frkn felicia

  • ,

    Var är Britney Spears?

    Jag lägger pinsamt många timmar i veckan på det svarta hål av Instagram som är Free Britney-rörelsen. Det är den enskilt enda anledningen till varför min veckovisa skärmtid har ökat från en lagom till en ohälsosam nivå. Det är också den största anledningen till varför jag har svårt att komma upp på morgonen (många Britney-fans bor i USA och uppdaterar som mest när det är natt i Sverige). Jag har börjat DRÖMMA om Britney Spears på nätterna. Det har med andra ord blivit ett ordentligt problem i min vardag. Jag tror att det beror på en blandning av att jag behöver distraktion från jobbet och att jag har ett behov av att gå till botten med saker. Jag vill liksom förstå och veta sanningen bakom Britneys situation.

    För er som inte är insatta har Britney Spears levt under ett förmyndarskap sedan hennes ”breakdown” år 2007. Hon har kontinuerligt försökt ta sig ur förmyndarskapet, som i första hand sköttes av hennes pappa, och lyckades till slut i november 2021. Alla förutsatte då att hon blev fri, men det verkar som att de ersatte förmyndarskapet med en vårdplan. Anledningen var att hon skulle återintroduceras i samhället efter att inte ha fått sköta någonting själv, inklusive vilken mat hon åt, sina pengar, vilka mediciner hon tog och vem hon umgicks med. Baserat på att hon inte har synts till ute på över ett år och hennes konstiga beteende på Instagram misstänker många fans att hon inte alls är fri, utan att vårdplanen i praktiken innebär att hon fortfarande kontrolleras av andra.

    Det finns ett flertal saker som gör att hela situationen känns konstig. Det är t.ex. nio personer som styr Britneys Instagram-konto (vilket tydligen är information som en kan hitta på nätet). Nästan alla bilder och videos som läggs ut verkar även vara gamla, och läggs ut flera gånger. I de bilder som verkar vara nya är hon inte hemma, utan på ett hotell i L.A där hon tidigare hölls mot sin vilja. Alla bilder och videos som läggs ut på Britney är av dålig kvalitet och många är manipulerade (det finns bilder där hon endast har fyra fingrar, t.ex.), medan bilderna hennes man lägger ut på sig själv är av hög kvalitet. Andra kändisar och människor runt henne säger att hon har varit på ställen som hon själv (eller hennes Instagram-konto) senare förnekar att hon har varit på, och det finns aldrig bildbevis. Varken paparazzi eller fans har sett henne i ”verkligheten” på över ett år. Och det här är bara ett utdrag.

    Ni hör ju. Det finns ett gäng teorier om vad som pågår, bl.a. att hon är ersatt av en deepfake-kopia, att hon egentligen är död, att hon nu är kontrollerad av sin man, Sam Asghari, istället för sin pappa, att hon är fri och trollar alla. Jag har bestämt mig för att jag tror på någon av följande scenarion:

    1. Britney har flytt och lever sitt bästa liv på någon varm ö och ingen vet var hon är. Det som talar för denna teori är de gamla bilderna och videorna i dålig kvalitet, samt att det är många som styr hennes Instagram-konto. Det till synes konstiga beteendet på sociala medier började även i princip samtidigt som hennes förmyndarskap slutade (och hon i sådana fall drog). Varför andra fortfarande låtsas att hon är hemma skulle kunna bero på att de får lön av henne och vill att hon fortsätter dra in pengar. Det skulle också förklara varför ingen i hennes familj och ingen av hennes närmsta vänner var på hennes bröllop med Sam. Jag gillar det här scenariot. Varför jag väljer det här istället för dödsscenariot är att om de ville tjäna pengar på henne skulle hennes död göra att de tjänade ännu mer.
    2. Britney är psykiskt sjuk och får nu, utanför förmyndarskapet, styra sina egna kanaler. Det här är ett tråkigt scenario, men det skulle ju kunna vara så att hon faktiskt blev rätt medicinerad under förmyndarskapet och att hon nu ”spårar ur”, när hon får bestämma själv. Det som talar emot detta är att förmyndarskapet faktiskt dömdes ut som olagligt, då det inte fanns tillräckliga anledningar med tanke på hennes mentala tillstånd. Hon var alltså inte så sjuk som förmyndaren hade hävdat.
    3. Britneys team målar upp henne som psykiskt sjuk för att kunna återta kontrollen över hennes tillgångar. Det skulle förklara konstigheterna på sociala medier och alla lögner som omgärdar henne. Det skulle dock innebära att hon sitter instängd någonstans, medan andra talar för henne, vilket är en väldigt deprimerande tanke. Det skulle även innebära att Sam Asghari, hennes man, är med på exploateringen av henne, vilket är en annan väldigt deprimerande tanke.

    Oavsett vad som är sant hoppas jag att det kommer fram och att hon efter det får leva sitt liv ifred.

    Hur hamnade jag här? En popstjärna jag knappt reflekterat över på 20 år tar helt plötsligt upp en stor del av min tankekraft. Jag bryr mig om vad som händer med henne. Herregud, jag kanske behöver skaffa mig en hobby?

    Bild från Britney Spears Instagram-konto

  • Titta hit istället för ut

    Utanför mitt fönster pågår just nu vad de kallade på radio för januaristorm. Det är fyra grader Celsius, det har spöregnat i flera timmar och vinden tar så hårt i byggnaden att fönstren skallrar. Därför tyckte jag att det passade bra med en liten resa nedför minnenas allé. Ända bak till förra sommaren. Sommaren 2022 var för mig både väldigt bra och väldigt dålig, men eftersom det är en helt fruktansvärd dag idag väljer jag att bara titta tillbaka på de fina stunderna.

    Att få inhandla växter på Zetas ändå!

    Sommarkvällar i Stockholm är något alldeles alldeles extra. Ser ni regnet i solnedgången?

    Sommarkvällar hemma är inte helt fel det heller. Ofta blir jag stressad av vårt hus och vår tomt och irriterad på allt som inte är perfekt med det, men hur lyckligt lottad är jag inte egentligen som får bo såhär?

    Falu rödfärg, vajande flaggor, gröna växter, knastrande grusgångar, gärdsgårdar och blå himmel. Åh Sverige.

    Norrländska kor! Den bästa sortens ko!

    Norrland i allmänhet!

    Solnedgångar över Siljan.

    Göteborg! (Som vi faktiskt besökte två gånger i sommar, en gång för att se Rammstein och en gång för att se Håkan Hellström. Båda gångerna på Ullevi.)

    Kvällar på gräsmattan med man och barn.

    Så varsågoda, här har ni både en liten inblick i (de bra delarna av) min sommar och en chans att fly det tråkiga vädret och mörkret utanför.

  • ,

    Drömmen om att få vara hemmafru

    Det har alltid varit väldigt viktigt för mig (kanske framförallt innan jag själv fick barn) att mina barn skulle ha en närvarande och engagerad pappa, en pappa som tog hälften av föräldraledigheten och ville göra det. Det är fortfarande viktigt för mig, och jag är så glad att mitt barn har den pappa han har, men jag räknade inte med att jag själv skulle behöva ta mindre föräldraledighet för att han skulle få sin tid. Eller så trodde jag inte att jag skulle tycka det var så jobbigt. Jag tänkte kanske bara inte så mycket på det, vilka konsekvenser det skulle få för mig (och det är väl helt rätt egentligen, det är ju inte mig det handlar om).

    Veckan inför att jag skulle börja jobba igen, efter mina elva månader som föräldraledig, grät jag hela tiden. Jag vaknade på nätterna, såg bebisen ligga bredvid mig, och började gråta. Jag lagade mat som bebisen faktiskt åt, och började gråta. Jag bytte en bajsblöja, och började gråta. Bebisen ville bli jagad under bordet, och jag började gråta. Jag kände (känner?) mig som världens sämsta mamma som övergav mitt barn för att gå tillbaka och jobba på heltid. Ett jobb jag inte ens tycker känns roligt. Aldrig har jag varit mindre feminist än kvällen innan jag skulle gå tillbaka till jobbet. ”Varför får pappan ens vara ledig?” frågade jag min stackars man, som antagligen såg fram emot att få vara pappaledig. ”Vad spelar det för roll om jag får mindre pension om 40 år? Vi är ju gifta, du kan försörja mig!”

    Grejen är den att min föräldraledighet inte var en dans på rosor hela tiden. De första tre månaderna var horribla, jag har aldrig varit så orolig eller fått så lite sömn i hela mitt liv. Även om jag efter det har fått mer och mer sömn med tiden har det varit väldigt utmanande att vara hemma själv med ett litet barn, vilket alla som har varit föräldralediga vet. Ändå var det som att mitt liv skulle ta slut när jag skulle gå tillbaka till jobbet. Lite drygt en månad in i arbetslivet tycker jag fortfarande att det är jobbigt att gå hemifrån varje morgon, och jag sörjer de timmar som jag inte får vara hemma. Jag är livrädd att mitt barn ska börja gå när jag är på jobbet. Jag ser ingen poäng med att sitta på ett kontor hela dagarna, och förstår helt plötsligt de kvinnor som väljer att vara hemmafruar (eller hemmamammor, snarare).

    Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle säga det här och mena det, men: det är min dröm nu. Att få vara hemmamamma. Att få lämna och hämta barnen, åka och handla, plocka och städa hemma, tvätta, skjutsa till träningar, laga mat och inte behöva klämma in det här innan och efter ett jobb. Har jag övergett alla mina principer? Har jag blivit en amerikansk sitcom-villaförorts-mamma? Har jag blivit en sådan som helt plötsligt kan leva på någon annan? Ja, tydligen. Trots att mitt barn har en pappa som är närvarande, engagerad och föräldraledig, vilket jag alltid har velat, och trots att det egentligen inte alls är synd om mig. Jag är uppenbarligen inte bättre än så.

  • Long time no see

    Herregud vad länge sedan det var jag skrev något här. 242 dagar, för att vara exakt. Det har hänt massvis med saker sedan dess, och vissa av dem kanske till och med förtjänar egna inlägg. En sommar av föräldraledighet har passerat, jag har gift mig, åkt på bröllopsresa, börjat jobba efter föräldraledigheten (och dessutom på ett nytt jobb) och nu i dagarna har jag hanterat julstök, ettårskalas och nyårsfirande på bara några dagar. Utöver det har det ju såklart hänt oändligt mycket små, roliga, tråkiga, stora, ledsamma, glädjefyllda och ibland helt neutrala saker också. Det är svårt att sammanfatta 242 dagar i livet i bara en liten text.

    Varför jag helt plötsligt gick in här och tryckte på ”Skriv” igen, efter nästan åtta månader, kan jag inte riktigt svara på. Det handlar kanske framförallt om uttråkning på ett nytt jobb och ett behov av att få känna mig kreativ igen. Det kan också handla om att alla mina timmar borta från min bebis behöver ersättas med någonting som känns meningsfullt (och jag kommer nog aldrig vara en sådan person som tycker att sitta på ett kontor och svara på mail åtta timmar om dagen känns meningsfullt). Inte vet jag varför en blogg som ingen förutom jag själv och min mamma läser skulle räknas som meningsfull, men så är det. Jag hoppas att jag kan hålla i skrivandet också, det närmsta jag kommit tidigare är den blogg jag hade under gymnasietiden (d.v.s. mer än tio år sedan), och den skrev jag i tre år.

    Jag tror att jag kommer försöka sänka ambitionsnivån något när det kommer till bloggen och inläggen här. Det blir en för hög tröskel om varenda inlägg ska vara snyggt och genomtänkt och smart och välarbetat. Jag är väl inte Underbara Clara heller? Det är ju för min egen skull jag skriver och publicerar, så om någon som råkar klicka sig in här ser en kvalitetsförsämring mellan maj 2022 och januari 2023 är det helt medvetet.

    På återseende (hoppas jag)!

  • Madeira, I do!

    Nu har vi bokat vår bröllopsresa! Vi hade tänkt åka till New York, eftersom vi har ett presentkort på ett hotell på Manhattan som går ut vid årsskiftet. Presentkortet fick vi när vi var tvungna att ställa in vår planerade resa dit 2020 på grund av pandemin. Då hade vi dock inget barn och det var han som till slut fick oss att ändra oss om bröllopsresedestination. Det kändes helt enkelt inte tillräckligt tryggt att åka till NYC med en nio månader gammal bebis. Tyvärr får ju presentkortspengarna då brinna inne, men människor har förlorat mer i covid-19…

    Vi väljer istället att åka till Madeira, en ö strax norr om Kanarieöarna som tillhör Portugal. Den enda relation jag har haft till Madeira i mitt liv är att den rika släkting som dör och gör Jane självständig i Jane Eyre bor där och jag har aldrig hört någon berätta att de varit där eller ska dit. Vi kanske upptäcker varför när vi kommer dit, hehe. Men det går charterresor dit, det är ett lagom varmt klimat i oktober, vi läste på någon blogg att det är ett bra resmål med en bebis, det gick att hitta ett relativt lyxigt hotell till ett bra pris och naturen ser helt fantastisk ut. Så vi chansar.

    Vi reser genom Apollo, som var det enda bolag som fortfarande hade platser kvar det datumet vi ville åka. Annars föredrar jag Ving, som jag tycker har överlägset bäst service och app. Vi kommer bo i ett stort hotellkomplex i utkanten av Funchal, öns huvudstad.

    Hotellet heter Porto Mare och är fyrstjärnigt. Det finns en mängd faciliteter som jag antar gör resande med bebis lite lättare och i slutändan får det spela stor roll. Det hade ju kanske varit roligt att få åka på en bröllopsresa bara vi två och kunna göra precis vad vi vill, men det känns ju otänkbart att lämna bebisen hemma och vi vill ju ha med honom, så det här blir en bra kompromiss.

    Alla bilder är hämtade från Apollos hemsida.

    Nu håller vi tummarna att det är så fint som det ser ut som på bild och att allt går supersmidigt och superlätt och superbra!

  • Lök, potatis, morötter

    Nu har jag äntligen sått i odlingslådorna i vår lilla ”köksträdgård”! Det är väl egentligen ett par veckor för sent, men jag har helt enkelt inte hunnit. Den här dagen hade jag tur och bebisen kunde sova i vagnen i lite drygt två timmar, vilket gav mig tid att sticka ned händerna i jorden på riktigt.

    I år odlar jag bara morötter, lök och potatis. Jag sätter lite ringblommor runt morötterna också, mest för syns skull. Tidigare har jag odlat andra, mer spännande, grönsaker och rotfrukter, men det äts inte upp. Vi äter inte så spännande mat här hemma, helt enkelt. Så i år, när jag dessutom har en bebis att ta hand om på dagarna, gör jag det så enkelt för mig som möjligt, utan att strunta i odlingen helt.

    Jag började med att fylla på lite ny jord i de tre odlingslådorna. Jag hoppas att katten inte har använt lådorna som kattlåda alltför mycket under vintern, men om så är fallet har vi i alla fall en del ny jord som är… fräsch?

    Sättpotatis och sättlök, så himla smidigt!

    Och så vatten, vatten, bara vanligt vatten. I mängder. Jag kan inte låta bli att bli sådär barnsligt förtjust över regnbågen i vattenstrålen.

    Nu hoppas jag att allt tar sig. Vi hade väldig tur med odlingarna förra året, som var det första i huset, vilket satte ribban högt inför kommande år. Nu ska potatisarna bli fler, lökarna finare och morötterna större!

  • Huset fullt

    I helgen firade vi min fästman, som fyllde 29 år. Egentligen är det ju ett år kvar till det stora firandet (30, herregud!), men efter två år av restriktioner och graviditet och bebisbubbla känns det rätt ensamt i vårt stora hus. Vi båda kände att vi saknade folk. Så vi valde att göra 29-årsfirandet halvstort. Jag väckte min fästman vid 05.30 med frukost och presenter på sängen. Det blir så herrans tidigt eftersom han börjar jobba vid 06.30. Av mig och bebisen fick han en plånbok från Fjällräven och en Tormek T-1 knivslip (ja, han har mycket specifika intressen), och skönsång till Stevie Wonders Happy Birthday såklart.

    Vi bjöd in både familj och några vänner på kvällen, och jag tror att vi blev mellan 15 och 20 personer till slut. Åh, vilken känsla att få fylla hemmet med människor en tycker om igen! Jag har alltid varit ”värdinnan”, den i kompisgänget som har bjudit hem och hållit i festerna, och den delen av mig verkar inte ha ändrats de senaste två åren. Det är en speciell känsla att springa omkring och ställa fram mat och grilla korv och se till att alla har dricka samtidigt som vänner och familj står utspridda i klungor och pratar och skrattar. För mig gör det inte så mycket att jag inte hinner prata så mycket med gästerna själv, jag tycker att det är så roligt att se dem ha trevligt att det räcker. Jag älskar att kunna introducera nya människor för varandra och sedan se dem prata halva kvällen, och att nästan snubbla över barn som springer runt benen på de vuxna, och att plocka i köket när gästerna har gått hem (alltid lite för sent). Det har fattats mig under pandemin.

    Det blev en väldigt lyckad dag. Jag har dubbelkollat med födelsedagsbarnet och han höll med. Vi fick fylla huset med folk igen och vi båda kände oss nog lite lättare mentalt efter firandet. Tänk, vad lite socialt samspel kan göra med en.

    Födelsedagsbrickan på sängen med skinkmackor, kaffe och juice. Dopflaggan och det livsfarliga ljuset var också med såklart!

    En sak jag misslyckades med under dagen var däremot att fota. Jag hade lovat mig själv att ta lite bilder, det är ju så sällan en samlar alla under samma tak sådär, men jag tog inte en enda bild med kameran. Det enda jag hann göra var att fota bebisen i famnen på olika släktingar, och knappt det. Att försöka hålla reda på matlagning, gäster, en bebis och inte minst mig själv tog upp all min tankekraft och kameran låg oanvänd i köket. Så kan det gå.

  • You Had Me at Hello

    He and Olivia probably go for hearty walks in Aran sweaters and his’n’hers chocolate moleskin trousers on Sundays, throwing sticks to their rescue puppy, laughing with their heads thrown back.

    You Had Me at Hello av Mhairi McFarlane

    Jag gick på Mhairi McFarlanes första bok, You Had Me at Hello, direkt efter jag läst hennes, något tråkiga, andra bok Here’s Looking at You. En kan väl säga att jag ville ha revansch. Och det fick jag! En liten revansch i alla fall. You Had Me at Hello imponerade mer på mig än den andra, även om den inte riktigt når upp till nivån på hennes senare böcker.

    Boken handlar om Rachel, som efter tretton år med samma man och under planeringen av deras bröllop inser att han inte är mannen för henne och lämnar deras gemensamma liv. I samband med det träffar hon även sin gamla skitsnygga collegevän Ben, nu gift med en perfekt, blond och petit kvinna, och återupptar kontakten med honom. Hon inleder en stökig singelperiod med hjälp av Ben och sina tre obligatoriska kompisar; den ordnade gifta kvinnan, den stökiga dejtande singeltjejen och den inkvoterade mannen som ”står ut med” alla tjejiga knasigheter som hittas på (varför är det alltid så?). Kapitlen varierar mellan nutid och en återblick till universitetstiden på ett snyggt sätt och i takt med att en kommer längre i boken avslöjas mer och mer om Rachels förflutna.

    Fullproppad med klyschor och skriven i jag-form, vilket jag alltid är skeptisk mot om det inte handlar om självbiografier, men väldigt rolig och dryg på det där brittiska sättet som vi alla känner och älskar. Handlingen är helt och hållet förutsägbar, jag kunde förutse varenda ”plot twist” innan de hände, men det fungerar liksom ändå. Det blir ändå en bra bok i slutet och jag känner mig glad och nöjd när jag stänger igen den. Det innebär en förnyad tro på Mhairi McFarlane och att jag kan fortsätta köpa hennes böcker med en vetskap om att jag med största sannolikhet kommer tycka om dem. Kul!

  • Träning för mammakroppen

    Det är tur att jag har några kompisar som också har fått barn nu i samband med att jag är föräldraledig. Hade jag inte haft det hade jag suttit inne med bebisen, läst böcker och ätit godis. Och även om det låter som en fantastisk tillvaro är det inte speciellt hållbart, varken socialt eller hälsomässigt. En av mina mammakompisar har dragit med mig på en nio veckor lång ”mamma boot camp”. Det är träning anpassad för nyförlösta mammor som leds av en utbildad mammaträningsinstruktör (okej, det heter antagligen inte det egentligen, men det är det hon är). Vi går på det två gånger i veckan och vi är inne på vår tredje vecka.

    Det innebär att den här stackars mammans kropp har värkt i tre veckor nu. Precis när den första veckans träningsvärk har lagt sig är det dags för den andra veckans pass. Innan graviditet och förlossning har det varit lite skönt att ha träningsvärk, för det känns att en har ansträngt sig och ”varit duktig”. När en ska kånka omkring på en sju kilo tung bebis hela dagarna, lyfta och bära och huka sig, är det däremot döden med träningsvärk. Jag får helt enkelt lita på att träningsvärken kommer att minska för varje vecka, annars kommer det här inte att gå. Bebisen blir ju liksom inte lättare och lättare.

    Trots att boot campen inte har någon fokus på vikt, utan endast är ett sätt att få tillbaka styrkan i musklerna efter en graviditet, har träningen lyft frågan om att ”få tillbaka sin kropp” för mig. För mig har min kropp och vikt alltid varit känsligt, som för alla kvinnor i denna värld av kroppshat och vikthets, och jag har fått jobba jättehårt med att få en kroppspositiv (body positive, på engelska) syn gällande mig själv. Graviditeten, och alla medföljande kommentarer om mitt utseende, raserade allt det hårda arbete jag lagt ned och jag började på ruta ett – ett ständigt letande efter fel på mig själv. Jag funderade därför igenom det noggranna innan jag fattade beslutet om att betala för kursen. Betalade jag en massa pengar för att ”få tillbaka” min kropp? Grundades beslutet om att träna på självkritik?

    Och till viss del behövde jag svara ja på den frågan. Ja, jag vill få bort magen som fortfarande sticker ut efter förlossningen. Ja, det vore skönt att kunna använda alla mina kläder. Och ja, det är klart att det stundande bröllopet och provning av bröllopsklänningar påverkar mina val när det kommer till min kropp. Men. Trots mina ja-svar är det någonting jag är medveten om. Och i och med det låter jag det inte ta över. Fokus är att bli stark igen, att få tillbaka användningen av mina magmuskler, att ta oss iväg för att göra någonting och att träffa andra mammalediga i området. Därför kunde jag swisha pengarna och går nu med glada steg ned till parken där träningen äger rum.

    Och det visade sig att nu, efter tre veckors träning, har jag redan en annan inställning till min kropp. Nu spelar varken vikten eller utseendet lika stor roll, utan bara det att jag märker att jag kan träna och röra på mig och få träningsvärk gör mig mer nöjd med mig själv. Jag är inte i mål än, speciellt inte när jag ser min mage i spegeln, men för det har jag tagit till litteraturen och läser just nu The Beauty Myth av Naomi Wolf. Men det är tur att jag har andra mammalediga kompisar som kan dra iväg mig på boot camp, annars hade jag kanske suttit inne med bebisen, läst böcker, ätit godis och hatat min kropp.

    Det är inget fel på utsikten under träningspassen direkt

  • Loppislängtan

    Det var alldeles för länge sedan jag gick på loppis nu. Kombinationen bebis, fästman som inte gillar att gå på loppis och avsaknad av bil på vardagarna har inte hjälpt. Jag tar alltid en loppispaus på vintrarna, men brukar ha kommit iväg på ett par utflykter såhär långt in på våren. Så nu börjar det dra i mig.

    Ibland går jag runt här hemma och tittar på de gamla grejerna och bara känner mig så glad över att vi inte har ett hem som ser ut som en IKEA- eller Mio-katalog. Förutom sofforna och sängen är i princip ingenting nytt i vårt hem. Den allra största delen av våra möbler är ärvda av släktingar, men mycket är även inköpt på loppis. När jag bodde i min pyttelilla lägenhet i Södertälje var nästan hela inredningen köpt vid ett tillfälle på en loppis i Enhörna för typ 800 kronor. Så nu, när vi snart ska börja inreda kontor, gästrum och barnrum, kliar det i fingrarna efter att få fynda.

    Lampor! Den är min favoritsak att köpa begagnat. Det finns så många fina gamla lampor. Vi har en hel hög med lampor som jag har köpt på loppis, Marketplace och Tradera som vi inte ens har satt upp, eftersom det är fel kontakter. Vi började byta kontakter på några, men fick höra att det behöver göras av en behörig elektriker. Det känns liksom konstigt (och dyrt) att ringa en elektriker för att byta stickpropp på några lampor, så det har inte blivit av. Men jag längtar efter att få upp dem!

    Och så plåtburkar förstås. Där finns det också en oerhörd mängd fina exemplar på loppisar, men eftersom alla inredningsintresserade fick dille på plåtburkar för några år sedan är de oftast helt hysteriskt prissatta.

    Allting med ansikten på åker ned i min kundkorg. Vaser, krukor, ljusstakar, you name it!

    Och mitt favoritskåp såklart. Ett av mina två bästa loppisköp!

    Det andra är Fåtöljerna.

    Tänk att hitta en fin växa-säng eller en gullig bokhylla till barnrummet, kanske en snygg sängram eller en teakbyrå till gästrummet och en läderfåtölj eller en bankirlampa till kontoret. Nej, det var alldeles för länge sedan jag gick på loppis.

  • Here’s Looking at You

    This was a weird house. A gilded palace fit for a beautiful golden-haired queen who’d abdicated her throne; an erotically confusing man who danger-showered; and a squeaky mobile Whoopee Cushion of a cat, like one of those Tribble things on Star Trek.

    Here’s Looking at You av Mhairi McFarlane

    Here’s Looking at You är den tredje boken jag läser av Mhairi McFarlane. De andra är två av hennes senare böcker, If I Never Met You och Don’t You Forget About Me. Jag älskade de två böckerna och hade därför höga förväntningar på även den här boken. Förväntningar som inte möttes. Det är mitt eget fel, min pappa har från tidig ålder lärt mig att en ska möta allt med förutsättningslös öppenhet, men här glömde jag det och tänkte att om en författare har skrivit en bra bok är alla böcker hen har skrivit bra. Så är det uppenbarligen inte.

    Missförstå mig rätt, jag hatade inte den här boken. Den gjorde inte mitt liv sämre på något sätt. Men det stora problemet var att den inte gjorde någonting. Den var ett effektivt tidsfördriv när jag inte hade något bättre för mig (vilket kanske är anledningen till varför det tog så lång tid att läsa ut den). Den fick mig att fnittra vid några tillfällen (medan hennes andra böcker har fått mig att skratta rakt ut) och kärlekshistorien var sådär lagom mysig. Men det kittlade inte till, varken i huvudet eller i magen eller någon annanstans.

    Mhairi McFarlane skriver böckernas motsvarighet till brittiska romantiska komedier. I vanliga fall är det helt min kopp te, men den här boken är så fylld av klichéer att den känns nästan amerikansk. Det är en tidigare tjock och mobbad flicka som (självklart) blir smal och snygg vuxen kvinna. Hon träffar en av sina gamla mobbare, som inte känner igen henne, och de blir goda vänner. Ni hör ju. Det är inte speciellt svårt att lista ut hur den här boken slutar. Jag kan inte heller riktigt ta det på allvar när en karaktär automatiskt anses vara ful för att hen är tjock, och sedan magiskt blir snygg när hen går ned i vikt. Det känns så… ofräscht.

    Men jag går vidare, öppnar en ny bok och försöker möta den med förutsättningslös öppenhet istället.

  • Första dagen i trädgården

    Trots att det i efterhand känns som att vi bara åkte runt under påskhelgen fick vi faktiskt till den första dagen med trädgårdsfix också. Det var så oerhört härligt att äntligen få spendera tid på tomten. Leta fram sekatören och arbetshandskarna. Städa undan löv och eldkorg. Sitta i gräset med ansiktet vänt mot solen. Rensa i rabatten. Att vi fick tid att göra det beror till stor del på att bebisen typ för första gången i sitt liv tog en tupplur på två timmar i vagnen. Annars sover han 30 minuter i taget, och det hinner en inte mycket på. Men den här dagen var han mycket snäll mot sin jord-under-naglarna-längtande mamma.

    Måbärshäcken på vår framsida är guld värd. Den blir alltid grön tidigt och håller sig sedan grön fram till hösten. Såhär såg den ut under påskhelgen och nu, efter ytterligare en vecka med sol och relativ värme, är den ännu grönare.

    Jag fick upp två amplar med penséer vid entrén och ställde fram krukor som jag ska fylla med blommor. Jag behöver dock ta en sväng till Zetas för att införskaffa mig blommorna först. Och det får bli när risken för frostnätter är förbi, så att jag kan välja lite roligare blommor.

    Roligast av allt var att jag äntligen fick till vårt solhörn! Det här hörnet var tomt hela förra året, trots att det är den enda plats på tomten som i princip alltid har sol. Möblerna är av konstrotting och jag hittade dem på Marketplace. Kuddarna hade den förra ägaren till stolarna. De hör inte till från början och vi var inte säkra på om vi fick ta dem, men personen ifråga var inte hemma när vi hämtade möblerna och har inte sagt något i efterhand, så vi hoppas att det var okej. Annars har vi stulit en oskyldig persons kuddar.

    Sedan jag fick möblerna på plats i solhörnet har det inte gått en dag utan att jag har suttit där i alla fall några minuter. Så väldigt nöjd!

  • ,

    Påskfirande/påskflängande

    Åh, vad vi flängde runt hela påskhelgen. Det blir lätt så när både jag och min fästman har skilda föräldrar och alla vill träffa bebisen. På långfredagen var vi hos min farmor och farfar tillsammans med min pappa, påskafton firade vi hos min mamma och på påskdagen träffade min fästmans släkt ute på landet. Bebisen var trött på bilåkande och stirrande blickar och falsettröster lagom till påskdagen, så den fick jag fira i en soffa, ammandes en arg bebis, framför Britney-dokumentären, medan alla andra satt i rummet intill och åt. Så kan det gå.

    Under påskafton hade jag med mig kameran.

    Bebisens påskoutfit, som självklart spyddes ned samma sekund som han fick den på sig. Det är typiskt, för annars kräks han aldrig.

    Vi fick påskägg och bebisen fick en liten Duplolåda med en enhörning. Blir perfekt sedan!

    Vi tog en promenad i solen. Här är min mamma med vagnen.

    Vi stannade till vid en sjö. Där hade de redan börjat lägga ihop en hög med kvistar inför majbrasan. Så dumt, med tanke på alla djur som antagligen bygger bo där nu och sedan kommer eldas upp den 30 april.

    Vi stannade också vid en lekplats som kommer vara jätterolig för bebisen om ett par år, och som tydligen var jätterolig för de vuxna nu.

    Den supergulliga efterrätten!

    Nu är påskpyntet borttaget här hemma och vi säger adjö till den här högtiden till nästa år.

  • Påskpyntat

    Jag har aldrig i mitt liv påskpyntat tidigare. I år gjorde jag det. Kanske har det något att göra med att jag har fått barn? Det känns som en sak som barnfamiljer gör. Hade jag haft tid hade jag till och med pysslat! Jag pysslar aldrig! Men eftersom jag den största delen av dagen har en bebis på armen blev det inget pyssel i år, bara köpepynt…

    I köket finns en höna (tupp?) och en skål med målade ägg.

    Fantastiskt fina narcisser.

    En hare och en höna (tupp?).

    I vardagsrummet står gula tulpaner med röda kanter.

    Ett påskhörn i hallen.

    Det är kanske inte så mycket, men det är en start. Nästa år kanske jag till och med hinner göra lite eget påskpyssel? Och få upp ett påskris? Den som lever får se!

  • Virrigt värre

    Herregud vilka dagar det har varit. Jag har av någon outgrundlig anledning bestämt mig för att jag kan få en massa saker gjort samtidigt som jag är föräldraledig med en tre månader gammal bebis. Det är konstigt att jag helt plötsligt har fått för mig det, eftersom jag har varit så duktig på att ta det lugnt och i vår takt och att tänka att jag inte behöver fixa en massa de första tre månaderna. Men det var som att jag glömde att en bebis tar upp all ens vakna tid?

    Mitt tillfälliga, och destruktiva, mindset ledde hursomhelst till ett migränanfall. Det kom tack och lov i helgen, så min fästman var hemma och kunde hjälpa till med bebisen. Men det var inte förrän nu i början av veckan som jag kände att jag behövde ändra på något. Det var när jag stod i duschen på kvällen, efter att ha nattat bebisen och kunnat smita iväg till badrummet för min dagliga ensamstund, och inte kom ihåg vad jag hade gjort den dagen. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte minnas någonting utöver nattningen. Och det gäller fortfarande. Jag vet att vi gjorde flera saker den dagen, men jag kan för mitt liv inte komma på vad.

    Så nu har jag fått bromsa in och växla ned och lägga i backen och sen tog bilkörningsmetaforerna slut. Jag har fått inse att så länge jag är föräldraledig är bebisen mitt jobb och även om det självklart är jättekul att planera bröllop och påskpynta och fixa spexiga överrasknings-powerpoint-presentationer om bröllopsresan (ja, det är en grej) till min fästman kan det inte prioriteras. Jag kan inte ha hundra saker i huvudet samtidigt som jag försöker lista ut vad en skrikande bebis vill och fixa någon lunch till mig själv. Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg något så enkelt.

    Jag hoppas att jag kan sortera upp lite i huvudet nu och att jag slipper fler minnesförluster. Även om vi inte kan göra så mycket, vill jag ju komma ihåg vad vi inte gör.

    Det viktigaste jobbet i livet

Felicia i det gula huset

Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.

Senaste inläggen