Jag har läst The Maid av Nita Prose. Den handlar om Molly, som arbetar som städerska på ett fint hotell och en dag hittar en av gästerna mördad i sin säng. Hon blir djupare och djupare indragen i händelseförloppet och står till slut som misstänkt för mordet. En ganska klassisk whodunit, med undantaget att vi följer det genom Mollys ganska begränsade perspektiv, färgat av hennes svårigheter att läsa sociala situationer och koder (gissningsvis autism, även om det inte sägs rakt ut).
Det är intressant att försöka skriva en rimlig recension av den här boken, för jag känner två saker samtidigt. Den ena är att det var en bra bok. Det var en spännande handling, gjord ännu mer spännande eftersom jag som läsare endast fick följa Mollys perspektiv och därför inte förstod saker lika snabbt som andra karaktärer i boken. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken i slutet och det tänker jag är ett gott tecken. Den andra saken jag känner är att det var en bok full av karaktärer byggda på fördomar. Den autistiska kvinnan som i princip var sin (eventuella) diagnos, den godtrogne och helt ärligt lite korkade invandraren från Mexiko och den hårt arbetande thailändska städerskan som bara är tacksam för att få vara där. Nej, jag vet inte. Något skaver lite.
Jag har också svårt för genren ”tjejer som inte är som andra tjejer”. Ni vet, när de har svårt med sociala koder, eller är sådär gulligt klumpiga, eller för sportiga, eller bara hänger med killar och inte trivs med andra tjejer ”för det är så mycket drama med tjejer” (om man, som jag, har hängt mycket med killar vet man att det är precis lika mycket drama i killgäng). Även om den här boken inte helt passar in i den genren så är den och nosar däromkring.
Jag känner som sagt två saker samtidigt, och jag har inte riktigt bestämt mig för vilken av känslorna som är starkast än. Ni får kanske läsa boken själva, och se vad ni tycker. En spännande deckare med ett nytt perspektiv, eller en bok fylld av fördomar och speciella snöflingor?
Tydligen ska den också filmatiseras, med Florence Pugh i rollen som Molly. Så den som inte orkar läsa kan ju alltid vänta på filmen.
Jag har blivit med jobb! Ett nytt alltså. Jag trodde aldrig att dagen skulle komma när någon ville ha en omotiverad, halvtidsvabbande morsa med två barn i förskoleåldern, men det har den. Och jag kunde inte vara gladare! Okej, jag hade nog kanske varit gladare om jag hade fått beskedet att jag kommer att få en hög månadslön utan att behöva göra något jobb alls, men för att det ska hända behöver jag bli högt uppsatt politiker och sedan avgå, och det orkar jag inte. Istället får jag glädjas åt mitt nya jobb som verksamhetsstrateg på en utbildningsförvaltning i en närliggande kommun.
När jag började på min nuvarande arbetsplats hade jag precis varit föräldraledig med Nils, som bara var elva månader gammal när Pelle tog över. Dagen innan jag började på mitt nya jobb hade jag dessutom avtackning på mitt gamla, och jag har sällan känt en sådan ånger. Jag stod där med mina gamla kollegor och fick stor tårta och otroliga vitsord och kände att herregud, vad håller jag på med. Jag var också gravid med Märta, bara några veckor in i graviditeten. Inte den bästa uppladdningen. Att jag sedan stängdes in i ett eget kontor utan några som helst arbetsuppgifter i flera veckor fick mig att tappa sugen helt.
Min arbetsplats visade sig vara en bra arbetsplats till slut, när jag hade varit gravid och föräldraledig en sväng till och faktiskt hade tid och hjärnkapacitet att ta mig an den. Men jag har aldrig riktigt passat in. Scenkonstfrågor, som jag jobbar med nu, intresserar mig inte nämnvärt och jag förstår fortfarande inte riktigt språket, ens efter tre år. Mina kollegor går och ser scenkonst på helgerna och känner till regissörer och tycker att små obskyra dansproduktioner är höjden av konstnärlig njutning. Jag får obehagskänslor om det inte är fullsatt i en salong och har svårt att förstå poängen i någonting som inte har en tydlig handling. Ja ni förstår, jag är på fel plats.
Det finns saker jag kommer att sakna med mitt nuvarande jobb. Kollegor, klämdagar, extra semesterdagar, ett eget kontor, närheten till Storstockholms billigaste loppis, den grekiska restaurangen i närheten… Men det kommer att bli bra för min motivation, livskvalitet och självförtroende att gå tillbaka till frågor jag bryr mig om. Barn och skola. Från och med oktober är jag mig själv igen.
Efter att ha badat i Sveriges kallaste vatten, promenerat med alpackor, vandrat i hetta, blivit förföljda av åska, träffat bergatroll, blivit blötare än vad vi någonsin har varit och bott på två kvadratmeter var det till slut dags för oss att åka hem. Vi ville dock inte åka redan vid utcheckning från boendet, eftersom det hade resulterat i att barnen hade sovit hela dagen och sedan inte kunnat sova på kvällen. Och som av en händelse har vi vänner som bor i en by bara ett stenkast från Färnäs, och som av en händelse hade de precis fått en ny liten bebis när vi var där. Så vi åkte dit.
Titta sådana små fötter! Det var den lugnaste lilla tvåveckorsbebisen jag har träffat i hela mitt liv. Kanske att ett litet sug uppstod, om än ett litet.
Vi lät mamman och bebisen amma i lugn och ro och tog en promenad till kossorna.
Barnen hittade smultron och jag fick en bild på kamratuppfostran.
Mellan kossorna och deras hus ligger tillverkningen av dalahästar. Originaltillverkningen, vill säga. Vi gick in och tittade på hur de skar, slipade, målade och lackade dalahästarna. Och köpte en liten en.
Sture och Nils satte sig så fint och tittade på när damen målade.
Och sedan gick vi tillbaka i… ja, precis… åskan. Sedan sa vi hejdå och tack för titten och packade in oss i bilen igen. Men än var det inte kväll, och alldeles nära Mora ligger faktiskt Rättvik.
Och där har vi varit förut! Vi var där för tre år sedan, när Nils bara var ett halvår, tillsammans med min syster och hennes sambo. Och det var, sjukt nog, lite som att komma hem. Allt kändes väldigt bekant, och efter att ha sett helt nya ställen varje dag i en vecka var det ganska skönt. Vi gick rakt in i en rockkonsert i mycket liten skala.
Men jag får en sådan fruktansvärd sekundärskam när jag upplever sådana situationer (med största sannolikhet är det helt onödigt och bara ett bevis på min elakhet, för de var jätteduktiga och hade ingen anledning att skämmas och de två pensionärer som kommit för att titta var ganska entusiastiska), så vi gick och köpte Rättviksglass (såklart!) och gick ut på bryggan.
Det var så varmt och vi hade inte med oss några badkläder, för när vi hade suttit i bilens AC i tillräckligt många minuter tänkte vi att ”äsch, det blir bara krångligt att stanna och bada och badkläderna kommer ligga blöta i bilen hela vägen hem”, men ut hela vägen skulle vi.
Allt var sig likt. Den oklart placerade fontänen, villorna på gräddhyllan…
Fint placerade människor.
Barnen var så less vid det här laget. De tyckte inte alls att det var en bra idé att åka runt för att få tiden att gå så att de inte skulle somna vid fel tillfälle och sedan inte kunna somna vid rätt tillfälle. De ville väl göra roliga saker, antar jag. Typ bada.
Vid middagstid gick vi och åt, och medan vi väntade på maten fick barnen leka med stämplar och gnuggisar.
Och sedan kom den. Anledningen till att vi åkte tillbaka till Rättvik överhuvudtaget. Caesarsalladen. Jag ångrade här att jag hade ätit caesarsallad två dagar i rad redan, men den var god ändå. Grejen är den att vi var på samma restaurang för tre år sedan, och för en gångs skull tog Pelle en caesarsallad och jag en grilltallrik. Det händer aldrig, men det hände då. Och självklart var caesarsalladen den godaste jag någonsin smakat på. Och det tyckte Pelle också, så han ville inte byta. Den enda lösningen var alltså att åka tillbaka.
Och sedan ytterligare lite dödande av tid och rastning av barn, som inte helt förvånande började bli ganska trötta här. De hade lekt hos våra vänner, hälsat på kossor, gått i en fabrik, tagit en lång promenad, ätit på restaurang, gått ut på Sveriges längsta brygga (väl?), varit på rockkonsert och nu lekt i en lekplats. Allt detta i trettio graders värme.
På vägen tillbaka till bilen sprang övertrötta barn i varenda vattenpöl de kunde hitta, och när vi trodde att de inte kunde bli smutsigare och tröttare såg Nils en, vad han trodde var, tom burk på vägen. Han tog sats, ignorerade våra panikslagna ”neeeeeeej” och sparkade rakt på den, visade det sig, fulla ölburken, blev nedsprutad med öl och fick världens sammanbrott. Vi fick trösta, krama, torka av med våtservetter och göra vårt bästa för att hantera traumat.
Vi bytte om till pyjamas på barnen, sa godnatt och jag älskar dig och körde hemifrån Rättvik hem mot Stockholm. Trodde vi ja. Först blev det ett stopp för att tanka och fylla på med energi i form av godis för att vi vuxna skulle orka hela vägen hem.
Tio minuter senare fick vi stanna och ta en bajsblöja och en kisspaus med barnen.
Jag passade på att fota lite. För ovanlighetens skull.
Lite extra godnattgos innan avfärd. Och sedan somnade faktiskt barnen. Och sov hela vägen hem, och hela natten. Även genom, nej men dra mig baklänges, åskan! Vi lyssnade på Sommar i P1 och åt Snickers och Pingvinstång och höll oss vakna hela vägen hem. Och sedan var vår lilla Mellansverigeturné faktiskt helt slut. På riktigt.
Men vi var bara hemma en vecka innan vi åkte till Gotland. Och det får ni höra mer om sedan.
För ett par veckor sedan fyllde Märta två år. Jag tycker att känns konstigt att tänka att ”vår yngsta” redan är två år gammal. Vi har ingen bebis hemma längre. Spola framåt några månader och så har vi inget blöjbarn kvar. Ge det lite tid till efter det och så behöver vi inte längre någon vagn. Sedan är de tretton och spelar jättehög musik inne på sina rum och sedan flyttar de hemifrån. Lite så känns det. Vi får skaffa en till bebis, helt enkelt.
Vi startade dagen med att supertvååringen fick öppna våra presenter vid frukostbordet. Än så länge är barnen för små för födelsedagsbrickan, eftersom vi alla sover i samma säng och de vaknar när vi vaknar, men jag ser fram emot att få komma upp med den på morgonen när de sedan sover i egna rum. Presenterna i år innehöll bland annat mycket uppskattade pärlor och en bok om djurungar.
Sedan kom det folk, och vi placerade dem på altanen. Pelle grillade korv, det var cirka hundra grader varmt, getingarna genomförde en invasion och sex liter Coca-Cola tog slut, utöver saften, bubbelvattnet, det obubbliga vattnet och kaffet.
Vi bjöd på Märtas favoriter – korv, frukt och majskakor med ostsmak.
Det lektes med leksaker!
Ludde var med!
Som vanligt fick Märta själv välja vilken slags tårta hon ville ha. I år valde hon en grön glassbuss. Sagt och gjort. Jag tog en brödform, la i ett bakplåtspapper, lassade i stora mängder smält päronglass och frös in det igen. Dekorerade med Oreokakor som hjul och ätbara ögon som fram- och baklyktor. Eftersom det var varmare än helvetet självt fick sången, ljusblåsandet och skärandet av tårta gå snabbt. Och sedan var det hetsätning av smältande glasstårta i några minuter.
I övrigt hade jag bakat blåbärsmuffins, chokladbollar och kladdkakecookies. Och frukten fick stå kvar. Jag tror att Märta åt kanske fyra nektariner under kalaset.
Märta med min farmor, som hon också har fått ett av sina mellannamn från.
Nils mellan sin farfar och farbror.
Presentöppning och inspektion av sin nya barnvagn.
När jag frågade Märta vad hon önskade sig inför sin födelsedag sa hon ”glass och dumma bajskorvar”. Glass fick hon i tårtan och dumma bajskorvar fick hon också, av min syster som hade målat en helt fantastisk (och fantastiskt äcklig) tavla. Den kommer sitta i Märtas rum, förhoppningsvis tills hon är vuxen.
I samband med varje kalas vi håller för barnen slås jag av vilket otroligt nät av snälla, generösa, omtänksamma, roliga och varma människor våra barn har omkring sig. Vilken ynnest att få växa upp med så många personer som bryr sig och vill ens bästa. Det är ingenting vi tar för givet, och tacksamheten i mammahjärtat svämmar ibland över.
Jag har alltid varit en person som är helt säker på att det finns vissa saker jag vet. Fråga vem som helst som någonsin har diskuterat ett ämne jag känner mig insatt i med mig om jag ger mig. Ålder, föräldraskap och partnerskap har gjort att den delen av mig har blivit mindre. Jag ger mig inte lika ofta in i en diskussion med vetskapen om att jag har helt rätt, vilket känns helt rimligt för en person som ändå förväntas lära sig och utvecklas med åren. Men jag ska inte vara oärlig och säga att den delen av mig är helt borta. Jag tycker fortfarande att det finns saker jag med absolut jävla säkerhet vet, och här är tio av dem utan inbördes ordning (jag har uteslutit uppenbara saker som att folkmord, rasism, djurplågeri och våld är fel, för det är för uppenbart för att skriva i en lista).
Alla problem kan lösas i duschen. Mina bästa tankar, idéer och planer väcks alltid i duschen. Det är i duschen jag övar inför arbetsintervjuer, pluggar inför prov, planerar strategier inför eventuella kommande diskussioner och fantiserar ihop svar på tal till människor som har varit elaka eller kritiserat mig. Har jag ett problem eller en dålig dag behöver jag bara ta en lång dusch, prata lite med schampoflaskan och sedan är allting bättre. Relationsproblem? Ta en dusch tillsammans, vetja.
All form av hudvård för problemhy är slöseri på pengar, det enda som behövs är sömn. Tråkigt att höra för en heltidsarbetande småbarnsmamma som får kämpa för att få ihop sex timmar per natt, men så är det. Ingenting annat har fungerat, inga mediciner, krämer, uteslutande av kost, drickande av vatten, dyra sminkprodukter… Bara sömn. Akne? Sov!
Spice Girls hade fel, friendships do end. Jag trodde när jag var yngre att alla mina vänskaper skulle hålla livet ut, men så blev det inte och det visade sig att 1. man behöver jobba på sina vänskaper minst lika mycket som på sin parrelation och 2. man kan inte alltid styra hur andra människor känner, hur mycket man än vill.
Musik ska inte byggas utav glädje. Det finns bra musik som är glad, det finns fantastisk musik som är glad, men den bästa musiken kommer alltid från en känsla av ångest eller sorg eller ilska. Kevlarsjäl med Kent och Fleetwood Macs hela Rumours-album och Avicii bevisar det.
Man blir smartare av att läsa böcker. Alla böcker, inte bara facklitteratur och lexikon (med några få undantag såklart, eftersom vilken idiot som helst får publicera en bok). Till och med böcker med hemskt innehåll gör att man får ett mer kritiskt och analyserande förhållningssätt till saker, så länge man inte själv har ett hemskt innehåll. Jag säger inte att folk som inte läser inte är smarta, men tänk hur otroligt smarta de hade kunnat vara om de också hade läst. Jag säger heller inte att alla som läser är smarta, men tänk vad mycket dummare de hade varit om de inte läste.
Det är ingen idé att följa trender. Varken när det kommer till kroppen, kläder eller inredning. Det svänger snabbt, och snabbare nu än någonsin. Plocka russinen ur kakan och gå på magkänsla. Du kommer kanske aldrig vara helt inne, men du kommer heller aldrig vara helt ute.
Att dokumentera livet är ett sätt att minnas det. Jag vet att jag i perioder när jag har fotat mycket har fått kommentarer om att jag kanske borde lägga ned kameran och njuta av nuet istället. Men tack vare min kamera kommer jag idag ihåg dagar som jag annars hade glömt bort. För vem kommer ihåg den där gången man storhandlade på Ica Maxi en höstkväll 2022? Jo, jag, för jag fotade Nils när han åkte kundvagn för första gången. Och det är fint att få minnas det. Och vem är det som säger att man inte kan njuta av nuet medan man håller i en kamera förresten? Det är ju nuet jag fotograferar. Att vilja minnas nuet är väl ett sätt att njuta?
Man behöver dagar då man inte gör någonting. Det här var helt främmande för Pelle när vi blev tillsammans, men har alltid varit en självklarhet för mig. Ibland har man dagar när man inte klär på sig vanliga kläder, lagar mat eller går utanför dörren. Man ligger i pyjamas hela dagen, äter mackor eller matlådor och lämnar i princip inte soffan eller sängen överhuvudtaget. Det bara har man. För det behövs. Det handlar om att för en begränsad period släppa alla måsten och borden och därmed behålla någon form av psykisk hälsa. Det är svårare att få till nu, med barn och en carpande man, men behovet finns fortfarande kvar. Och det tror jag gäller alla.
Någonting mörkt döljer sig bakom hela kultureliten och Hollywood-fasaden. Jag låter kanske som en konspirationsteoretiker, men efter att ha läst på om Britney Spears och Michael Jackson och Diddy och alla runtomkring-människor som oförklarligt dött eller tystnat kan jag inte låta bli att undra när avslöjandet kommer.
I helgen blev vi äntligen klara med vår trapp utanför entrén! Vi påbörjade arbetet i början av mars (!), då jag fick ett ryck och bestämde att våren hade börjat, så att vi kunde börja fixa saker igen.
Entrétrappan och blomlådor innan renoveringen. Trappan var vinglig och blomlådorna hade ruttnat, och börjat falla isär.
Jag och Nils rev den högra blomlådan i mars och såhär snyggt (fast ännu bättre, eftersom jag flyttade även på jorden och de överblivna plankorna och det bara var ett hål rakt in under altanen) har det varit sedan dess. Anledningarna till att vi inte tog tag i det tidigare är många, men framför allt handlar det om tidsmässiga och ekonomiska prioriteringar, och en osäkerhet kring hur vi ville ha det. Så att jag började riva i mars kanske var något förhastat. Samtidigt tror jag starkt på att göra saker så att det blir lite jobbigt, för är det något som stör kommer man också avsluta jobbet. Annars är det så lätt att låta det vara.
Vi tänkte först att vi skulle ha en trappa hela vägen, och ta bort räcket framför altanen. Men när jag lyfte frågan om vilken slags handledare vi skulle ha (för med två barn och äldre släktingar kan vi inte ha en trappa utan handledare) orkade vi inte, så vi valde att behålla ungefär samma design, med några modifikationer för att kunna bygga trappan med den metod vi (Pelle) ville.
Och nu står den där! Jag stod för designen och ritningen, och Pelle stod för byggandet. Irriterande traditionell arbetsfördelning per kön, men vi gör det vi är bäst på. Jag skulle faktiskt också kunna bygga en trapp, men Pelle är tusen gånger mer noggrann när det kommer till att saker blir raka och hundra procent stabila och sådant än vad jag är. Och skulle jag behöva arbeta som honom hade jag tappat tålamodet direkt, och hade jag gjort på mitt sätt hade han blivit frustrerad.
Tack vare Pelle är nu trappan så stabil att man hade kunnat bygga ett hus på den, och tack vare mig är den snygg. Vi satte lavendel i nedersta steget och syrenbuddleja i översta. Vi har fjärilar som flyger runt dörren jämt och jag älskar det.
Previously on vår familjevecka i olika delar av Mellansverige.
Ett måste för mig när vi hade bestämt att vi skulle åka till Mora var ett besök i Fryksås fäbod. Jag gjorde det klart för min familj att vi skulle dit, oavsett väder, och vi åkte dit, oavsett väder. Fryksås fäbod är en plats utanför Orsa med ”delvis gammal bebyggelse med anor från 1500-talet” enligt Visit Dalarna. Alla bilder från Dalarna man någonsin har sett har tagits i Fryksås fäbod. Så självklart ville jag dit och ta likadana bilder med min egen kamera. Huruvida jag lyckades eller inte tål att diskuteras, men jag gjorde ett försök.
Vi stannade och snabbladdade bilen på vägen dit. Åskmolnen som sakta kom krypande mot oss såg oroväckande ut.
Framme! Ett tag trodde vi att vi skulle kunna åka ifrån åskmolnen, men de följde efter oss.
Dramatiska vyer.
Vi åt lunch och satte oss först ute. För det är väl så man gör i Sverige? Är det sommar sitter du ute, oavsett hur mycket molnen hotar och vinden viskar att regnet kommer.
Till slut fegade vi ur och satte oss inne, och tur var väl det, för fem minuter senare brakade det loss uppifrån. Jag fick också revansch på caesarsallad, och åt en riktigt god.
Barnen tröttnade på att sitta inne, så vi tog på oss regnkläder och gick ut. Men det började åska, och efter Bråvallafestivalen 2014 är jag fruktansvärt rädd för åska (ni vet, när blixten slog ned i tre människor knappt tjugo meter från våra tält), så vi satte oss med filtar under tak och kollade på Alfons istället.
Vyn var borta, ersatt av moln. Ljuset var borta, ersatt av regn.
Åskan drog vidare, men låg hela dagen och mullrade i bakgrunden, så vi vågade oss ut på vägarna för att blöta ned oss rejält andra dagen i rad.
Och sedan letade sig till och med solens strålar ut genom molntäcket, och vyn och värmen kom tillbaka.
Det var så vackert…
…och barnen tyckte att det var så tråkigt. Till slut bara la de sig på vägen och sa ”vi väntar här”.
Jag fotade, barnen försökte roa sig så gott de kunde, Pelle försökte hålla uppe humöret så gott han kunde. Sedan åkte vi tillbaka till stugan.
Titta så vackert vi bodde. Vi bodde i den högra stugan, och satt man på toaletten i den (och det gick ju inte att stänga toalettdörren om man satt på toaletten, eftersom badrummet var så litet) kunde man genom fönstret i ytterdörren se rakt in i ägarens matsal. Och vice versa då. Kul, kan man tycka, men vi är inga exhibitionister, så det tyckte inte vi.
Vi bodde i en liten by utanför Mora som heter Färnäs, och när vi hade kommit tillbaka från Fryksås fäbod tog vi en promenad i området.
Det var helt okej vackert det med.
Falu rödfärg och blomster och fönster och allt var så vackert att jag undrade varför vi inte bor sådär istället, som jag så ofta gör när vi reser iväg och kommer bort från handgranater på granntomter och hovrande helikoptrar och elsparkcyklar och kollektivtrafik och panikslagna inlägg i den lokala Facebookgruppen så fort någon hör en smäll.
Det hade ju varit något att bo där hundkexen växer i gärdsgården och husen är från 1800-talet och barnen kan leka på gatan utan att vara rädda för att bli nedmejade av postbilarna, som susar förbi så ofta att man undrar hur mycket grannarna kan beställa hem egentligen.
Och Nils hade nog kunnat tänka sig att flytta dit enbart för bilarnas skull.
Och medan jag gick och funderade på om vi kanske skulle ta vårt pick och pack och flytta till Dalarna tornade åskmolnen än en gång upp sig över oss.
Otroligt dramatiskt.
Märta tog det säkra före det osäkra, och satte på sig simpuffarna (som hon helst gick och bar på hela resan). Vi hann bli blöta och torra igen under promenaden tillbaka till stugan, där vi åt middag och packade ihop oss inför hemresan.
Eftersom det var den sista kvällen innan hemresa lyxade vi till det med ostbågar och Frost på iPaden, hela familjen (okej, det är kanske att ta i, Märta satt still i en kvart, sedan sprang hon runt och packade upp nyligen nedpackade kläder och leksaker, slängde böcker i toaletten, ställde sig framför iPaden, tog våra mobiler och sprang iväg och ”ringde mormor” och kastade ostbågar på golvet). Sedan gick vi och la oss samtidigt och det var länge sedan jag sov så många timmar i rad.
I notice, once again, that company that’s not the right fit for you is so much lonelier than being happily alone.
Jag har börjat jobba igen efter semestern, och i min ut-och-in-och-bak-och-fram-vända värld betyder det att jag också är igång med läsningen igen. Jag startade starkt med Mhairi McFarlanes Just Last Night. Det är den femte boken av Mhairi McFarlane jag läser, och jag har älskat nästan alla. Vilket ger lite kraft åt min ståndpunkt att det här är hennes bästa bok hittills.
Just Last Night är svår att beskriva utan att avslöja saker om handlingen som man inte vill veta innan man har börjat läsa boken. Men vi får följa Eve, som är en del av ett gammalt och nära kompisgäng på fyra personer. De är varandras familj utanför familjen, och delar väldigt mycket historia med varandra. Efter en helt vanlig kväll på puben tillsammans, för visst har jag nämnt att allting i Mhairi McFarlanes böcker är otroligt brittiskt, förändras dock allt och vi får följa med på Eves resa att hitta den nya normala.
Det är en bok om vänskap och sorg, om förlorad kärlek, ny kärlek och lögner. Om katter, öl och quiztrivia. Det är en romantisk bok och en ”chic lit”, men det är samtidigt absolut inte en romantisk bok och så mycket mer än en chic lit. Mina ansiktsmuskler fick arbeta hårt under läsandet som ett resultat av alla känslor som väcktes. I slutändan var det kanske en och annan tår som slapp ut, men vad gör väl det om hundra år. Det är sällan det skrivs platoniska kärleksböcker, vilket kanske inte är så konstigt, men också är jättekonstigt. Vänskap, bra vänner, dåliga vänner eller bristen på vänner, kan ju påverka våra liv oerhört mycket.
Mhairi McFarlane skriver i vanlig ordning gripande och bra och roligt. Hennes torra brittiska humor går rakt in i mig och i den här boken skriver hon också så att sorgen känns. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att hon skriver på ett sätt som både får det både att klia i fingrarna på mig och får mig att bli avundsjuk.
Jag rekommenderar boken till alla som någonsin har haft en vän.
När jag fotade Annika för några veckor sedan fick jag blodad tand, och därför tog jag och min syster tillfället i akt att fånga en solnedgång på Gotland (ja, där har vi varit också, men mer om det senare).
Jag har alltid fotat min syster mycket, framför allt sedan jag köpte min första systemkamera 2008. Hon var nio år då, och yngst, och lite halv-sladdis, och älskade att klä ut sig och stoja sig framför kameran, vilket var mycket tacksamt för någon som ville öva på sitt självklara framtida jobb som fotograf (haha). Det fortsatte ganska många år, men efter ett tag blev hon också tonåring och självmedveten och tyckte att allting var pinsamt och men uuuuuhhhhslutaaaaa.
Nu har hon dock blivit vuxen, hela 25 år gammal faktiskt, och tycker att det är roligt att klä ut sig och stoja framför kameran igen. Kul för mig, som nu gift mig med en man som också är fotointresserad och därför nu har tillgång till riktigt bra kamerautrustning.
Jag tycker att det är roligt att fota alla människor (och byggnader, och blommor, och djur), men det hjälper ganska mycket att är omgiven av så förbannat snygga sådana. Det gör jobbet väldigt lätt för mig.
Solnedgångar gör ju jobbet kanske inte enklare, men mycket mycket roligare.
Ur-fokus-bilder. Min favoritgrej.
Blommor på marken, flygfän i luften, solstrålar som letar sig igenom träden.
En ljummen Gotlandskväll i juli. En syster som känner sig lite stel och jag ber henne att ”bara snurra lite då”.
Vi måste ha sett roliga ut där vi var på ängen. Jag, den ganska så bastanta småbarnsmamman med träningsshorts och stor t-shirt och inget smink, liggandes svettig i gräset med en jättestor kamera, medan min syster, den nätta lilla älva som hon är, dansar runt med långt lockigt hår och blommig klänning. Radarparet.
Gullkorv!
Sedan försvann solen från vår magiska äng och vi fick gå iväg för att hitta en annan. Precis intill en 70-väg, visade det sig att det låg en, och det var så mycket sly och högt gräs att vad som helst hade kunnat gömma sig där.
Men vad gör man inte för konsten.
Min syster var gladare här, av någon anledning. Jag var mest bara nervös.
Som sagt.
Sedan började hon kasta grässtrån, som den vuxna mogna människa hon är, och det började prassla i gräset bredvid mig. Så vi gick raskt tillbaka till huset där vi bodde, och fotade lite i den inte så fula trädgården som fanns där.
Portalen till älvriket.
Hon fick ställa sig på en bänk och fånga det sista mjuka skymningsljuset.
Och sedan önskar jag att jag kunde säga att vi gick in, spelade lite spel och kanske löste lite korsord. Men sanningen är att vi sedan spenderade nästan lika lång tid med att ta bilder när min syster hoppade på studsmattan, precis som vi gjorde för femton år sedan.
Nu fortsätter min lilla följetong om vår semester i Karlstad, som sedan fortsatte till Mora. Previously on…
Dagen efter alpackor, välsorterade stormarknader, stenar, vatten, bad, fisk och misslyckade läggningar var det dags för oss att lämna Karlstad. Det hade säkert gått att hitta saker att fylla en hel vecka med där, men vi passade på att vidga våra vyer ytterligare när vi ändå var iväg. Så vi bokade tre nätter i Mora. Varför? Vem vet. Ingen av oss hade varit i Mora och det kändes mysigt.
Vägen mellan Karlstad och Mora var mest skog. Men lagom till lunch hamnade vi i Ekshärad. Tanken var egentligen att handla på Ica där, och sedan åka vidare och äta vid någon mysig rastplats. Men Ica i Ekshärad hade mystiskt urplockade hyllor och kyrkan var så fin att vi bestämde oss för att stanna där.
Helt okej viloplats.
Nils bestämde sig för att det här var dagen han skulle börja BASE-hoppa utan fallskärm, så en vuxen fick vara max en armlängds avstånd från honom hela tiden.
Märta satt på behörigt avstånd från kanten och drog sin snutte mot marken i oklart syfte.
Jag vet inte hur mycket det finns att göra i Ekshärad i allmänhet. Det var otroligt mycket folk i förhållande till storleken på orten. Men det är värt att åka dit för enbart kyrkans skull.
Vi åt på stället med bäst betyg på Google i hela orten och fick betala hutlösa mängder pengar för maten. Barnen fick utstansade melonelefanter och godis till sina våfflor, och jag fick en hård focaccia med tre deciliter senap i. Knappast rättvist. De tog betalt för kranvatten, och inredningen såg ut som cafét i en frikyrka under 00-talet. Varenda gäst som kom in, också mystiskt många, var tysk. Vilket ägarna också var. Det var en berg-och-dalbana av känslor, men jag är ändå på något sätt glad att vi åt semesterns dyraste måltid på ett tyskt frikyrkocafé i norra Värmland.
När vi kom fram till boendet utanför Mora, också bokat via AirBnb, lastade vi in alla grejer i den minimala stugan, bytte om, tog ett kort på ägarens nybyggda växthus (för alltså, titta vilken dröm!) och åkte in till Mora.
De stackars barnen, som bara fick sitta i bilen hela semestern, fick springa av sig innan middagen. Den intogs på en restaurang med god mat, men horribel service. Ingen fantastisk dag för mat, helt enkelt.
Vi gick till en park vid vattnet och hittade ett gammalt lok, en jättestor dalahäst, och en ensam liten pojke vars föräldrar satt och drack på en uteservering i närheten men inte tittade till honom en enda gång. Han var för liten för att prata om det han gjorde och verkade behöva en rejäl dos TLC. Han gungade med oss ett tag innan han försvann in på uteserveringen.
Dalahästen var jättestor.
Sedan skulle ungen plocka blommor till mig, vilket kändes jättegulligt och alldeles varmt i hjärtat tills jag kom på att de där buskarna med all säkerhet är planterade och kommunen antagligen inte alls skulle bli glad när de upptäckte att sextio procent av växtligheten var bortplockad av en envis tvååring.
Men några blommor fick jag ta emot, innan jag fick bära bort en skrikande Märta, som antagligen tyckte att jag var alldeles förfärligt otacksam. Och kolla de små barnhänderna!
Sedan hittade vi en glassbåt med den godaste glassen i världen, och ingenting kan få mig att ändra mig, Rättviksglass.
Choklad i botten och polka ovanpå. Och en förlorad kamp för att få händerna att se normala ut på bild.
Jag har ingen egen relation till Vasaloppet, har aldrig åkt det, varit intresserad av det eller kollat på det på tv. Men vi gick ändå till målgången, som tydligen alltid står där, och filmade när Pelle och barnen sprang genom portalen i slowmotion. Det var vi och ett gäng norrmän, som var där för att göra exakt samma sak, och vi alla tyckte nog att vi var fyndiga fram tills dess att vi såg att de andra gjorde likadant.
Sedan en liten promenad i solnedgången…
…för att köpa frukost och blöjor.
När vi var på väg tillbaka till stugan var solnedgången så vacker att jag bad Pelle stanna bilen och åka vidare så att jag fick fota ifred. Ever the drama queen. Jag gick resten av vägen. Som i och för sig kanske var ungefär 50 meter lång, men ändå.
Det var magiskt och jag fick en stark känsla av att vi nog ska flytta dit ändå.
Vi bodde tillsammans på mindre än tjugofem kvadratmeter, och även om det inte resulterade i några allvarliga men för någon av oss var det lite påfrestande. Det kunde bara vara en person i taget i badrummet, även om den personen var tre år gammal och en meter hög, och var sängen utdragen tog den upp halva den allmänna ytan. Satt en vuxen på toaletten gick toalettdörren inte att stänga, och behövde någon lämna badrummet var den som var i köket tvungen att flytta på sig.
Eftersom barnen sov en halvmeter ifrån köksbordet fick inga högljudda aktiviteter pågå efter läggning. Patiens och korsord och blöta ned chipsen i munnen så att de inte skulle knapra när man tuggade stod på kvällens agenda.
Dagen efter åkte vi till Sagolandet Tomteland, som ligger utanför Mora. Vi hade väl kanske inte jättehöga förväntningar, och visste att det skulle regna, men vi tänkte att något måste vi ju ändå göra för barnens skull den här semestern och än så länge var det uppehåll.
Tomteland var jättehäftigt ju! Så stort, och välgjort, och med liveshower hela tiden! Långt långt över våra förväntningar, och, visade det sig, inte bara för barnens skull.
Klätterställningar i älvornas rike.
Ett musikalnummer om att vara snäll mot sig själv, andra och vår planet.
Det var ju faktiskt oerhört vackert också.
Men när vi kom ut efter lunchen, efter att ha ätit en besvikelse av en caesarsallad (alltså ruccola borde förbjudas internationellt), drog historiens största och längsta åskoväder in.
Vi hade varit förutseende och tagit med stövlar till barnen och regnkläder till hela familjen, men inga regnkläder i världen hade kunnat skydda oss mot den mängd vatten som kom från himlen.
Vi försökte halvhjärtat få in barnen i häxans hus för att ta skydd, men barnen tyckte att det var så roligt med vattenpölarna och regnet att vi gav upp. Och tur var väl det, för annars hade vi fått stå i häxans hus ett par timmar i alla fall.
The show must go on kom vi alla överens om, och showerna pågick som vanligt, och publiken stod stoiskt och tittade på.
Barnen levde sitt bästa liv. En annan mamma bara gapade när jag tog fram kameran istället för att skälla på Nils när han rullade runt i vattenpölen. Men så satt hon också torr under tak.
Fråga dem om de kommer ihåg något annat än vattenpölarna från den här dagen. Gör det.
Naturen och omgivningarna på Tomteland var redan vackra och halvt magiska, men lägg på regn och ett lager dimma så blir det en helt ny nivå av trollskt. Det hade nog inte gjort sig lika bra i solsken, hälsar glaset-är-halvfullt-Felicia.
Vi tog skydd ett tag inne hos jultomten och barnen fick varsin bjällra.
Där hade tusentals bebisar, eller några få bebisar med tusentals nappar var, lämnat in sina nappar. Det hängde alltså girlanger i taket endast gjorda av nappar.
När regnet lättat lite såg vi dagens sista show. En episk uppgörelse mellan Sagofén och de onda trollen, drottningen och kungen, som använde sig av sina bergatroll i striden. Och när jag säger episk, menar jag episk. Det var ljudeffekter, kostymer, livs levande bergatroll, och skådespelare som sjöng som att deras liv hängde på det. Jag kanske grät en smula, vem vet.
Barnen ville ha, och fick, varsitt trollspö, precis som det Sagofén hade, och inte har väl lite regn och kyla stoppat oss från att äta glass? Märta hade blött ner alla sina ombyten och fick sitta lite chict i bara kofta och regnbyxor.
Sedan tog vi oss tillbaka till parkeringen, tog av barnen alla blöta kläder, vilket i princip var alla kläder, drog på värmen i bilen och åkte tillbaka till stugan. Trötta, blöta, kalla och väldigt väldigt nöjda med dagen. Kvällen var solig och vi åt chili con carne från konservburk och boil-in-bag-ris i vårt lilla krypin och det var den trevligaste middagen på hela veckan.
Det finns få saker jag går igång på så mycket som alpackor och välsorterade stormarknader, men listor är en av de sakerna. Jag har därför gjort som Ingrid och svarat på fem frågor om sommaren som har varit, och är, för än är den faktiskt inte över.
Vad var du orolig för i början av sommaren som inte blev något alls?
Att det inte skulle bli bra väder. Och sommaren har väl kanske inte varit den bästa överlag, vi alla som levde och var vid medvetande 2018 kommer ju alltid ställa alla somrar mot den. Men vi har lyckats hamna där det har varit bra väder i år, och lyckats pricka in fina dagar överallt, så min oro var onödig.
Vad har du unnat dig mer av än vanligt?
Okej, det här är världens tråkigaste svar, men lyxig duschtvål. Annars brukar jag, både på semester och hemma i vardagen, köpa den billigaste tvålen för att det är en enkel sak att spara in på. Men i sommar bestämde jag mig för att börja köpa duschtvål som faktiskt luktar gott, istället för bara kemikalier, och också ta med mig den på semestern. Jag är ändå över trettio nu.
Vad har varit sommarens vackraste utsikt?
Solnedgång i Visby slår det mesta.
Vad har du fått nog av den här sommaren?
Flygfän! Usch, vad jag hatar mygg, getingar, flugor, harkrankar, knott, bromsar och allt äckligt med vingar. Så fort vi öppnar fönstret här hemma kommer det in getingar, och vi hittar inte ett enda getingbo att förstöra.
Vad gav/ger dig verklig vila i sommar?
Ingenting. Deppigt svar kanske, men sex veckors semester med en tre-och-ett-halvt-åring och en tvååring är inte avkopplande. Det är mycket annat dock; roligt, utmanande, glädjefyllt, frustrerande, spännande och utmattande.
Och på tal om Ingrid, som driver bloggen Livet efter 80, undrar jag varför inte fler människor bloggar. Det är så otroligt intressant att läsa om människors verkliga vanliga liv. Tänk, att jag kan läsa om en 80-årings vardag på Gotland, och ta del av hennes tankar, känslor, minnen och erfarenheter. Det är ändå stort tycker jag!
Den enda bok jag läste under semestern var The Midnight Library av Matt Haig. Den var uppmärksammad på Goodreads för några år sedan och den har stått i min bokhylla ett bra tag innan jag i juni dammade av den och började läsa. The Midnight Library handlar om Nora, som efter ett liv fyllt av misstag och ånger och olyckor bestämmer sig för att hon inte vill leva längre. Det låter som en ganska deprimerande premiss, och det är ingen barnbok, det är det inte, men hopp finns! För när hon står mellan död och levande hamnar hon i ett bibliotek, fyllt av böcker med olika versioner av hennes liv, hade hon gjort andra val i livet. Hon får testa på att hoppa in i de olika liven, och på den vägen är det.
Jag gillade The Midnight Library. Jag gillar den formen av realism-med-en-twist, och jag började direkt fantisera om vad böckerna i mitt bibliotek hade innehållit. Hur hade mitt liv sett ut om jag valde annorlunda? Vad hade hänt om jag hade valt lärarutbildningen på universitetet, eller valt fotolinjen i gymnasiet, eller jobbat kvar i kommunal verksamhet? Vad hade hänt om jag hade pluggat i Lund, eller i London, eller i Uppsala? Om jag inte hade åkt med till Montenegro, eller tackat ja till den där Skarsgårdsfesten, eller blivit ihop med den coola killen i klassen som frågade chans på mig i sexan? Eller om jag hade fortsatt vara aktiv i kyrkan, eller spela piano, eller börjat på basket? Det hade varit intressant att veta.
Boken var inte speciellt lång, och för min skull hade den gärna fått vara något tjockare, med ännu fler detaljer om hennes olika liv. Jag gillade också Matt Haigs skrivande, men tyckte att moralkakorna kom lite väl högt staplade ibland. Ibland kändes poängen med boken, som ni behöver läsa den för att få reda på (men som det också bara krävs att man läser boken för att förstå), lite on-the-nose. Det hade varit pricken över i:et med lite tolkningsutrymme. Men ändå är det en bok som kommer stanna med mig, och som kanske faktiskt har förändrat min syn på livet lite, om jag får vara så dramatisk.
Jag fortsätter nu berätta om vår resa till Karlstad, den första delen kan ni läsa här.
Inför Karlstadsresan satt vi och googlade vad i hela friden man gör i Värmland med barn, och fick både få och dåliga svar. Men på en reseblogg, som hade gjort ett inlägg i samarbete med Visit Värmland, hittade jag guld. Strax utanför Karlstad, och händelsevis väldigt nära vårt boende, kunde man vandra och fika med alpackor. Låter inte det som drömmen, så säg? Har aldrig varit så snabb på att boka någonting någonsin, och gick sedan på moln i några dagar. Pelle undrade nog stilla om jag hade börjat ta något. Så vår andra, och sista, heldag i Karlstad, som var minst lika varm som den första, spenderades delvis tillsammans med fyra väldigt trevliga alpackor på Karlstad Alpackagård.
Det var vår familj och tre finska tjejer som hade bokat in sig den här förmiddagen. Och vi fick gå med de nyrakade (alpacka-)tjejerna i koppel på promenad. Alpackorna var så snälla att Nils tre år utan problem kunde hålla kopplet på en alpacka helt själv. Han gick med Taruka och jag hade Kakan. De finska tjejerna delade på Kolan och Tamya.
Min homie, Kakan. Nina, som äger och driver alpackagården, berättade en massa spännande fakta om alpackor under promenaden. Hon hade gått i pension, undrat vad hon skulle göra nu då, och köpt fyra alpackor till sitt underbara 1800-talshus utanför Karlstad. Kul grej, tänker jag, och gör Pelle lite svettig. Det visade sig också att hon hade stenkoll på var vi bor, eftersom hon själv kommer ett par stenkast härifrån.
Pelle fick ta över Taruka efter ett tag, när Nils tre år hade tröttnat på att gå med alpackor och ville kolla på traktorerna istället.
Kolla vad fin! De var verkligen hysteriskt snälla. De följde så glatt när vi gick, åt på buskarna utmed vägen och höll barnens tempo. Det enda negativa med dem är att de inte vill bli rörda. Och allt du vill göra är att röra dem. Men jag råkade, hoppsan hoppsan, hamna mellan två av dem och fick då känna lite sådär bara i förbifarten hur mjuka de är.
Men godis åt de glatt ur händerna på en, och barnen kunde utan problem mata alpackorna.
Men en lång promenad i trettio graders värme är varken lätt för människor eller alpackor. Så efter godiset tog de en paus.
Och vi fick fika i inhägnaden. Hembakad kokostoscakaka och saft. Mums! Sedan sa vi ett tårfyllt, från mitt håll, hejdå till Nina och alpackorna och åkte vidare i värmen.
Vi stannade på Ica Maxi Karlstad (jag har aldrig varit på ett större eller mer välsorterat Ica Maxi i mitt liv, och jag funderade på allvar på att flytta till Karlstad för att få tillgång till den butiken hela tiden, jag kan prata i flera timmar om Ica Maxi Karlstad, för jag älskar det) och köpte med oss lunch, och åkte ut till Hammarö Sydspets.
Där kunde man se ovanliga fåglar, tydligen. Det gjorde inte vi.
De varnade också för ”plötsligt och ljudlöst fallande granar” till följd av torkan de senaste åren. Varje gång det knakade i skogen tog jag barnen och halvsprang därifrån.
Men det var vackert, trots livsfaran. Och tillgänglighetsanpassat hela vägen.
Mmmm, lummig grönska.
Efter en liten promenad var vi framme vid sydspetsen. Vattnet är alltså Vänern. Inte havet.
Vatten och stenar. Stenar och vatten.
För att familjen som helhet skulle kunna behålla sitt lugn fick Pelle, som är mindre orolig än vad jag är i sådana här situationer och lite mer ”det är luuuuuugnt”, ta ansvar för att barnen överlevde. Jag kunde gå runt på darriga ben och fota galenskapen istället. Till exempel när de skulle känna på vattnet.
Fler stenar och mer vatten.
På andra sidan stod den lilla fyren.
Märta och pappa.
Efter en heldag i solen var vi genomsvettiga och upphettade, så vi åkte till Lillängshamnen och tog ett dopp. Eftersom klockan var middagstid och det var iskallt i vattnet var vi i princip själva, vilket var jätteskönt. Barnen, som hade hängt med på våra upptåg hela dagen, kunde leka i sanden och jag och Pelle kunde sitta på en solvarm klippa och bara titta ett tag.
Sedan middag på Lillängshamnens Fiskrökeri.
Små händer norpar min fisk.
Jag och Pelle hade planerat det så bra. Efter en lång dag, med mycket sol och värme och aktiviteter och en sen middag, skulle barnen somna i bilen på vägen tillbaka till stugan och vi skulle bara bära in dem och sedan ha en mysig kväll tillsammans. Det var 40 minuter i bil, så vi hade tid. Vi bytte om till pyjamas på parkeringen, satte igång lugn musik och småpratade lite i framsätet. Det brukar vara en garanterad succé. När vi närmade oss stugan hade barnen fortfarande inte riktigt kommit till ro, så vi fortsatte åka.
När det gått en timme började vi bli desperata och satte igång deras favoritlåt, Milkshake Man, på hög volym. Det brukar få dem att tystna och lyssna, vilket gör att de kommer ner i varv. Efter att ha spelat Milkshake Man sju åtta gånger började vi bli arga. Nu började det dessutom bli sent på riktigt. Efter ytterligare en halvtimme, när barnen fortfarande stojade och skrek i baksätet, bad jag Pelle stanna bilen så att jag kunde gå ut och lugna mig och få omfamna besvikelsen helt.
Vi hittade en badplats full av människor som njöt av semester och solnedgång, och jag kunde finna någon form av tröst i deras glädje. Jag gick tillbaka till bilen full av övertrötta men sov-vägrande ungar och vi åkte till stugan. De somnade efter elva den kvällen och vi fick ingen mysig kväll tillsammans. Ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Bilden togs igår kväll, när vi var på väg hem från ett födelsedagsfirande, och senare pizzamiddag, den sista semesterkvällen den här sommaren.
Okej. Den första observationen jag kan göra om dagens tillstånd är att sex veckors semester inte gör en smartare, mer utvilad eller mer motiverad. Idag är min första dag tillbaka på jobbet, eller som arbetande i alla fall, eftersom jag sitter hemma och jobbar, och barnens första dag tillbaka på förskolan efter sommarsemestern. Morgonen gick relativt smidigt, mycket tack vare att vi alla var så trötta att vi knappt förstod vad som hände, utan gick på någon form av autopilot. Vi var nästan i tid till förskolan, något som i princip aldrig händer, och lämningen av barnen gick bra.
Efter det har det varit en jämn och stadig nedförsbacke. Det började med att jag kollade igenom Outlook, rensade bort nittio procent av de olästa mailen och svarade på två. Stycken, inte procent. Sedan tyckte mitt huvud att det hade arbetat klart för dagen. Sedan dess har jag bokat parkering på Arlanda, kört ett par tvättar, läst några kapitel i min bok, fyllt i barnens ”Mina första år”-böcker, uppdaterat skrivaren, pratat med Pelle i telefon tre gånger, ätit lunch och kollat på finansieringsalternativ till en eventuell köksrenovering. Tur att jag inte åkte in till kontoret, då hade det inte blivit mycket gjort.
Jag har säkert flera uppgifter att ta tag i på jobbet, men jag orkar just nu inte ens titta vad det skulle kunna vara. Jag känner mig dum, trött och omotiverad och så kanske det får vara just idag. Det kanske får vara roligare att skriva om ens barn och prata med ens man och planera för nästa semester och drömma om köksrenoveringar när man har varit ledig i sex veckor och sedan kastas tillbaka in i verkligheten. Jag tröstar mig med att det bara är några veckors jobb innan vi åker till Grekland, och att det faktiskt kanske inte är så synd om mig ändå.
Min kompis Annika är gravid för andra gången, och har ett gravidglow som heter duga. Därför kunde jag inte låta bli att fråga henne om jag fick försöka fånga det på bild. Det fick jag, och eftersom jag hade så bra erfarenheter av att fota gravidbilder i Brandalsund åkte vi dit igen. I solnedgången. Vi tog med familjer och picknick och bad våra män och barn ha tålamod medan vi fotade obscent många bilder på Annika och hennes mage. Jag tog fler än tusen bilder på mindre än två timmar. Det visade sig att Annika är otroligt fotogenisk. Tror ni mig inte kan ni se det själva här:
Så himla fint att få föreviga en graviditet. Speciellt en andra graviditet, som ju så sällan uppmärksammas på samma sätt som en första. Som att en andra graviditet skulle vara mindre av ett mirakel, av någon anledning.
Älskar de här bilderna med bara himlen som bakgrund.
Vilken fantastisk grej ändå, kvinnokroppen. Tänk att vi skapar liv.
Där inne ligger det en liten människa och sparkar. En människa som kommer att komma ut, andas, skrika, bajsa och äta. En människa som kommer att växa upp och bli stor. Kanske bli brandman, eller delfinskötare, eller handläggare på en myndighet. Och det började där, i Annikas mage.
Och samtidigt som hennes kropp skapar liv kan Annika jobba, ta hand om ett barn, storhandla, ta promenader och posera för kameran i flera timmar. Som ingenting. Kanske lite tyngre och tröttare och mer svullen än vanligt, fastän det inte syns. Men den där gamla myten att kvinnor skulle vara svagare än män känns längre och längre bort ju fler gravida kvinnor jag träffar.
Ett ord som dök upp under fotograferingen var skogsälva.
Vem älskar inte en go ur-fokus-bild?
SKOGSÄLVA!
Vi hittade lite magisk solnedgång. Sedan tackade vi våra män och barn för tålamodet och kliade myggbetten och åkte hem. Hon körde bilen, samtidigt som hon skapar liv. Tänk va.
Felicia i det gula huset
Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.
frkn felicia 