frkn felicia

Det är tur att jag har några kompisar som också har fått barn nu i samband med att jag är föräldraledig. Hade jag inte haft det hade jag suttit inne med bebisen, läst böcker och ätit godis. Och även om det låter som en fantastisk tillvaro är det inte speciellt hållbart, varken socialt eller hälsomässigt. En av mina mammakompisar har dragit med mig på en nio veckor lång ”mamma boot camp”. Det är träning anpassad för nyförlösta mammor som leds av en utbildad mammaträningsinstruktör (okej, det heter antagligen inte det egentligen, men det är det hon är). Vi går på det två gånger i veckan och vi är inne på vår tredje vecka.

Det innebär att den här stackars mammans kropp har värkt i tre veckor nu. Precis när den första veckans träningsvärk har lagt sig är det dags för den andra veckans pass. Innan graviditet och förlossning har det varit lite skönt att ha träningsvärk, för det känns att en har ansträngt sig och ”varit duktig”. När en ska kånka omkring på en sju kilo tung bebis hela dagarna, lyfta och bära och huka sig, är det däremot döden med träningsvärk. Jag får helt enkelt lita på att träningsvärken kommer att minska för varje vecka, annars kommer det här inte att gå. Bebisen blir ju liksom inte lättare och lättare.

Trots att boot campen inte har någon fokus på vikt, utan endast är ett sätt att få tillbaka styrkan i musklerna efter en graviditet, har träningen lyft frågan om att ”få tillbaka sin kropp” för mig. För mig har min kropp och vikt alltid varit känsligt, som för alla kvinnor i denna värld av kroppshat och vikthets, och jag har fått jobba jättehårt med att få en kroppspositiv (body positive, på engelska) syn gällande mig själv. Graviditeten, och alla medföljande kommentarer om mitt utseende, raserade allt det hårda arbete jag lagt ned och jag började på ruta ett – ett ständigt letande efter fel på mig själv. Jag funderade därför igenom det noggranna innan jag fattade beslutet om att betala för kursen. Betalade jag en massa pengar för att ”få tillbaka” min kropp? Grundades beslutet om att träna på självkritik?

Och till viss del behövde jag svara ja på den frågan. Ja, jag vill få bort magen som fortfarande sticker ut efter förlossningen. Ja, det vore skönt att kunna använda alla mina kläder. Och ja, det är klart att det stundande bröllopet och provning av bröllopsklänningar påverkar mina val när det kommer till min kropp. Men. Trots mina ja-svar är det någonting jag är medveten om. Och i och med det låter jag det inte ta över. Fokus är att bli stark igen, att få tillbaka användningen av mina magmuskler, att ta oss iväg för att göra någonting och att träffa andra mammalediga i området. Därför kunde jag swisha pengarna och går nu med glada steg ned till parken där träningen äger rum.

Och det visade sig att nu, efter tre veckors träning, har jag redan en annan inställning till min kropp. Nu spelar varken vikten eller utseendet lika stor roll, utan bara det att jag märker att jag kan träna och röra på mig och få träningsvärk gör mig mer nöjd med mig själv. Jag är inte i mål än, speciellt inte när jag ser min mage i spegeln, men för det har jag tagit till litteraturen och läser just nu The Beauty Myth av Naomi Wolf. Men det är tur att jag har andra mammalediga kompisar som kan dra iväg mig på boot camp, annars hade jag kanske suttit inne med bebisen, läst böcker, ätit godis och hatat min kropp.