Trodde ni att jag också tog en läspaus under min bloggpaus i maj så trodde ni fel. Jag plöjer igenom böcker som att jag inte hade barn, tack vare mycket distansarbete, liten arbetsbörda och låg arbetsmoral. Under tiden jag inte skrev bokrecensioner läste jag ut fyra böcker, alla bra eller helt okej, och nu vill jag tipsa er om dem.
The Seven Husbands of Evelyn Hugo
Först ut var The Seven Husbands of Evelyn Hugo av Taylor Jenkins Reid, som också har skrivit Daisy Jones and The Six, som blev en populär serie för ett par år sedan. The Seven Husbands har också cirkulerat på min favoritform av sociala medier – Goodreads – länge, och jag har förstått att den ska vara bra. Och det var den också. Man får följa en ung, aspirerande journalist som blir utvald att dela en gammal, tidigare väldigt privat, Hollywoodstjärnas livshistoria. Den största delen av boken får vi följa stjärnan, Evelyn Hugo, och hennes jakt på kärlek, rikedom och berömmelse i det gamla Hollywood. En fin bok, med ett par oväntade, och snygga, twistar. Jag rekommenderar den till alla.
The Guest List
Jag läste ut The Guest List av Lucy Foley på en dag. Jag vet inte ens själv hur jag gjorde det, för den är inte jättetunn, men det gjordes. Jag är vanligtvis ingen stor deckarfantast, men en go’ irländsk whodunit har jag aldrig tackat nej till. I den här boken får man följa en mängd karaktärer som samlas för ett bröllop på en liten övergiven ö utanför Irlands kust, och intrigerna, lögnerna och hemligheterna gör att man varken vet vem som blev mördad eller vem mördaren var förrän de sista sidorna i boken. Det var inte den språkligt vackraste boken jag har läst i mitt liv, men det var en av de mest spännande. Läs den om ni vill svettas lite!
Svenskarna och deras fäder
Jag har tidigare läst Min Europeiska Familj, och älskat den, så när jag såg att Karin Bojs hade skrivit ännu en bok på samma tema, nu tillsammans med Peter Sjölund, köpte jag den. Boken handlar om, hör och häpna, svenskarna och deras fäder. Det är en bok som presenterar forskning kring de svenska männens DNA, och hur släktforskning kan hjälpa oss förstå varifrån vi kommer och när vi kom till Sverige, om ”vi” är en svensk man. För mig, som kvinna, var den kanske inte riktigt lika spännande som Min Europeiska Familj, som ju handlade om oss alla. Men den var intressant, och gav mig, som fortfarande kan väldigt lite om det här ämnet, en större förståelse kring hur folkgrupper har rört sig över jordklotet och hur det vi kanske förknippar med Sverige sällan kommer härifrån. Jag rekommenderar boken till alla svenska män, och superintresserade kvinnor.
Dune
Jag gjorde det. Jag gav mig på Dune av Frank Herbert. Ingen, och jag menar verkligen ingen, kan ha missat att det har kommit två filmer baserade på den här boken, med TIMOTHÉE CHALAMET, Oscar Isaac, Zendaya, Rebecca Ferguson, Javier Bardem och Jason Momoa, för att nämna några små namn. Jag tyckte om filmerna, även om det tog mig ett par försök innan jag förstod dem, och fick boken i julklapp. Jag var lite orolig, eftersom boken skrevs 1965 och därför kunde ha ett väldigt ”gammalt” språk, om ni förstår vad jag menar, och jag har vanligtvis inte jättelätt att ta mig in i sci-fi-språket överhuvudtaget, men jag behövde inte oroa mig. Boken var skriven för vanliga dödliga nördar, som jag. I boken får man framförallt följa Paul, ung son till en hertig, som tillsammans med sina föräldrar får kontrollen över Arrakis, en öken-planet. Klipp till: förräderi, giftgas, törst, sand, livsfarliga sandmaskar, själsfränder, krig, kärlek, politik. Den var jättebra. Läs den!
Idag regnar det. Det är sexton grader, men min app säger att det känns som elva, på grund av vindbyar på upp till elva meter per sekund. Det tog lång tid att komma iväg till förskolan imorse. Min ettåring var trött efter en helg med mindre sömn än vanligt, och min treåring ville inte ha på sig regnkläder utan sa bestämt att ”jag vill ha sommarkläder på mig!”. När regnkläderna väl var på, med lite hjälp av argumentet att de faktiskt ska leka utomhus och kan hoppa i alla vattenpölar de vill om de sätter på sig stövlarna, och vi kom fram till förskolan visade det sig att avdelningen redan hade gått in. Jaha. Livet känns ganska långt ifrån en varm midsommarkväll bland prästkragar och gärdsgårdar. Men i fredags hade vi precis en sådan midsommarafton.
Vi var för en gångs skull i tid och hann till och med ta lite bilder på barnen i sina fina midsommarkläder under äppelträdet.
Vi möttes upp vid Årsta havsbad, där det firades med picknickfiltar, en oändlig sockervaddskö och dans runt midsommarstången. Vi dansade inte. Jag hade kunnat tänka mig det om barnen hade velat, men de såg skeptiskt på medan vuxna människor hoppade runt som grodor och sa ”tack, men nej tack”. Rimligt, tycker jag.
Det var mycket folk.
Vi har nästan inga bilder ihop, jag och mina barn. Eftersom det är jag som fotar, för det mesta, blir nästan inga bilder på mig. Ett nytt livslöfte är att försöka be någon ta bilder på oss i alla fall vid högtider och firanden. När barnen är vuxna och inte sitter i mitt knä längre kommer det vara fint att se tillbaka på, och när jag en dag inte finns längre kan det vara ett sätt för dem att minnas.
Vi hade med picknickkorgen från Pelles mormor och morfar, fylld med pastasallad, jordgubbar och kakor.
Moster och morbror anlände, vilket resulterade i lyckliga barn.
Min nya, helt revolutionerande och uppfinningsrika favorit i picknickkorgen – uppskurna jordgubbar, nektariner och vindruvor i en matlåda. Kan inte förstå varför jag aldrig har gjort så förut. Gott för alla ju!
Somliga hade svårt att sitta still.
När vi ätit upp maten, tröttnat på att borsta myror från filten, gett upp tanken på att kunna få sockervadd och dubbelkollat med barnen om de verkligen inte ville dansa runt midsommarstången (”nej tack”) åkte vi vidare. Titta vilken idyllisk liten plats på jorden vi fick fira midsommar på!
Glada, trots mulet väder!
Jag var där! I en ny klänning från & Other Stories, som jag älskar.
Små öar av min favoritblomma. Behöver få till det här på våran tomt också, så fort det bara går.
Framför stugan låg en liten å, och jag var tvungen att gå ifrån för att titta på den.
Helt okej fint.
På med skor. Och av med skor. Och på med skor. Och av med skor. Och det måste göras själv, eller ”VÄJ” som Märta skriker.
Grilla med morfar och hålla behörigt avstånd, eftersom alla vuxna tjatar om hur varm grillen är hela tiden.
Barnens grilltallrik, med egengjorda grillspett. Det här med varannan köttbulle, varannan korv kanske kommer senare i livet?
Mätt och glad man!
Och så vila lite på maten.
Att morfar hade köpt inte mindre än två radiostyrda bilar imponerade stort på de två grabbarna, tre och fyra år gamla. De fick till och med testa att köra själva, och både de riktiga bilarna och gärdsgården fick sig några törnar.
När batterierna hade tagit slut fortsatte leken inomhus, med de små bilarna.
Sedan kom solen fram på riktigt, och Märta hittade nya vänner att spela krocket med.
Jag försökte få till prästkragar-i-solnedgången-bilder, men blev aldrig riktigt nöjd.
Det borde vara lätt som en plätt, men icke.
Jordgubbar, glass och chokladbollar dukades fram och mina barn åt upp säkert hälften av alla jordgubbar helt själva.
Ljuset en sen kväll i juni.
Sedan hade de flesta åkt hem, eller vidare i ungdomarnas fall, och vi kvarvarande tog en promenad ned till vattnet.
Där gjorde vi några svanföräldrar riktigt oroliga genom att stå på bryggan medan deras ungar simmar närmare och närmare. Kolla så duniga och söta!
Det var väldigt spännande att titta på!
Efter en stor mängd fräsande och uppspärrade vingar fick de med sig sina barn och kunde simma lite längre bort.
”STOPP! HÄR KOMMER NI INTE FÖRBI!”
Inte alls tillräckligt trötta barn efter den långa dagen sprang tillbaka till stugan. Alldeles för trötta föräldrar efter den långa dagen fick lov att springa efter.
Åh, sommar-Sverige, som jag älskar dig.
Barnen fick ostmacka och mjölk till kvällsfika, sedan satte vi på dem pyjamas, satte in dem i bilen och la på varsin filt. Samlade ihop utspridda ägodelar, sa tack så mycket och hej då till alla, satte oss i bilen och körde hem. Barnen somnade på två sekunder, och kunde bäras upp i sängen och fortsätta sova. Vi la oss och slötittade på ett par avsnitt av Sex and the City, somnade och sov till halv tio morgonen därpå, hela familjen.
En mycket mysig, varm och trygg midsommarafton, precis som det ska vara.
Den ljusaste tiden på året är över oss och varje år glömmer jag hur det känns att vara på väg hem någonstans ifrån sent på kvällen och fortfarande se solen lysa över trädtopparna. Det är en varm känsla, oavsett om det är tjugofem eller femton grader ute. Jag glömmer hur lätt det är att glömma bort tiden när mörkret aldrig faller och hur jag och hela familjen sakta men säkert vänder på dygnet tills vi inte kommer upp innan nio lediga dagar och kommer i säng alldeles för sent. Vi har haft en riktigt somrig midsommarhelg, med bara fötter i gräsmattor och barnhänder som plockar buketter av prästkragar och gungande i hammockar och jordgubbar och glass i solnedgångar. Vi har gått på grusvägar, badat i sjön, skrapat av Falu rödfärg på händerna och grillat. Idylliskt. Tryggt. Varmt.
Samtidigt vaknar jag till nyheten om att USA har attackerat Iran och därmed gett sig in i kriget i Mellanöstern. Jag är inte rätt person att komma med skarpa analyser om omvärlden just nu, när mitt fokus ligger på potträning, nattningar och förskoleombyten. Men till och med jag förstår att det inte är bra. För någon. Inte för Gazaborna, inte för iranierna, inte för amerikanerna och inte för resten av oss heller. Och Trump, som lovade att mäkla fred och fokusera på inrikespolitik, visar igen vilken inkompetent och farlig man han är.
Ibland tänker jag på när jag precis hade nattat min son. Vi hade borstat tänderna i sängen och läst Alfons. Vi pratade lite om hur dagen hade varit och han frågade varför man har vatten i munnen. ”Det är saliv”, svarade jag, och killgissade högt att det finns där för att hjälpa oss svälja maten. Vi sa godnatt och jag älskar dig och han somnade, med halsbandet han gjort på förskolan i ett fast grepp. Jag hörde honom andas bredvid mig. Han låg på rygg, trygg i vetskapen om att inget ont kan hända. Jag låg bredvid och scrollade på mobilen för att hålla mig vaken. Lyssnade på honom, tittade på honom ibland. Funderade på om jag skulle ta halsbandet från honom innan jag gick, kan det vara farligt att sova med det i sängen? Medan jag funderade på risken med att sova med ett halsband i handen scrollar jag ned till nyheten om att 14 000 bebisar kunde dö de kommande två dygnen på grund av svälten i Gaza. Jag scrollade vidare, orkade först inte läsa. Men gick tillbaka, blundade inte för bilden på mamman som står med sin svältande nyfödda bebis, och läste siffran igen. 14 000.
Vad hände med de 14 000 bebisarna? Överlevde någon?
Ett sådant ofattbart mörker finns mitt i den ljusaste tiden på året. Medan vi spelar kubb och dricker saft och låter våra barn springa i vattenspridaren på gräsmattan och oroar oss för myggbett och brännässlor pågår ett ofattbart våldsutövande och en poänglös maktkamp, som med största sannolikhet inte kommer förändra världen till det bättre, utan bara ha orsakat död och lidande för oskyldiga människor.
Efter årets första riktiga sommarhelg och med semesterkänsla och en glass i handen under parasollet på altanen är det svårt att förstå mörkret. Vi kanske inte kan förstå det. Vi kan bara göra det vi kan med de medel vi har, och hoppas att även det här mörkret passerar.
The Tattooist of Auschwitz av Heather Morris har stått orörd i min bokhylla länge. Auschwitz är inte ett namn som lockar i allmänhet, och jag har varit rädd att boken skulle vara för tung att ta sig igenom. Och det var innan jag visste att det var en sann historia. Jag hade inte tittat så noga på framsidan, där det faktiskt står klart och tydligt att boken är baserad på Lale Sokolovs liv (och när jag läser lite mer om boken får jag lägga till att den är baserad på Lale Sokolovs minnen av sitt liv).
Mitt flitiga läsande av Kontrahenterna, bokserien om Sverige under andra världskriget av Denise Rudberg, har dock lyft mitt intresse för perioden och jag valde nu att plocka ned boken från bokhyllan och ta mig an vad jag trodde var en fiktiv historia om livet nära ett koncentrationsläger, men som visade sig vara en (relativt) sann historia om livet i ett koncentrationsläger. Som människa har det varit svårt att ta in historien, som mamma har det varit i princip omöjligt. Jag har bara kunnat fortsätta läsa för att författaren, medvetet eller inte, återger historien på ett ganska kliniskt vis. Man ser det utifrån, och får inte möjlighet att leva sig in i karaktärernas inre. Vanligtvis skulle jag kanske irritera mig på det, men här är jag bara tacksam.
The Tattooist of Auschwitz handlar om Lale, en ung judisk man från Slovakien, som blir kallad att ”arbeta för den tyska staten”, och istället stängs in i ett tåg och skickas till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Där får han jobb som Tätowierer, alltså den person som tatuerar alla nyanlända till lägret. Där bevittnar han, och får utstå, så mycket omänsklighet och brutalitet att det är svårt att förstå. En sådan grymhet som människor uppvisade mot andra känns nästan overklig. Fastän den inte är det. Och fastän människor fortfarande idag visar en sådan grymhet mot andra.
I Auschwitz träffar Lale en ung kvinna, en flicka med dagens mått mätt, också från Slovakien. De träffar varandra när hon bli tatuerad av honom, precis nyanländ till koncentrationslägret, hittar kärlek i varandra och räddar mer än en gång livet på varandra. Mot alla odds överlever de mer än tre år i koncentrationsläger och kan sedan leva hela sitt liv tillsammans.
Det är inte en hoppfull historia. Det är återgivningen av en bruten mans minnen om den värsta tiden i hans liv. Det är en kärlekshistoria, men det är framförallt en historia om överlevnad, och alla de som inte överlevde. Om barn som inte fick växa upp, om människor som togs ifrån sin mänsklighet och utsattes för fruktansvärda saker i fruktansvärda situationer, om död och utsatthet och en oförklarlig brutalitet. Det är en historialektion som lär oss vad människor är kapabla till att utsätta andra människor för, under fel omständigheter, och hur viktigt det är att vi hela tiden kämpar för att det inte ska hända igen. Det är en viktig historia. Jag skulle vilja få alla unga människor att läsa denna historia om en man som hade tur, och alla de som inte hade det.
Okej, den här är lätt, för jag gifte mig med min. Och den är inte lätt, för vägen till bröllop och villa och barn med den här mannen var allt annat än spikrak. Pelle må ha varit min riktiga första förälskelse, men jag var inte hans. Eller så var han kanske väldigt sen med att utveckla djupare känslor i allmänhet, vem vet, för någon annan flickvän hade han aldrig (puss, älskar dig, älskling!). Det enklaste är egentligen att säga att vi var kompisar innan vi blev tillsammans och blev kära under en resa till Montenegro, och det är det jag svarar när folk frågar.
Sanningen är mycket krångligare än så dock, och jag kommer inte gå in på alla turer fram och tillbaka här, men redan i kön till Sommar den där augustikvällen 2012 när vi skakade hand och han sa ”är det DU som är Felicia?” (jag vet fortfarande inte om det var menat positivt eller negativt och har bett om att inte få veta) blev knäna lite skakiga. Innan barn var jag en flitig dagboksskrivare och efter den kvällen ägnades 90 procent av alla sidor åt honom, och resterande 10 procent åt den kille jag blev tillsammans med istället som älskade att berätta för mig hur saker egentligen låg till (det sjukaste var när han försökte rätta mig om min egen menstruation) och sedan dumpade mig för sitt ex. Helt ensidigt var det aldrig, ska tilläggas eftersom jag låter som en stalker, nej, det har alltid varit vi fast inte vi.
I min dagbok skrev jag:
Och han sa hela tiden ”för vi är inte kära va?”. Jag visste inte vad jag skulle svara. Dels för att jag inte själv vet vad jag känner, men också för att jag tror att han ställde frågan för att han inte heller vet.
Och:
Jag hade i alla fall ett par härligt odramatiska och känslolösa veckor. Sen kom Pelle tillbaka. Med råge. […] Det har gått typ 36 timmar sen vi träffades och jag saknar honom och jag vet inte om han saknar mig.
Min första, återkommande och förhoppningsvis sista förälskelse har varit spännande, mysig, svår, stark, smärtsam, livsviktig och ibland helt jävla omöjlig. Men det är väl som JOY sjunger, att är man med på kärleken, får man kärleken tåla.
(Rubriken är bara rolig om du har sett Cunk on Earth.)
Vi har bokat resa! Jag är fullt medveten om att den meningen delar er i två grupper, en grupp som säger ”åh, vad härligt, vart ska ni åka?” och en grupp som, inte alls orimligt, tycker att det är hemskt oansvarigt och själviskt att flyga när jorden håller på att brinna upp. Och visst önskar jag att jag kunde vara osjälvisk, välja bort flyget och ta tåget med två små barn och massvis med packning. Men nu är det inte så. Det har visat sig att jag är för svag, helt enkelt. Jag tycker att vi ska ta hand om vår planet, men är inte villig att betala tiotusentals kronor och spendera tre veckors semesterdagar på att ta tåget till och från Grekland, helt enkelt. Jag ber som hemskt mycket om ursäkt, och får ändå säga att två flygresor på fem år ändå inte är så mycket i jämförelse med andra.
Men det är till Grekland vi ska. För fjärde gången i livet för mig, men första gången till fastlandet. Vi ska nämligen få lyxa till det en vecka i Parga. Greklands svar på Amalfikusten, utifrån bilderna jag har sett. Vi har bokat in oss på ett familjehotell med halvpension (där frukost och middag ingår), och lever därmed nu det ultimata Svensson-livet. Där ska vi springa efter barn på stranden med solkräm och glömma att smörja in oss själva, och hänga mer i hotellets lekrum än i omgivningarna, och äta halvbra middagsbuffé med andra skandinaviska gäster och få känna värmen även efter den har försvunnit från Sverige. Det ska bli härligt, trots flygskam och klimatångest.
Tre gånger tidigare har jag varit i Grekland, två gånger på Kreta och en gång på Zakynthos. Så för att peppa mig själv kommer här några tillbakablickar därifrån.
Den första resan gick till Agia Marina på Kreta, tillsammans med min syster. Vi åkte 2015, då var jag 21 år och min syster var 15 år. Hur vi fick åka iväg på en charterresa själva i en vecka kan jag aldrig förstå, men vi var ansvarsfulla och skötte oss exemplariskt. Det var nästan så att jag höll Filippa i handen när vi gick över vägen, för att jag var så orolig för henne.
Såhär såg jag ut då. Så kommer jag inte se ut i Grekland i höst.
Vi besökte då Elafonissi, på en anordnad busstur som jag inte trodde att vi skulle överleva. Vi åkte i en dubbeldäckare som körde på små små serpentinvägar i bergen och trots att jag inte var höjdrädd än då var jag genomsvettig och livrädd hela resan. De lovade oss rosa strand och turkost vatten, det var inte riktigt så, men det var fint ändå.
Det är väldigt roligt att bada med min syster. Hon blir liksom fem år gammal igen, och det har alltid varit så, och är så fortfarande. Här är hon, 15 år gammal, och leker delfin i poolen medan hon ber mig fota henne. Bilderna från den här dagen får mig fortfarande att skratta så jag gråter, tio år senare.
Vi tog lokalbussen in till Chania, vars gamla delar är otroligt fina.
Fota fötter i solnedgång i väntan på transferbussen hem.
Den andra resan gick också till Kreta, den här gången ett par busstationer bort från Agia Marina, till Kolimbari. Vi åkte med hela familjen 2017, med undantag för min bror, och min systers, då nya, pojkvän. Jag fotade inte alls med kameran den här veckan, eftersom kamerorna på iPhone precis hade blivit bättre och då var det inte coolt att kånka runt på en stor kamera längre.
Katter! Ville ta hem alla!
Även under den här resan besökte vi Chania, flera gånger. Det är någonting med vattnet, restaurangerna längs kajen, den långa piren, de smala gatorna och avsaknaden av biltrafik som gör att det känns lugnt och hemma.
I Chania ligger (låg?) också en keramikstudio och -butik där jag köpte några av mina favoritskålar här hemma, och ett jättefint olivoljekrus. Det var inte bara för att jag blev kär i ägarens son, utan grejerna var verkligen fina. Däremot hade jag kanske inte köpt den kylskåpsmagnet av en katt som såg ut som att ett förskolebarn hade gjort den om jag inte hade haft en liten crush på honom.
Oh, to be young och kunna ha på sig vad man vill utan att bli self conscious.
Mmmm, så vackert. Som jag ser fram emot sådana här vyer igen.
Den tredje, och senaste, resan gick typ två veckor efter att jag hade kommit hem från Kolimbari och då till Kalamaki på Zakynthos med två vänner. Då hade jag köpt min Olympus-kamera, som jag har kvar än idag, men fotade alldeles för lite. Här besökte vi Zakynthos stad.
Det var fint.
Jättefint.
Vi betalade alldeles för mycket pengar för en båttur till Shipwreck Cove, där vi tränges med en miljard andra turister och så många båtar att det inte gick att bada.
Och sedan såg vi en havssköldpadda. Det är inte jättetydligt på bilden, men jag lovar att den är där. Min kompis har en video på den, men av någon anledning ville hon inte dela med sig av den, och nu är vi inte kompisar längre. Det är en av de största små sorgerna i mitt liv, att jag inte kan återuppleva minnet av havssköldpaddan som simmade vid mina fötter.
Tänk, att få ta med sina barn ut i världen. Vilket otroligt privilegium.
Eftersom jag hade en mer eller mindre medveten bloggpaus under maj, och ni är så herrans intresserade av vad jag gör hela tiden, tänkte jag nu bjuda på ett bildrikt blogginlägg om vad jag gjorde under min frånvaro. Det är en salig blandning av stort och smått och bra och dålig kvalitet, som livet i allmänhet.
Vi sa hejdå till april med en ledig dag, jag och barnen. Vi tog en lång, kall och stundvis blöt promenad i naturreservatet som ligger i närheten, och hittade vitsippor. Barnen ville plocka buketter till sin pappa, som jobbar inom byggbranschen och inte har halvdagar och klämdagar och sådant.
Paus på en sten.
Vi fortsatte trotsa regnet och grillade på valborgsmässoafton.
Sedan anslöt vi oss till kommunens enda valborgsfirande, tillsammans med samtliga invånare i kommunen, kändes det som. Till skillnad från tidigare år fick de eld på brasan, vilket såklart förhöjde upplevelsen något.
Vi har också varit iväg på staycation och firande av min svärfar som fyllde 60 år. Vi bodde på Scandic Södra Kajen, åt trerätters och, i mitt fall, sprang efter rastlösa toddlers.
Treåringen satt så fint och underhöll sig med ett pussel medan de vuxna pratade om vuxna, tråkiga saker. Och det kan inte bara vara jag som får kli i kroppen av att se barn lägga pussel fel? Jag vill liksom gå in och avbryta och göra rätt hela tiden, men det kan man ju inte göra… väl?
Svärfar med sina söner.
Det var ett väldigt fint hotell, men jag blev horribelt matförgiftad. Jag kan inte rekommendera restaurangen på Scandic Södra Kajen. Kände mig konstig redan någon timme efter vi hade ätit, men kriget bröt ut strax efter att jag hade nattat barnen. Som tur var satt Pelle och resten av gänget i baren och behövde inte bevittna det.
Medan alla lyckligt ej matförgiftade människor var nere i hotellfrukosten låg jag och tyckte synd om mig själv och kollade på BBC (älskar att ha internationella nyhetskanaler på när jag bor på hotell).
Slänger in den här bilden också p.g.a. gullrumpa.
Hemma i min egen säng med den dagens enda kost. En vit orostad rostmacka utan pålägg och Pelles hembrända vätskeersättning. Usch vad jag hatar att bli matförgiftad.
Vi testade en tysk version av Pettson och Findus, på svenska. Mmmm, vet inte. Böckerna är bättre.
Vi har jobbat en del i trädgården denna kalla maj. Här hjälper Nils mig att rensa ur en helt igenvuxen rabatt vid växthuset. Hjullastaren fick arbeta hårt.
Märta rensar ogräs i lilla växthuset. Och den som kan komma med ett bra tips på hur man får bort fräken från tomten får gärna hojta till. Pris utlovas!
Vi hade rekordfå vabb-dagar under maj, kanske tre-fyra stycken bara, så vi har gått till förskolan med kepsar i olika stadier av smutsighet och tagit med bilar i olika stadier av trasighet.
Jag har haft mycket att göra, både på jobbet och hemma, och har fått skriva att göra-listor med min snygga Ravenclaw-penna.
Jag har skolkat från jobbet (förlåt, arbetsgivare) och åkt in till stan för att luncha med min pappa…
…och gå till frisören med min syster.
Jag har naturligt lockigt hår i nacken och rakt hår uppe på huvudet, vilket min frisör löste genom att först föna hela mitt hår platt och sedan locka hela mitt hår lockigt. Synd att jag inte har tid att göra det varje dag, men jag var ju snygg i några timmar i alla fall.
Vi har spelat fotboll på gräsmattan.
Och vi har ätit barnens nya favoritfrukost, amerikanska pannkakor. Komplett med grädde, jordgubbar och Nutella.
Vägen till förskolan har blivit vackrare och vackrare för varje dag.
Det har inte Winston blivit. Hans päls klumpar sig så mycket på våren att han behöver rakas, och sedan är han ful i ett halvår innan han blir en fluffboll igen. Som ni ser, oerhört proffsigt gjort.
Jag tröttnade på att det inte fanns så mycket roligt för barnen att göra på tomten, så vi lastade in hela familjen i bilen och åkte och fyllde bakluckan med 400 kg sand och en sandlåda från Biltema.
Nu har vi en egen sandlåda med en stol för vakande vuxen, och jag känner mig som världens smartaste mamma.
Vi tog oss iväg till Bergadagarna på Berga Naturbruksgymnasium (där jag faktiskt har varit i jobbet en gång i tiden). Barnen fick testa att sitta i traktorer och det fick pappan med.
Lunch från Mackverket. Deras kyckling och parmesan-macka är to die for.
Märta fick testa att sitta i en polisbil, men blev så rädd när polisen pratade med henne att vi fick gå därifrån. Är det en liten ligist jag har närt vid min barm?
Stora traktorer!
Vi testade sockervadd för första gången. Inte helt oväntat mycket uppskattat.
Vi klappade får.
Och så rullade vi oss i gräset lite och fick plocka fästingar resten av dagen. Usch, vilket fästing-år det är i år. Om ingen av oss får borrelia i år blir jag förvånad.
Jag och Märta har matchat kläder. Så kul att få klä sig inspirerat! Jag har nog min fashion peak i livet just nu.
Vi åkte och handlade och barnen fick testa på en sådan där hemsk barngrej som finns i varje köpcentrum som tar plats och låter och blinkar och får alla barn att skrika på sina föräldrar att de vill åka den och som alla utan barn undrar varför den ens får vara där överhuvudtaget. Men barnens ansikten när tåget började rulla gjorde allt tjat i världen värt det.
Nils plockade en maskrosbukett till mig på vägen till förskolan och jag skulle in till stan och kunde inte ta hem den, så jag gick och höll den alldeles för länge innan jag var tvungen att lägga ifrån mig den.
Tomten har börjat grönska.
Jag har varit på utbildningsdag på Scandic Grand Central.
Och gått förbi den exakta plats där jag och Pelle träffades för första gången. I kön till den legendariska krogen Sommar, som under några guldår var the place to be.
Det har fikats.
Vi har varit på landet och pappan har tagit reglerna i krocket alldeles för seriöst för att två av deltagarna är under fyra år gamla.
Ett nyfött kid kom framvinglandes mot barnen en varm dag. Vi var oroliga att den hade blivit övergiven av sin mamma, och den verkade inte kunna gå riktigt. Efter ett samtal till viltvårdarjouren la vi ned kidet ungefär där den kom ifrån och höll koll. Några timmar senare kom mamman tillbaka. Nu verkar de ha slagit sig ned på tomten, och är våra nya inneboende.
Vi har ätit glass med min alldeles för varmt klädda smed till bror…
…och gjort hoppvänliga zoner.
En ledig dag tog jag och barnen oss till Hågelbyparken, med medhavd picknick i form av kalla makaroner och korv och ketchup i en liten burk till barnen och Subwaymacka till mamman. Försöker rättfärdiga det genom att tänka att barnen ändå inte kan äta Subwaymackor och att de faktiskt älskar makaroner och korv.
Nils satte sig och tittade på fontänen medan jag sövde Märta i vagnen.
Djuren är halvintressanta, gungorna helt okej, men flygplanet är THE SHIT. Vi hade oturen att vara där samtidigt som en hel förskola, inklusive vårdnadshavare, hade bussats dit för sin sommaravslutning, men till slut fick Nils också köra flygplanet.
Det tog inte många minuter, dock, innan ett barn kom fram, sa ”du vet väl att flygplan har två piloter” och TRYCKT sig ned bredvid Nils i det lilla planet. Nils, God bless him, sa ingenting, utan lät barnet sitta där, körde honom och hans lilla gäng med passagerare som hoppade på efter ett tag till London (efter en mellanlandning i Bajslandet), och lämnade sedan över styret till nästa pilot.
Jag och Pelle fick åka in till stan för lite tillsammanstid och lunch på Basta.
Lite mer fix i trädgården.
En fika och hustitt hos våra vänner, som precis har köpt typ mitt drömhus bara några hundra meter från vårat hus.
Pelle och pappa har satt upp vindskivor på ena sidan av vår gäststuga.
Syrenen har börjat, och slutat, blomma och vår trädgård har blivit, trots sin stökighet, ljuvlig.
Och så har det sovits. Och ju närmre semestern vi kommer desto senare vaknar vi på morgnarna.
Livet händer även när man inte delar med sig av det. Och kanske framförallt när man inte delar med sig av det. Hejdå kalla maj och hej sommar, du är efterlängtad!
Läs min recension av bok ett här, bok två här och bok tre här.
Jag har nu tagit mig an den fjärde boken i Denise Rudbergs bokserie Kontrahenterna, som utspelar sig under senhöst och tidig vinter 1941 i ett snöigt Stockholm. Och om tredje boken var lite långsam och händelselös tar vi igen det med råge i den här boken, som än så länge är min favorit i serien.
Även om den, likt de andra böckerna, är lite platt skriven och innehåller vissa meningar som bara inte, antagligen på grund av dålig korr, går ihop. På vissa ställen saknas hela ord. Och den är skriven på ett sätt som nästan dumförklarar mig som läsare, den skriver ut precis vad alla känner och vad som händer och vad det innebär, och låter inte mig dra några slutsatser själv, hur uppenbara de än är. Det är frustrerande, men också kanske det som får mig att ta mig igenom böckerna väldigt fort. Jag behöver inte vara hundra procent koncentrerad hela tiden, för jag vet att det i nästa mening kommer en förklaring.
Och nu när jag har roastat den kan jag ju förklara varför ni ändå ska läsa den. Det är för att den, trots sina språkliga och grammatiska brister, är intressant. Serien bygger på verkliga händelser och jag har lärt mig massor om krigstiden i Sverige och hur den svenska regeringen och det svenska försvaret arbetade för att hålla sig undan kriget. Efter tre böcker börjar jag också känna för de tre huvudpersonerna, Signe, Iris och Elisabeth, som trots allt känns mänskliga och som jag vill att det ska gå bra för. Och nu i fjärde boken slutar det vara helt självklart att allt kommer att vara frid och fröjd, och att de kommer kunna jobba på i lugn och ro bakom sina skrivbord. Vi ger oss in på farligt vatten, så att säga. Mmm, spänning!
Kanske var det också en av den här bokens slutscener, i en situation som jag känner igen alltför väl, då jag har behövt genomgå ungefär samma sak, som övertygade mig. Ni vet ju att jag bedömer hur bra en bok är utifrån hur mycket den har fått mig att känna. Och jag trodde aldrig att det skulle hända, men Denise Rudberg fick mig att börja gråta.
Jag har dock fortfarande en fråga. VARFÖR FÅR VI INTE VETA VAD SOM VAR I KATIS VÄSKA?
Gillar ni Dostojevskij och har ni läst Nobelpristagare i litteratur innan de har fått Nobelpriset är det här kanske inget för er. Men saknar ni något både intressant och enkelt att ta med till sommarstugan kan jag numera rekommendera Kontrahenterna. Se bara till att orka till den fjärde boken!
I veckan fick vi vara med om livets första sommaravslutning. Vi blev inbjudna för länge sedan och barnen har övat på låtarna de ska sjunga, så vi visste att det var på väg – ändå stod vi dagen innan i panik och hade inte fixat några presenter till pedagogerna, köpt picknick eller tvättat barnens finkläder. För i princip första gången i mitt liv stod jag helt oförberedd inför någonting som ändå kan räknas som en milstolpe.
Så dagen innan sommaravslutning sprang omkring i Hallunda centrum för att försöka hitta någonting att ge pedagogerna. Jag frågade min syster, som har jobbat länge på förskola, vad en rimlig nivå är, och smygtittade på andra föräldrars Instagram för att se om de hade lagt upp någonting om det (vilket de tack och lov hade!). Efter en lång stunds vånda hittade jag tre små vaser och en stor glasburk på Stadsmissionen, och vi bestämde oss för att små handplockade buketter från tomten och en stor burk godis fick duga.
På morgonen var barnen mysigt taggade och de fick på sig finkläder att ha hela dagen. Det är något alldeles extra hjärtekramande att se sina barn känna sig uppklädda och fina inför en kalasdag på förskolan. De kändes helt plötsligt så stora. När hade vi inte längre någon bebis?
Nästan alla barn på förskolan var finklädda och när jag hade lämnat barnen såg jag femåringarna öva på att ta emot sina diplom. Det låg en spänd förväntan över hela förskolan och även över mig.
Det var många känslor att hantera samtidigt. Glädje över att sommaren äntligen är här och att snart få vara lediga tillsammans i sex långa veckor. Spänning kring att vara med på en sommaravslutning i egenskap av förälder. Oro över att barnen skulle bli rädda när de såg alla vuxna titta på dem och inte hitta oss i folkhavet. Stress över att vi antingen hade satsat för lite eller för mycket på picknicken. Den största känslan var dock en rädsla för de andra föräldrarna. Fastän jag vet att många föräldrar är i min ålder, och vissa yngre, känner jag mig ändå som ett barn i deras sällskap. De vet så mycket mer än mig, har varit föräldrar mycket längre och ser ned på mig. Tänker jag. Fast i verkligheten är det med största sannolikhet ingen som vet vem jag är eller bryr sig.
Men vi kom dit, i tid för en gångs skull, såg barnen ställa upp sig på gården och trängdes med de andra föräldrarna för att komma längst fram. Vinkade som fånar när barnen fick syn på oss. Fällde tårar under sångerna och tyckte att våra barn var sötast av alla. Skickade fram barnen med presenter till pedagogerna och la ut picknickfilten. Vågade inte prata med några andra föräldrar, men sneglade på deras fika och såg att vi lagt oss rätt i ambitionsnivån.
Och sedan var livets första sommaravslutning klar och vi hade blivit en erfarenhet rikare. Oförberedda som vi var klarade vi oss ganska bra.
För åtta månader sedan fick vi säga hejdå till Tjabo, min mans hund och en stor personlighet. Den här veckan har vi fått säga hejdå till Milla, hans dotter och en minst lika stor personlighet. Det kom som en överraskning och vi var inte beredda på att behöva vara utan henne alldeles för tidigt.
Milla kom in i familjen samtidigt som jag blev tillsammans med Pelle, och medan Tjabo hade en vänligt kylig inställning till mig, som att han artigt ville markera att jag inte var en del av den riktiga familjen, var Milla värmen själv. Vi tyckte om varandra på ett sätt som jag inte har haft med någon annan hund, kattmänniska som jag är. Och kanske var det det vi kunde bonda över, hon älskade nämligen också katter.
Milla var tokig. Hon var en studsboll, en raket, en stor hund som trodde att hon var en liten hund och skulle sitta i knät. Hon var hundra procent och lite till. Hon fattas oss.
Sov gott, min Millboll. Se till att jaga pappas svans, där ni är.
Det var ett tag sedan jag skrev här. Det har varit en kall maj och en regnig start på juni, jag har känt mig fortsatt skör och jag har lagt all fokus på min lilla familj, mellan jobb och allt annat som måste fixas hela tiden. Jag har funderat mycket på sociala medier och vad det gör med mig, och jag slits mellan en önskan om att ta bort allt vad sociala medier är och fria mitt liv från all ångest och självkritik som följer med dem, och att vilja fortsätta skriva här och kunna dela det på en plattform där alla ändå finns. För jag är fullt medveten om att ingen skulle läsa mina nedplitade små tankar om jag inte länkade det enkelt på Instagram, och trots allt är det lite kul att få dela med sig.
Jag har velat, jag har våndats, jag har fortfarande inte kommit fram till något bra. Det finns en stor del av mig som undrar vem jag skulle vara, och vad jag skulle göra, om jag slutade scrolla. Skulle jag börja läsa nyheterna? Skulle jag kanske bli klar med det där pusslet jag började med på nyårsafton? Skulle jag sova mer? Bli gladare? Skulle jag kanske börja tycka om min kropp igen, när den slipper jämföras med andras? Eller skulle jag kanske bli mer ensam? Känna mig utanför? Inte hänga med, varken i mina vänners liv eller samhällsutvecklingen?
Listan på fördelar med att sluta med sociala medier är mycket längre än listan på nackdelar, men nackdelarna väger tungt. Det finns ett behov i mig att få dela med mig av mig själv, att visa bilder jag tar som jag tycker är fina, att resonera och diskutera tankar och känslor. Och det vore tråkigt att förlora det.
Det finns antagligen en mycket mer avslappnad inställning till sociala medier, där det inte är allt eller inget. Jag har försökt ha den, ställa om och inte gå in och uppdatera flödet hela tiden, men det visar sig att även om jag inte är beroende av varken kaffe eller snus har jag väldigt lätt att bli beroende av dopaminkicken som kommer av likes, kommentarer och roliga videos på katter. Och jag är så nyfiken på vem jag blir utan det. Speciellt när dopaminkicken ofta följs av en djup dipp. Ibland på grund av att influencers med tre barn visar sin smala, tonade kropp ett halvår efter förlossningen, ibland på grund av att det känns som att varenda person är iväg och gör härliga spännande saker medan du bara kämpar på med tvätt, trots och dammsugning, ibland på grund av att någon du följer och som länge har kämpat för att få barn behöver fatta det ofattbara beslutet att stänga av respiratorn på sitt efterlängtade nyfödda barn och låta hen somna in.
Att inte kunna välja alls när och var jag möts av viss information och vissa intryck har stor påverkan på mitt liv. Och kanske är det bara för mig att släppa min önskan om att bli läst, sedd och förstådd på internet, hoppas på att några hänger kvar här även om min Instagram försvinner och försöka att inte bry om mig om jag helt plötsligt bloggar för ingen. Kanske behöver jag vara vuxen och välja min mentala hälsa framför mitt bekräftelsebehov.
Jag har släppts lös igen. Det finns liksom ingen hejd på mig när det kommer till second hand-butiker. Men med vetskapen om att de är fyllda av gömda skatter, och att vi faktiskt saknar en hel del saker till huset fortfarande, är det svårt att utöva självkontroll. Den här gången passade jag på efter att ha lunchat med en vän, så det blev dessutom en annan butik än min vanliga. Mycket mer välsorterad och med något högre priser. Men men. En slutsumma på 219 kronor är väl inget att bråka om.
Jag fick med mig en gullig beige lampskärm till en av våra cirka hundra svarta IKEA-lampfötter som står utspridda i huset. 29 kronor.
Två senapsgula kuddfodral i superfint skick, också 29 kronor styck. Kommer passa fint i vår gröna tv-soffa tillsammans med våra rosablommiga kuddfodral.
En grön-och-vit-rutig duk i grovt material. Tänker till köket eller något av uteborden i sommar. Fick ge 69 kronor, men det var en villhöver-situation.
Gav 20 kronor för en pocketutgåva av Färskt vatten till blommorna, som alla alla alla har läst och alla alla alla älskar. För övrigt också kanske nu den snyggaste bok jag äger?
Och så mitt favoritköp, som visade sig vara omöjlig att få bild på, eftersom jag själv hamnade i fokus hela tiden. Men det är en spegel med en fantastisk gammal träram. Kommer antingen hänga i vårat framtida sovrum eller ute i gäststugan. Kostade egentligen 119 kronor, men eftersom den hängt i butik i fem veckor fick jag 70 procents rabatt. Jag förstod inte logiken, men ifrågasatte ingenting.
Det kliar i fingrarna att få fixa och dona här hemma. Men under sommarhalvåret behöver vi lägga all kraft vi har på tomten, och nästa rum vi ska ta oss an, Märtas rum, innebär tapetsering, vilket både jag och Pelle är lite rädda för. Så det går ack så långsamt. Jag fortsätter med mina små inköp dock, och håller tummarna för att slutresultatet blir bra… hur många år bort det än är.
Okej, det kan vara att förminska det att kalla det ”en liten påskhelg”. Jag och Pelle hade av någon anledning bestämt oss för att fira båda påskarna, det vill säga påskfirandet med hans familj och påskfirandet med min familj, hemma hos oss. Vi spenderade hela skärtorsdagen och långfredagen med att handla och städa. Vid ett tillfälle, när jag låg på knä och skrubbade listen under köksluckorna medan ett av barnen sprayade ned hela köket med såpaspray och det andra barnet klättrade på min rygg, undrade jag vad vi hade gett oss in på. Kanske vid mer än ett tillfälle undrade jag det. Men vi fick ett rent och fräscht hem och vi fick träffa några av våra käraste. Och det är väl värt lite ömma ryggar och uttråkade barn.
Påsklunch på påskafton. Vi har lite olika traditioner i min familj och i Pelles familj. Pelles familj träffas ogudaktigt tidigt och äter påskmaten som lunch. Sedan följer aktiviteter och middag bestående av grillning och rester från lunchen, och sedan går man och lägger sig i rimlig tid. Min familj träffas på eftermiddagen, när alla har vaknat, planerar inga trevliga aktiviteter alls, utan äter istället middag i en tre fyra timmar, sådär. Lägger sig gör man inte innan 01. Båda sätten fungerar bra.
Äggjakt för alla åldrar på påskafton! Jag hade så höga ambitioner med äggjakten, tänkte mig ett tema, kanske en skattjakt, eller rebusar, men det hanns inte och istället fick alla ledtrådar de löste på under 30 sekunder. Aja. Allt kan inte vara en succé.
Påskhelgen bjöd inte på väder. Istället fick vi på påskafton ta en regnig promenad och titta på ett grått område. Oavsett väder är det här en favoritvy. Och polisbilarna som åkte förbi livade upp dagen med att tända blåljuset för barnen (blir så gråtig av sådant, tycker att det är fint med poliser som försöker skapa tidiga och bra relationer med barn).
Påskdagen bjöd på fler påskägg. Barnen fick under helgen tre påskägg var, mer eller mindre fullproppade med godis. Eftersom ingen av dem kan läsa än kan jag här erkänna att jag och Pelle har ätit upp lite (läs: mycket) av det.
Äggmålning stod på schemat innan middagen. Så okej, en aktivitet hade vi. Om än helt stillasittande.
Mittenägget är ett porträtt av min syster, ritad av hennes sambo. Fint, va?
En helig tradition. Harry Potter-ägget.
Nils, som inte tycker om att rita, kämpade på med att försöka vara engagerad. Hans fantastiska skjorta valde han för övrigt själv. Det är ju en julskjorta, från förra julen dessutom, men han tyckte att den passade perfekt för det var godis på den och jag sa ingenting.
Påskbordet med gula ljus och gula underlägg och orangea tygservetter och målade ägg i hönsäggkoppar och oreda.
Påskbuffé nummer två! Här skiljer sig våra familjer också åt. Pelles familj äter mycket fisk och skaldjur, medan min familj gärna undviker allt som har levt i vatten och ersätter det med prinskorv och kycklingpaj och rödbetssallad.
Tågbanan från 90-talet åkte fram när barnen hade tröttnat på att bara sitta och prata hela tiden. Efter tio minuter, med andra ord.
Min mamma hade gjort påskdessert. Förra året gav jag mig på att försöka göra en morotskaka inför påsk. Det tog alldeles för lång tid för den att bli klar i ugnen, jag fick hålla på sent in på kvällen, när den väl var klar tappade jag den i golvet, började gråta, försökte, med Pelles hjälp, få ihop den igen och limmade fast det med dubbel sats glasyr. Jag la över ansvaret på någon annan i år.
Småsyskon, så roliga! Hon tyckte inte om att mormor gick hem, men istället för att klaga tog hon på sig stövlarna, tog pallen från badrummet och började låsa upp dörren.
Nästa år kanske vi inte har båda påskfirandena hemma hos oss. Men vi fick två fina dagar och en ren list under köksluckorna.
Ja visst gör det ont när knoppar brister skrev Karin Boye, och aldrig har jag känt det så starkt. Våren har gjort sitt intåg. Magnolian och körsbärsträden blommar rosa och överallt förvandlas små knoppar till stora blommor eller ömtåliga ljusgröna små blad. På äppelträden och syrenerna kan man redan nu ana vad som komma skall, och gräsmattorna förvandlas från bruna tomma ytor till gröna språngbrädor för skuttande barnfötter.
Kommunarbetarnas lövblåsare gör att dammet virvlar på vägen till förskolan, men häggen doftar så gott att jag inte kan låta bli att stanna och andas djupt. Efter jobbet kan vi, istället för att gå in och andas varandras begagnade luft, beskära hortensior, så gräsmatta och vända kompost. Vända ansiktet mot solen som är på väg ned bakom kullen och lyssna på fåglarna.
Samtidigt, många mil från mig, väljer en släkting, en ung man med hela livet framför sig, att avsluta sitt eget liv. Han fattar beslutet innan konsekvenstänkandet är fullt utvecklat, men såg kanske ingen annan väg. Mitt i den blommande våren slänger han sig ut, och allt faller. Kanske var han en knopp som var på väg att brista, och kanske gjorde det för ont.
På bussen två dagar efter ser jag en pojke som ska på utflykt med sin assistent. Han är född med en funktionsvariation, och behöver hjälp att hantera stora känslor. Han tappar sin keps på bussgolvet, och brister ut i gråt och skrik. Lite som en treåring, fast han är tonåring. Hans assistent bemöter med värme och ömhet, men pojken vill inte. Kanske var det droppen som fick bägaren att rinna över, kanske hade ingenting varit som det brukar den morgonen. Han börjar slå omkring sig och sig själv, i huvudet. Hårt. Det hörs att det gör ont. Andra vuxna kommer fram. Bemöter också med värme och ömhet och pojken lugnar sig. Jag vågar inte hjälpa, vill inte göra fel, sitter bara bakom och gråter.
Jag vet inte ens riktigt varför jag gråter. Kanske för att solen lyser utanför och traktorerna plöjer åkrarna och rådjuren äter upp tulpanerna och världen är vacker, men en pojke har ont. Fåglarna kvittrar och gruset knastrar och solen värmer och allt är nytt, men en annan pojke finns inte längre.
Jag känner mig skör. Nästan som att jag skulle falla ihop om någon rörde vid mig. Gråten kommer lätt. Allt sitter utanpå, exponerat för den vassa aprilsolen. Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Helgen har gått i scenkonstens och kulturens tecken. Jag jobbar ju nu inom kultursektorn efter många år med skolfrågor, och är inte van vid att behöva gå och se scenkonst (för ingen i branschen säger teater, har jag fått lära mig, det är tydligen förenligt med allvarligt straff att exkludera dans, cirkus och alla andra former av scenkonst som finns) för att mina chefer ska tycka att jag är bra på mitt jobb. Eftersom min livssituation ser ut som den gör, med två små barn och hus och tomt, har jag inte alltid utrymme att prioritera det. Men den här helgen tog jag igen lite!
I fredags deltog jag på ett evenemang, som egentligen höll på hela helgen, på min arbetsplats, men vem spenderar hela helgen på sitt jobb. Där ingick att lyssna på ett par seminarier, ett om teknikens möjligheter för scenkonst och ett om hur vi ska få flera unga vuxna att uppleva scenkonst (jag börjar bli riktigt trött på ordet scenkonst nu), och att titta på en föreställning.
Jag var från början inte jättetaggad på att jobba 14 till 21, efter att ha vabbat barnen halva dagen, och det visade sig att någon där uppe inte ville att jag skulle göra det heller. Jag fick för det första jättebråttom till tåget och hann inte äta lunch, för det är sådan jag är. När jag kom fram till perrongen såg jag att tåget, som var det sista tåget jag kunde ta för att komma fram i tid, var inställt. Jag satte mig ned, tog upp SL-appen, eftersvettades, och kollade på alternativa vägar. Det fanns inga. Jag satt där i en halvtimme medan svetten fryste till is på kroppen medan den beräknade ankomsttiden för tåget efter mitt kontinuerligt sköts fram. Till slut gav jag upp och gick och köpte en macka, choklad och Cola Zero. Till slut kunde jag sätta mig på bussen, som jag från början inte kunde ta eftersom den skulle innebära att jag kom sent till evenemanget, men nu var jag ju redan sen. Den bussen är vanligtvis i princip tom, men just den här dagen skulle halva kommunens skolbarn också kliva på, vilket innebar att bussen både blev trång och sen. När jag klev in genom dörrarna på jobbet, och möttes av en tom lobby, hade det tagit en timma och 45 minuter för mig att ta mig en sträcka som tar tio minuter med bil. Älskar kollektivtrafiken.
Jag gick på mina två seminarium, köpte middag från Mackverkets foodtruck (magiskt gott efter en dag utan riktig mat) och förberedde mig mentalt på att se föreställningen Jorma Heart Jorma Soul. Jag kan säga, helt utan att skämta, att jag bokade in mig på den enbart på grund av titeln. En dramakomedi om en medelålders finsk trubadur som turnerar Sverige runt för att leta efter sin förlorade kärlek Cecilia-Marie, som han mötte under dansbandsveckan i Malung 1998. Föreställningen var på både finska och svenska, vilket efter flera år med Käärijä känns ganska naturligt för mig, och monolog varvades med finska covers på svenska dansbandslåtar. Det var precis lika bra som det låter. Här kan ni se var ni kan se den själva.
Föreställningen pågick i lite drygt en timme, och sedan var det paus, följt av karaoke. Eftersom jag var spiknykter och bland kollegor och Pelle kämpade själv med nattningen där hemma och jag skulle vara iväg även lördagskvällen struntade jag faktiskt i karaokedelen och tog mig hem lite tidigare istället. Jag fick se en magisk solnedgång, hann säga godnatt Märta innan hon somnade och kunde slänga mig i soffan och kolla på film med min man innan jag till slut däckade, så jag tror att jag gjorde helt rätt val.
Njutet i de sista solstrålarna.
Ny dag, ny kulturupplevelse! I 25-årspresent fick min lillasyster två biljetter till Björn Gustafsson Live, som jag lyckades roffa åt mig i försläppet. Hon velade länge mellan att ta med sin sambo och ta med mig, men till slut lyckades jag spela tillräckligt på hennes dåliga samvete för att få följa med (sorry, Victor). Vi åt middag, som vi var sena till, för sådana är vi, på Tapas28. Det var gott och trevligt och man fick jättestora glas med rosé-sangria. Det är kul med tapas, för det är nästan alltid gott och jag blir alltid mätt, men jag är ändå aldrig riktigt nöjd när jag går därifrån. Är det bättre att äta mycket av en god sak, än lite av många goda saker? Kanske.
Min gulliga syster! Bästa sällskapet efter mina barn!
Och sedan såg vi Björn Gustafsson, mitt livs crush sedan 2008, på China Teatern. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss. Jag visste att det skulle vara mycket musik, och det visade sig att Björn Gustafsson hade ungefär samma upplägg som Jorma. Det var prat och humor blandat med musik. Inga finska covers på svenska dansbandslåtar, dock. Däremot en peppig låt om en man som hade ett komplicerat förhållande till äpplen, ett actionscen helt utan andra statister eller rekvisita, pikar mot Love is Blind-Ola och en lång berättelse om en deprimerad tomtenisse.
Jag skrattade så jag grät. Inte bara har han fantastisk timing, det vet ju alla, och lite förvånande en fantastisk sångröst, men humorn kändes också väldigt millennial (läs: knäpp). Ibland kan man ju tycka att något är väldigt kul, men man förstår inte alla referenser, typ som när jag tittar på Killinggängets grejer från 90-talet. Men här tyckte jag att det var kul och jag förstod varför. Och jag är väl kanske precis målgruppen för hans show. Jag tyckte mig se en och annan (läs: uteslutande) 30-någonting kvinna med ankelstrumpor och mixade känslor för Björns mustasch där.
I lördags råkade det ju även vara Kulturnatt Stockholm. Så istället för att åka hem i rimlig tid och umgås med min stackars gräsänkling till man, som var tvungen att se Tarantinos Once Upon a Time in Hollywood IGEN i min frånvaro, mötte vi upp min systers sambo och deras kompisar på Livrustkammaren. Där kollade vi på en 400 år gammal, och riktig, häst, testade riddarhjälmar, sprang på bekanta och valde ut vilka klänningar från 1700-talet vi ville ha. Sedan var jag slut som artist.
Och det var mina kulturupplevelser det.
Felicia i det gula huset
Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.
frkn felicia 