Även om min morgon har börjat med en ganska bra lämning (äntligen!), en varm choklad med grädde på kafét bredvid busstationen (hatar inte att missa bussen och behöva vänta en timme där) och en hälsomassage på jobbet (på riktigt något av det skönaste jag har varit med om) är det ändå måndag. Och på måndagar behöver man pepp och det finns ingenting som peppar så mycket som musik.
Det här är nytillskotten i min Spotifylista. Jag är fullt medveten om att låtarna antagligen har TikTok-trendat i ett halvår, men de är nya för mig. Och om du, som jag, inte riktigt längre hänger med är det kanske heta tips!
Det här är tyvärr ingen låt om arbetsplatsträffar eller vad som händer på dem, utan som jag förstår det är APT en cool och trendig förkortning på apartment. Eller? Någon yngre än mig som vill rätta? Låten är bra i alla fall. Den börjar som The Ting Tings, fortsätter som en klassisk Bruno Mars-låt och avslutas i Chappell Roans anda. Den fungerar också med barnen, vilket är en värdefull egenskap i en låt just nu.
Sångaren i Måneskin (som jag för övrigt trodde var typ 40 år gammal, men som är yngre än mig, hej hej åldersnoja) har släppt musik solo. Det känns lite Harry Styles, lite enkel gitarrbaserad tatuerad androgyn smörsångare som sjunger pop med rockiga undertoner, lite sådant som jag är svag för.
Gissa vem som har släppt musik? Elphaba (eller Cynthia Erivo, som hon heter på riktigt)! Woho! En väldigt enkel produktion (säger jag som inte kan någonting om musikproduktion överhuvudtaget) där rösten får ta nästan all plats. Fin melodi, bra text, och så hennes röst. Så oansträngd. Så fin. Går rakt in i min kropp.
De flesta som känner mig skulle kanske inte gissa att jag lyssnar på Lil Nas X. Eller så är jag inte alls så djup som jag tror och exakt noll personer är förvånade. Jag tycker att den här låten har ett Kanye-innan-den-psykiska-ohälsan-sound och det är svårt att värja sig mot refrängen. Jag blir alltid glad när jag hör den.
Mumford & Sons har tagit en liten utflykt till vinden, öppnat koffertarna, dammat av sina banjos och ingen kunde vara gladare än jag. Mumford & Sons två första studioalbum är två stora stora favoriter hos mig, men sedan tappade de sitt sound när de skulle försöka hänga med i musikutvecklingen och jag tappade dem. Men nu är det tillbaka! Kanske har de i sin medelålder insett att det inte är någon idé att försöka hänga med och att man inte behöver ändra ett fungerande koncept. Fansen blir också äldre. Det enda jag saknar är ännu mer banjo. Det kan inte bli för mycket banjo!
Precis som alla andra millennials är jag också både exalterad över och tacksam att Lady Gaga har släppt ett album som låter som 2009. Var det såhär våra föräldrar kände när artister började göra musik som lät som att den kom från 80-talet?
Det här lever inte upp till hennes The Rise and Fall of a Midwest Princess, men det är ändå en låt som går varm i mina hörlurar. Chappell Roan verkar göra det mesta bra, men jag har ändå två frågor efter den här senaste singeln. 1. När ska artister sluta rida på countryvågen? och 2. Varför handlar den här låten om en kvinnas förmåga att tillfredsställa andra kvinnor ändå om män? Dela upp er i små grupper och diskutera.
Hoppas att jag har kunnat liva upp er sista måndag i mars något!
De senaste veckorna har jag varit tyst här inne. Jag har varken haft tid eller energi eller inspiration att skriva. Jag har inte skrivit, inte tagit fram kameran, inte gjort mycket annat än det jag har behövt på dagarna och sedan somnat vid läggning av barnen. Men mobilen är ju alltid med, och den har dokumenterat delar av mina senaste veckor. Och här får ni se vad jag har pysslat med.
Det har varit bra väder. Jag har suttit på trappen utanför dörren efter lämning av barn och lyssnat på P3 Musikdokumentär om Ramones och kisat mot solen.
Det har vabbats. Otroliga mängder vabb har det blivit.
Och ibland har jag vabbat barn som har varit för sjuka för förskolan, men för friska för att bara sitta hemma, och då har vi gått till biblioteket. Vi lånade hem alla Halvanböcker som fanns. Som ni kanske ser har jag också klippt Nils hår för första gången på över ett år. Han ville helt plötsligt bli korthårig och med ens blev jag lite sentimental. Skulle vi verkligen klippa av allt hans fina tjocka hår?
Jag och Nils har beskurit äppelträden. Jag klippte och Nils bar grenar till vår elda-i-höst-hög. Bra arbetsfördelning.
Vi gjorde ett andra försök hos tandläkaren. Första gången vägrade Nils att ens öppna munnen. Den här gången gick det jättebra och vi firade med en kafélunch tillsammans. Mys!
En vabb-fredag med relativt pigga barn gick vi och fredagsfikade tillsammans för första gången sedan jag var föräldraledig. Märta vägrade gå hemifrån utan sin gräsklippare, så vi passade på att klippa konstgräset vid cykelgaraget.
Sedan vi flyttade in har vi känt en konstig lukt vid diskmaskinen och skåpen runtomkring. Lukten har blivit extra stark när diskmaskinen har kört och när det har varit varmt har det ibland inte gått att andas genom näsan nära maskinen. Nu när vår diskmaskin gick sönder och vi skulle byta ut den upptäckte vi varför. Ett musbo med mängder av kiss och bajs. Mmmmm, mysigt. Vi tackar oss själva varje dag för våra tre katter.
Utelek med lite mer gräsklippning. Gräsklipparen går varm och det är inte ens säsong än.
Jag trotsade en bojkott och handlade på Ica. Jag har aldrig sett barnbanankorgen så full.
Lite mer vabb.
Och så har jag äntligen fått ta del av min julklapp från Pelle. Jag har velat dreja i flera år och det har stått på min önskelista födelsedag efter födelsedag. Nu äntligen hände det!
Vi åt brunch på Chelas vid Hornstull. Det var autentisk mexikansk mat, och självklart vågade vi inte smaka det de rekommenderade, utan tog de vitaste valen vi kunde. Munnen brann ändå. Men det var gott! Och vi fick churros med chokladglass till efterrätt (även där ignorerade vi deras säkert jättegoda rekommendation). De hade också en toalett som jag älskade. Så fin?
Vi gick en introduktionskurs på tre timmar på Drejstället vid Hornstull och det kändes väldigt… drejigt? Helt rätt i stilen liksom.
Pelle var jätteglad. Och jag med. Det var väldigt roligt att dreja, och det var det första hantverk som jag inte var uppenbart sämre än Pelle på.
Mina alster. Jag kände mig ändå nöjd för ett första försök. Sparade fatet och vasen (till vänster), och de borde gå att hämta ut om ett par veckor. Önskar att jag kunde säga att det var meningen att göra de där linjerna, men det var mina naglar som gjorde att det blev sådär.
Och det var det ni har missat under min bloggledighet.
Jag såg den här listan inne hos Amanda Ekström (aka Tuggmotstånd) och kunde inte låta bli att kopiera den. Älskar listor!
Tre saker jag har skjutit upp:
Att boka en klipptid. Det har snart gått ett år sedan jag klippte mig, och dessutom, av någon outgrundlig anledning, klippte av mig allt mitt fina långa hår, och mina toppar är så slitna att det inte går att dra fingrarna genom mitt hår utan att fastna. Men jag vill inte klippa mig, vill inte att mitt hår, som äntligen når över axlarna, ska bli kortare. Så jag har skjutit upp det. Och fortsätter skjuta upp det.
I princip allt på jobbet. Utan några skarpa deadlines i närtid blir jag världens lataste person. Mailar lite, bokar in något möte flera veckor i förväg, uppdaterar någon policy här och där. Men mycket gjort blir det inte. Nu börjar dock listan med saker jag behöver ta tag i tjocka på, så nästa vecka hoppas jag på en inspirationsvåg.
Att sortera mina högar med viktiga papper. Jag har ett antal högar med viktiga papper som ligger och dräller i huset. Jag vet precis var de ska, det finns pärmar redo och jag äger till och med en häftapparat, men jag orkar inte. De har legat där sedan vi flyttade in i juni, och med största sannolikhet kommer de få ligga kvar ett tag till.
Tre saker jag längtar efter:
Att kunna ta en promenad ned till den närliggande bryggan och ta ett dopp efter en varm sommardag hemma. Bryggan ligger i slutet av en återvändsgata och på sommaren susar det genom björkarna som står på varsin sida om den. Jag längtar efter att få höra vattnet klucka mot båtarna som ligger förtöjda på båda sidor av bryggan och bli bländad av solens reflektioner på vattenytan. Ah. Att få bo så.
Vår inplanerade Gotlandsresa med våra syskon. Vi har hyrt ett hus på en gård och ska få bo bland höns och grisar en vecka i sommar. Det ska bli så himla mysigt!
Mitt påsklov med barnen. Trots att mina barn egentligen är för små för påsklov, och förskolan är öppen precis som vanligt, har jag tagit påsklovet ledigt. Jag ska lajva föräldraledig, tänkte jag, och göra små utflykter med barnen. Jag har redan Sjöhistoriska museet (där de firar Pippi 80 år) och Torekällberget inplanerat. Ser så mycket fram emot det avbrottet i jobb- och vabbcirkusen.
Tre saker som gör mig glad:
Att skatteåterbäringen snart är här (prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!). Behöver jag säga något mer efter tre månaders vabb?
När barnen berättat om saker de har gjort och kompisar de har lekt med på förskolan. Som ni vet har det inte varit en helt oproblematisk start på barnens förskolekarriär, och det fortsätter i samma anda. Men ibland kommer det fram att de har pysslat, eller lekt en lek, eller busat med andra barn, och det värmer ett mammahjärta.
Att det är fredag! Vi har en nästan helt oplanerad helg framför oss, vilket antagligen kommer innebära trädgårdsjobb och städning och matlagning och nej, vi brottas inte och ta inte den, du kan vänta tills hen har lekt klart. Men uj, så glad det gör mig!
Tre saker jag vill rekommendera:
Att gå med i er lokala Facebookgrupp. Alla orter verkar ha en ”Händer i xxxx”-grupp på Facebook och jag har aldrig varit så road på sociala medier sedan jag gick med i vår. Visst, det är mycket reklam för lokala företag och pizzerior, men mellan reklamen och frågorna om det är någon som känner till en bra elektriker i närheten finns det guld. Dels faktiska tips på evenemang och roligt som händer i närområdet, men framför allt galningarna, konspirationsteoretikerna, hetsarna, de som har svårt att skilja på det som händer i verkligheten och vad som händer i deras huvuden.
Att läsa Ray Celestins bokserie The City Blues Quartet. Jag har precis läst klart den tredje boken och är helt golvad. Recension kommer inom kort.
Att göra en lista på de låtar som era barn gillar (om ni har barn det vill säga, för er andra är den här rekommendationen helt värdelös), oavsett vad ni själva tycker om låtarna, och lyssna på listan när ni är arga eller ledsna. Jag fick inspiration från Fredrik Backmans Björnstad, där en mamma har en ”Höj höj”-lista och gjorde precis så. Det funkar. Tack Fredrik (och ni kan tacka mig sedan)!
Tre saker jag vill göra snart:
Dreja igen. Jag och Pelle var på en introduktionskurs på Drejstället för ett tag sedan (mer om det sedan) och även om det var precis så svårt som jag hade föreställt mig fick jag blodad tand. Otroligt roligt att göra sin egen keramik! Hade jag drejat ofta hade vi dock haft hela huset fyllt av ojämna kaffekoppar och skålar utan funktion.
Gå på museum. Jag vet inte varför, men jag har en generell längtan efter att gå på museum. Det handlar inte ens om något specifikt museum, eller inom något speciellt område, utan jag vill bara vara i ett museum.
Få ordning på Märtas rum (där vi just nu också sover). Det är just nu bara en stor madrass på golvet, ett par lampor på nattygsbord och ett ensamt skåp med lakan i. Det är min systers gamla tapeter från 00-talet och hål i väggen. Äjj, men det är för sorgligt. Det ser ut som att tre fjärdedelar av familjen sover i en knarkarkvart, medan Nils sover i sitt uppfräschade och stylade barnrum. Vi ska bara våga ge oss på tapetsering först.
Mars månad har gått i klimatångestens tecken och snön har lyst med sin frånvaro. Krokusar och snödroppar och knoppar tittar fram lite överallt och solen har redan gett barnen rosiga kinder. Vägen till förskolan på morgnarna är först hal av lera och sedan hal av grus. Kläder som är för kalla på morgonen är för varma på eftermiddagen. Ja, ni vet, våren är här. Och det betyder, för oss med tvåtusen kvadratmeter tomt, att trädgårdssäsongen är här.
Vi har mjukstartat trädgårdssäsongen de dagar vi har haft möjlighet och vi har haft lågt ställda krav på oss själva. Det är mycket tomt att ta hand om, många år av svett och slit och planering av mina föräldrar att förvalta, och två barn, som nuförtiden är någon annanstans på dagarna, som vi vill umgås med. Vår vana trogen gör vi dessutom allt tillsammans. Och att jobba i trädgården tillsammans med en entusiastisk treåring och en flyktbenägen ett-och-ett-halvt-åring kräver ett lugn som kan vara svårt att finna om man har för höga krav på dagen.
I söndags var vi ute nästan hela dagen. Vårt mål var att beskära buskarna som skadar fasaden på vår gäststuga. Det är fyra buskar. Ni ser, målsättning på en rimlig nivå.
För ett otränat öga ser det kanske inte ut som att vi gjorde någonting. Men tro mig, det är stor skillnad! För första gången på flera år kommer solen nu lysa in i gäststugans sovrum, och förhoppningsvis ska buskarna bredvid (som jag längtar efter att se vad det är för ena buskar, och mamma, spoila inte!) inte riva upp fasaden något mer.
Berusade av att ha nått dagens mål så fort bestämde vi oss för att fortsätta pyssla lite kring stugan. Pelle och Nils tog tillsammans bort en död rhododendron, som drunknat av grannens flera år långa vattenläcka. Mmmm, mycket fräscht nu!
Jag passade samtidigt på att rensa bort sly från ett lite väl ivrigt träd. Det blev massor av jättefina raka små slanor som jag tänkte att det här ska jag minsann göra något av, innan jag kom på att jag knappt har tid att duscha på dagarna, ännu mindre sitta och pyssla med några slanor, så jag slängde dem på vår elda-i-höst-hög.
Vi bytte också ut pulkorna och snowracern mot bilar, cyklar och skottkärra på vår provisoriska lilla parkeringsplats utanför huset. Så om det blir minusgrader och tjugo centimeter snö nu i dagarna vet ni vilka ni ska skylla på.
Kul att vara igång med trädgårdsarbetet! Kul med vår!
Okej, såhär. Innan ni dömer mig. Jag skrev faktiskt att jag hade gått om jag hade haft möjlighet. Och jag fick möjlighet! En mans kusins mans bror, och tidigare hyresgäst, som dök upp som gubben i lådan och presenterade möjligheten bara sådär när vi råkade ha lite pengar över och lite tillgång till barnvakt och allting bara klaffade sådär som det nästan aldrig gör. Så i lördags var jag och Pelle och såg kent på 3Arena.
Vi firade min farmors åttioårsdag samma dag, och efter att ha tagit bilen till Bandhagen och tunnelbanan till Globen och kommit till arenan samtidigt som alla andra, det vill säga 35 minuter innan konsertstart och 25 minuter efter arrangören ville att vi senast skulle vara där, stått i en av världens längsta toalettköer och börjat svettas redan innan vi kommit in i själva konsertlokalen steg vi in i folkmassan på golvet framför scenen. 5:54 blinkade det på skärmen, och vi hade alltså nästan sex minuter tillgodo efter att ha stressat ihjäl oss för att komma dit. Och kent, Gud välsigne dem, började i tid.
De första låtarna var från de första skivorna och gjorde de medelålders männen i Fedorahattar, västar och scarfs väldigt glada och mina öron väldigt ledsna. 3Arenas ljudsystem klarade inte av sådan skränig rock. Men sedan gick de över till de senare plattorna och resten av konserten kunde man faktiskt höra både melodin och vad Jocke Berg sjöng. Omgivna av Fedoramännen, ett salongsberusat gäng medelålders kvinnor, två väktarliknande män som inte rörde en min under hela konserten och ett stupfullt gäng ungdomar som antagligen inte var födda när första plattan kom ut (till skillnad från mig, som var två år gammal) fick vi sedan uppleva kent. Igen, för min del.
Trots att skämskudden åkte fram när Jocke Berg blundandes stod längst fram på scenen med armarna utsträckta som Jesus på korset och vinkade efter mer applåder och jubel går det inte att undgå det faktum att kent är bäst på det de gör. De spelade i drygt två timmar och jag var ändå besviken när det tog slut. En trött småbarnsmamma som efter fem timmars sömn hade spenderat dagen med att prata med åttioåringar och springa efter sina barn i en livsfarlig trapp med stengolv nedanför och inte hade ätit sedan lunch ville se mer. Då är det bra.
Och de spelade Kevlarsjäl. Min gråtlåt. Min låt. Det musikstycke som har tagit mig igenom tonåren och de värsta stunderna i mitt liv. Och jag vet inte ens om jag vågar erkänna hur mycket jag grät när de spelade låten. Det var så pass att jag inte ens kunde sjunga med till slut, utan bara mimade med i texten medan jag hulkgrät. Så kan det gå. Jag tror varken Fedoramännen eller de salongsberusade tanterna la märke till något, och Pelle vet, men en sådan offentlig uppvisning av mina känslor har jag inte haft sedan jag precis hade träffat mina stora idoler och framtida man, trodde jag, i Tokio Hotel när jag var tretton år gammal.
Jag är fortfarande lite arg på dem. Jag tycker att de är (var?) för coola för att återförenas. De borde inte vilja ha mer pengar för att kunna köpa hus i Spanien, eller vad det nu är de ska göra. Och vem i hela friden var det som bestämde vad som skulle visas på den hysteriskt stora skärmen bakom bandet under konserten? Men bra var det. Och jag var där. Igen. Och jag är väl där nästa gång igen.
Jag såg ett inlägg av en mikro-influencer jag följer av någon outgrundlig anledning, som tipsade om att ”det just nu är en bra rea på Akademibokhandeln” och la upp en bild på deras ”4-för-3-pocket-deal”. Det tyckte jag var roligt. Sättet hon formulerade sig på vittnade om att hon inte hade en susning om att det alltid är bokrea den här tiden på året. Och dessutom har Akademibokhandeln alltid, varje dag året runt, en ”4-för-3-pocket-deal”. Men vilken tur att hon tipsade sina följare om det!
I alla fall. Årets bokrea har gått av stapeln, och ingen är gladare än jag. Kanske möjligtvis Nils, som har fått utöka sin samling av favoritböcker och inte behövt betala någonting. Men jag är glad i alla fall! Självklart har det handlats böcker. Bland annat barnböcker i barnens bästa serier. En Alfons-bok, en Halvan-bok, en Bojan-bok och en Vem-bok. Jag kan dem redan utantill.
Till mig har jag köpt del tre och fyra av Denise Rudbergs Kontrahenterna-serie. Här kan ni läsa mina recensioner av del ett och del två.
Jag köpte också Au revoir Agneta av Emma Hamberg, den andra boken om Agneta som flyr sitt dåliga äktenskap och tråkiga jobb och flyttar till en excentrisk dement gubbe i södra Frankrike. Jag har läst första delen, Je m’appelle Agneta, och den var väl helt okej. Jag tycker mest att det är roligt för att Agnetas tråkiga jobb som hon behöver fly landet för var på Trafikkontoret i Stockholm, min mammas gamla arbetsplats och där jag gjorde mitt examensjobb en gång i tiden, och författarens moster (tror jag) är min mammas gamla kollega. Kul ju!
Andra delen i Katarina Wennstams Sekelskiftesmorden fick också komma hem. Jag har inte ens läst första delen än, som jag fick av en kompis i present, men det är snygga böcker och jag gillar det lilla jag kan läsa på baksidan.
Och så till sist, andra delen av Elena Ferrantes Neapolitan Quartet. Jag har läst första delen, vilket ni kan läsa om här, och även om jag älskade boken och skrev för tre år sedan (!) att jag skulle beställa hem de tre resterande delarna omedelbums blev det inte så. Men nu äntligen kan jag fortsätta följa Lenu och Lilas resa.
Läsåret 2025 har börjat väldigt bra, jag har redan kommit halvvägs till mitt mål på tio böcker i år (ett lågt satt mål för att vara jag, men förra året läste jag endast åtta böcker på grund av små barn och nytt hus, och jag ville inte bli så besviken igen), och nu har jag några morötter i bokhyllan.
Just nu lyser solen obarmhärtigt in genom mitt kontorsfönster. Mitt rum vetter mot söder och vanligtvis låter kanske söderläge som en dröm. Men rummet är litet och ventilationen strular och dörren behöver vara stängd. Mina kollegor verkar inte tycka att jag svarar tillräckligt snabbt på mailen. Den tryckande värmen och solreflektionerna på de tre skärmarna gör ingenting för den bultande huvudvärk och benmärgsdjupa trötthet som har suttit i kroppen sedan jag lämnade barnen på förskolan.
Eftersom Pelle börjar jobbet för tidigt för att vettiga människor ska orka har jag morgnarna själv med barnen. Att duscha, sminka sig, klä på sig vettiga kläder och få i sig frukost samtidigt som du är ensam med två barn är en utmaning i sig. Att samtidigt få i dem frukost, klä på dem, borsta deras tänder och försöka få på dem tjocka ytterkläder är ännu svårare. Att då också komma i tid till förskolan, när du dessutom inte har tillgång till bil, är nästan omöjligt. Att göra allt det där med två barn som inte vill gå till förskolan, och samtidigt inte tappa humöret, när det är en tisdag. Ja, ni kan ju tänka er.
I morse låg det ena barnen på golvet och skrek för att jag hade bytt till de skor hen ville ha, samtidigt som det andra barnet stod i trappan och gallskrek ”NEEEEEEEJ” för att hen inte ville sluta leka. Det ena barnet skrek när jag försökte sätta på vantarna, och sedan för att jag slutade försöka sätta på vantarna, och sedan för att jag valde fel vantar, och sedan för att jag bytte vantar, och sedan för att hen frös om händerna och sedan igen för att jag försökte sätta på vantarna. Det andra barnet började gråta för att jag slängde mackan hen inte ville äta. Skorna var för trånga, sedan var det fel tjocktröja, och vi behövde ta en annan mössa, och kan vi inte få kolla på Bilar istället, och jag tror att jag har feber, och det är inte alls tisdag idag, det är lördag, och JAG VILL INTE GÅ TILL FÖRSKOLAN. Det enda som kunde distrahera var Mojjes låt Borsta dina tänder och med hjälp av den kunde vi i alla fall ta oss ut genom dörren.
Pelle inte bara åker till jobbet tidigt på morgonen, utan han gör det med vår enda bil. Vilket innebär att jag och barnen får gå till förskolan. I Sveriges mest kuperade kommun. De väldigt många uppförsbackarna och de väldigt många lagren kläder och alla barn i vagnen och ilskan efter skriken och stressen att redan vara sen och oron att svettas bort smink och deodorant resulterade i att jag svettades bort både smink och deodorant på de tio minuter det tog att gå till förskolan. På förskolan möttes vi av den skärande rösten av en hopplös pedagog och jag fick tvinga mig att le och låtsas lyssna på när hon berättade om sitt tandläkarbesök samtidigt som hon ignorerade alla mina frågor om hur det går för barnen på förskolan och viftade bort min oro att barnen tycker att det är så jobbigt att gå dit att de låtsas vara sjuka, något som inte borde hända förrän i högstadiet.
Sedan, när jag behövde gå och det behövde finnas en vuxen som kunde se efter mina barn, var den hopplösa pedagogen som bortblåst och jag fick snällt vänta på att någon annan vuxen skulle se mina ledsna barn och försöka distrahera dem. Och samtidigt som klockan nio-rusningen startade och alla föräldralediga föräldrar skulle ta sig in genom grinden med sina små storasyskon samtidigt skulle jag försöka vinka av mina barn. Det gjorde ont i hela kroppen att behöva lämna och le och vinka och inte tveka, utan bara gå. Synen av mina barn ståendes vid grinden och gråta och vinka och anstränga sig för att se mig genom folkmassan gjorde mig trött. Trött i huvudet, trött i benen, trött i hjärtat. Bussen hade jag missat för länge sedan, och eftersom det endast går en buss i timmen till mitt jobb gick jag in på ett kafé, beställde en varm choklad med extra vispgrädde och läste i några minuter. Jag tyckte att jag förtjänade det.
Det var en tuff morgon. Jag hade gjort en hel dags arbete och sedan skulle jag till jobbet. Och ibland känner jag bara att imorgon tar jag bilen och åker iväg innan någon annan har vaknat, så får de lösa det själva där hemma.
Under förra veckan hade vi några riktigt härliga, soliga, varma, klimatångestframkallande vårdagar i Stockholmsområdet. Mina sociala medier flödade över av bilder på snödroppar och krokusar och uteserveringar och kaffe i solen. Inspirerad av detta, och av solen som gassade på vårt hus när jag satt inne en hel dag och hade möten på distans, valde jag att planera in en långpromenad direkt efter lämning på förskolan en av dagarna jag jobbade hemifrån. Min plan var att i min tur bombardera de som följer mig, och som läser min blogg, med härliga bilder på växtlighet och blå himmel och försöka förmedla känslan av sneakers på grusknastrande vägar.
Såhär gick det med den planen.
Ni ser ju så härligt.
Himlen var nästan så långt ifrån blå den kan komma. Det var helt igenom grått, och trots att det var morgon och min app sa att solen definitivt hade gått upp kändes det som skymning. Träden var helt bara, inte en endaste knopp såg jag.
Oklippt fjolårsgräs utan något som helst grönt i det oändliga hav av brunt som låg framför mig.
På ett av husen klättrade tomten upp, och det kändes med ens väldigt långt till grönskan och värmen och bad från en solvarm brygga.
En tom Prosecco-kartong som vittnar om ett nyår, snarare än en vår.
Inte. En. Enda. Knopp.
Tappade vintervantar hade hängts upp, för förskolebarnet att hitta och använda igen. Eftersom ingenting under min promenad kunde tyda på att vi snart kommer slippa kampen med overaller och tjocka vantar och mössor och vinterkängor.
Något av det sista jag såg under min promenad var en nästan hånfullt tom fotbollsplan, kantad av snö. Här har inga elever utegympa, och de kommer inte ha det på en lång tid framöver.
Det enda lilla vårtecknet jag fick var en skymt av flyttfåglar som flög högt upp. Så högt upp att de kanske inte ännu insett att de kommit tillbaka för tidigt, och att här kommer maten inte vara lättillgänglig på många veckor än.
När jag kom hem och hade satt mig framför datorn för mitt första möte sprack molnen upp och solen kom fram. Såklart.
I fredags skrev jag en rafflande och djuplodande analys av startfältet i finalen av Melodifestivalen 2025 (och jag hade fel, men så glad jag är för det! Heja KAJ!). Och när jag tittade igenom mina gamla skolarbeten, och även om de flesta ligger i en kartong på vinden är jag faktiskt inte så gammal att jag inte har några skolarbeten i digital form, för att leta efter mitt brandtal om barns exponering i sociala medier, hittade jag en krönika jag skrev om just Melodifestivalen. Det här var en tid då Twitter dominerade bland sociala medier, och alla som var något, då inklusive jag uppenbarligen, hängde där. Det är därför inte världens mest relevanta krönika, även om några poänger håller, såhär tretton år senare.
Krönikan, relevant eller inte, kommer här:
”Jag följer, år efter år, Melodifestivalen slaviskt, med en nästan manisk uppsyn och popcorn ända upp i näsan. I år är dock någonting annorlunda, i år har jag Twitter. Nu sitter jag, samtidigt som jag tittar på Björn Ranelid, Timoteij och Youngblood, och skriver cyniska och bittra kommentarer om deras framträdande, sånginsats och scenkläder. Jag och 91 000 andra svenskar. På startsidan ser man att #Melodifestivalen2012, #mel2012 och #Ranelid trendar (vilket betyder att det har listats som de mest populära ämnena just då) och alla kan se precis vad alla andra tycker.
Jag tror att Twitter är både det bästa och det värsta som har hänt mänskligheten. På den här sidan, där man delar sina åsikter och sprider sina budskap genom korta meddelanden, kan man utan problem skriva ”Hoppas Björn solar så mkt att han blir en svart kolbit och inte kan uppträda på finaldagen!”. Och det skrevs. Och det upprepades. Och det blev en form av mobbing. Mobbing av en man som ställde upp i ”hela Sveriges fest” med en låt som han tyckte var bra och ville dela med sig av. Jag tänker inte sitta här och säga att jag är ett helgon som endast skriver fina meddelanden om kosmisk kärlek, fred och allt annat som Tomas di Leva sjunger om – snarare tvärtom. Jag älskar att vara bitter. Jag älskar att vara en liten, ironisk del i det som har blivit ”hela Twitters fest”.
Säga vad man vill om Melodifestivalen och dess koncept, men det är ett program som faktiskt skulle kunna avnjutas tillsammans med familj eller kompisar, istället för tillsammans med andra Twitter-användare. Det skulle kunna vara en nöjesshow istället för en hatshow, en skön fredagskväll istället för febrilt uppdaterande på mobilen, mys framför teven istället för mobil framför teven. Men det kanske är ett osannolikt scenario… Och hur kom vi hit? Till punkten där vi hellre sitter och skriver skit om det vi ser, än faktiskt tittar på det.
Ibland undrar jag varför jag tittar på Melodifestivalen. Oftare undrar jag varför jag fortsätter att hänga på Twitter. Men jag antar att trots att Melodifestivalen inte längre är hela Sveriges fest, trots att det har blivit hela Twitters fest, är det ändå en fest. En fest som jag, cynisk och bitter, vill delta i, på ett eller annat sätt. Så nästa lördag tänker jag allt sätta mig, med en manisk uppsyn, popcorn i näsan och mobilen i handen, framför SVT1 och försöka få #UlrikMuntherTillAzerbadjan att trenda. Ja, på Twitter.”
Vad tror ni? Ska jag skicka in min ansökan till Aftonbladet inför Mello 2026?
Idag är det den 8 mars, den dagen då hela världens kränkta vita män reser sig upp och tillsammans skriker ”men varför finns det ingen mansdag?” trots att det gör det och det är den 19 november. Det är alltså internationella kvinnodagen. En dag då vi inte vill ha blommor (inte för att jag inte skulle vilja ha blommor varje dag, men), eller ett ”grattis”, eller en Instagram-story tillägnad oss med Run the World (Girls) av Beyoncé som bakgrundsmusik. En dag då vi vill belysa att lönegapet mellan män och kvinnor de senaste åren har ökat, att en femtedel av alla unga kvinnor har blivit utsatta för sexualbrott och att mer än tre gånger så många kvinnor som män har sjukdomar relaterade till stress. Bland annat. Det är också en dag då jag funderar över att jag nu faktiskt har en dotter. Som löper en stor risk att en dag hamna i den statistiken.
När jag fick Nils skrev jag det här inlägget om hur rädd jag var för att ge mig på att uppfostra en pojke. Det är fortfarande någonting jag brottas med, speciellt nu när han har börjat på förskolan och redan behövt stöta på buffliga pojk-pojkar med dåliga föräldrar (okej, det vet jag ingenting om, det kanske handlar om grupptryck, men dessa små pojkars beteende gör mig så fruktansvärt uppgiven). Nu har jag även en flicka. Och även om jag fortfarande tror att det är lättare att uppfostra ett barn till en person som inte tar någon skit än att försöka få ett barn att behålla sin mjukhet i en hård värld, har jag insett att jag kanske inte vill att min dotter ska vara hård heller.
Hur ska jag uppfostra en flicka?
När Märta föddes glömde vi att titta vilket kön hon hade. Vi ville inte veta det innan, men jag var hundra procent säker på att det var en till pojke. Jag kände mig som en pojkmamma, och alla andra verkade hålla med. Så när sköterskan till slut frågade om vi ville veta könet och höll upp henne och vi såg att det var en liten Märta som kommit ut blev jag förvånad. Tillsammans med en enorm våg av kärlek, glädje och lättnad infann sig en chock och en stress över att nu ha en dotter. En dotter som löper större risk att utsättas för sexualbrott, som kanske inte kommer känna att alla yrkesvägar är öppna för henne, som kommer behöva kämpa för att bli tagen på allvar, som inte kommer få lika bra vård som sin bror.
När hon hade lagts på min mage efter förlossningen skrek hon. Hon skrek som en tok. Hon slutade inte, och vi i förlossningsrummet hade svårt att höra varandra för att hon skrek så högt. Barnmorskan sa att hon aldrig hade varit med om något liknande, men att ”det behövs flickor som kan låta högt”. Och även om det stämmer, och det kommer vara en anekdot stackars Märta får höra resten av hela mitt liv, känns det så tråkigt att världen fortfarande ser ut så. Att flickorna behöver skrika högt för att bli hörda.
Hur stöttar jag ett barn som har tusentals förväntningar på sig utifrån att vara precis som den är? Hur kan jag hjälpa mitt barn att bli tuff, och kunna stå på sig och säga nej och sätta gränser, och samtidigt värna om hennes mjuka, vänliga och ömma sidor? Hur kan jag visa henne att kvinnlighet inte är något dåligt och svagt, utan något samhällsbärande och starkt, samtidigt som jag problematiserar vad som klassas som ”kvinnligt” och ”manligt”? Ni vet, de små frågorna.
Hur ska jag uppfostra en flicka?
Ju längre tid jag är förälder desto mer förstår jag att det finns en begränsad del av våra barns liv vi kan påverka, för det mesta handlar det bara om att hänga med, och vara en trygg famn att landa i. Så det kanske löser sig. Med en rejäl mängd tur kanske jag (och Pelle, såklart) kan uppfostra en flicka som kan vara precis den hon vill vara, och som slipper hamna i den delen av statistiken de flesta helst av allt inte tittar på.
Aja. Grattis alla starka kvinnor där ute på internationella kvinnodagen! Who run the world? Girls!
Ibland försöker jag spela svår. Jag läser Emily Brontë och skriver blogginlägg om mitt intresse för medeltiden och jobbar inom kultursektorn. Men jag är inte speciellt svår. Jag, som vilken Svensson eller Andersson eller Johnsson som helst, älskar att en gång i veckan gotta ned mig i soffan med lösviktsgodis och häckla människor som har långt mycket mer talang än jag själv. För trots trötta manus (som i år har livats upp lite tack vare Edward af Sillén och Edvin Törnblom) och trötta mellanakter (det enda som flugit i år var ju Edvins För männen som byter kanal och I arkivet) och trötta bidrag (de är bara trötta) återkommer jag år efter år till Melodifestivalen. Det är någonting fint med en folkfest för alla (förutom heterosexuella män som röstar höger, men de har så mycket annat, de behöver inget mer) att jag inte kan motstå det, trots bristerna.
Så imorgon kommer jag att sitta bänkad, givet att barnen somnar i tid, med lösviktsgodis, i soffan och häckla de stackars artisterna som ger sig upp på den där scenen, antagligen mycket medvetna om att det sitter folk som jag över hela Sverige och dömer dem. Förhoppningsvis känner de också den, något undangömda, kärlek som finns i allt som har med Melodifestivalen att göra, för varför hade annars någon tittat?
Det här är vad jag tycker om årets finalbidrag:
Nej men är det bara jag som är så trött på John Lundvik? Förutom den geniala första textraden i låten (”Take a breath and breathe”, hahaha, det är som att sjunga typ ”Ta en titt och se” eller ”Ta ett bad och bada”) är det väl inte mycket att hänga i julgranen. Han återkommer vartannat år ungefär, deltar med ungefär samma låt, och har ungefär samma holier-than-thou attityd. Jag känner bara att, du har redan vunnit en gång, måste du ställa upp igen? Jag tror att den här hamnar i mitten någonstans, för jag gissar att han är väldigt populär bland kvinnor i övre medelåldern (som jag anar är en stor del av Melodifestivalens publik) och ingen annan bryr sig alls.
Den här låten är vid första anblick riktad till barn. Vid en andra anblick är den riktad till män mellan 25 och 45 i ofrivilligt celibat. Låten, och Dollysarna, är alldeles för sexuella för att vara så populära bland människor som inte nått puberteten än. Det här är på riktigt texten:
Living my life like it’s a celebration, chasing my wildest dreams
I won’t be waiting for an invitation, if you know what I mean
I say, ”Hey, let’s go, let everybody know”, I just wanna ride my horse
Yee-haw, back on the horse, I’m a cowgirl in a rodeo
Och så avklädda animetjejer med piskor som sjunger. Mmmm. Du kan säga att det inte finns en dubbelmening, men jag kommer inte att tro dig. Jag hoppas innerligt att den här låten hamnar långt ned och aldrig plockas fram efter imorgon.
Okej, den här gillar jag! Jag gjorde inte det när jag såg deltävlingen, men jag tror att jag blev för distraherad av både det dåliga namnet Greczula, som andas lite Dracula, och hans framträdande, som kändes forcerat. Men när jag sedan hörde låten utan att behöva titta på honom kunde jag ge den en rättvis bedömning. Det är Queen plus Mika plus Bryan Adams och det känns som en rolig blandning såhär 2025. Det är en bra låt på riktigt, och därför tror jag inte att den kommer hamna speciellt högt upp i slutresultatet.
Klara, åh Klara. Hon försöker gång på gång. Går direkt till final, men vinner aldrig. Tyvärr tror jag att det blir samma visa imorgon. Om det inte är så att Cazzi Opeia (på tal om dåliga namn) har workat sin magic. För visst måste det vara Klara Hammarströms bästa låt hittills? Och den osar Cazzi Opeia, som sitt dåliga namn till trots levererar riktigt bra gladpop-guilty-pleasure-låtar. Pelle håller på den här, för han älskar ”Cazzi”, som han säger, och för hans skull hoppas jag att den vinner.
Är det bara jag som börjar nynna på Ava Max när jag tänker på den här låten? Men förutom att den hänvisar till en mycket bättre låt har jag inte så mycket att säga om den här låten. Jag tycker inte att den är speciellt bra. Jag tycker mest att den är pinsam. Jag förstår att de håller sina identiteter hemliga, jag hade inte heller kunnat stå för att stå på scen i dödskallesmink och utge mig för att vara death metal, men sjunga pop.
Kanske årets minst oförglömliga bidrag? Tanten i mig tycker att det är jätteroligt att E:et i EMD har letat sig upp ur källaren och skakat av sig dammet, mamman i mig ropar ”Hans av de södra öarna” varje gång jag hör honom, men Mello-fantasten i mig blir mest uttråkad.
Nej, men det ÄR så tråkigt att Maja Ivarsson, frontfiguren i The Sounds, ställer upp i Melodifestivalen. Missförstå mig rätt, jag älskar Mello, men ingen riktig artist ska ställa upp. Det förstör mitt förtroende för dem direkt. Man kan börja i Mello, och sedan gå vidare, men en redan etablerad artist tycker jag inte ska ställa upp. Sedan är det dessutom en dålig titel, dålig text och dålig låt. Så det var ju tråkigt att aldrig kunna lyssna på The Sounds igen.
Den här är lite rolig för att den skiljer sig lite från de andra bidragen. Den är dessutom en riktig schlager på det sättet att den sätter sig stenhårt i huvudet och vägrar släppa taget. Vi går omkring här hemma och sjunger ”boom boom chiki chiki chiki”, haha. Jag tycker inte att den ska vinna, men den är väl värd en plats i finalen.
Jag gissar att Mello-teamet tycker att den här ska vinna. Det är Mums-Måns, det är en proffsig produktion och vem har någonsin kunnat värja sig mot snygga män som sjunger som revolutioner? Synd bara att det inte går att komma ihåg hur låten går. Jag har hört den flera gånger, men ändå kan jag för mitt liv inte sjunga en enda del av den. Jag vet att det gick hem att skicka Loreen en andra gång, men låt oss chilla lite med att skicka gamla Eurovision-vinnare ett tag. Europa kommer tro att vi är desperata.
Jag har sällan blivit så förvånad som när den här låten gick vidare till finalen. Den passerade helt obemärkt förbi för mig. Hon kanske är stor på TikTok? Men jag har ingen aning om vem det är, jag tycker att låten känns som en DollarStore-kopia av de stora popstjärnorna och texten är låtsas-provokativ. Men det kanske är kul för någon. Typ 12-17-åringar.
Ett skottsäkert sätt att veta att någon egentligen inte har något intresse av en karriär som artist är när de heter Annika Wickihalder och inte hittar på ett artistnamn. Det är i princip omöjligt att säga och jag skulle vilja att hon vinner endast för att få höra den fransktalande programledaren försöka säga hennes namn. Hon kan sjunga, det är en helt okej låt, stylisterna har helt gett upp när det kommer till henne (alltså kan man på riktigt inte klä någon som inte är storlek 36 med något annat än gardiner?), och jag tror inte på en vinst.
Årets roligaste låt, passar perfekt in i dagens musikklimat med Käärijä, Hooja och det svenska folkets nyfunna kärlek till Norrland. Även om det hade varit lite konstigt att skicka en finsk låt om en finsk företeelse som svenskt bidrag i Eurovision, och även om jag vet att den köpta juryn kommer sätta stopp för det för att trycka fram Måns oavsett vad det svenska folket vill, hade jag velat se en vinst för den här imorgon. Kan vi inte sluta ta Melodifestivalen (och framför allt Eurovision) på så fruktansvärt stort allvar och tänka lite finskt, ukrainskt och nederländskt? Det ska vara kul! Kom igen!
Vilka tror ni vinner? Eller är ni sådana som helst går någon annanstans när familjen drar igång Melodifestivalen?
Nu har jag läst den andra delen av Denise Rudbergs bokserie Kontrahenterna. Här kan ni läsa min recension av den första delen. Den andra boken tar vid där den första slutade, och utspelar sig vintern 1940 och den första halvan av 1941. Även om boken börjar väldigt spännande med Iris och hennes syster (som antingen är rånazist, eller försöker infiltrera nazisterna för att jobba emot dem, jag kan inte bestämma mig), handlar resten av boken nästan ingenting alls om henne. Det är Elisabeth och, framför allt, Signe som får ta rampljuset i den här boken.
Om jag tyckte att det hände lite väl lite i den första boken kompenseras det med en våg av viktiga händelser i den här. Det händer en herrans massa saker i de tre kvinnornas liv, och i bakgrunden förstår man även att det pågår ett världskrig. Jag tycker fortfarande att det känns som att dessa tre kvinnor, i en bok som säljs in som att handla om kvinnornas del i signalspaningen och knäckandet av tyskarnas koder under andra världskriget, handlar förvånansvärt lite om deras jobb och irriterande mycket om deras kärleksliv. Visst är det härligt att folk blev kära och förlovade sig och skaffade barn även under brinnande krig, men jag hade gärna sett en fokusskiftning, så att deras spännande jobb (vilket jag antar att det är, även om jag fortfarande inte förstår exakt vad de gör) hade fått ta framsätet.
Men med ens var det ändå svårt att släppa boken. Jag ville hela tiden veta vad som hände i nästa kapitel, och det spelar nästan ingen roll hur bra eller dåligt skriven en bok är då. Man plöjer den snabbt ändå. Och i den här boken hittade jag stavfel, syftningsfel och en mening som inte sa någonting (hon måste ha glömt några ord, eller råkat lägga ihop två olika meningar till en, jag fick för mitt liv inte ut någon mening ur den meningen) i bara de tre första kapitlen. Trots detta fortsatte jag läsa, och kan ändå ge boken en stark trea av fem möjliga.
På Goodreads såg jag en recension som helt enkelt sa: ”Lättläst!”, och jag kan inte annat att hålla med. Den var lättläst. Och vill du läsa något som inte tar upp för mycket av din hjärnkapacitet, kanske på semestern, är det en perfekt bok.
Ingen kommer någonsin att vilja läsa en självbiografi av mig. Jag lever inte ett tillräckligt spännande liv. Don’t get me wrong, jag älskar mitt liv och skulle inte byta bort någonting i det (förutom beloppet på bankkontot) mot något, men jag tror inte att någon annan skulle få ut någonting av att läsa om mig. Varför bloggar du då, kanske ni undrar, och ibland undrar jag det också. Men bloggen kan handla om ljusstakar, tomatplantor och vad jag tycker om den senaste säsongen av Stranger Things. Det kan inte en självbiografi. Tyvärr.
Men eftersom jag nu får chansen att fundera lite över hur jag skulle börja min självbiografi, tänker jag att jag tar den. Det känns också tråkigt att stanna vid en mening, så jag ger mig på ett helt stycke tror jag. Såhär hade min självbiografi, titulerad Felicia – missförstå mig rätt, börjat:
Ingen har någonsin undrat hur jag hamnade här. Det är få personer som undrar om mig, som ju är en vanlig person, utan någon egentlig möjlighet att påverka världen. Och här är ju bara en vanlig plats i livet, som så många andra vistas på tillsammans med mig. Så det är ingen som någonsin har undrat hur jag hamnade här. Men jag kommer att berätta det ändå.
Jag föddes en snöig lördagskväll efter en långdragen förlossning. Inget av det har haft någon direkt påverkan på mitt liv. Jag har aldrig festat speciellt mycket och jag hatar vintern. Det enda som skulle kunna kopplas till hur jag äntrade världen är min oförmåga att komma i tid till saker.
Precis som alla andra har jag under helgen matats av videon på mötet mellan Trump, hans vice president Vance och Ukrainas president Zelenskyj. Jag har, precis som alla andra, förfärats över den helt ogenerade vuxenmobbning som pågick och den enorma bristen på självinsikt hos två av världens mäktigaste män. Det är många gånger under de senaste åren jag har frågat mig själv varför USA är ett av världens ledande länder när en stor del av deras befolkning verkar så outbildade, lättlurade och korkade. Förlåt, men de har röstat fram Donald Trump inte bara en, utan två, gånger. Hur kan ett land som leds av en gigantisk mansbebis få ha vetorätt i FN? USA är det enda land i världen som inte har skrivit under barnkonventionen, varför får de ens uttala sig offentligt om saker alls?
Jag tänker alla de där fula tankarna om det stora stora landet som styrs av den lilla lilla mannen, men så slår det mig att USA ju faktiskt är ett ganska nytt land. Det är fortfarande ett land som är uppdelat i mindre, i princip självstyrande, områden. Där det spelar roll var i landet du är född för vilka mänskliga rättigheter du får. Det kanske inte är så konstigt att de väljer fram en man som pratar om att ena dem och ”America first” och ”let’s build a wall”, när de i princip är Greklands stadsstater under antiken, eller Sverige på 1500-talet, innan Gustav Vasa satte sig på tronen, och hövdingar och stormän styrde över sina områden. Ett 400 år gammalt land är bara barnet, och barn behöver få testa sig fram.
Det är ju tråkigt att testandet ska ske med tillgång till kärnvapen, världens största militärmakt och högutvecklad teknologi som gör att galenskaperna kan spridas över hela världen snabbare än vad vi hinner blinka. Bättre var det när av Gud valda enväldiga härskare kunde sitta och skrika på sina troner och det inte påverkade fler än de som var i deras direkta närhet. När ett land kunde hitta sin identitet, ett fungerande demokratiskt system, medmänsklighet och ett välutvecklat och organiserat utbildningssystem utan att bristen på ovan nämnda saker påverkade en hel värld. När det tog två månader för runda män med peruk och hybris att förolämpa andra länder via brev, och ingen filmade.
Det kanske låter nedlåtande att tänka på USA som ett barn som behöver växa upp, att jämföra Trump med dåtidens syfilisridna, inavlade kungar och hans land med ett oorganiserat system av separata öar som resulterar i ett folk med otillräcklig kunskap för att göra ett informerat demokratiskt val. Och det är precis så jag menar det också. Men det är ett nytt land. Och de testar sig fram.
En rolig förmån i mitt jobb är att jag får gå på så kallade genomdrag, det vill säga typ genrep eller ”test” av föreställningar, på arbetstid. En ännu roligare grej är att jag får ta med folk. I veckan hade jag möjlighet att gå och se en dansföreställning riktad mot bebisar mellan noll och arton månader och självfallet nappade jag direkt. Så den här gången var ”folk” Märta.
Vi lämnade av storebrorsan hos min syster och tog bussen tillsammans. Märta förstod inte alls storheten i att få följa med mamma till jobbet och var jättearg, för hon älskar min syster och ville också vara där, så hon pratade inte med mig på hela vägen. Hon satt bara och buttert tittade ut genom fönstret. Men när vi kom fram och hon fick kliva ur vagnen och börja utforska mitt kontor verkade hon förstå att hon faktiskt skulle iväg på äventyr idag.
Jag hade planerat så att jag inte behövde jobba så mycket den dagen, men hade fått ett brådskande mail som jag behövde svara på. Så medan jag satt och gjorde vuxna tråkigheter fick Märta rita. Inte så tråkigt att komma tillbaka till kontoret och hitta det här sedan. Några kollegor kom förbi och var läskiga (de var jättesnälla, och jag blev inte rädd alls, men Märta tyckte ändå att det var lite obehagligt), och sedan åt vi lite mellanmål på mitt rum.
Sedan var det dags! Kolla lilla Märta som går genom korridorerna, stolt bärandes på sin egna Kånken. Det var oerhört viktigt att hon skulle bära väskan själv, för den var tung och alla sa hur hon stark hon var. Och vi tog hissen, och hon fick trycka på alla knappar hon kunde nå. Lilla lillasyster blev så stor när hon fick vara själv.
Jag vet inte vad jag förväntade mig av en dansföreställning för bebisar, men det var inte vad vi upplevde. Föreställningen var totalt tre timmar lång, och man fick gå och komma som man ville. Vi stannade i ungefär en timma. Rummet var mörkt och bebisarna (med sina vuxna) fick röra sig fritt bland rekvisitan, som var i olika färger och material och lyste eller prasslade eller reflekterade. Det var två dansare som rörde sig bland bebisarna och speglade bebisarnas rörelser och ljud. Det innebar att de för det mesta ålade omkring på golvet och gjorde konstiga ljud.
Det var helt gjort för barn. It made no sense för mig som vuxen. Det var mörkt och det var ingen musik och dansarna betedde sig mest obehagligt. Men bebisarna verkade förstå. Det såg genuint ut som att de fick ut någonting av det. De rullade, sprattlade, skrattade, klämde och kände. Märta var på gränsen till för gammal, hon tyckte att det var lite obehagligt att det var mörkt och hon förstod att sådär brukar vuxna människor inte hålla på. Men efter en halvtimma i mitt knä, och när dansarna var långt bort i rummet, började även hon utforska. Tänk, vad man får vara med om, om man tar chansen och utsätter sig för lite.
När vi kom ut i dagsljus igen köpte vi lunch och satte oss i foajén och lunchade med VD:n minsann. Fint ska det vara, när barnen är på besök. Och Märta levde sitt bästa liv, fick all uppmärksamhet, köpemat och titta på tunnelbanetåg som åkte förbi. Hon drog ut så på lunchen att vi hann missa både bussen och sovtiden. Men vilken ynnest att få en hel halv dag med henne, bara hon och jag.
Till slut kunde hon somna i vagnen och vi tog bussen för att möta upp Nils och min syster. De hade också varit på äventyr, om än inte lika långt bort.
Vi gick till ett kafé och fikade, och Nils tröttnade så på vårt prat att han tog fram en bok. Jaha.
Och resten av veckan har det vabbats. Igen. För att vabruari är vabruari tills vabruari tar slut. Imorgon är det mars och då får det vara slut på det här, tycker jag (men bara lite, för herregud vad mysigt det är att ha barnen hemma).
Felicia i det gula huset
Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.
frkn felicia 