlända inför påsken.

    Märta, hundra procent redo att gräva upp de nyligen upptäckta blommorna.

    En liten vitsippegömma under en vildvuxen och livsfarlig ros.

    Blommorna kämpar sig upp genom det bruna fjolårsgräset. Det ger hopp.

    Paus för att klappa katten.

    Barnens uppdrag när vi är ute och jobbar i trädgården, eller när Pelle är ute och jobbar i trädgården och jag kryper runt i gräset och fotar halvtaskiga bilder på knoppar, blir att vattna omplanterade buskar. Det får stora konsekvenser både för barnens kläder och vår vattenräkning, men de tycker att det är så roligt.

    Vi hjälpte naturen på traven lite och rensade bort en stor mängd ris. Vår elda-i-höst-hög är nu så stor att jag blir orolig att vi inte kommer hinna elda allting även om vi håller på varenda helg hela hösten.

    Några modiga prästkragar har tittat fram under granen. Något tidiga kanske, men välkomna ändå.

  • Fler prickiga hönor till folket (mig)!

    Fler prickiga hönor till folket (mig)!

    Nu när vi verkar vara ute ur vabb- och sjukdomsbubblan (peppar peppar) och jag faktiskt har lyckats ta mig till kontoret några dagar har jag också lyckats fylla våra skåp lite mer. Jag lovar att jag försöker tänka vad vi faktiskt behöver när jag går i affären, men ibland kanske det råkar slinka med en till ljusstake eller ram eller prickig höna. De senaste loppisrundorna har resulterat i följande helt nödvändiga saker till hemmet:

    En beige (gul?) skål som jag tänker ha påskgodis i till helgen.

    En till skål, som egentligen är en kruka, men som jag kommer använda som skål för det finns inga innerkrukor som är så låga, men samtidigt så breda.

    Ett bokstöd till antingen ett barnrum eller till vår DVD-hylla (gud, det var länge sedan någon skrev det ordet). Våra filmer ramlar ned hela tiden.

    Två servettringar i form av prickiga hönor. Älskar prickiga hönor! Det är så synd att det bara fanns två, men jag får väl göra det mitt livs mål att hitta några till. Jag får åka runt på loppisar veckorna innan påsk varje år tills jag har minst sex stycken. Hur lång tid tror vi det tar? Tio år?

    En liten gullig påsklåda. Finns inget som helst användningsområde, men den är söt och kostade tio kronor.

    Fyra äggkoppar med tillhörande hönor! Älskar hönor! Synd att de inte är prickiga, men ni vet, man tar vad man kan få.

    Och så har jag hittat fina barnkläder, en duk till vårt utebord och en ram. Med allt jag numera köper på Vinted i klädväg var det länge sedan jag köpte något nytt. Betyder det att vi kan flyga utomlands snart eller?

  • När jag behöver inspiration

    När jag behöver inspiration

    Som alla andra, hoppas jag innerligt, annars blir det här väldigt pinsamt, tappar jag ibland motivationen. Jag vill ibland inte alls jobba i trädgården, eller spendera hela dagarna med att städa upp efter två barn, eller bestämma vilken tapet vi ska ha i Märtas sovrum eller vad jag ska ha på mig eller vad vi ska äta till middag. Och ibland låter jag det bara vara så. Det får väl se ut som en knarkarkvart i sovrummet ett tag till, eller så struntar vi i att äta någon hälsosam och spännande middag och kör makaroner och köttbullar en dag till, eller så låter vi gräset sticka upp i grusgångarna ett tag till. För trots allt lever vi bara en gång, och man kan inte alltid tvinga sig själv att göra sådant man inte vill göra. Men ibland behöver jag bara en skjuts. Och då går jag in på Instagram och kollar på de här kvinnorna:

    Tuggmotstånd, eller Amanda Ekström som personen bakom företaget och kontot heter. Tar jättefina bilder, skriver vackert och jobbar genom sin agentur med att öka representationen och mångfalden inom modellbranschen. Ett perfekt konto när jag känner mig lite nere eller ensam eller som att jag aldrig kommer komma till ro med mammakroppen. Hon finns också på sin blogg, vilken jag starkt rekommenderar.

    Ett tag var den enda jag kunde prata om Penny Parnevik. Jag vet inte vad det är som gör det, för hennes Instagram är minst sagt stökig, men det finns något betryggande i igenkänningen i småbarnskaoset. Även rika och kända människor sover för lite, sätter på sina barn ärvda kläder och springer ut genom dörren med halva hushållet i vagnen. Hon är dessutom så sällan sett vacker i sin naturlighet, utan botox och fillers och bröstimplantat.

    Ett konto jag nyligen börjat följa är Aketch Joy Winnie, en modell bosatt i en liten by i Uganda. Hon delar sin vardag och livet i byn med humor och öppenhet, och precis som hon ofta säger i sina videor får man en helt annan bild av livet i Afrika (förlåt för att jag drar en hel kontinent över samma kam här) än den som vi lärt oss att ha genom historielektioner och media.

    Inredningsinspiration och drömmen om lantliv som aldrig kommer gå i uppfyllelse för att jag älskar att bo nära Stockholm för mycket. Hon är inte den mest frekventa av uppladdare, men de bilder som dyker upp är hundra procent mys.

    Elin Kero, eller Nevnarien, följde jag slaviskt när bloggandet var på sin kulmen, där i skiftet mellan 00- och 10-talet. Jag har hittat tillbaka till henne efter en sisådär tio år utan henne i flödet. Hon var, och är, en fotograf och allmänt kreativ person som bor på landet och gör mysiga saker. Det är lite väl mycket millennial beige för min smak egentligen, men väl ett konto som inspirerar.

    Underbara Clara är allt annat än millennial beige. Färgexplosioner, mönstermix, stilblandningar och skaparglädje. Det kommer väl inte som någon överraskning att hon ligger på den här listan. Jag hade kanske inte valt att inreda precis så, men Clara har givit mig modet att testa nya saker hemma. Och hennes blogg borde alla läsa.

    Nej, men det här är verkligen ett av mina favoritkonton på alla former av sociala medier i hela världen. Två åldersnojeframkallande unga personer som har köpt ett gammalt biskopsboende i Wales och renoverar det. Otroligt roligt att följa deras resa. Och eftersom de har haft huset i mer än ett år och fortfarande bara är klara med ett rum verkar det som att jag kommer kunna följa resan länge framöver.

    Och så finns det två personer som inte har öppna konton, men som likväl inspirerar mig varje gång de laddar upp någonting på sociala medier.

    Sara, min och Pelles helt fantastiska bröllopsfotograf, och som både bor i samma kommun och har barn på samma förskola som vi (stalkers, yes, we are). Hon är min främsta källa till loppisinspiration och förutom att hon uppenbarligen är en otrolig fotograf är hon också sådär mjuk i sina texter som man kan behöva ibland i en annars rätt så hård värld.

    Och så min alldeles egna, kanske helt ovetandes men mycket inspirerande, kusin. Hon tar sådana bilder som man vill bo i, inreder sitt hem precis som jag också vill ha det och levererar på Instagram-fronten, helt enkelt. Men hon har inget öppet konto och delar med sig ytterst försiktigt, så egentligen är det här mest en teaser för någonting ni inte kommer kunna komma åt. Jag är dock glad att jag får följa och inspireras (snälla, låt mig fortsätta Alida, trots att jag delade din bild utan att fråga).

  • Whodunit for dummies

    Whodunit for dummies

    Min mamma älskar Agatha Christie. Jag vet inte om hon har alla hennes böcker, men nästan. Min uppväxt är fylld av minnen från att mamma sitter och läser Poirot och Miss Marple, och sedan går upp och tittar på Poirot och Miss Marple på teven. Därför bestämde jag och mina syskon oss för att ge mamma en deckarinspirerad födelsedagspresent i år. Vi skulle gå på mordmiddag! Det visade sig att det var svårare än vi trott att hitta en middag med tillhörande mordmysterium, men till slut fann vi I Grevens Otid på Brygghuset i Stockholm. Trerätters och mord.

    Så i lördags fixade vi barnvakt. Vi duschade, bytte om från funktionskläderna och tog tåget in till storstan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Ett tag tänkte jag att vi skulle vara de enda på plats, eller att alla andra skulle vara mycket finare klädda, eller att hela upplevelsen skulle kännas amatörmässig. Men det var fullsatt, vi smälte in bra bland alla lagom uppklädda människor och både middag och skådespel var (mer eller mindre) bra. Det var framförallt två skådespelare som stack ut, han som spelade greven, som var väldigt väldigt rolig, och hon som spelade pigan Sara, som skådespelade som att hennes liv hängde på det.

    Såhär står det på hemsidan:

    I Teater Scarlets genom tiderna bäst säljande mordgåta får vi följa dramatiken kring Greve Samuel Af Ugglas, hans familj och Ostindiska kompaniet under 1700-talet. Vi får också följa med till Sillgatan som var känd som Europas på den tidens farligaste gata och lära känna dess invånare. Det är en historia med många tvister där handlingen vänder snabbt.
     
    Det handlar både om relationer, politik, pengar, stöld och förstås mord! En mängd olika karaktärer blir inblandade i historien och frågan är om du kommer att kunna avgöra vem av dem som är den skyldige.

    Vi fick varsin pamflett med information om varje karaktär, en uppmaning om att varje detalj var viktig och några rader att anteckna på, och mellan tredje och fjärde akten skulle vi gissa vem som var mördaren och varför. Jag vet inte varför, men jag la en sådan press på mig själv att lista ut vem mördaren var. Jag ansträngde mig så mycket för att hänga med i allt som sades och vad alla gjorde att jag till slut fick ont i huvudet. Kanske var det för att jag ofta brukar kunna lista ut slutet i filmer och serier, eller för att jag också gillar deckare, eller för att jag har orimliga förväntningar på min egen analysförmåga, för jag brukar inte vara speciellt tävlingsinriktad. Men lista ut det skulle jag göra, om jag så svimmade på kuppen.

    Men jag, och jag gissar 99,9 procent av publiken, misslyckades. Och det var helt ärligt inte mitt fel. För en vital del av handlingen, och ett uppenbart motiv, presenterades först i fjärde akten, samtidigt som man avslöjade mördaren. Slarvigt, tyckte jag, och var en dålig förlorare, och är det fortfarande. I en bra whodunit har alla ett motiv, och man ska lista ut vem av dem som var desperat nog att till slut mörda. Det finns ingen poäng med att ge en person ett motiv, och möjlighet, och rätt desperation, och sedan bara: ”haha, trodde ni ja, men det här hände bakom kulisserna medan ni inte såg, så det var den här andra personen som var mördaren”. Dessutom förklarades inte varför det bara var den första personen, som var uppenbar mördare (men sedan visade sig inte vara det), som vann på mordet. Den riktiga mördaren vann alltså ingenting på det. Men den här andra personen, som tydligen inte visste någonting eller hade någonting med det att göra, vann allt. Mmmmmmmmmmm. Ni hör ju att åsikter finns.

    Men. Oavsett vad jag tyckte om eventuella plot holes och orimliga storylines var det en väldigt trevlig grej att göra, så min rubrik är kanske onödigt elak. Det var väldigt kul att mellan akterna få sitta och diskutera i smågrupper (trodde jag aldrig att jag skulle säga) och få försöka lösa ett mysterium. Innan jag skadade min fot drömde jag alltid om att bli polis, och i lördags fick jag i alla fall lajva uppsyningsman på 1700-talet.

    Bra bild på sällskapet. Min bror blev sjuk och kunde inte följa med, stackaren. Vad han missade!

  • Från grått till gult

    Från grått till gult

    I söndags blev jag lämnad alldeles ifred när min man tog med sig barnen och åkte ut till farmors landställe över dagen. En lagom dag hade varit att få lite småplock fixat och sedan fått läsa bok i badkaret i tystnad, men jag tror att jag inte satt ned mer än ett par minuter under alla timmar de var borta. Och det är inget skryt, det är ren chock. Jag tog disk och tvätt och bytte lakan och städade och vädrade täcken och vattnade blommor och rensade kattlådan och tog ut soporna och plockade in kvistar och hade kanske ett och annat framträdande i vardagsrummet med sekatören som mikrofon. Men framför allt så fick jag påskpynta och vårfixa huset.

    Bytte de mörka varma vintertextilierna till ljusa fräscha.

    De påskiga ljusstakarna har fått ta den bastanta mörkgröna kandelaberns plats och pianot känns inte längre lika stort och hotfullt.

    Några ägg i en skål. Tre likadana gick sönder förra året och på de tre dagar som har gått sedan jag pyntade har ett av dessa också fått en spricka. Det gäller att inte vara för rädd om grejerna när man bor med två barn och tre katter. Ett mål för påsklovet med barnen är att färga egna ägg och göra påskpynt av.

    En kyckling med kaninöron har fått flytta in i fönstret. Köpt på Ica Maxi, för vem orkar vara snobbig.

    Plåtburkar med påsktema och en plåtkyckling i köket. Jag tycker i allmänhet att det är svårt med påskpyntet. Vi har inte tillräckligt mycket av det för att det ska bli en ”påskig” känsla i hela huset, och sakerna i sig är ofta så små att de lätt ser malplacerade ut när de står för sig. Att göra små stilleben med påskpyntet var målet i år, med mer och mindre lyckade resultat. Det här ett av de mindre lyckade, uppenbarligen.

    En ensam liten kyckling som ska sitta bredvid lampan i köket, men som för det mesta leks med vid matbordet.

    En kanin och en höna i hallfönstret.

    Bredvid routern står en träkanin och på väggen hänger en påskig tavla som Pelles mormor har målat.

    För några veckor sedan tog jag in några äppelkvistar för att se om jag kunde få dem att blomma, men det verkar vara för varmt och soligt på vår övervåning (stackars oss), så de kommer inte så mycket längre än såhär. Så jag hängde upp lite ägg och stoppade dit några fåglar för att liva upp dem!

    Gör samma experiment med några syrénkvistar i små vaser. Observera också den fantastiska påskduken, som egentligen är en kökshandduk. Sörjer att vi inte har något bra ställe att lägga den på.

    Några loppade kycklingar, en handgjord ljusstake köpt på höstmarknaden i Trosa och mitt bästa loppisfynd någonsin. Älskar den gula vasen mer än livet självt. Den fungerar alla årstider och står så fint där med några kvistar från en buske på tomten som jag inte vet vad den heter, och som faktiskt började blomma tidigare idag!

    Och så påskriset såklart. Är fortfarande ovan vid att ha en tomt med växter på, så att jag bara kan gå ut genom dörren och plocka vackra grenar och blommor och de är mina, så ingen blir arg. Det är en omställning att slippa ta sig till en skog och leta fina växter bland tallar och fimpar och döda granar och McDonaldsmuggar. Det är ren lyx och jag är så obeskrivligt tacksam att mina föräldrar är trädgårdsintresserade, och sedan sålde sitt hus till oss.

    Nu är vi redo för en påskhelg med gäster!

  • The Mobster’s Lament

    The Mobster’s Lament

    Vilken fröjd att läsa en bok med ett vackert språk! Det känns som att jag har läst så många lättlästa, eller nästan omöjligt svårlästa, böcker på senaste tiden och det var fantastiskt att få sjunka in i en bok där jag slapp skriva om meningarna i mitt huvud. The Mobster’s Lament är den tredje boken i Ray Celestins serie, The City Blues Quartet, som följer den organiserade brottsligheten och en privatdetektivbyrå i USA under 1900-talets första hälft. Gangsters och jazz, typ. De återkommande karaktärerna i boken är en privatdetektiv vid namn Ida Davis, och Louis Armstrong. Och på ett sätt kan man säga att böckerna följer Louis Armstrong, då de utspelar sig i städerna som han bodde i under åren som böckerna utspelar sig.

    På 1940-talet bodde Louis Armstrong i New York, och därför utspelar sig också den här boken där. I ett maffiastyrt New York efter kriget, fyllt av droger och kriminalitet. Många karaktärer i boken är personer som har funnits på riktigt, och förutom Louis Armstrong dyker bland andra Frank Costello, Vito Genovese, Jack Warner och Charlie Parker upp. Och även många av de händelser som utspelar sig i boken har hänt på riktigt, vilket ger boken en nästan obehaglig trovärdighet. Research har gjorts, så att säga.

    Boken handlar om att den gamla privatdetektiven, och Idas mentor, Michael Talbots son anklagas för mordet på en mängd hotellgäster, som hittats brutalt mördade på ett hotell i Harlem. Han har ertappats på mordplatsen och ser väldigt skyldig ut. Ida och Michael jobbar för att fria honom och hitta den verkliga mördaren. Samtidigt försöker Gabriel Leveson, en nattklubbsägare, ta sig ur maffian och hitta ett bättre liv för sig och sin systerdotter, men fastnar i ett till synes omöjligt jobb för maffiabossen Frank Costello. Och Louis Armstrongs karriär har börjat dala och han försöker hitta sätt att ta sig tillbaka till rampljuset. Och allt det här vävs samman i en mysigt spännande deckare, där trenchcoats rör sig under de dimmiga gatlyktorna i ett svartvitt New York.

    Det var ett tag sedan jag läste dem nu, men jag vet att jag gillade både första och andra boken i serien också. Och jag vet att Ray Celestin har blivit hyllad till skyarna för The City Blues Quartet, så jag kan väl inget annat än att rekommendera den. Det är en spännande, vacker, blodig och smutsig deckare i en spännande, vacker, blodig och smutsig miljö. Och om inte det räcker kan ni läsa en del av den första sidan i boken, för herre vilken inledning:

    Come, see the vampires. Watch them lope across Times Square. Watch them jostle and throng as the stars wheel through the night. The hookers and pimps and junkies, the dealers and hustlers and chiselers, the elbow sneaks, the blade-men, the braggarts, the dead pickers, the lush-rollers, the runaways, the stay-outs and layabouts and down-and-outs, the wastrels and the bottom dogs, lured to the heart of the world’s greatest city by its neon blaze, its quicksilver jazz, the promise of a score.

  • ,

    Kalla mig Mrs. Bingley

    Kalla mig Mrs. Bingley
    Dagligt skrivförslag
    Om du kunde vara en karaktär från en bok eller film, vem skulle du vara? Varför?
    Visa alla svar

    Den här frågan går jag igång på, vilket förvånar ingen som känner mig. Och alla kommer förvänta sig att jag svarar Hermione Granger. Hon är inte bara en karaktär i Harry Potter-böckerna, vilket är en värld jag hade dödat för att få vara en del av, utan också en karaktär som jag delar vissa utmärkande egenskaper med, till exempel en framträdande besserwisser-ådra, och som gifter sig med Ron Weasley, som jag hade den längsta och största crush jag har haft på någon annan än min man. Och på många sätt hade jag velat vara Hermione, det hade varit trevligt att kunna trolla och hade jag inte varit lyckligt gift redan hade jag inte tackat nej till att gifta mig med Ron, det hade jag inte. Men hon är också plågad av ett mindervärdeskomplex, en stress och en ambitionsnivå jag aldrig hade orkat leva med. Det känns också tråkigt att frivilligt ge sig in i ett liv som antagligen är fyllt av krigstrauma, PTSD och döda vänner.

    Det finns också en mängd karaktärer jag hade betalat bra med pengar för att slippa vara. Bella Swan från Twilight (tänk vilken mardröm att leva ett liv konstant hungrig, för evigt, och typ inte kunna skaffa vänner utanför den egna halvincestuösa familjen), Frodo från Sagan om Ringen (PTSD, PTSD, PTSD), Feyre Archeron från ACOTAR-serien (inte bara för att jag i sådana fall hade hetat Feyre, utan också för att jag hade varit gift med någon som kallar mig darling, någonting som bara äldre brittiska damer och homosexuella män får säga) och Carrie i Carrie (det säger väl sig självt).

    Men Jane Bennet. Ni vet, huvudpersonens storasyster från Pride and Prejudice av Jane Austen. Det kanske är den heltidsarbetande småbarnsföräldern i mig som pratar nu, men verkar inte hon leva ett ganska bra liv? Hon är så vacker att folk vänder sig om på gatan, hon är snäll och trevlig och alla älskar henne, hon är omgiven av en kärleksfull familj och lever ett enkelt men välbeställt liv på den engelska landsbygden. Hon har all tid i världen att läsa böcker, skriva och ta långa promenader. Visst, hon spenderar några tråkiga månader i tron om att den hon är kär i inte gillar henne tillbaka, men hon spenderar dem ändå i London med att gå på baler. Och sedan gifter hon sig med en glad, genomsnäll och snygg ekonomiskt oberoende man och flyttar till en herrgård.

    Kanske hade nackdelarna med att leva i början av 1800-talet fått mig att tänka efter en extra gång. Tråkigt att inte kunna fotografera, och att det tar två veckor att färdas mellan två städer, och att man kan dö av en förkylning, och att det är livsfarligt att föda barn och att det inte finns kylskåp. Mamman är ju också en försvårande omständighet här. Men kanske fördelarna ändå väger upp nackdelarna. Så ta fram era broderier, värm locktången i elden och kalla mig Mrs. Bingley!

  • Felicia Bueller’s day off

    Felicia Bueller’s day off

    Igår skolkade jag och barnen. Det var ett planerat skolk. Schemalagt för att undvika att en hel ledig dag skulle gå åt att TBE-vaccinera dem. Så vi slösade på en jobbardag och förskoledag istället, och har nu helgerna fria från tråkiga mottagningar och elaka sprutor. Mycket mycket bättre.

    Jag tog barnen och deras pick och pack och lastade allt och alla i dubbelvagnen och tog tåget. Jag var lite nervös innan, eftersom barnen, precis som alla barn, inte direkt älskar sprutor. Men de var såklart mycket modigare än vad jag hade varit i samma situation och så nöjda över sina klistermärken. När jag sedan skulle hämta ut mina linser (är det inte det sjukaste att vissa av oss måste betala flera hundra kronor i månaden för att se?) skröt Nils stolt om hur duktig han hade varit för optikern, som i sann tant-anda hejade på, och hela jag blev varm inombords.

    Barnen fick sedan välja varsin leksak från leksaksbutiken, vilket fortfarande fungerar eftersom de är små och väljer billiga saker, och de såg ut som… barn i en leksaksbutik. Efter myyyyyyycket velande och springande fram och tillbaka blev det en polisbil för Nils och en boll med Encanto-motiv för Märta. De hade egentligen varit nöjda där och kunnat åka direkt hem, men jag har svårt att inte maxa de dagar jag får med barnen.

    Så vi tog bussen vidare. Mina barn har blivit riktiga bilbarn efter deras ledighet med Pelle, så de är gulligt livrädda för kollektivtrafiken. Märta gav mig sin boll för att kunna hålla i sig ordentligt i vagnen när bussen åkte iväg.

    En välförtjänt lunch med tillhörande efterrätt. Barnen fick pannkakor och jag beställde en kärleksmums av bara farten, innan jag insåg att de i princip nu hade två efterrätter. Ah well. Skolkar man ska man väl skolka på riktigt, men godis och allt.

    Efter lunchen somnade Märta, mycket motvilligt men mycket nödvändigt, i vagnen och jag och Nils tog en sväng på Torekällberget. Solen var framme och det blåste, vilket innebar att det var för kallt i skuggan och för varmt i solen. Svetten efter leken i den soldränkta sandlådan frös till is i vinden på väg därifrån. Precis som våren bör vara.

    Djuren var ute! Lycka, även om getter skrämmer mig lite. Andra djur känns mjukare, snällare, vänare. Du kan gissa vad en häst tänker, en ko vill ingen något illa, en höna känns dum men snäll, men när jag träffar getter kan jag förstå varför man gav djävulen getfötter i gamla illustrationer. Det känns både tomt och illvilligt att titta in i deras ögon. Inget av det sa jag högt till min treåring dock.

    Kossor. Jag älskar kossor.

    Vi fick till och med klappa en av kossorna. Hon heter Mangold och älskar att bli kliad i pannan. Vilket var anledningen till att jag åkte hem med smutsbruna fingrar. För kossor är många saker, men rena är inte en av dem.

    Vi gjorde oss bekanta med Mangold bredvid en mamma som också var där med sina två barn. Och för första gången sedan jag själv fick barn fick jag säga till någon annans. Mamman stod och pratade på FaceTime med någon medan ett av hennes barn försökte mata kossan med grus och det andra slog kossan med en pinne. Jag brann inombords, men sa lugnt och stilla att ”kor kan inte äta grus och man ska inte slå dem, de kan få ont då”. Barnen slutade, kanske för att en knäpp tant sa till dem, men mamman stod kvar med mobilen i ansiktet och jag kände bara att visst, alla kan behöva en paus, men kan vi komma överens om att vi säger till våra barn när de misshandlar djur? Mangold fick kanske lite extra kli i pannan efter det.

    Sedan hade Nils, och mina stackars 31-åriga fötter som inte längre kan gå en hel dag i Converse, fått nog och vi åkte hem. En mycket lyckad skolkning.

  • Mammor i helvetet

    Mammor i helvetet

    Chappell Roan verkar bli 2020-talets version av Sinéad O’Connor eller Courtney Love eller alla andra kvinnor som har sagt vad de tycker utan att be om ursäkt för sig och därför orsakat ramaskri. Den här gången har hon uttalat sig om mammor och den här gången, för första gången, känner jag mig provocerad. Hon har, i någon podcast eller YouTube-video eller något, googla, sagt att hon har flera gamla vänner som är mammor och att de är ”i helvetet” och ”döda i ögonen”. För att de är mammor. Det här har fått mammor runt om på internet att se rött, och hon har fått motreaktioner så att säga.

    Chappell Roan är en barnlös 27-åring från Missouri. Jag känner inte henne och ingenting hon säger bör rimligtvis påverka mitt liv. Hon gör bra musik och det är det. Ändå slutar det inte riktigt att klia efter att jag har läst vad hon sa. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som irriterar, det är som att vakna med en kvarvarande känsla efter en intensiv dröm som man inte längre kommer ihåg. Jag känner något, men jag vet inte vad och inte varför.

    Kanske är det en känsla av orättvisa. Det är inte lätt att vara mamma. Du ska möta en annan, av dig helt beroende, människas behov dygnet runt, samtidigt som du gör det som tidigare, innan barn, fyllde hundra procent av din tid. Mycket av det som ska göras är dessutom emotionellt komplext. Barnet ska, förutom att vara mätt, ren och hel, själv få utforska sin identitet, bli trygg, lära sig hantera och känna alla känslor och allt ska hanteras med sömnbrist. Med lite tur har man någon att dela det här med, men jag kan ändå känna att vi har tillräckligt på vårt bord utan att bli dömda för att vi inte ser tillräckligt livliga ut.

    Kanske är det inte alls en känsla av orättvisa, utan en frustration över att inte bli förstådd. För missförstå mig rätt, jag vet att vi föräldrar, inte minst vi mammor, klagar. Vi klagar på för lite sömn, bajsolyckor, amning, graviditetskrämpor, treåringarnas utbrott, att inte få äta ifred, förändrade kroppar och borttappade intressen. Men jag, antagligen felaktigt, förutsätter att alla förstår att det är värt det. Graviditeten hade kunnat göra mig paralyserad och sömnbristen hade kunnat göra mig galen, det hade fortfarande varit värt det. Klagandet kommer ur behovet av balans. Den gränslösa kärleken behöver en utmaning. Every silver lining has a cloud. Det som utåt sett blir ett helvete, är kanske bara en mammas sätt att hantera sitt paradis.

    Kanske kommer uttalandet åt en nerv. För när allt kommer omkring ställs orimliga krav på mammor idag. Vi ska jobba hela graviditeten, men samtidigt boa och pyssla och fixa inför bebis. Vi ska få en stor mage för folk att röra och kommentera, men bli av med den så fort vi lämnar BB. Vi ska vara närvarande föräldrar, men jobba heltid och göra karriär. Vi ska uppfostra med gentle parenting, men barnen får lov att vara väluppfostrade från start. Vi ska klara allt själva, men ta emot råd från alla som känner sig manade att ge ett. Vi ska älska att vara mammor hela tiden, men vi ska också fortsätta med livet som om vi inte hade barn. Vi kanske är i helvetet? Vi kanske har hamnat i en roll som är omöjlig att spela rätt, och där hela världen agerar allvetande kritiker.

    Kanske vet jag att om en mamma hade suttit i offentligheten och sagt något liknande om barnlösa hade det tagit hus i helvete. Tänk er det. En trebarnsmamma säger ”jag har många vänner som är barnlösa, och de har inget liv i ögonen”. Känns inte så trevligt.

    Oavsett vilken känsla det är jag känner som jag inte kan sätta ord på så är mammor en enkel grupp att uttala sig om. Alla känner en mamma. Vi är många, vi är högljudda och vi bär våra hjärtan på våra rockärmar. Och vi sparkar bakut när någon säger att vi är i helvetet för att vi har barn.

  • Den Stora Tröttheten

    Den Stora Tröttheten

    I flera veckor har både jag och Pelle plågats av vad jag kallar för Den Stora Tröttheten. Med versaler i början av varje ord för att verkligen belysa allvaret i syndromet. Vi vet inte om det är den helt vanliga tröttheten som drabbar alla småbarnsföräldrar, eller om det är något mystiskt som har bosatt sig i våra kroppar och dränerar dem på energi. Eller så är det kanske kombinationen av heltidsarbete, två små barn, för lite sömn, underliggande förkylningar, vårtrötthet och omhändertagandet av ett hus och en tomt. Det skulle kunna vara det.

    Men i flera veckor har vi alltså somnat vid läggning av barnen, gäspat ikapp vid middagsbordet, ringt varandra och klagat på hur trötta vi är på dagarna, glömt saker, tjafsat, tappat tålamodet och försovit oss på morgnarna. Att missa all tillsammanstid vi har när barnen har somnat på kvällarna, på grund av att vi också somnar, har inte hjälpt stämningen i hushållet. När det enda vi hinner säga till varandra sägs mot bakgrund av Käärijä eller en treåring som gormar ”men lyssna på mig, lyssna på mig istället, hallå, mamma, pappa, lyssna på mig” eller att en av oss hela tiden behöver springa till trappen, stolarna, borden, pianot och allt annat som ett-och-ett-halvt-åringen klättrar på. När det enda vi hinner prata om är uppdateringar från förskolan, tvätten, disken och vem som eventuellt har glömt att mata katterna.

    Några kvällar har vi alla vid läggning somnat i den stora sängen, eftersom barnen ibland vill somna tillsammans, och vaknat någon gång mellan halv två och tre på natten. Då har vi snällt fått lämna barnen i sängen och kliva upp, börja släcka ned huset, förbereda inför morgondagen, ta disken, hänga tvätten och ta ut soporna. Byta om till pyjamas, borsta tänderna och ibland duscha. Det brukar ta runt en timme. Att lägga sig i sängen då och somna om, medveten om att vi ska upp igen om ett par timmar, är svårt. Och dagen efter brukar vara dimmig.

    Och de få kvällar vi inte somnar vid läggning, kanske för att barnen somnar så fort att vi helt enkelt inte hinner somna med dem eller för att en av oss lägger barnen själv och kan bli väckt av den andra, ska mycket hinnas med. Vi ska hinna förbereda morgondagen, städa iordning huset något, maila banken, göra inköpslistor, lägga pussel, läsa böcker, titta på tv-serier och umgås. Det hinner man inte på två timmar, så vi går sällan och lägger oss i tid. Vi säger till oss själva och till varandra att vi är dumma och att vi borde gå och lägga oss och att vi kommer ångra oss imorgon, men trycker ändå igång ett till avsnitt.

    Jag har inte sovit en hel natt sedan jag var sju månader gravid med Nils, och det är tre och ett halvt år sedan. Jag kan trötthet. Men jag kan inte den här tröttheten. Den Stora Tröttheten. Tröttheten som gör att jag somnar i soffan när vi har gäster och scrollar på mobilen för att inte somna på bussen, som grumlar igen min hjärna och som fick mig att faktiskt sjukanmäla mig en dag och gå hem och sova efter att ha lämnat barnen på förskolan. Jag sov i fyra timmar mitt på dagen och hade inga problem alls att somna vid läggning på kvällen igen.

    Hur länge är man såhär trött? Är det några veckor? Månader? År? Varför kom Den Stora Tröttheten nu? Är det årstiden? Åldern? Vabbandet? Kan någon snälla säga något som ger mig hopp.

  • Jord överallt

    Jord överallt

    Helgen, som var oplanerad med undantag för en filmkväll där jag och min syster tvingade våra män (okej, det kanske inte var så mycket tvång i slutändan, men vi fick dem) att se Wicked, som nu går att köpa på Apple TV och SF Anytime… Anyway, helgen spenderades i trädgården. Hela lilla familjen var ute och grävde i jord hela dagarna, så trots att Pelle gått med dammsugaren klistrad i handen sedan dess (dammsugning är hans jobb, eftersom det är värre än döden att dammsuga) har vi jord i hela huset. Det är nästan pinsamt att skicka barnen till förskolan med sina skor, eftersom strumporna blir helt svarta när de stoppar ned fötterna i dem. Jag har lärt mig till nästa gång att barnen ska ha stövlar på sig, oavsett regn eller sol.

    Målet med helgens trädgårdsarbete var att rensa bort en övervuxen rabatt som vi varken har koll på eller ska ha kvar, och att i det också flytta två svartvinbärsbuskar till köksträdgården, och ta ned en hassel som har stått i vägen. Och innan ni ringer mig och skrattar åt mig, mamma och pappa, så misstänker jag redan att vi har flyttat tillbaka buskarna dit de stod för några år sedan och vi kan faktiskt inte ringa er för allting, vi måste få testa själva också! (Sagt med kärlek såklart, jag vet att ni aldrig skulle skratta åt oss på riktigt.)

    Det här var där vi började. Två ogräsfyllda pallkragar i köksträdgården, en övervuxen och kaotisk rabatt och en störig hassel som fastnade i håret när man ville gå förbi och den tyckte att man inte skulle göra det.

    Rensa rensa rensa. Och jag måste passa på att hylla mina fantastiska ungar. De är så otroligt roliga när vi är ute och jobbar i trädgården. De släpar pinnar, gräver hål, sågar (med sin ofarliga såg), vattnar, fraktar jord med grävskopa och lastbil och även om det kanske råkar hänga med växter och grenar som ibland hade kunnat vara kvar är jag bara så glad att vi kan få saker gjort tillsammans att de får hålla på. För ett år sedan trodde jag aldrig att vi skulle kunna göra skillnad på tomten och i huset utan barnvakt, men det visar sig att äldre barn klarar sig lite mer skillnad. Vem hade kunnat tro det?

    Resultatet efter helgens arbete! Jag ska vara helt ärlig och säga att jag också har svårt att se skillnad. Allt är brunt och stökigt bara. Men, det är skillnad, jag lovar! De två stora svartvinbärsbuskarna har tagit ogräspallkragarnas plats och vi ber till högre makter att de överlever flytten, rabatten är borta och väntar nu på att få grävas upp och omvandlas till gräsmatta, och den elaka hasseln är ett minne blott. Skön känsla inombords, även om hela kroppen värker.

Felicia i det gula huset

Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.

Senaste inläggen