frkn felicia

Nu har vi haft vår första semestervecka av sex. Den har knappt känts som en semestervecka, om jag ska vara helt ärlig. Vi har haft många vardagliga tråkigheter inplanerade, och vi har inte riktigt kommit in i semesterlunken än. Barnen har bara tyckt att det har varit konstigt att flänga runt, och att vi inte håller oss till våra rutiner, och vi föräldrar har inte kommit ned i varv från jobb-förskola-matlagning-läggning-planerings-karusellen som är vardagen än. En laddbox har installerats här hemma, jag har varit hos tandläkaren och Pelle har haft en frisörtid. Men mellan alla vuxligheter har vi fått in några semesteraktiviteter och delar av det har fångats med min mobilkamera.

Vi var på Skansen, ett eget inlägg med bilder därifrån kommer, och Märta somnade sittandes på vägen hem vid en mycket opassande tid. Vi försökte väcka henne med en korv, men det misslyckades.

Vi åkte till stranden tillsammans med barnens farmor en varm dag. Jag glömde både bok och korsordstidning och fick sitta där som ett fån, eftersom jag inte ens har Instagram att scrolla längre, men barnen hade kul och jag och Pelle brände båda våra ryggar.

Ludde var med, och höll sig i skuggan.

Efter stranden åkte vi och åt på Svärdsklova. Det var slående vackert och jag åt en jättegod röding.

Mmmmm, precis så ska det se ut.

Barnen fick byta om till pyjamas och kvällskissa i solnedgången, och somnade gott i bilen på vägen hem.

Jag hade en tidig morgontid hos tandläkaren och kom hem lagom till att resten av familjen vaknade. Vilken tur att jag hade köpt med mig färskt bröd som vi kunde kalasa på till första frukosten ute på hela året.

Mums!

Vår enorma ros blommade helt fantastiskt lagom till Rosens dag.

Hoppa i vattenpölar innan storhandling.

Det har regnat en herrans massa, och de tre katterna har parkerat sina håriga rumpor i varsin fåtölj och inte lämnat dem förrän regnet torkat upp.

Vi fick också en ny kattkompis, en otroligt påflugen och närgången en, som försökte ta vårt fika från våra händer när jag, barnen och min syster besökte en 4H-gård i närheten. Har aldrig varit med om en så hetsig katt, och då har jag ändå haft en Maine Coon.

Klänningar har steamats.

Vann inga priser i föräldraskap den här morgonen, när Nils vaknade tidigt och inte ville somna om, men jag var jättetrött, så jag satte igång Bamse och somnade i soffan. Två timmar senare väckte Märta mig genom att sätta sig på min mage.

Men vi skulle på bröllop, så jag tänker att det ändå var rätt viktigt att jag var utvilad. Min kusin Oskar fick gifta sig med sin Klara, och det var så fint.

Allt var fint.

Jag och Pelle. Snart tre år som gifta, så gamla i gemet.

Min syster och hennes sambo, alltid så stiliga.

Jag och mina favoritpersoner på jorden, om man bortser från mina barn. Tänk, vilken tur jag har fått med syskon.

Vägen till festen var en sådan där väg man skulle vilja kunna beskriva i ord, men som inte går att beskriva med ord. Kolla den regnvåta smala krokiga vägen och de höga lutande träden och de blommande dikesblommorna och de regntunga molnen. Det är en dikt i sig.

Halva Basketsverige var på bröllopet, eftersom bruden är basketsuperstjärna och brudgummen en tidigare basketstjärna, och vi var alldeles för okända och korta för att vara där, kändes det som. Men den två meter och elva (!) centimeter långa SM-guldvinnaren som satt mellan mig och skådisen som spelat mot en Skarsgård sa att det var ”skönt” att jag inte kan någonting om basket, så jag får väl lita på det då.

Vi vanlisar hängde ihop.

Efter en heldag med regn klarnade det äntligen upp strax innan efterrätten. Vackert var det.

Min yngsta kusin, en helt fantastiskt charmerande treåring, hängde på dansgolvet fram till midnatt, ungefär. Älskar henne. Här satte hon sig prompt på golvet och bytte skor. Från Converse till sandaler.

Vi höll ut ungefär lika länge som treåringen, och åkte hem till min mamma, där barnen var under kvällen, med trötta fötter och tunga ögonlock.

Trots få timmar sömn var det inte helt fel att vakna till ett barn som läser Max Balja för en.

Som de flesta andra tar jag inte kort på de jobbiga och svåra stunderna, men de har också funnits den här veckan. Det har varit tjafs, gråt och utbrott, både från vuxna och barn. Det är svårt att ställa om från en väl genomarbetad rutin, som varit densamma i ett halvår, till något helt annat, ett halvorganiserat kaos, där varje dag är olika. Men snart kanske pulsen har lagt sig något. Det är fem veckor kvar, och de ska fanimej avnjutas!