Okej, nu har jag skrivit några deppiga blogginlägg på rad om tråkiga seriösa saker. Dags att glömma verkligheten och liva upp stämningen lite! Vad är väl inte lite verklighetsflykt en torsdag såhär? Vi kan väl gå tillbaka lite drygt ett år i tiden till vårt bröllop, och fortsätta där vi lämnade det…
Efter porträttfotograferingen tog jag och Pelle vår lånade bröllopsbil (en svincool Lada Niva som vi fått låna av Pelles chef) och åkte i snabba 60 kilometer i timmen (för tydligen sprängs bilens motor om den går snabbare) till bröllopslokalen. Där stod gästerna och väntade på oss utomhus, för vi var otroligt modiga och planerade en brudskål utomhus i oktober.
Jag tänkte typ att vi skulle komma dit och få våra glas med skumpa, att vi skulle skåla alla tillsammans och att det sedan naturligt skulle bli mingel. Men icke. Alla blev tysta och tittade på oss och verkade förvänta sig att vi skulle säga något. Vi hade inte förberett något alls, så jag släpper ur mig något i stil med ”ja, men stå inte och titta på oss, mingla istället” i ren panik. Kanske inte den trevligaste och naturligaste under press.
Lokalen vi hade hyrt var helt fantastisk! Och vi hade lagt en hel del tid på dukning och pynt dagen innan. Jag är så glad att fotografen tog sig tid att ta lite bilder på hur det såg ut inuti.
Jag kan varmt rekommendera Ladugårdens Pub & Sal i Enhörna.
Vi döpte borden efter platser som varit viktiga för oss tillsammans. Honnörsbordet var döpt till Budva, eftersom det var där vi blev tillsammans.
Min svågers pappa bryggde en speciell bröllopsöl till oss och min syster designade etiketterna, utifrån en bild jag har tagit på Pelle.
Det var så många fina människor som gjorde så många fina saker för oss, och som gjorde det möjligt för oss att få vårt drömbröllop. Min mamma som odlade och fixade alla blommor och sydde servetter, min kompis mamma som odlade pumpor och lånade ut partytält, min svågers pappa som bryggde ölen, min syster och svåger som åkte till Tyskland och köpte dryck, brudföljet som fixade allt allt allt. Det känns omöjligt att visa sin tacksamhet tillräckligt, men tacksamma är vi. Så in i bomben.
Jag såg den där videon. Den där videon som med största sannolikhet har fått tusentals föräldrars hjärtan att brista. Den där videon på en palestinsk mamma som håller om och viskar till och pussar på sitt barn, som ligger inlindad i ett vitt tyg. Och inte lever. Jag började gråta när jag såg videon. Jag börjar gråta bara jag tänker på videon. På den bottenlösa sorg som mamman antagligen känner. På den känsla jag hoppas att jag aldrig aldrig aldrig behöver känna. Jag kan bara tacka alla gudar som finns och inte finns att jag får föda mina barn i Sverige.
Jag kan alldeles för lite om konflikten mellan Israel och Palestina för att kunna ta en sida. Men när ett barn dör var tionde minut är något fel. När hela världen skriker efter vapenvila så att hjälp kan komma fram till civilbefolkningen, och det inte händer, då är något fel. När fler barn har dött i väpnade konflikter de senaste tre veckorna än sammanlagt under de senaste åren, då är något fel. Hur kan en regering, en armé, ett land utsätta en befolkning för ett sådant fruktansvärt övergrepp? Inga barn förtjänar att dö, oavsett vilka som styr i landet de fötts i, tänker jag. Det kanske är så att en terrorist dör i en av bombningarna som utförs, men är det värt flera hundra civila liv? Och spelar det någon roll vem som började, kan ingen bara komma och stoppa det?
När Nils var nyfödd och jag låg hemma i bebisbubbla invaderade Ryssland Ukraina och livet ställdes lite på sin ända. När Märta nu är nyfödd bryter helvetet lös över befolkningen i Gaza och livet ställs på sin ända igen. Det är en sådan ofattbar glädje att få hålla om och viska till och pussa på mina levande barn, täckta av mat eller lera eller ingenting istället för ett vitt skynke. Och det är en sådan ofattbar hjälplöshet att inte kunna göra det med barnen som nu sitter hemma och oroar sig över att deras hus är nästa att rasa, eller barnen som ligger skadade på sjukhus utan el och rent vatten, eller barnen som inte längre andas.
Det är ett helvetes jävla krig. Och det drabbar de oskyldigaste vi har.
Idag har det varit tufft att vara mamma. Jag hatar att skriva så, för jag önskar att det var enkelt och kom helt naturligt, men så är det. Idag har det varit tufft. Jag har dåliga förutsättningar med vad jag misstänker är PMS och allmän sömnbrist, men jag borde ändå kunna hantera situationer bättre än jag har gjort idag.
Vi hade för det första en tid att passa på förmiddagen. Förmiddagstider är aldrig bra för den här familjen, som består av ett gäng riktiga sjusovare. Det innefattar även vår tremånaders bebis, som gärna sover i sängen till halv elva på dagarna. Vi kom för sent, såklart, och sköterskan på BVC var inte vår vanliga och ifrågasatte öppet att jag har båda barnen hemma istället för att sätta storebror på förskola. Som att vi skulle kommit i tid om han gick på förskola. Jag var irriterad och svettig redan när vi kom dit, med andra ord. Att få med sig barnen därifrån blev också en kamp, som inte gjordes lättare av att väntrummet var fullt av dömande mammor med varsitt enskilt tyst barn. Jag hanterade det inte snyggast i världen.
Att Nils sedan sovvägrade på dagen (en ny rolig företeelse som oftast resulterar i en skitarg unge och en skitarg mamma) och höll sig vaken genom att sparka på mamma och lillasyster puttade mig så fort över kanten att jag knappt hann registrera det själv. Jag vet att det inte är rimligt eller kommer resultera i något gott, och jag visste det även då, men jag kunde inte hejda mig. Skrik och gap och ilska och en och annan ivägkastad napp. Ungen bara skrattade. Tur, kanske, att han inte blev rädd. Idiot som jag är försökte jag i två och en halv timma med att få Nils att sova. Jag borde absolut ha hållit mig lugn och gett upp (mycket tidigare än vad jag gjorde, för till slut fick jag ge mig).
Dagen har innehållit fina stunder också, det gör dagarna alltid när man har barn, men den här mörka regniga tisdagen har verkligen övervägande bestått av bråk. Och åh vad det är tråkigt. Och åh vad jag känner mig som världens sämsta mamma. Det känns som att jag aldrig har tålamod, som att jag aldrig orkar, som att jag aldrig kan hantera konflikter rätt. Kanske kommer det bara med jobbet, det här att känna sig otillräcklig och dålig. Jag vet ju att jag inte alltid är arg, att jag i vanliga fall faktiskt har ganska mycket tålamod, men sådana här dagar glömmer jag det och det mörka tar över.
När jag la Nils för kvällen förlät vi varandra. Vi pratade igenom vad som hade hänt under dagen och jag sa att ”mamma ångrar sig och du kanske ångrar dig också?”. Han nickade och somnade på mig. När han hade somnat grät jag en liten skvätt i hans hår. Det är tufft att vara mamma.
När han hade somnat tog Pelle lillasyster och jag kunde få lite egentid. Jag bakade chokladmuffins och sjöng med i musikallåtar och fick känna mig som mig själv igen. Det kanske hjälper mig att hantera situationer bättre imorgon. Kanske.
Nu har det gått över ett år sedan vi gifte oss och mycket har hänt sedan dess. Men det är ändå fint att kunna se tillbaka på bilderna och få känna den där varma mysiga nygiftskänslan igen. Eller i alla fall något slags eko av den.
Efter vigseln och alla kramar och pussar (som ni hittar ett inlägg kring om ni scrollar ned) hade vi porträttfotograferna med vår suveräna fotograf. Vi fotograferades i och runt kyrkan, eftersom vi i vanlig ordning hade dåligt med tid. Men det gjorde ingenting, bilderna blev fantastiska.
Jag har levt i snart 30 år och sedan jag kommer ihåg alltid varit missnöjd med i alla fall någonting på min kropp. Att titta på bilder på mig själv har ofta bara gjort mig ledsen (även om jag i efterhand inte har förstått varför). Det är konstigt att se bilder där jag är motivet som jag tycker är så fina att jag inte hittar något att klaga på. Jag kanske tittar på bilderna med mer förlåtande ögon, eftersom det är bröllopsbilderna, men det känns ändå ovant. Och bra. Jag menar, titta på oss! We pretty!
Den här bilden (ovan) är så rolig. Sara, fotografen, sa ”försök se coola ut, som att ni inte bryr er”. Jag tycker att jag lyckas ganska bra, jag ser kanske inte nygift och lycklig ut, men nog ser jag cool ut. Pelle däremot. Han skulle inte kunna se cool ut om han fick betalt. Han står lite halvlutad mot väggen och bara ”hej hej, cool ja, precis, men man måste ju le lite, otrevligt annars ju, kul kul”.
Vi smet även ut under middagen för porträttfotografering i solnedgången. Med helt magiskt resultat!
När vi var på väg tillbaka över åkern mot festlokalen åkte det förbi flera bilar som tutade och vinkade. Pelle sa, förhoppningsvis utan att tänka, ”undra hur de vet att det är något speciellt”. Som att folk till vardags fotas på åkrar i stora bröllopsklänningar och full kostym. Jadu, jag undrar hur de visste att det var något speciellt.
Sedan jag för en massa år sedan blev påkörd av en bil när jag satt på en moped har jag haft nedsatt funktion i min ena fot. Eller ”du räknas som 3 procent invalid”, som min läkare så fint uttryckte det. Därför har jag svårt att åka skidor. Jag har testat några gånger, och beroende på dagsform klarar jag kanske en eller ett par åk, men i allmänhet är det svårt för min fot att orka. Därför blir jag alltid lite sentimental och nedstämd när jag vistas i fjällen på vintern. När min mamma frågade om vi ville spendera en dag i Romme med henne och mina syskon borde jag därmed ha tvekat något. Men eftersom jag både är gravid och har ett barn som ändå är för litet för att åka skidor kunde jag tacka ja utan minsta tanke på min trasiga fot.
Vi åkte dit i lördags. Vi hade tänkt att åka vid 07.00, eftersom det tar nästan tre timmar med bil hela vägen, men vi förvånade ingen och kom iväg en timme sent. Jag trodde, eller hade hoppats, att Nils skulle sova hela vägen i bilen, eftersom vi åkte så tidigt, men han sov i en timme och krävde sedan underhållning i två. När vi äntligen var framme startade vårt besök med att Nils ramlade med ansiktet först rakt ned på grusvägen och skrapade upp hela näsan. Flyt. Men när skidåkarna väl hade satt sig i liften gick dagen i ett. Jag, Nils och min bror, som inte heller åker skidor, hittade en plats inomhus och sprang sedan efter Nils hela förmiddagen, vi hann precis beställa lunch innan köket stängde och spenderade sedan eftermiddagen ute i solen.
Det var strålande sol och minus två grader. Perfekt väder för både skidåkning och att bara stå i solen och titta på människor. Och även om jag gärna hade åkt skidor i lördags var det inte alls samma avundsjuka längtan som jag brukar få när jag ser människor svischa ned för backarna i snygga svängar med snygga kläder och snygga brunbrända ansikten. Det var helt enkelt rätt bra.
För ett par veckor sedan fick vi äntligen äntligen äntligen våra bröllopsbilder! Tänk att en kan gå från så orolig och frustrerad och irriterad till så lycklig på bara ett par sekunder, va. Vi fick vänta dubbelt så länge som vi trodde att vi skulle få vänta, ändå var det helt klart värt tiden. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att bilderna på oss och vårt bröllop skulle bli så bra. Jag visste att vi hade anlitat den bästa bröllopsfotografen som finns, men inte visste jag att hon kunde göra sådana under med oss (eller ja, framför allt mig kanske, som inte kan bli bra på bild ens under dödshot).
Här kommer alltså fortsättningen på min lilla bröllops-recap, som jag startade i det här inlägget.
Efter den fruktansvärt stressiga sminkningen och hårfixningen körde min svåger mig och min syster/brudtärna till kyrkan, det gick i genomsnitt 150 km/h och jag hann tänka mer än en gång att ”nu dör jag innan vi hinner gifta oss”. När jag äntligen kom fram till kyrkan, typ en halvtimma sen till vår first look och samtidigt som de flesta gästerna (som vi fick be stanna och blunda medan jag gick förbi), mötte fotografen mig vid bilen och ledde mig till Pelle, som hade stått och väntat under ett träd alldeles för länge.
Pelle grät när han såg mig. Om jag ska vara helt ärlig var det det jag hade hoppats på, eftersom jag verkligen ville att han skulle tycka att jag var fin. Han hade ju inte sett klänningen innan och jag var lite orolig att han inte skulle tycka om den. Efter ett tag hade han dock gråtit så mycket att jag blev orolig, och jag var tvungen att dubbelkolla att det faktiskt var glädjetårar och inte någon undertryckt ångest eller ånger eller något annat tråkigt. Tydligen var det bara glädjetårar, så jag kunde vara lugn.
Medan gästerna satte sig tillrätta i kyrkan sprang vi in i ett litet rum och gömde oss. Där fixade jag håret och slöjan en sista gång, pratade oavbrutet på grund av nervositet och höll på att glömma buketten, som toastmadamesen hade i sin bil. Filippa, min syster/brudtärna, fick springa och hämta blommorna och sedan kunde kyrkklockorna ringa och låten dra igång. Vi gick in till ”Country Lanes” av Bee Gees. Jag såg det ju inte utifrån, men från min vinkel blev det ett utomordentligt låtval för den situationen.
Nils började gråta hysteriskt när han såg oss. Såklart. Vi hade varit upptagna med bröllopsfix hela helgen och inte hunnit ge honom den uppmärksamheten han behöver, utan bollat honom mellan olika barnvakter, så självklart (och helt rättvist) skrek han sig igenom hela vigseln.
Alltså, Salems kyrka hörni!
Min mamma fick till slut gå ut med Nils och försöka lugna honom i vagnen. Det funkade inte.
Vi hade bett våra vänner att sjunga två låtar under vigseln, ”Calleth You, Cometh I” av The Ark, som är världens vackraste låt och är skriven om oss (inte på riktigt, men ni fattar), och ”I Want To Hold Your Hand” av The Beatles. Pelle hade dock tagit saken i egna händer och bett vännerna spela ”Forever Young” av Tomas Stenström istället för Beatles-låten. Han spelade den väldigt mycket året vi blev tillsammans, och eftersom det är en kärlekslåt till en ”Felicia” och också på många sätt påminner om vår historia blev det perfekt. Helt perfekt. Pelle är ingen för stora romantiska gester i vanliga fall, så jag blev både överraskad och helt jävla överlycklig. Johan, Pelles bror/marskalk, sjöng och hela kyrkan grät.
Vi gick ut till ”Heroes” av David Bowie (alltså förlåt, men har en vigsel någonsin sett bättre låtval?) och jag snubblade på oerhört illa placerade stenringar (?) i altargången. Tur att Pelle höll i mig.
Vi hade bett toastmadamesen fixa så att gästerna kastade rosenblad på oss när vi kom ut ur kyrkan. Den blev en väldigt rolig grej och blev förvånansvärt bra på bild, men jag hade små röda rosenblad över hela mig efter. Jag kunde inte krama en person utan att den personen plockade något från mitt ansikte eller hår. Kände mig som en (snygg) apa med löss.
Sedan blev det kramkalas!
Nils fick äntligen komma till oss, och släppte inte taget förrän han var tvungen.
Och är det inte helt otroligt vilken tur med vädret vi hade? Mina bästa kompisar har gift sig i augusti respektive september, och båda hade regn på sina bröllop. Vi gifte oss i oktober och vi hade strålande sol. PRECIS det väder vi hade hoppats på. Med löven och himlen och solen och alla höstiga färger blev det en dröm.
Trots att jag rent rationellt vet att alla hjärtans dag är en dag som bygger på kommersialism och onödiga inköp som inte gör någonting för varken miljön eller inflationen kan jag inte låta bli att tycka att det är en så mysig liten minihögtid. Jag och min man har aldrig gjort något storslaget på alla hjärtans dag, och vi köper inte några dyra presenter till varandra, men vi ser det som en möjlighet att äta något extra gott, kolla på en romantisk film (det kanske är mest för min skull) och mysa. I år var inget undantag, trots lågkonjunktur, graviditetsillamående och en ettåring som håller på att få fyra tänder samtidigt.
Efter jobbet, som jag var på pinsamt få timmar en solig alla hjärtans dag, åkte jag och köpte den obligatoriska buketten och chokladasken till min man. På blomaffären var det jag och en massa män i olika åldrar. Köper inte kvinnor blommor till sina partners? Är det någonting jag har missat? Ska inte män uppskatta blommor, eller är det bara en kollektiv vana? Eller var det bara en slump att jag var den enda kvinnan i butiken just då? Oavsett så fick jag med mig buketten, chokladasken och en parkeringsböter (gravidhjärnan ställde p-skivan en timme fel). När jag kom hem hade Pelle och Nils rött på sig, dagen till ära.
Pappalediga Pelle hade också förberett ett litet alla hjärtans dag-pyssel till oss. Vi klippte ut hjärtan, skrev hälsningar på dem och hängde upp dem som en girland ovanför vardagsrumsbordet. Det blev jättefint, tycker jag som är helt opartisk. Och en himla mysig tradition att hålla i även sen när vi har större barn, som kan vara med på det!
Nils fick rita på ett hjärta
Jag var supersugen på indiskt igår (och alla dagar, det och Subway-mackor har blivit mina stora gravidcravings den här graviditeten), så det blev det för oss allihopa. När jag hade nattat en supertrött och gnällig Nils på typ rekordtid tände vi en brasa, tog fram jordgubbar med smält choklad och kollade på The Bodyguard. Det var så mysigt att det förslår! Och jag vet att en inte behöver vänta på alla hjärtans dag för att ha det mysigt tillsammans, och det gör vi inte heller, vi har det ofta oförskämt mysigt. Men jag uppskattar ändå påminnelsen varje år. Och för vissa är det bara en vanlig dag, och det är helt okej det också.
Klockan är 13.31. Jag sitter på mitt kala kontor i en oinspirerande sextiotalsbyggnad i en Stockholmsförort. Utanför fönstret är det grått töväder. Jag har precis beställt en ny diskmaskin för att vår har gått sönder och efter några dagar av handdiskande orkar jag inte med mer ekonomiskt velande. Jag ska gå tidigt idag så att vi hinner hämta den innan butiken stänger. Min kontorsdörr är stängd och jag har hörlurarna i för att vara extra tydlig mot mina kollegor att jag inte orkar prata just nu. Jag lyssnar på en Spotify-lista som heter ”New Music Friday Sweden” och jag känner inte igen ens hälften av artisterna och grupperna som har släppt ny musik. Den nyaste låten jag har på min lista är en Veronica Maggio-låt från förra året. Jag har precis tryckt i mig en sallad, en macka, en dubbel-Snickers och en Cola Zero, men jag slutar inte vara hungrig. Min rygg värker, men jag orkar inte stå upp för jag har obekväma skor på mig och ingen ståmatta.
Idag var den första dagen jag vågade ha en tight tröja på mig sedan jag blev gravid, men nyheten verkar inte ha spridit sig på kontoret än. Ingen har i alla fall sagt grattis än. Min chef sa ”vill du att jag kommer med en förklaring till varför du blir gravid så snart efter att du började, eller vill du stå för det själv”. Jag sa att om någon undrar något kan de komma till mig. Jag sa inte att jag tror att alla här vet hur barn blir till. Jag ångrar nu den tighta tröjan och försöker dölja magen med vad jag råkar ha i händerna. Nu kom en låt av en artist jag känner igen. The Tallest Man On Earth. Gud, jag är gammal.
Klockan är 13.44 och utanför fönstret åker tunnelbanan förbi. Jag önskar att jag var på den och fick åka hem. Eller bort. Eller någonstans. Det är februari och grått och jag är gravid och trött och hungrig och har handdiskat i flera dagar och känner inte igen en enda aktuell artist.
Min bästa vän födde häromdagen sitt första barn och igår fick jag privilegiet att prata med henne i telefon i nästan två timmar. Jag fick höra hennes förlossningsberättelse, och det har fått mig att börja tänka på min egen. Jag har berättat den för så många personer att det börjar kännas som just det – en berättelse. Inte någonting jag faktiskt har varit med om själv. Men det var jag ju, och det är nog bra att ibland påminna sig själv om det och kunna känna lite stolthet. Det finns ingen tvekan om att jag är fruktansvärt stolt över min bästa vän, men jag måste ju också kunna vara lite stolt över mig själv.
Min förlossning satte igång av sig själv, på beräknat födelsedatum. Jag gick hemma med värkar i ungefär 15 timmar innan vi åkte in första gången, då tänkte vi att det inte ”kan ta längre tid, det är bäst att vi åker in”. Vi blev hemskickade direkt efter kontrollen, med sömntabletter och morfin. Efter ytterligare 16 timmar åkte vi in igen, jag hade jätteont och kräktes och tänkte att ”mycket värre än såhär blir det nog inte, det måste vara på gång”. Vi blev hemskickade igen, med sömntabletter och morfin. Jag hade bara öppnat mig ett par centimeter och vattnet hade inte gått. Efter åtta timmar hemma åkte vi tillbaka, för tredje gången, och fick äntligen stanna. Sex centimeter öppen och hejdundrande värkar.
Sedan följer några av de dimmigaste timmarna i mitt liv, och jag har ändå haft några riktigt blöta utekvällar. Jag vet att jag satt i badkaret i två långa omgångar, andades in oerhörda mängder lustgas, fontänspydde ned hela badrummet efter en särskilt horribel värk, inte åt någonting, tvingades i saft med sugrör, lyssnade på Harry Potter-soundtracket, prövade TENS, hatade TENS, gjorde precis allt som Pelle sa och svettades. Efter åtta timmar värkarbete i förlossningsrummet började krystvärkarna, men ett par timmar in i krystandet stannade värkarna av. Efter ett tag upptäcktes det och efter lite väntan sattes oxytocin-dropp in. Någon timma krystande till och ÄNTLIGEN kom Nils ut. De två sjukaste känslorna i mitt liv är 1. att byta position med ett huvud hängandes mellan benen och 2. att känna kroppen, med alla armar och ben, komma ut ur mig. Han kom ut till ”Isn’t she lovely” av Stevie Wonder och det var det finaste jag hade kunnat tänka mig.
Jag krystade ut Nils (som jag inte visste var Nils) på alla fyra, och barnmorskorna ”sköt fram” honom på madrassen under mig. Om jag minuterna tidigare hade känt de sjukaste känslorna i mitt liv kände jag nu de starkaste känslorna i mitt liv. Han låg där, helt jävla perfekt, och jag tog upp honom, för han var min, och gick iväg till sängen. Jag ville inte att någon annan skulle titta på honom. Jag sket fullständigt i att det forsade blod utmed mina ben och att navelsträngen fortfarande kopplade ihop Nils med min livmoder. Jag bara gick iväg. De andra fick anpassa sig. Vem bryr sig. Han var ute.
De följande timmarna bestod av undersökningar, tryckande på magen, överläkare, väntan på operationstid, spinalbedövning, operation och annat oviktigt i jämförelse med Nils. Eftersom jag blev opererad och hade kateter fick vi vara kvar på sjukhuset i tre dagar, men det spelade ingen roll var vi var, vi låg ändå bara och tittade på bebisen. Det var 53 timmar värkarbete totalt, varav fem timmar aktivt krystande. Det var en svår bristning och en operation i operationssal. Men det var värt det. Och inte bara det – jag ser fram emot att få göra det igen. Tänk, vilka känslor ett litet telefonsamtal med en nyförlöst bästis kan framkalla. Och tänk, att jag faktiskt är lite stolt över mig själv ändå.
Jag och min man gifte oss i början av oktober, och vi valde att lägga en ganska stor del av vår bröllopsbudget på en fantastisk fotograf (hon är min stora idol!). Hon blev dock tyvärr sjukskriven under en stor del av hösten, så vi har inte fått våra bilder än, trots att det har gått nästan 17 veckor sedan bröllopet (vanligtvis får en bilderna mellan åtta och tolv veckor efter). Vi (kanske framförallt jag) börjar bli lite rastlös och jag är så oerhört nyfiken på hur bilderna blev. Eftersom vi hade lagt så mycket pengar på en fotograf tänkte vi att vi kunde be gästerna lägga undan mobiltelefonerna under dagen, så vi har inte sett så många bilder alls. För att försöka stilla mitt sinne tittar jag om och om igen på de få bilder vi har fått skickade till oss av familj och vänner.
Fotografen var inte med när vi gjorde iordning oss, men några bilder har jag därifrån ändå. Jag och min man valde att göra iordning oss i separata lägenheter (det fanns två lägenheter i anslutning till lokalen, som vi och brudföljet bodde i under bröllopshelgen) och sedan ses först utanför kyrkan för ”first look”. Min syster och brudtärna var den som sminkade mig och fixade mitt hår, precis som hon alltid gör och har gjort, och mina bästisar och toastmadames var också med på förmiddagen. Min mamma var också där och vaktade Nils, som hatade hela idén med bröllop.
Här åt vi lunch tillsammans. Vi hade beställt sallader i förväg, som min svåger fick åka och hämta. Jag åt typ fem procent av min sallad, eftersom jag var så nervös och stressad. Sminket och håret tog mycket längre tid än vi hade räknat med och vi blev sena med allt.
Toastmadame Alina knäpper vant klänningsknapparna. Hon har knäppt knappar både på min och på den andra toastmadamen Annikas bröllopsklänningar. Jag valde en riktig prinsessklänning till mitt bröllop. Den var hutlöst dyr och motsatsen till vad jag hade tänkt ha på mig. Egentligen skulle jag ha någonting ”enkelt” och ”inte så dyrt”, eftersom det är en klänning en endast använder en gång. Men när jag var iväg och provade klänningar trivdes jag inte i de enkla, tråkiga klänningarna och till slut insåg jag att jag har ett tillfälle i livet att få känna mig som en Disneyprinsessa, och det är på mitt bröllop, så varför inte ta den chansen? Efter lite om och men och finansiell hjälp fick jag tag på min drömmiga klänning. Det enda tråkiga, som jag ju inte hade kunnat förutspå, var att efter att ha svettats och kramats och poserat en hel dag töjde klänningen ut sig. Den blev därför för stor runt midjan och bysten på kvällen, vilket syntes. Det var tråkigt, men jag får hoppas att våra gäster vid den tiden inte längre brydde sig så mycket om hur bröllopsklänningar satt.
Höll på att glömma parfym, men fick på mig det precis innan vi skulle gå.
Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv som jag var här. Vi var sena till ”first look”, vi insåg att vi skulle komma till kyrkan samtidigt som gästerna (trots att vi planerat för att komma långt innan och gömma oss), min syster var inte färdig (eftersom hon hade lagt all sin tid på att fixa mig) och vi hade inte hunnit städa undan någonting (de skulle ha vickningen i samma lägenhet senare på kvällen). Alina slängde på mig mina skor (Dr Martens! Älskar dem!) och vi sprang ut till bilen, som stod med motorn igång. Fixade håret och slöjan själv i kyrkan.
Jag och mina fantastiska toastmadames (som också hade hjälp av en toastmaster, min mans kompis).
Och det är ungefär såhär långt på dagen jag kan titta tillbaka på med hjälp av faktiska bilder. Åh, vad jag längtar efter att få fotografens bilder! De får gärna komma nu nu nu.
(Om du inte förstår referensen i rubriken, kolla på den här YouTube-videon.)
Jag är gravid! Nils ska bli storebror! Vi ska bli tvåbarnsföräldrar till två barn under två år! Om allt får gå som det ska, såklart. En ska inte ropa hej förrän bebisen är född och mår bra. Men herregud, vad har vi gett oss in på? Ibland går jag och längtar efter att livet ska sakta ned lite, så att jag hinner få njuta av saker. Ändå bestämmer vi oss för sådan här galenskap. Plutten, som vi kallar denna lilla bebis, är beräknad i slutet av juli. Det innebär att det blir cirka ett år och sju månader mellan barnen, och att vi kommer ha en midvinterbebis och en högsommarbebis. Inte en enda av dem kommer bli sjungen för i skolan och alla kommer alltid vara bortresta på deras födelsedagar. Bra planering och så vidare.
Vi är otroligt tacksamma och glada över att få vara gravida igen, och att det gick så snabbt som det gjorde. Vi är, precis som så många andra, medvetna om att det inte är självklart att kunna få barn. Jag vill bara skriva det innan jag skriver resten, för jag har ett men. MEN. Att vara gravid med ett litet barn hemma är ingenting jag någonsin kommer göra igen. Jag har varit för trött och illamående för att kunna göra egentligen någonting. Jag har inte kunnat ta bajsblöjor, inte kunnat laga mat, inte kunnat städa i någon större utsträckning, inte orkat leka eller ens ta promenader… Om vi har turen att få ett tredje barn någon gång ska de övriga i familjen vara så pass stora att de klarar sig relativt bra själva. Och vara blöjfria.
Jag är väldigt avundsjuk på alla kvinnor som verkar glida igenom sina graviditeter utan någon som helst obehaglig känsla. Med Nils hade jag både foglossning och halsbränna i 20 veckor. Den här graviditeten verkar inte bli enklare. Jag är inne på min åttonde vecka med illamående, senast idag startade jag morgonen med att kräkas i diskhon, och jag har halsbränna i princip varje kväll. Jag är i vecka 14. Det ska bli spännande och se vad kommande 26 veckor har att erbjuda. Det är tur att jag vet att det är värt det.
Med det sagt ser jag, och vi, väldigt mycket fram emot sommaren och att få träffa vår nya lilla familjemedlem! ❤
Tänk att den här lilla gullungen ska bli storebror!
I helgen kom vi äntligen igång med att fixa sovrummen på vår övervåning! Det var vi planerat att göra sedan vi flyttade in för drygt två år sedan, men fått prioritera annat. Nu när Nils börjar bli lite äldre och framför allt fyllt år, vilket har genererat en stor mängd leksaker, har hans behov av ett eget rum aktualiserats. Vi är helt enkelt lite trötta på att inte kunna gå i vardagsrummet för att vi inte har någonstans att lägga undan hans saker. Tanken är att vi ska göra iordning två sovrum på övervåningen, ett till oss och ett till honom.
När övervåningen byggdes på 70-talet var det två sovrum på övervåningen, men någon ägare har i efterhand byggt igen den ena dörröppningen och tagit upp ett valv (varför alla dessa valv?!) i väggen mellan rummen istället. Det har således blivit som ett rum som leder till ett annat rum. Vi ser inte riktigt poängen i det, så vi återställer det nu till en planlösning som makear sense, så att säga. Vi tar upp dörröppningen igen och bygger igen valvet, så att det blir två separata sovrum. Vi ska sedan även spackla, måla om och sätta upp nya lister (så att det blir enhetligt på hela övervåningen).
I helgen hann vi, eller ja, mest Pelle och min pappa, ta bort valvet och förbereda för att regla upp, och ta upp dörröppningen. En ser redan nu att det kommer bli ungefär tusen gånger bättre än vad det har varit. I veckan ska vi åka och handla material, och med lite tur kommer vi hinna göra en del kommande helg också. När vi väl har börjat med ett projekt blir vi ibland lite väl otåliga, och vill bli klara nu nu NU. Den här gången får vi kanske öva upp vårt tålamod något, med tanke på att vi har ett barn som behöver omvårdnad samtidigt.
Innan vi tog upp dörröppningenMed två dörröppningarProjekt ta-bort-fult-valvRedo att byggas igen! Nils skulle prompt ha sin pappas mössa på sig och gå runt med morfars hammareSkräp i mängder
Det ska bli jättespännande att få fortsätta fixa iordning rummen och framför allt att få flytta upp vårt sovrum till övervåningen, som både är ljusare och varmare än nedervåningen.
Igår ramlade jag över ett Instagramkonto som la upp videor med låtar som fyllde jämnt i år. Det ledde in mig i en mindre ålderskris. Många av låtarna kommer jag ihåg när de kom ut. Jag kommer ihåg att jag önskade mig singlarna i födelsedagspresent och att vi pratade om dem i skolan. Jag trodde aldrig, på riktigt, att jag någon gång i mitt liv skulle kunna säga ”jag kommer ihåg för 20 år sedan”. Men jag gick ju för fasen i MELLANSTADIET för 20 år sedan? Det känns inte som så himla länge sedan. (Att jag är lyckligt lottad som faktiskt kan säga att jag kommer ihåg 20 år, och mer, tillbaka i tiden vet jag, bla bla bla… Låt mig ha min ålderskris!)
Här är några av låtarna som jag inte kan förstå att jag har lyssnat på i 20 år.
Cry Me a River, jag menar, kom igen. 20 år? Tror inte det va.
Den här kanske inte känns så gammal för att jag började lyssna på den mycket senare. Det kändes som VÄRLDENS TRÅKIGASTE LÅT (tillsammans med Not Ready To Make Nice av The Chicks, som nu också är en banger) när jag var nio år och jag kunde inte förstå varför vuxna människor envisades med att spela den. Sedan förstod jag.
Ah. Emo-klassikern som av någon anledning är jättebra. Ingen vet varför. Ingen vill forska i det närmre. Alla har bara kommit överens om att den är jättebra. Och 20 år gammal.
Haha. Hahaha. HAHAHAHAHAHAHAHA. /ålderkrisande TANT
Har Coldplay ens funnits så länge?
Som bonustrack kommer här ett par låtar som jag inte kan tro är tio år gamla.
Vad mycket bra musik som kom ut både 2003 och 2013, inser jag nu. Det bådar gott inför 2023!
Idag är det tydligen årets deppigaste dag, hörde jag på radion. Jag vet inte riktigt hur de vet det, men jag förstår varför. Januari är inte ens nästan över, men har pågått i hundra dagar, och lönen är både slut och långt borta, vädret är långt ifrån mysigt och det är fortfarande mörkt den största delen av dygnet. Imorse, när Nils väckte mig vid 05.30 (irriterande 30 minuter innan klockan skulle ringa), kände jag lite som den där gifen med Michael Scott från The Office US – NOOOOOOOOOOOOOOOO!
Men. För att försöka lätta upp känslan denna januarimåndag tänker jag tillbaka på min möhippa. Helt ärligt var jag inte säker på att jag skulle få en möhippa, jag har inte jättemånga tjejkompisar, utan umgås för det mesta med killar. Det var svårt att inte bli avundsjuk på andra tjejer, som tillhör enorma gäng där alla har pluggat tillsammans och drar iväg den blivande bruden på supermöhippor. Den där möhippan en ser på sociala medier, ni vet, och som skapar orimliga förväntningar på både bruden och hennes vänner.
Men inte behövde jag oroa mig inte. Jag kanske inte fick den största möhippan i antal deltagare, men åh, vilket varmt minne det har blivit. Min fantastiska syster, och brudtärna, hade styrt upp det och tro mig när jag säger att jag blev överraskad. Jag trodde att jag skulle bli provsminkad inför bröllopet. Det blev jag i och för sig också, men mitt under sminkningen hör jag Ruslanas ”Wild Dances” sättas på i vardagsrummet. Det tog säkert en minut innan jag fattade att det inte var min man som ballat ur och gick och tittade. Då stod de där, mitt lilla gäng med kvinnor.
Titta så fina tröjor de hade gjort!
Vi började med några utmaningar i form av måla och skåla (ett fantastiskt koncept) och skulptering av könsorgansmuggar. Efter att ha missat ett par tåg tog vi oss in till Stockholm och körde ett escape room med trollkarlstema (dröm!). Middag på Pelikan och vidare på karaoke. Vi hade ett eget rum för karaoken och jag tror att vi stannade där i fem (5) timmar innan vi tog en taxi hem. Herre min je vad det är roligt att fulsjunga till Celine Dion och inse att en inte kan texten till Zac Brown Band trots att ens mamma har spelat låten cirka en miljon gånger och dansa när de andra sjunger Günther och improvisera karaoke till ”It’s corn”-memen för att den inte finns i låtbiblioteket.
Hela dagen var fantastisk och jag är så glad att jag fick en möhippa, trots att jag inte är en del av ett enormt tjejgäng. Kvalitet före kvantitet, helt enkelt. Det är någonting fint att titta tillbaka på en dag som denna.
I mellandagarna fyllde vår bebis ett år. Ett helt år! Jag kan knappt förstå det. Det var ju alldeles nyss vi låg på BB och inte trodde att vi skulle få ta med oss honom hem (enbart för att det var svårt att förstå, inte för att det fanns några osäkerheter)? Och nu har han levt på jorden i ett år, äter själv, kramas, pussas, blir arg, kastar bollar, river torn, säger ”mamma” och klappar katten. Världens gulligaste och mest bestämda unge.
Nils hade nog inte brytt sig nämnvärt om vi inte hade firat hans födelsedag. Han var totalt ointresserad av födelsedagspresenter och blev mest förvirrad när vi sjöng för honom, även om han älskade tårtan. Men vi (framför allt jag, tror jag) var väldigt måna om att fira hans första födelsedag. Så vi bjöd in familj, släkt och vänner och de som kunde avvara lite tid i mellandagarna kom förbi på fika och tårta.
Jag och min man har lovat oss själva att vi ska göra tårtorna till Nils födelsedagar, dels för att det är mer ekonomiskt, men också för att det blir en rolig grej att göra för honom varje år. Vi tänker att det blir en sak att titta tillbaka på, när han har fyllt år några gånger. När han blir äldre ska han såklart få välja själv vilket tema han vill ha på tårtan, men i år valde vi. Det fick bli en igelkott, eftersom vår son av någon outgrundlig anledning älskar igelkottar. Visst blev den fin (OBS! Grov ironi!)? Jag hittade inspiration på Fixa Själv med Vivi, och min tårta ser inte alls ut som hennes.
Utöver viss stress över tårtan blev det en bra dag. Nils var glad över att träffa alla människor han tycker om och han kämpade emot tröttheten så länge han kunde. Och även om han kanske inte förstod varför det fanns en massa förpackningar med färgglatt papper på då så har han i efterhand lekt många timmar med de fina leksakerna han fick.
Kaoset efter ett ettårskalas, och då var det inte ens speciellt många andra barn där. Familjen somnade väldigt gott på kvällen, inte speciellt långt efter att de sista gästerna hade gått hem. Nästa gång någon fyller år är det min man som fyller 30, det lär inte bli mindre kaos då…
Felicia i det gula huset
Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.
frkn felicia 