• Jag ville se Värmland

    När semestern närmade sig och vi inte hade planerat mer än en vecka på Gotland och hade sex veckors ledighet framför oss kliade det i fingrarna på mig. Jag har länge velat se Värmland, eftersom jag hört så mycket positivt om naturen där från olika håll, och jag började därför söka efter boende där någon gång under vår semester. Det visade sig vara lättare tänkt än genomfört, eftersom vi satt de sista dagarna innan semestern och det mesta redan var fullbokat eller hysteriskt dyrt. Och så visste jag inte riktigt var i Värmland man kunde hitta den där vackra naturen, så hela planen kändes ett tag ogenomförbar. Men till slut hittade jag ett fint AirBnb utanför Karlstad och tänkte ”äh!” och tog det i tre nätter.

    Så vi åkte dit.

    Vi tänkte att vi skulle komma iväg hemifrån tidigt på morgonen, var förberedda och packade till och med in i bilen kvällen innan. Självklart kom vi inte iväg förrän vid lunchtid, och med ett över 90 minuter långt lunchstopp på McDonalds i Strängnäs var vi inte framme vid boendet förrän vid femtiden på eftermiddagen. Där oooohade och aaaahade vi över det fina boendet ett litet tag, tömde bilen och åkte in till Karlstad för middag.

    Maten var god, men någonting kom inte överens med min mage, så mitt i handlingen av frukost, vid ostsektionen på ICA Supermarket i Karlstad, ville min mage inte ha maten i sig längre. Och jag fick ta Märta i vagnen och springa till första bästa restaurang, slänga in mig själv och min stackars oskyldiga dotter på toaletten, be till högre makter att ingen märkte mig och lyda magen. Fick sedan lämna restaurangen i skam, men med tillräckligt självförtroende att ingen skulle misstänka att jag inte ätit där.

    När jag sedan kunde tänka klart igen kunde jag beundra ett sommarvackert Karlstad. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men Karlstad imponerade på mig. Det kändes rent och trevligt och levande.

    Sedan är väl allt ganska fint i sommarkvällens ljus.

    Efter en hel dag med bilåkande var barnen inte direkt trötta vid läggdags. Så de fick springa av sig på den inte så lilla gräsmatta som fanns utanför stugan.

    Vi kunde äta frukost ute på vår egen altan.

    Semesterfrukost!

    Vi valde att göra som både Google och alla jag någonsin pratat med tipsade om och åka till Mariebergsskogen. Som ett stort och värmländskt Torekällberget, eller ”Värmlands Skansen”, som de själva sa (men utan de exotiska djuren).

    Märta var cool i värmen.

    Vi tog det lilla sightseeingtåget runt parken och fick höra hur de arbetade för att bevara den biologiska mångfalden och annat bra.

    Efter en väldigt varm lunch hittade vi kor! Och en fick vi till och med klappa!

    Jag och Nils stod och klappade henne länge länge. Hon fick kli i pannan och klapp på sidan.

    Pelle och Märta tröttnade ganska snabbt.

    Men vi stod kvar.

    Jag älskar kor!

    Får är inte så dumma, de heller.

    Till slut var vi tvungna att slita oss från djuren och kasta lite boll med Märta.

    Och så den dagliga glassen på världens gulligaste café.

    Världens gulligaste.

    Satte oss i skuggan, för det var typ 30 grader varmt och vi hade glömt vatten (mmmm, bästa föräldrarna).

    Men det fanns en badplats, så vi tog ett minst sagt svalkande dopp i Vänern och mådde lite bättre.

    Plask!

    Sedan åkte vi tillbaka till vår lilla stuga med AC och lagade carbonara och tog en kvällspromenad.

    Varför gå själv när pappa har axlar?

    Stugan låg precis vid Klarälven och solnedgången låg vackert över björkarna.

    Barnen tog promenaden i pyjamas.

    Älven var alldeles stilla.

    Och solen var långt ned.

    Så många mysiga hus låg på den gatan. Jag ville bo i alla! Eller i alla fall göra om vårat hus i stil med deras.

    Min lilla familj.

    Pelle tog läggningen och jag fick sitta ute i solnedgången och läsa bok.

    Sedan spelade vi yatzy och drack vitt vin och hade semester.


  • I <3 Montenegro

    Beskriv din mest minnesvärda semester.

    Jag har haft den otroliga tur i livet att få ha upplevt många minnesvärda semestrar. Från att få uppleva varma källor i Japan, till nyårsafton i Central Park, till att bokstavligt talat gå in i Woody Allen i London (så fruktansvärt pinsamt, och vad kort han är!), till det bästa spat jag varit på i mitt liv i Ukraina, till havssköldpaddor i Grekland, till en veckas tältsemester runt i ett kallt och regnigt Danmark, till ett trettio grader varmt Fårö. Det är svårt att bestämma sig för en semester, eftersom jag tycker att alla mina semestrar har varit minnesvärda. Bara att få chansen att uppleva något nytt och något annat är minnesvärt i sig.

    Men resan till Budva sticker ut på några sätt. Inte bara blev jag och Pelle tillsammans där (vi hade känt varandra i sex år, men han sa att det faktum att jag kunde ge honom Imodium när han blev matförgiftad, vilket innebar att jag också hade normala mänskliga kroppsliga funktioner, övertygade honom om att han ville mer), utan vi åkte iväg i elva dagar ett gäng grabbar och jag, och hyrde en villa i ett inte-helt-sönderexploaterat land. Jag älskade Montenegro, naturen var vacker och städerna pittoreska och stränderna fina. Det enda jag inte föll för var maten, men när det är 30 grader varmt vill man ändå inte äta så mycket.

    Ett gäng svettiga ryggar. De här grabbarna åkte jag med, plus en till som anlände några dagar senare. Han längst till vänster är min äldsta vän (25 år, still going strong) och han i gult linne är min man.

    Här ser ni varför han är min man (skoja, älskling, du har många kvaliteter).

    Här hade vi klättrat upp på ett berg bredvid stranden och kollade på galningar som hoppade från en klippa.

    Som den här galningen till exempel.

    På elva dagar tror jag att det kom en regnskur.

    Resten av tiden var det minst 30 grader och strålande sol.

    Och vi låg på stranden och var 25 år gamla.

    Toleransen för värme, sol och överfulla stränder var högre när man var ung.

    Vi tog båten ut till en annan strand och låg där ett tag, för lite variation.

    Det var liksom bara att gå ned till hamnen och fråga första bästa gubbe med en båt, och så fick han sätta priset och skjutsade en ut dit man ville.

    Lelle gänget.

    Rekommenderar verkligen Budva om du är 25, reser med kompisar och kan tänka dig att äta olika former av kött på spett en hel semester. Också om du gillar dramatiska vyer och värme.

    Är du däremot äldre än 25 kan jag tipsa om Kotor, som vi var förbi en dag. Inte lika stökigt, och minst lika fint.

    Och oavsett hur gammal du är – hyr en bil och åk in i landet och se naturen!

    Eller gör som min kompis Jesper, och sätt dig ned i solnedgången och ta en öl.


  • Nygamla tjocka hästar och sådant

    Det var länge sedan jag visade mina loppisfynd. Ingen har frågat efter att se dem, men om jag skulle tänka så om allt skulle jag inte göra mycket överhuvudtaget. Så nu tänker jag visa mina senaste loppisfynd och ni får väl stänga ned bloggen om ni inte vill se dem.

    Den här fina lilla kryddhyllan hittade jag på min mammas loppis i Björnlunda (kolla in Två Får Retro på Instagram). Den kommer passa perfekt på väggen den dagen vi har gjort om köket (så om en sisådär tio femton år). Jag ska bara hitta nya etiketter.

    Jag saknar förmågan att bädda fint. Jag vet inte varför, om vi har fel typ av kuddar eller inte tillräckligt dyra lakan eller om jag bara saknar öga för det helt enkelt. Men jag har köpt ett virkat överkast för att göra det, förhoppningsvis, lite enklare för mig själv. Det kommer åka fram på riktigt när vi 1. orkat handtvätta det och 2. skruvat ihop vår säng.

    En tjock liten häst som jag också hittade hos min mamma i Björnlunda, och som jag älskar.

    Mitt favoritfynd från en runda då jag kände att jag inte hittade någonting och usch vad det bara fanns skräp. Men så snubblade jag över fyra djupa Ernst-tallrikar och livet fick mening igen.

    En liten vas i lera. Perfekt för barnens buketter när de börjar tycka det är kul att plocka blommor (förhoppningsvis snart).

    En vas som är snygg, men som var omöjlig att få med på bild. Perfekt för mina buketter när jag börjar tycka det är kul att plocka blommor.

    En snygg duk i megafint skick.

    Ett par senapsgula ljusstakar som jag egentligen inte har någon bra plats för, men som jag inte kunde lämna för jag hade ångrat mig. Men ni ser, jag har inte ens satt ljus i dem.

    En fantastisk lampa som kommer att sitta över vår säng när vi 1. har skruvat ihop sängen och 2. flyttat ut från Märtas rum till vårat eget. Jag måste också hitta några snygga lampskärmar som passar.

    Fantastiska salt- och pepparkar. Mer djur åt folket!

    En liten brev- och pappershållare till kontoret. Teak och mässing, succékombo!

    Två böcker. En oläst Mhairi McFarlane-bok, och en stor faktabok om vilda djur till barnen. Hatar att behöva ta upp mobilen och googla när barnen har frågor, därför är sådana här böcker perfekta.

    En jättefin, handbroderad brickhållare. Sitter faktiskt just nu uppe i köket med brickor i, och brickorna har bara ramlat ur två gånger.

    En grön och asymmetrisk liten skål för nötter, om vi nu någon gång skulle börja äta nötter.

    En karaff, nästan exakt (eller kanske exakt?) likadan som min mamma har och som vi alltid drack saft ur i det hus som vi nu bor i. Det behöver helt enkelt finnas en sådan här karaff i det här huset.

    En giraffskål jag inte kunde motstå, står nu i Nils rum bredvid hans gula lampa och håller små bitar av plusplus som Märta har stulit från förskolan.

    Två fina träramar, som ska upp i Märtas rum sedan när det är klart.

    Fem stycken helt nya somriga tygservetter.

    En duk till utemöblerna.

    Ni ser, vilka inköp va! Vilken haul! Varsågoda för det!


  • Mina Vänner-frågor

    Underbara Clara snor konceptet med Proustfrågor, det vill säga sådana frågor som ställs i en Mina Vänner-bok, direkt från DN:s intervjuserie. Och jag snor det rakt av från henne. Narcissisten i mig älskar att svara på sådana här frågor, och när jag var liten och fick en Diddle-Mina-Vänner-bok svarade jag inte bara på mina egna frågor, utan även på de frågor som mina vänner skulle svara på.

    1. Hur mår du just nu?

    Trött och uppjagad.

    2. Hur ser din bild av fullständig lycka ut?

    Spotifykvällar. IYKYK.

    3. Vilken är din största skräck?

    Som alla föräldrar är min största skräck att det ska hända mina barn någonting. De oinbjudna tankarna på vad som skulle hända om någon av dem skulle springa ut i gatan eller råka trilla ned på spåret från perrongen eller bli mobbade i skolan kan hålla mig vaken länge på nätterna.

    4. Vilken egenskap föraktar du mest hos dig själv?

    Min oförmåga att dela med mig av mig själv i sociala sammanhang. Det finns ofta så mycket jag vill säga och så många jag skulle vilja lära känna bättre och sociala sammanhang jag skulle vilja ge mig in i, men min blyghet, som försvann under gymnasietiden men som har blossat upp igen i full kraft efter en pandemi och tre års föräldraledighet, är som en propp som stoppar allt som vill bubbla ur mig. Jag har hört att jag ofta upplevs som kall, och det är tvärtemot hur jag känner mig, och jag skulle vilja lära mig att förmedla det.

    5. Vilken egenskap föraktar du mest hos andra?

    Snålhet. Jag förstår att det ibland finns goda anledningar för andra att vara snåla, men jag kan inte låta bli att förakta det.

    6. Vilken är din största utsvävning?

    Resor. Det har det varit sedan jag började tjäna egna pengar och det kommer det att förbli, om jag har möjlighet.

    7. Vilken egenskap uppskattar du mest hos en man?

    Förmågan att be om hjälp. Jag har mött så otroligt många män i mitt liv som kan mest, vet mest och alltid har rätt. Män som kör fel snarare än att sätta igång GPS:en, män som låtsas att de förstår instruktioner och sedan misslyckas, ni vet. Det känns så himla fräscht att träffa en man, som min man till exempel tack och lov, som frågar om vägen när han har gått vilse.

    8. Vilken egenskap uppskattar du mest hos en kvinna?

    Snällhet. Och det finns så många snälla kvinnor. Framför allt unga. Jag pratar ofta med mina manliga vänner om gemenskapen på tjejtoaletten på krogen, eller den tillfälliga vänskap som uppstår när man behöver låna tamponger av varandra, eller de tjejer som har stått upp för mig utan att ens känna mig.

    9. Vilken levande människa avskyr du mest?

    Det finns väl en och annan som inte står så högt på min lista. Men just nu får väl Putin, Netanyahu och Trump dela förstaplats.


    10. Vilka ord eller fraser använder du dig för ofta av?

    ”Hej och hå”. Jag började säga det för att inte säga nej för mycket till barnen, och för att kontrollera mina egna reaktioner. Men nu säger jag det hela tiden och jag blir irriterad på mig själv.

    11. Vad eller vem är ditt livs kärlek?

    Barnen och Pelle, såklart. Men också böckerna. De har hjälpt mig genom det mesta.

    12. Vilken talang önskar du att du hade?

    Förutom att på ett normalt sätt kunna prata med andra människor, speciellt i större sammanhang? Jag önskar att jag kunde sjunga.

    13. Vilken är din mest värdefulla ägodel?

    Min externa hårddisk med alla bilder jag någonsin har tagit på.

    14. Vilka är dina favoritförfattare?

    J.K. Rowling (trots hennes otroligt ocharmiga privata åsikter), J.R.R. Tolkien, Fredrik Backman, Jane Austen, Stephen King och Jessie Cave.

    15. Vilka är dina favoritpoeter?

    Åh, jag har inga favoritpoeter. Jag vet pinsamt lite om poesi och läser det aldrig. Jag säger Jocke Berg, för att hans texter pratar rakt in i min själ.

    16. Vem är din hjälte ur fiktionen?

    Samwise Gamgee, alla dagar.

    17. Vem är din hjältinna ur fiktionen?

    Hermione Granger, såklart.


    18. Vem är din hjälte eller hjältinna i verkligheten?

    Greta Thunberg och Malala Yousafzai är väl ändå någon form av hjältar, va.

    19. Vilken historisk gestalt identifierar du dig med?

    Mary Shelley, kanske, som skrev Frankenstein i ett lyckat försök att överträffa arroganta män.

    20. Hur lyder ditt motto?

    Jag har tagit det direkt från Lord of the Rings-filmen, och det lyder som följer: it is no bad thing to celebrate a simple life. Jag behöver inte nå rikedom och framgång och berömmelse, mitt lilla liv är värt att fira ändå. Det är något så fint med det.

    21. Vad ångrar du mest?

    Det finns saker på den listan kan jag säga. Men att jag inte pluggade ett eller ett par år utomlands när jag hade chansen ångrar jag verkligen. Nästa chans jag får att testa på att bo utomlands är ju typ när barnen har flyttat hemifrån, och då är jag inte direkt 22 längre.

    22. Vilken dygd tycker du är mest överskattad?

    Måttfullhet, kanske.

    23. När ljuger du?

    När jag sanningen sårar, eller när jag är feg. Men jag ljuger ganska sällan.

    24. Vad tycker du minst om med ditt utseende?

    Min mage, som vägrar lägga sig efter graviditeterna på grund av delade magmuskler. Det är alltid någon som ler mot mig och tittar på min mage när jag är ute, som att de tänker att jag är gravid och tycker att det är mysigt.

    25. Om du kunde ändra en sak hos dig själv, vad skulle det vara?

    Jag skulle nog höja min egen motivation till träning och hälsosamt leverne. Jag tror att det skulle kunna ta mig långt.

    26. Var skulle du helst vilja bo?

    Där jag bor. Men också på den engelska landsbygden, i ett stenhus med klätterväxter på.

    27. Vilken är din största bedrift?

    Jag har två som jag är väldigt stolt över. Den första är att jag lärde mig att gå igen utan att halta efter min olycka, och den andra är min första förlossning, som tog 53 timmar.

    28. Hur skulle du vilja dö?

    Jättegammal, klar i huvudet och omringad av mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn.

    29. Om du skulle dö och återfödas som en människa eller ett ting, vem eller vad skulle du önska att det var?

    Jag skulle vilja testa på att vara en huskatt i ett hem som älskar katter.


  • Den omöjliga frågan för en allätare

    Vilken är din favoritgenre av musik?

    Jag är en riktig periodare när det kommer till musik. Jag har haft faser, mer eller mindre diskreta. Till de mindre diskreta faserna hör min emo-period, som egentligen var en fjortonårings försök att skapa en identitet och hitta ett sammanhang, där jag lyssnade på Tokio Hotel och My Chemical Romance, och min indie-period, som var en tjugotvåårings försök att skapa en identitet och särskilja sig från ett sammanhang, och där band som Cage The Elephant och Two Door Cinema Club gick varma i Marshall-hörlurarna.

    Jag har också haft faser som inte har synts så tydligt utåt. Som min åttiotalshårdrocksfas, med Def Leppard och Whitesnake och Mötley Crüe, eller min soulfas, med Leon Bridges och Aretha Franklin, eller min svensk popfas, med Den Svenska Björnstammen och Håkan Hellström och Veronica Maggio, eller min discofas, med Bee Gees och Earth, Wind & Fire. Eller min, medvetet väldigt diskreta, musikalfas, med musik från Wicked, Rent och Les Mis.

    Och jag lyssnar fortfarande på allt det där. Förutom Tokio Hotel. Jag tror att åren av borderline mobbning jag fick stå ut med från familj och vänner för att jag hade varit, och sett ut som, ett Tokio Hotel-fan gör att jag förknippar deras musik med självkritik och otrygghet, även om jag älskade dem då. Men resten spelas fortfarande, i perioder, i mina högtalare.

    Att välja en favorit bland alla genres som jag tycker om är i princip omöjligt. Jag tycker att det finns skitbra låtar, album och artister i alla genres, förutom möjligtvis death metal och black metal, och att det finns skitdåliga låtar, album och artister i alla genres, framför allt i death metal och black metal. Men för att ändå på något sätt göra uppgiften behöver jag ändå välja en genre. Det får bli den genre som har varit med mig längst, och den fas jag är inne i just nu, girl pop.

    Min första singel var Billie Pipers Because We Want To, och min första skiva var Robyns Don’t Stop The Music. Jag var ett stort Spice Girls-fan, älskade Christina Aguilera, Britney Spears och Shakira. Madonna blev Lily Allen blev Lady Gaga blev Adele blev Lana Del Rey blev Taylor Swift blev Dua Lipa blev Sabrina Carpenter blev Chappell Roan. Girl pop gör mig glad, och har alltid gjort det, och därför kanske den får vara min favoritgenre. Idag i alla fall.


  • Britt-Marie var här

    Jag älskar Fredrik Backman, mer än livet självt ibland. Han borde vinna Nobelpriset i litteratur varje år, tycker jag, för sin förmåga att förmedla känslor och skriva mångsidiga och realistiska karaktärer. Jag har läst många böcker med honom, men aldrig tidigare läst Britt-Marie var här. Nu har jag det.

    Och jag måste säga att jag är lite… besviken. Jag vet inte. Det var en bra bok, för det är Fredrik Backman som har skrivit den, så det är klart att den är bra. Men jag tror att det faktum att den har filmatiserats med Pernilla August som Britt-Marie och satts upp som pjäs med Marianne Mörck i huvudrollen höjde mina förväntningar till orimliga nivåer, och att jag jämförde den med framförallt Björnstad-trilogin, som ju också är starkt kopplad till en sport och som är det bästa jag har läst på svenska.

    Boken handlar om Britt-Marie, en nyligen frånskild 63-åring som kommer till en litet samhälle i Sverige för sitt första jobb på 40 år, och råkar bli fotbollscoach. Hon är en riktig Karen, för att slänga mig med moderna termer, och är absolut ingen trevlig karaktär. I likhet med Ove, i En man som heter Ove, är det dock en karaktär som man ändå till slut håller på. Allt eftersom man lär känna Britt-Marie förstår man henne mer och mer, och hon går från gnällkärring till mystant.

    Språket, som i En man som heter Ove och Björnstad träffar en rakt i hjärtat med sin rakhet, känns i den här boken ibland lite krystat. Humorn, som i Folk med ångest fick mig att skratta högt flera gånger, känns inte alls lika självklar. Dialogen känns många gånger osannolik, och barn säger saker i boken som barn i verkliga livet aldrig skulle säga. Det finns också för många ”knäppa” karaktärer, med Någon och Bank och Psyko och råttan. Det som håller i den här boken är Fredrik Backmans förmåga att beskriva sorg, och hur de små stunderna i livet lyfts upp till att bli stora, avgörande, vackra. Av den anledningen kan jag ändå säga att jag gillade boken, för trots allt fick den mig att känna.

    Läs här bara:

    Britt-Marie har alltid tyckt om teater, för hon tycker om att skådespelarna får applåder i slutet för att de har låtsats. Kents hjärtattack och rösten på den unga och vackra som ringde och berättade berövade Britt-Marie på chansen att få fortsätta göra det. Man kan inte fortsätta låtsas att någon inte finns när hon talar i telefon. Så Britt-Marie lämnade sjukhusrummet med en skjorta som luktade parfym och ett hjärta som brast.

    Man får inga blombuketter för det.


  • Björnar med halsband och lila racerbilar

    Vi firade att vi äntligen har fått semester och sommarlov genom att ta med oss min syster och åka in till Skansen. Hennes sambo jobbar nästan hela sommaren, vilket gör att hon har en massa ledig tid, och barnen älskar henne. Perfekt! Vi tajmade in en utmärkt dag för Skansen, det var soligt men inte jättevarmt, de flesta hade inte gått på semester än och djuren orkade vara ute och leka. Sedan tycker ju barnen att det är roligare att hälla ut vatten från sina vattenflaskor i gruset och se hur vattnet åker än att titta på järvar och visenter, och det behöver man ju egentligen inte betala inträde för, men Skansen är ju faktiskt mysigt för vuxna också.

    Vi tog kollektivtrafiken till Skansen, och även om det är både billigare och enklare än att ta bilen tar det så fruktansvärt lång tid. När vi äntligen hade kommit in satte vi oss direkt och åt lunch.

    Klassisk picknicklunch, pastasallad och kalla köttbullar på plasttallrik.

    Här äter vi alltid medhavd picknick, vid en damm bakom Bollnästorget.

    Sedan tog vi oss till Lill-Skansen och red på grisar, tittade på obegripligt inburade katter och åkte orm-rutschkana till de vuxna hade tröttnat.

    Paus. Och innan någon förfäras över Märtas avsaknad av hatt vill jag bara säga att vi försöker. Ibland bara vägrar hon, och istället för att gå och hålla fast en hatt på hennes huvud en hel dag smörjer vi in hennes hårbotten med solskyddsfaktor. Det är väldigt kladdigt och ger intrycket av att vi aldrig tvättar henne, ej att rekommendera.

    Sälarna låg och solade vid vattenytan.

    Det kan inte bara vara jag som tycker att det är jättehäftigt att de har påfåglar som går runt fritt på området? Jag vet väldigt lite om påfåglar i allmänhet, men jag tänker att de borde vilja fly? Och vad gör de på vintern?

    Barnen fick testa att köra bil. Den lila ville Nils ha, och se, det fick dem!

    Hela färden var stor succé, med undantag för just det här ögonblicket – när Nils keps flög av. Han fick panik och trodde att den var förlorad för alltid, med största sannolikhet lite PTSD från förra året då hans keps flög av under en båtfärd ut mot Landsort, men Pelle kunde springa och hämta den direkt.

    Fler påfåglar! Eller samma, jag vet inte.

    Sedan fick vi, och alla andra besökare som var på Skansen den dagen, eftersom alla råkade samlas vid björnhägnet samtidigt, se två björnar busa med varandra på nära håll. Deras mamma, tror jag, låg och tittade på i skuggan. Som mammor gör.

    Alla mobilkameror, och min systemkamera, åkte fram när en av björnarna satte på sig en plastring som halsband och busade med sin bror (?).

    Helt okej utsikt.

    En annan slags, men också helt okej, utsikt.

    Min vackra syster.

    Barnen kunde inte bestämma sig för om visenterna var hästar eller kor, och det var omöjligt att försöka förklara att de var varken eller, de var visenter. Mycket för att vi vuxna hade dålig koll på vad en visent faktiskt är.

    Roligare att balansera på gatstenarna än att försöka hitta lodjuren bland buskarna (vi hittade inga).

    Det är så fint på Skansen. Tänk om Sverige fortfarande hade byggt sina hus, och sina staket, såhär. Förutom den uppenbara brandrisken tror jag att vi hade hamnat högre upp på den där globala lyckoskalan än vad vi gör idag.

    Den här baggen imponerade starkt på alla som gick förbi. Inte för de stora och vackra hornen, åh nej, utan för sin enorma säck med bollar mellan benen. Det var så att jag undrade om han mådde bra, och i flera minuter trodde jag att det var en juver. Men hans bräkande, tio gånger så djupt som de andra fårens, avslöjade honom.

    Här någonstans, efter många timmar i solen och utan en endaste glass och när mamma börjar prata om pungkulor, tröttnade barnen och ju tröttare barn, desto bestämdare steg.

    Jag hann stanna och fota lite fler vackra vyer…

    …men sedan var det faktiskt dags för glass.

    Vi tog ett par muggar med choklad och jordgubbar också. Har hört att det är inne nu. Det var väldigt gott, ända tills Pelle berättade att de hade kostat 150 kronor styck. Alltså förlåt, men ETTHUNDRAFEMTIO RIKSDALER för en plastmugg med jordgubbar och chokladsås känns inte rimligt.

    Barnen var hungriga på mer efter glassen, så vi tog fram pastasalladen igen. Det blev fiskmåsarna väldigt glada för, och innan barnen hann ta en enda tugga hade en av fåglarna dykt ned i matlådan och norpat åt sig lite. Det gick förbi ett gäng vuxna som skrattade elakt åt det och jag blev fly förbannad på folk som inte har vett nog att inte skratta åt barn som blir av med sin mat och ville åka hem.

    Men det ville ingen annan, och när vi hade plockat undan den besudlade salladen igen hörde vi Dolly Style i fjärran, så vi skyndade till Solliden där vi fick se Dolly Styles del av Allsång på Skansen-genrepet. Ett barn var taggat…

    …det andra inte så intresserat.

    Däremot var hon mer intresserad av karusellerna. Åh, att vara så liten att man inte får åka karusell ens.

    Pelle hade aldrig varit i Skansenakvariet tidigare, så självklart var vi tvungna att gå in en sväng där också. Det var skönt att få komma ifrån solen en stund på slutet av dagen, och barnen tyckte att det var så spännande med lemurer och babianer och äckliga ormar att de glömde att de var trötta för en stund.

    Märta fick vakterna i lemurburen att svettas lite. Vi hade koll på henne och hon rörde ingen lemur, men hon var otroligt sugen.

    Väldigt spännande med lemurer, men en hand behöver nog ändå vara på trygga moster.

    Jag har alltid lite svårt att förhålla mig till Skansen i allmänhet, och lemurburen i synnerhet. Jag gillar egentligen inte människans vana att spärra in djur, speciellt inte vilda djur, och besöker generellt inte djurparker av just den anledningen. Jag tror att djur är så oerhört mycket mer intelligenta än vad vi behandlar dem som, och framförallt apor har jag väldigt svårt att se inburade.

    Men Skansen har, av någon outgrundlig anledning, blivit som ett moraliskt undantag i mitt huvud. Det är ju inte mindre synd om djuren på Skansen är på Kolmården, antar jag, men det är som att jag inte tar in det riktigt.

    Lelle ungen. Född i fångenskap.

    Jag fick en kompis.

    Babianerna var väldigt häftiga att se. Inte bara har de en cool bur med en jeep och vattenfall, utan när vi stod där samlade den till synes äldsta babianen ihop hela flocken och tog med dem upp på berget. Där hoppade de en efter en över vattenfallet och tog sig ned på andra sidan. Barnen klamrade sig fast vid sina föräldrar, och de äldre hanarna såg till att alla kom med. Det såg ut som en ritual och kändes nästan läskigt.

    Efter avklarad ritual fick ungarna vila lite.

    Sedan lämnade vi djuren som jag får dåligt samvete av att se inspärrade, och kom till reptil- och äckelavdelningen.

    Kolla efter fiskar.

    Kolla efter gräshoppor.

    Och sedan var vi klara. Klockan var närmare sex på kvällen när vi började ta oss hem och Märta somnade direkt i vagnen. Utan att ha ätit middag och långt innan sin vanliga läggtid. Katastrof, förstår alla som också är föräldrar. Vi försökte väcka henne, men det gick inte, så vi tänkte att hon får väl sova hela natten då, att vi bär upp henne i sängen när vi kommer hem. Men icke. Hon vaknade på tåget hem, efter en god timmes sömn, och var sedan vaken till midnatt.

    I övrigt en mycket lyckad dag i början av semestern.


  • En första semestervecka

    Nu har vi haft vår första semestervecka av sex. Den har knappt känts som en semestervecka, om jag ska vara helt ärlig. Vi har haft många vardagliga tråkigheter inplanerade, och vi har inte riktigt kommit in i semesterlunken än. Barnen har bara tyckt att det har varit konstigt att flänga runt, och att vi inte håller oss till våra rutiner, och vi föräldrar har inte kommit ned i varv från jobb-förskola-matlagning-läggning-planerings-karusellen som är vardagen än. En laddbox har installerats här hemma, jag har varit hos tandläkaren och Pelle har haft en frisörtid. Men mellan alla vuxligheter har vi fått in några semesteraktiviteter och delar av det har fångats med min mobilkamera.

    Vi var på Skansen, ett eget inlägg med bilder därifrån kommer, och Märta somnade sittandes på vägen hem vid en mycket opassande tid. Vi försökte väcka henne med en korv, men det misslyckades.

    Vi åkte till stranden tillsammans med barnens farmor en varm dag. Jag glömde både bok och korsordstidning och fick sitta där som ett fån, eftersom jag inte ens har Instagram att scrolla längre, men barnen hade kul och jag och Pelle brände båda våra ryggar.

    Ludde var med, och höll sig i skuggan.

    Efter stranden åkte vi och åt på Svärdsklova. Det var slående vackert och jag åt en jättegod röding.

    Mmmmm, precis så ska det se ut.

    Barnen fick byta om till pyjamas och kvällskissa i solnedgången, och somnade gott i bilen på vägen hem.

    Jag hade en tidig morgontid hos tandläkaren och kom hem lagom till att resten av familjen vaknade. Vilken tur att jag hade köpt med mig färskt bröd som vi kunde kalasa på till första frukosten ute på hela året.

    Mums!

    Vår enorma ros blommade helt fantastiskt lagom till Rosens dag.

    Hoppa i vattenpölar innan storhandling.

    Det har regnat en herrans massa, och de tre katterna har parkerat sina håriga rumpor i varsin fåtölj och inte lämnat dem förrän regnet torkat upp.

    Vi fick också en ny kattkompis, en otroligt påflugen och närgången en, som försökte ta vårt fika från våra händer när jag, barnen och min syster besökte en 4H-gård i närheten. Har aldrig varit med om en så hetsig katt, och då har jag ändå haft en Maine Coon.

    Klänningar har steamats.

    Vann inga priser i föräldraskap den här morgonen, när Nils vaknade tidigt och inte ville somna om, men jag var jättetrött, så jag satte igång Bamse och somnade i soffan. Två timmar senare väckte Märta mig genom att sätta sig på min mage.

    Men vi skulle på bröllop, så jag tänker att det ändå var rätt viktigt att jag var utvilad. Min kusin Oskar fick gifta sig med sin Klara, och det var så fint.

    Allt var fint.

    Jag och Pelle. Snart tre år som gifta, så gamla i gemet.

    Min syster och hennes sambo, alltid så stiliga.

    Jag och mina favoritpersoner på jorden, om man bortser från mina barn. Tänk, vilken tur jag har fått med syskon.

    Vägen till festen var en sådan där väg man skulle vilja kunna beskriva i ord, men som inte går att beskriva med ord. Kolla den regnvåta smala krokiga vägen och de höga lutande träden och de blommande dikesblommorna och de regntunga molnen. Det är en dikt i sig.

    Halva Basketsverige var på bröllopet, eftersom bruden är basketsuperstjärna och brudgummen en tidigare basketstjärna, och vi var alldeles för okända och korta för att vara där, kändes det som. Men den två meter och elva (!) centimeter långa SM-guldvinnaren som satt mellan mig och skådisen som spelat mot en Skarsgård sa att det var ”skönt” att jag inte kan någonting om basket, så jag får väl lita på det då.

    Vi vanlisar hängde ihop.

    Efter en heldag med regn klarnade det äntligen upp strax innan efterrätten. Vackert var det.

    Min yngsta kusin, en helt fantastiskt charmerande treåring, hängde på dansgolvet fram till midnatt, ungefär. Älskar henne. Här satte hon sig prompt på golvet och bytte skor. Från Converse till sandaler.

    Vi höll ut ungefär lika länge som treåringen, och åkte hem till min mamma, där barnen var under kvällen, med trötta fötter och tunga ögonlock.

    Trots få timmar sömn var det inte helt fel att vakna till ett barn som läser Max Balja för en.

    Som de flesta andra tar jag inte kort på de jobbiga och svåra stunderna, men de har också funnits den här veckan. Det har varit tjafs, gråt och utbrott, både från vuxna och barn. Det är svårt att ställa om från en väl genomarbetad rutin, som varit densamma i ett halvår, till något helt annat, ett halvorganiserat kaos, där varje dag är olika. Men snart kanske pulsen har lagt sig något. Det är fem veckor kvar, och de ska fanimej avnjutas!


  • Bildbevis från en annan tid

    När min mans farmor hastigt gick bort för ett och ett halvt år sedan, och vi rensade ur hennes hus, hittade vi flera lådor fulla av fotografier. Det var väldigt många, väldigt osorterade bilder och ingen var speciellt sugen på att sätta sig och gå igenom dem där och då. Men när den sista kvällen innan städarna skulle komma och ta hand om huset kom, och ingen fortfarande hade bestämt vad vi skulle göra av alla foton, tog jag och Pelle allt och lastade in i vår bil. Vi tänkte att vi fick väl rensa och sortera vid ett senare tillfälle, om ingen gjorde anspråk på alltihop. Och det gjorde vi, när ingen annan gjorde anspråk på alltihop. Vi gick igenom varenda bild som låg i de där lådorna. Valde ut några som vi satte ihop till ett fotoalbum till min svärfar, valde ut några andra till en fotoalbum till min man och så sparade vi några bara för att det vore sorgligt, nästan olagligt, att slänga dem.

    Bilderna som vi sparade var gamla, och det är ingen som längre vet vilka bilderna föreställer, men det skulle kännas fel att ta med dem till sopstationen och slänga dem i Brännbart. Bilderna från kräftskivan 2002 tagna med en billig digitalkamera är en annan grej, det här är historia.

    Vi sparade ett helt fotoalbum som såg ut att vara i äkta ormskinn, eller något liknande. I albumet sitter bilder från första halvan av 1900-talet.

    Skolklasser, på lektion och på simskola.

    Män och kvinnor i uniform. Med största sannolikhet under andra världskriget, vilket känns helt overkligt långt borta för mig, men kanske inte för min mans farmor, som föddes mitt under brinnande krig.

    Ett gäng grabbar, där en av dem av någon outgrundlig anledning har full mundering, medan resten sitter i badbyxor.

    Obehagliga bilder på barn, eller bilder på obehagliga barn.

    Djur, döda och levande.

    Scarlett Johansson dök upp.

    Familjer framför sina hus.

    En allvarlig konfirmand och hennes ännu allvarligare föräldrar.

    Vi hittade ännu ett gammalt fotoalbum. Den här gången med bilder från 1960 och -70-talen.

    Och en mängd lösa bilder, till synes från 1970-talet.

    Det är någonting med vatten. En strandkant behöver sittas på. En horisont behöver fångas på bild.

    Ett gäng som lapar sol.

    Människor i utsvängda jeans och pälsmössor och plakat med de solklara budskapen ”Bättre hemmiljö” och ”Jämlikare jämlikhet” och ”Segla”.

    Jag har så många frågor om de här bilderna. Det finns en till bild som visar att de är tagna i samma rum och vid samma tillfälle, och vad jag spontant undrar är då: vem är mannen i sängen och är han på ett sjukhus? Varför sitter det i sådana fall kvinnor på hans rum med luciakläder? Är de sjuksköterskor? Och varför röker de i sådana fall? Om de inte är på ett sjukhus, var är de då och varför finns en sjukhussäng och ett sådant där handtag på stång?

    Ett äldre par bredvid alla sina krukväxter.

    En tomte åker Vasaloppet.

    Familjen i en blomsteräng.

    Vi hittade också ett par riktigt gamla dokument, bland annat ett testamente från 1911. Det är så länge sedan att det inte ens ser ut som ett årtal.

    Det är stort och skrämmande att tänka att alla människor på bilderna, och de som har tagit korten, har varit levande andandes drömmande människor, precis som jag själv är. Några finns såklart fortfarande, men de flesta har levt klart och lämnat plats åt oss och våra barn. Det känns fint att deras stora porträtt och små stunder får leva vidare hos oss, och att även våra barn och kanske till och med deras barn kommer kunna ta fram bilderna och titta på ”hur man hade det förr”. Tänk barn, när man var tvungen att gå till vattenpumpen för att hämta vatten eller när välkammade skolklasser satt tysta uppradade i sina bänkar eller när man fick röka inomhus på ett sjukhus. Tiden, va, den väntar inte på någon.


  • Friends, Lovers, and the Big Terrible Thing

    Åh, vad det var sorgligt att läsa Matthew Perrys memoarer med vetskapen om hur han dog i huvudet. Det känns nästan konstigt att ge boken en recension överhuvudtaget, med tanke på innehållet. Matthew Perry verkar ha varit en mycket olycklig man, med ett stort bekräftelsebehov och en ännu större beroendeproblematik. Det sista han behöver, förutom fler droger uppenbarligen, är att en massa människor tycker till om och dömer honom för misstagen han begått och livet han har levt. Men Matthew Perry finns inte mer, och om man har läst boken förstår man varför.

    I’d change places with all of them in a minute, and forever, if only I could not be who I am, the way I am, bound on this wheel of fire. […] I would give it all up not to feel this way.

    Memoarerna är en, ibland brutalt, ärlig, och samtidigt inte så djuplodande, inblick i en av vår tids största sitcomskådisar. Boken lyckas vara rå och utlämnande, samtidigt som den är ytlig och ogenomtänkt. Matthew Perry beskriver sin barndom som skilsmässobarn med ett stort omättat bekräftelsebehov, som snabbt och tidigt förvandlades till ett alkohol- och, senare, drogmissbruk. Hur det var att leva med missbruket som en av världens bäst betalda skådespelare, och vad det gjorde med hans kropp, psyke och pengar. Det hade varit väldigt intressant att gå in på djupet varför han inte kunde hålla sig nykter och drogfri, och även om vi får små glimtar av självinsikt här och där var det antingen så att han inte ville dela med sig av det djupaste på riktigt, eller inte hade kommit till insikt om allting än själv.

    I don’t have another sobriety in me. If I went out, I would never be able to come back. And if I went out, I would go out hard. I would have to go out hard because my tolerance is so high.

    Jag tycker att det är svårt att läsa memoarer, eftersom de ofta, och speciellt i det här fallet, säger emot sig själva, är röriga och kräver en viss förförståelse. Det är inte konstigt, författaren är inte en författare och är oftast inte tränad i att berätta en sammanhängande och logisk historia. De ska berätta om sina liv, och livet är ibland rörigt, ologiskt och två saker kan vara sanna samtidigt. Matthew Perry kan ha känt att hans mamma alltid älskat honom mest i världen och alltid satt honom först, samtidigt som han känner sig åsidosatt av henne och som att hon inte gav honom tillräckligt med uppmärksamhet. Det är fullt möjligt, men det gör sig inte så bra i en bok. Jag vill skrika ”BESTÄM DIG!” och göra ordning av kaoset som är innehållet i denna bok. Den hade helt enkelt behövt någon som sa ifrån, vilket ironiskt nog stämmer in på hela Matthew Perrys liv.

    And not only do I have the disease, but I also have it bad. I have it as bad as you can have it, in fact. It’s backs-to-the-wall time all the time. It’s going to kill me […].

    Jag vet inte om jag ska rekommendera den här boken eller inte. Som bok är den helt enkelt inte speciellt bra, och den känns sorglig i ljuset av hur Matthew Perrys liv slutade, ensam och neddrogad i en bubbelpool, men den är också en intressant inblick bakom kulisserna på Friends och i livet på en missbrukare med oändligt mycket pengar och kändisskap. Även om Matthew Perry kan framstå som arrogant och skrytsam i sina memoarer, är det uppfriskande att läsa något som kanske bara helt enkelt är… ärligt.

    I want to keep learning. I want to keep teaching. Those are the grand hopes I have for myself, but in the meantime, I want to laugh and have a good time with my friends. I want to make love to a woman I am madly in love with. I want to become a father and make my mother and my father proud.

    Vila i frid, Matthew. Nu är du fri på riktigt.


  • Raining cats and dogs

    Min svärmor har varit listig den här sommaren. Hon har både skaffat valp och kattungar. Gissa vilka som kommer hänga där varje chans de får? Precis, jag och min syster! Men också barnen, vilket kanske egentligen är roligare för min svärmor. Vi var där för ett tag sedan och fick träffa alla små gulliga varelser för första gången, och vad mysigt det är att få gosa med bebisar, oavsett art.

    Jag hade såklart med mig kameran, för inte missar jag en möjlighet att få fota valpar och kattungar.

    Medan Nils är en tydlig kattperson och hälsosamt skeptiskt till allt vad hundar heter är Märta en riktig djurvän, oavsett vilket djur det är. Första mötet med lilla beaglen Ludde var en succé.

    Det blev lite jobbigt ibland, när Ludde inte förstod den tydliga stopp-min-kropp-signal som de har fått lära sig på förskolan, och till slut tjafsade de nästan som syskon. De var väldigt glada i varandra, tills Märta inte ville mer och Ludde fortsatte retas, tjafs, och sedan lek igen. (Om ni hundrädda får panik nu vill jag förklara att vi såklart alltid var med, och när barnen var såhär nära hunden var det alltid en vuxen som höll i kopplet.)

    En promenad som avbröts hela tiden av att Ludde ville leka med barnens leksaker.

    Lika bra att leka själv också, då!

    Och så en paus för gos med matte.

    Filippa och Victor kom förbi som en del av en pågående övertalningskampanj för att få Victor att gå med på att ta hem en av kattungarna.

    Kolla så små! Bara två veckor gamla. Det var nästan läskigt att röra dem.

    Filippas favorit, som trivdes hos dem båda.

    Min favorit, som skrek hela tiden och jättehögt. Det ska vara lite personlighet i dem.

    Nej, men det är för mycket för mitt hjärta. Jag behöver åka tillbaka och träffa dem igen, innan de blir vanliga stora katter som inte får plats i en hand längre. Sådana har jag tre av själv, och det är tyvärr inte alls lika gosigt.

    Sedan tog sig barnen ett dopp i poolen tillsammans med farmor, vi andra satt runt och kollade på när barnen visade att de kunde flyta, och nå till botten, och spruta vatten på varandra och koka kaffe, och Ludde tog sig an ett par tofflor.

    Helt slut efter valplek, kattgos, bad och värme somnade Märta hos farbror i skuggan. Trots att klockan var sent såg det så mysigt ut att vi lät henne sova. Det fick vi betala för på kvällen sedan, när hon var vaken till elva.

    Barnen ville testa vattenpumpen.

    Märta gav upp efter inte en så lång stund, men Nils fortsatte kämpa tills det kom vatten.

    Vi tog bäverstigen till vattnet, men såg inga spår av bävrar i år.

    Och sedan ett kyligt kvällsdopp för alla utom jag, som stod bredvid och fotade.

    Jag har sagt det förut, jag kommer definitivt att säga om det, och jag säger det igen – aaahhhh, svensk sommar.


  • Tips på sommarlektyr

    Idag är min första officiella semesterdag och jag har sex veckor av ledighet framför mig. Till skillnad från många andra, och tidigare i mitt liv, är inte semestern längre den tid på året jag läser som mest, eftersom jag generellt har mindre tid för mig själv när hela familjen är ledig tillsammans, men många andra verkar hinna med böcker på stränder och läsning i hängmattor. Och till de personerna har jag några tips på bra sommarläsning:

    1. Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg. En perfekt eskapistisk och enkel roman för den som vill drömma sig bort om hur det skulle vara att bara lämna allt och byta liv, men som vill slippa leva med konsekvenserna av det. Låt Agneta göra det åt dig! Och spendera några härliga dagar med en dement och flamboyant åldring i södra Frankrike.
    2. Pride and Prejudice av Jane Austen. Kanske inte den lättaste av sommarläsning, om man inte redan är van att läsa gammalt språk. Men det finns få böcker som är så mysiga som denna, och vore det inte fantastiskt att få vara en stund i en bekymmersfri engelsk landsbygd på 1700-talet, omgiven av böljande landskap och knastrande grusvägar?
    3. Body Positive Power av Megan Jayne Crabbe. Nu när 90-talets sjuka ätstörningsideal är tillbaka igen och heroin chic är ett begrepp man inte bara suckar föraktfullt åt längre behövs böcker med det här innehållet mer än någonsin. Om du vid något tillfälle ägnat minsta lilla hjärnkapacitet åt att fundera över om du borde gå ned i vikt eller inte kan visa dig i en viss bikini ska du läsa den här boken, helst i just den bikinin på stranden.
    4. If I Never Met You (eller vad som helst) av Mhairi McFarlane. Jag gillar (nästan) alla böcker jag har läst av Mhairi McFarlane. Det är enkel chic lit, perfekt om du inte vill behöva tänka speciellt mycket, men skratta ganska mycket.
    5. Rivers of London (och resten av serien) av Ben Aaronovitch. För dig som gillar en blandning av fantasy och deckare. Det är en bokserie som utspelar sig i London och som består av många, inte jättetjocka, böcker. Perfekt att ta sig an under semestern!
    6. Call Me By Your Name av André Aciman. Jag säger det igen – vem vill inte spendera sommaren i södra Frankrike? En fin bok om omöjlig kärlek och en sommarromans på den franska landsbygden. Drömmigt.
    7. Hypnotisören (och resten av serien) av Lars Kepler. Svenska deckare är klassisk sommarlitteratur, och Lars Keplers spännande bokserie om Joona Linna kan väl ingen ha missat. Att personerna bakom Lars Kepler dessutom har fått sommarprata i år gör det ännu mer aktuellt.
    8. Död I Gryningen (eller vad som helst) av Deon Meyer. Gillar du deckare kan du också välja i princip vad som helst av Deon Meyer. Spännande och enkla att ta sig igenom, och skiljer sig något från de svenska deckarna, inte minst för att de utspelar sig i Sydafrika.

    Lycka till med läsningen! Och om ni har några tips till mig mottages de tacksamt i kommentarsfältet.


  • Min nya livsstil, och skärmtid

    Okej, att kalla det för en ny livsstil är att överdriva en smula. Eller en hel kaka. Jag har inte en ny livsstil, men jag har en ny genomsnittlig skärmtid per vecka. Anledningen till det är att jag äntligen har kommit runt mitt problem att jag inte vill ha Instagram, men ändå vill kunna använda Instagram för att kommunicera kring och om bloggen, ni vet, det jag skrev om här.

    Det visade sig att det inte var så svårt när allt kom omkring, för det finns en funktion på iPhones som gör det möjligt att ha en app utan att den syns i ”appbiblioteket”, det vill säga startsidorna där man ser alla sina appar. Och det är precis det jag gjorde med Instagram. Jag har kvar appen på mobilen, men jag behöver aktivt söka fram den, och det resulterar i att allt mitt slöscrollande är över. Det resulterar också i att jag inte har någon koll på vad någon gör, och att jag nu är 59 kronor i månaden fattigare. Jag var nämligen tvungen att börja betala för DN, när jag slutade ha koll på nyheterna genom sociala medier.

    Jag går bara in på Instagram när jag har lagt upp ett inlägg här på bloggen, och vill länka till det eller skriva om det där. Jag passar också på att svara om någon har skrivit någonting då, men är ni måna om att få tag på mig behöver ni smsa eller skriva på Messenger. Ring för guds skull inte, jag är ingen telefonpratare.

    Det känns väldigt skönt att inte hela tiden matas med tragedi, triggers och tråkigheter, och jag har redan börjat fylla min tid med annat. Vi får se om jag, som så många andra missbrukare, får ett återfall, men jag hoppas på att kunna fortsätta på min nya, pretentiösa och sunda bana. Nästa steg är kanske att ta bort Facebook, och slippa mötas av för mig helt irrelevanta inlägg från ”Singelfredag – vi möts från hela Sverige”, ”Riktigt bra filmer och Serier” och ”Bilintresserade i Krokom”.

    (Och också, bilden är AI-genererad.)


  • Semester!

    Nu stänger jag datorn, lägger undan den och blippen till entrén på jobbet i en låda i hemmakontoret för sex veckors förvaring. Det är 19 grader och regn, nu börjar min semester, och jag har jobbat mitt första hela år på fyra år. Inte en enda föräldraledighet eller graviditet på ett helt år. Känns ovant. Trots att jag har fått avsluta vårterminen på ett relativt lugn sätt, med få möten och utan skarpa deadlines, känner jag mig helt slutkörd. Idag vaknade jag med en påsmygande migrän och en stubin kort som djupet på fickorna på dambyxor.

    Sex veckors ledighet tillsammans med familjen är precis vad jag behöver. Sex veckor av kravlöshet, löst sittande sommarkläder, uttråkade ungar som tjatar om glass och Pelles eviga krigande mot flugliken på vindrutan. Det ska kännas konstigt att sätta på sig jeans igen efter semestern, och vi ska vara så trötta på varandra att det för första gången kanske känns okej att lämna barnen på förskolan. Vi ska utforska Värmland, glo vid Fryksås Fäbodar, besöka Tomteland i Mora, ha en hel helig vecka på Gotland med våra syskon och mest bara vara hemma.

    Målet med en semester när man har två små barn kan inte vara att vila upp sig, så istället är mina mål att göra roliga saker med barnen, att göra klart trappan vid entrén (jag vet, så himla tråkigt), att göra en dagsutflykt ut i skärgården, och att inte stressa när saker inte går som jag tänkt mig. Vi får se om sex veckor hur rimliga de målen är.

    Nu ska jag hämta barnen på förskolan, duka fram kladdkakan jag bakade igår och så ska vi fira in sommarlovet!


  • och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön

    Nu har vi bott i huset i ett år och sex dagar. Vi har därför officiellt upplevt alla årets månader, både i trädgården och i huset. Även om jag älskar vårt hus året runt, är veckorna runt midsommar den tid då jag älskar trädgården mest (den har inga känslor, så jag behöver inte ha dåligt samvete över det väl?). För att kunna titta tillbaka på den blomstrande, lummiga drömmen i november, när solen inte går upp och vägen till förskola och jobb innebär isande vindar och horisontellt regn, var jag ute och fotade tomten häromkvällen. Bilderna är också roliga att ha om en massa år, när tomten antagligen ser något annorlunda ut.

    Portalen in mot tomten med sin blommande ros, som egentligen skulle behöva beskäras och bindas ned lite, men att gå där under och höra bina och humlorna surra är inte annat än ren magi.

    Den evigt ogräsfyllda (ni förstår inte hur mycket jag avskyr fräken) eldplatsen mellan växthusen är äntligen lummigt inramad av klätterväxter och övervuxna rabatter.

    I växthuset kämpar chiliplantorna på. Det är det enda vi odlar i år, eftersom vi inte har hunnit ta tag i varken växthusen eller köksträdgården. Det blir ett projekt för hösten och våren inför nästa säsong.

    Den enda rabatt jag har rensat ur från ogräs och döda växter ligger bakom det stora växthuset. Jag slängde ut en blandning av fröer där, Kärrets Radgard frömix ”Pollinerare” för att vara exakt, och några har faktiskt börjat blomma.

    En helt otrolig ros letar sig över staketet från köksträdgården. Den sträcker sig ut över den patetiska ursäkt till gräsmatta vi försöker få till. Vi har slängt ut gräsfröer i två omgångar, men det enda som tar sig är ogräs och ormbunkar.

    På andra sidan tar humlen över staketet och ett stackars gullregn har nästan blivit uppätet av en hassel som jag tog ned förra veckan.

    En Katalpa, som vi var helt övertygade hade drunknat och dött men inte tog ned för att båda mina föräldrar sa ”men den blommar jättesent, låt den vara ett tag till”, har fått skott och nu är jag både glad för att den överlever och irriterad över att mina föräldrar hade rätt.

    En rhododendronbuske lever sitt bästa liv…

    …och en annan kämpar för sitt liv.

    Tonks hängde med på min fotorunda.

    Mmmm, grönska. Det är det jag saknar mest när hösten kommer. Värmen och ljuset klarar jag mig utan, även om det också såklart fattas mig. Men grönskan är fasen svår att leva utan.

    Ber om ursäkt för medelålders-amatörfotograf-bilder, men kolla vilka fina pioner!

    Familjen stod och hetsade på balkongen.

    Winston anslöt efter ett tag.

    En av mina favoritväxter på hela tomten, och jag har ingen aning om vad det är. Mamma? Pappa?

    Och så min favoritplats på tomten.

    Naturen tar långsamt över den här trädgården.

    Min lilla apkatt.

    Jag har inget mer att skriva längre. Det är en lummig trädgård i solnedgången, så jag kanske inte behöver skriva så mycket mer?

    Där står vårt hus! Och min man!

    Nu ska jag gå ut och njuta av trädgården, innan löven faller av och blommorna vissnar och mörkret faller.


Felicia i det gula huset

Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.