frkn felicia

Chappell Roan verkar bli 2020-talets version av Sinéad O’Connor eller Courtney Love eller alla andra kvinnor som har sagt vad de tycker utan att be om ursäkt för sig och därför orsakat ramaskri. Den här gången har hon uttalat sig om mammor och den här gången, för första gången, känner jag mig provocerad. Hon har, i någon podcast eller YouTube-video eller något, googla, sagt att hon har flera gamla vänner som är mammor och att de är ”i helvetet” och ”döda i ögonen”. För att de är mammor. Det här har fått mammor runt om på internet att se rött, och hon har fått motreaktioner så att säga.

Chappell Roan är en barnlös 27-åring från Missouri. Jag känner inte henne och ingenting hon säger bör rimligtvis påverka mitt liv. Hon gör bra musik och det är det. Ändå slutar det inte riktigt att klia efter att jag har läst vad hon sa. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som irriterar, det är som att vakna med en kvarvarande känsla efter en intensiv dröm som man inte längre kommer ihåg. Jag känner något, men jag vet inte vad och inte varför.

Kanske är det en känsla av orättvisa. Det är inte lätt att vara mamma. Du ska möta en annan, av dig helt beroende, människas behov dygnet runt, samtidigt som du gör det som tidigare, innan barn, fyllde hundra procent av din tid. Mycket av det som ska göras är dessutom emotionellt komplext. Barnet ska, förutom att vara mätt, ren och hel, själv få utforska sin identitet, bli trygg, lära sig hantera och känna alla känslor och allt ska hanteras med sömnbrist. Med lite tur har man någon att dela det här med, men jag kan ändå känna att vi har tillräckligt på vårt bord utan att bli dömda för att vi inte ser tillräckligt livliga ut.

Kanske är det inte alls en känsla av orättvisa, utan en frustration över att inte bli förstådd. För missförstå mig rätt, jag vet att vi föräldrar, inte minst vi mammor, klagar. Vi klagar på för lite sömn, bajsolyckor, amning, graviditetskrämpor, treåringarnas utbrott, att inte få äta ifred, förändrade kroppar och borttappade intressen. Men jag, antagligen felaktigt, förutsätter att alla förstår att det är värt det. Graviditeten hade kunnat göra mig paralyserad och sömnbristen hade kunnat göra mig galen, det hade fortfarande varit värt det. Klagandet kommer ur behovet av balans. Den gränslösa kärleken behöver en utmaning. Every silver lining has a cloud. Det som utåt sett blir ett helvete, är kanske bara en mammas sätt att hantera sitt paradis.

Kanske kommer uttalandet åt en nerv. För när allt kommer omkring ställs orimliga krav på mammor idag. Vi ska jobba hela graviditeten, men samtidigt boa och pyssla och fixa inför bebis. Vi ska få en stor mage för folk att röra och kommentera, men bli av med den så fort vi lämnar BB. Vi ska vara närvarande föräldrar, men jobba heltid och göra karriär. Vi ska uppfostra med gentle parenting, men barnen får lov att vara väluppfostrade från start. Vi ska klara allt själva, men ta emot råd från alla som känner sig manade att ge ett. Vi ska älska att vara mammor hela tiden, men vi ska också fortsätta med livet som om vi inte hade barn. Vi kanske är i helvetet? Vi kanske har hamnat i en roll som är omöjlig att spela rätt, och där hela världen agerar allvetande kritiker.

Kanske vet jag att om en mamma hade suttit i offentligheten och sagt något liknande om barnlösa hade det tagit hus i helvete. Tänk er det. En trebarnsmamma säger ”jag har många vänner som är barnlösa, och de har inget liv i ögonen”. Känns inte så trevligt.

Oavsett vilken känsla det är jag känner som jag inte kan sätta ord på så är mammor en enkel grupp att uttala sig om. Alla känner en mamma. Vi är många, vi är högljudda och vi bär våra hjärtan på våra rockärmar. Och vi sparkar bakut när någon säger att vi är i helvetet för att vi har barn.