Häromdagen tog jag tag i att rensa och rengöra mitt favoritskåp i hela världen. Det låter kanske konstigt att ha ett favoritskåp, men så är det. Jag hittade det på Qvartinge, en loppis och antikhandel mellan Nykvarn och Mariefred, förra året. Jag tvingade några starka familjemedlemmar att åka och hämta det, själv kunde jag oturligt nog inte bära det svintunga skåpet eftersom jag var gravid. Så väldigt tajmat. Nu står det i vardagsrummet.
Jag hade först tänkt måla det, men är så glad att jag inte gjorde det.
Jag har länge tänkt ta tag i skåpet, som bara har stått och blivit en avlastningsplats för trasiga kuddar och ljusstakar vi inte använder, men har inte kunnat göra det på grund av graviditet och liten bebis. Men nu så! Jag dammsög lådorna och torkade ur dem med såpavatten. Det kändes genast mycket fräschare.
I skåpet har vi nu framförallt tyger, illa vikta gardiner, dukar och jultyger. Det är väldigt lyxigt att kunna ha ett helt skåp (eller tre, som vi har) att ha tyger i. Det gick inte när vi bodde på 35 kvadratmeter och hade tre standardgarderober att lägga allt vi ägde i.
Jag har haft så svårt att veta vad jag ska ställa i skåpets lilla öppna hylla. Det finns liksom ingenting som behövs där. Just nu ligger det lite musikböcker där, så att en lätt kommer åt dem om en vill spela gitarr eller piano (som finns bredvid).
Ett till måste jag kan stryka från listan. Så oerhört skönt!
Idag har jag gjort någonting som jag har skjutit på i flera månader. Någonting som har känts så tråkigt och nödvändigt och själadödande och som i verkligheten tog typ femton minuter. Jag har tvättat, eller diskat, bebisens ärvda leksaker.
Alla som har fått barn vet ju att andra människor inte är sena med att ge bort sina gamla bebiskläder och -leksaker. Jag har aldrig varit med om en liknande kavalkad av presenter och ”har ni en sådan här, för ni kan få våran annars”. För oss, som är förstagångsföräldrar och därför inte hade någonting hemma, har det varit jättebra. Vi har kunnat spara in hundratals (antagligen tusentals) kronor som annars hade lagts på kläder och leksaker, och har dessutom sparat på miljön.
Det svåra med att få, eller få köpa, sakerna från andra är att en inte kan kontrollera vad det är i leksakerna eller vad de är gjorda av. Jag har ingen aning om plasten i de leksaker som min bebis kommer tugga på är farlig eller inte, om de släpper en massa mikroplaster som kommer ge honom problem att skaffa barn senare i livet eller om han överhuvudtaget borde få leka med dem. Det verkar finnas så många olika råd till föräldrar, och ofta råd som i praktiken säger emot varandra, att det är svårt att veta vad en ska lita på. En får nästan bestämma sig för vad en ska tro på, eftersom forskningen verkar kunna komma fram till det mesta (beroende på vem som finansierar forskningen kanske).
Jag har själv inte köpt några leksaker i plast, vilket främst beror på att jag inte har köpt några leksaker alls än. Jag gillar också både estetiken och hållbarheten med trä, även om det kanske inte är riktigt lika skönt för barn att bita i. Men plast verkar vara oundvikligt i leksaker. Och kanske är det faktum att det fortfarande görs leksaker i plast ett tecken på att det inte är alltför farligt? Men hur är det då med ärvda leksaker, speciellt de leksaker jag själv lekte med när jag var barn? Hur bra är 28 år gammal plast egentligen?
Jag kan helt enkelt inte riktigt bestämma mig för hur vi ska göra med plastleksaker och har inte orken att sätta mig in i ämnet, just nu i alla fall. Ska jag gå på de alarmistiska rubrikerna eller ska jag lita på att leksaksföretagen vet vad de håller på med? Jag väntar med att ge ett definitivt svar på den frågan, diskar klart de ärvda leksakerna och börjar oroa mig för nästa sak.
Utanför fönstret började det precis snöa och hagla och katten kom inrusande genom kattluckan för att rädda sig själv. Vädret skriker inte direkt ”VÅR!”. Det är flera minusgrader på nätterna och krokusarna i gräsmattan dör kölddöden. Men hoppet lever kvar, för nu är det april och då har vintern inget annat val än att till slut ge med sig.
För att försöka hålla i vårkänslorna trots att snöflingorna yr utanför fönstren och haglet slår mot fasaden lyssnar jag på mina go-to-vårlåtar. Det är musik som, av egentligen oförklarliga skäl, har blivit obligatorisk lyssning för mig under våren. Det är precis samma sak som att jag inför varje sommar kollar på Sunes sommar. Inför varje vår behöver jag lyssna på dessa låtar, för att liksom hamna i rätt mood.
Torgny av Zacke. Den här lyssnade jag alltid på när jag var på väg till Friskis & Svettis en vår för nästan tio år sedan. Det var när jag pluggade på universitetet och kunde träna på dagarna. Solen sken (för det mesta) och gruset knastrade under skorna och jag lyssnade på Torgny i mina Marshallhörlurar som jag fått i julklapp. Ah, det var enklare tider.
Psalm för skolgårdar av Oskar Linnros. Den här låten förknippar jag, och säkert många andra, med terrordådet på Drottninggatan, eftersom den släpptes strax efter. Jag var i närheten när det skedde och fick se syner jag helst av allt vill, men aldrig kommer att, glömma. Det är kanske inte ett lika härligt minne som en avslappnad vårpromenad till gymmet, men oavsett är det obligatorisk lyssning varje vår sedan dess. Vissa saker behöver en minnas.
Trubbel med Håkan Hellström. Den här har jag inte på samma sätt en specifik händelse kopplad till, men det är trots allt en låt jag lyssnar på mycket på under vårarna. Det är faktiskt så med Håkan Hellström överlag, hans musik är väldigt kompatibel med våren och sommaren, men spelas i princip aldrig här hemma under vinterhalvåret.
Minnet av ett hav av Laleh är årets bidrag till den obligatoriska vårlyssningen. Den är fantastiskt vacker och med tanke på hur mycket den har spelats hittills i år gissar jag att jag kommer ha svårt att göra annat än att koppla ihop den med den första tiden med bebisen. Och det om något är väl värt att minnas.
Vi tog inte reda på bebisens kön under min graviditet. Vi tänkte att det skulle bli roligt med en extra överraskning under förlossningen och eftersom det inte spelade någon roll för oss om det blev en flicka eller en pojke kändes det inte nödvändigt. Vi ville dessutom undvika hela den här flicka-lika-med-rosa-pojke-lika-med-blå-grejen. När bebisen kom ut var det kanske inte det första jag tittade efter, jag kollade först på hans ansikte och att alla armar och ben hade hängt med, men det var i alla fall det tredje eller fjärde. Jag såg alltså ganska snabbt att det var en liten pojke vi hade att göra med och direkt, där på förlossningssalens golv, gick en liten il av rädsla igenom mig. Den lilla ilen var såklart blandad med mycket större känslor av tacksamhet, kärlek, utmattning och smärta, men den fanns där.
Ska jag uppfostra en pojke?
Jag är av den uppfattningen att det inte ska vara någon skillnad på uppfostran av pojkar och flickor. Jag tycker att alla barn ska få leka med det de tycker är roligt, oavsett om det handlar om Barbies, bilar, Lego, dockor eller pinnar i skogen. Alla barn ska få klä ut sig till poliser, prinsessor och Spiderman. Det spelar ingen roll om de vill dansa balett, spela hockey, lära sig piano eller måla akvarell, så länge de tycker att det är kul. Att hålla på och kalla saker, färger eller hobbys för ”manliga” och ”kvinnliga” känns helt enkelt inte så fräscht.
Men det finns vissa saker som vi som föräldrar inte kan styra. Vissa saker som är specifika för pojkar. Och det är de sakerna som gör mig rädd. Jag är rädd att mitt barn, som kanske väljer att komma till förskolan utklädd till prinsessa, blir retad av andra barn, eller vuxna för den delen. Jag är rädd att andra vuxna säger åt mitt barn att skärpa sig och inte gråta när han har gjort sig illa eller blivit ledsen. Jag är rädd att hans kompisar visar porr på sina mobiltelefoner i skolan. Jag är rädd för att ”bög” och ”du kastar som en tjej” fortfarande används som förolämpningar. Jag är rädd att vi inte har kommit längre, för ibland har vi inte kommit längre.
Hur gör jag som förälder för att skydda mitt barn från det? Eller handlar det inte om att skydda, utan snarare om att rusta för att hantera det? Men hur ska en två-, tre- eller ens tio-åring kunna hantera en machokultur som har dominerat i flera hundra år? Och hur ska vi, samtidigt som vi försöker hantera andra människors eventuella skeva uppfattningar om kön, lära vårt barn ödmjukhet, ömhet, sårbarhet, integritet, självständighet och styrka?
Hur ska jag uppfostra en pojke?
Det är väl ingen statshemlighet att föräldrar kämpar med uppfostran. Oavsett vilket kön ett barn har finns det alltid en eller ett par föräldrar bakom som sliter sitt hår, antar jag. Av någon anledning känns det dock lättare för mig att uppfostra en flicka till en stark individ i en värld som vill trycka ned henne, än att uppfostra en pojke till en mjuk individ i en värld som vill höja upp honom. Den där ilen av rädsla som gick igenom mig när jag såg att vi hade fått en pojke finns kvar än idag. Den är blandad med mycket starkare känslor av tacksamhet, kärlek och glädje, men den finns där.
Medan vi funderar på hur vi ska lösa föräldraskapets gåta kan vi lyssna på Astrid:
Nu har vi gått över till sommartid (herregud vad trött jag var igår när jag hade fått en timma mindre sömn) och kvällarna blir ljusare och ljusare. Längtan efter sommaren och allt härligt som kommer med den växer sig allt starkare. Ser speciellt fram emot den här sommaren, den första på två år utan restriktioner och dessutom med en bebis! Åh vad jag hoppas att vi får några fina veckor (månader, i bästa fall) med sol och värme.
Fram tills dess får jag kolla på bilder från fina sommarstunder som varit.
Sommardagar i norr.
Lata stunder i hängmattan.
Solnedgångar.
Sommarmorgnar.
Bara fötter i Birkenstock.
Kubb, flotte, grill och bad med vänner.
Vacker natur.
Vackra städer.
Åh vad jag längtar!
(Alla bilder är fotade med min analoga Nikon 35Ti.)
En av de mysigaste sakerna jag vet är att få ersätta de mörka, mustiga vinterdetaljerna i vårat hem med ljusa, våriga detaljer när det börjar ljusna ute. Jag tycker i och för sig att det är precis lika mysigt att ta fram de mörka, mustiga detaljerna när hösten anländer… Jag kanske bara tycker om förändring? Men i alla fall. Det är oavsett vad väldigt härligt att få hemmet att kännas aningen ljusare och fräschare. Vårat hem är ganska mörkt i sig, vi har till exempel inga fönster i söderläge, vilket gör att ljuset som kommer in i huset är relativt begränsat. Vi har också målat med ganska mörka färger på väggarna och har mycket trämöbler. Huset gör sig väldigt bra under vinterhalvåret, men att få en somrig känsla är i princip omöjligt, och en får jobba med detaljerna istället.
I sovrummet brukar det räcka att byta till krispiga vita lakan och städa. Nu när vi har en liten bebis hemma är det i princip omöjligt att hålla sovrummet städat och det ligger högar med ren tvätt som väntar på att sorteras, urvuxna bebiskläder och barnböcker överallt. Jag tänker faktiskt inte ens försöka hålla fint här inne just nu, det får vara kaos så länge det behöver vara det, känner jag. Men det känns ändå fräscht med vita lakan.
Vardagsrummet är svårare. Det är ett mörkt rum, som bara har sol tidigt på morgonen, så för att få det här rummet att kännas ljust och fräscht skulle en i princip behöva måla om och byta ut alla möbler. Jag gör istället så att jag byter till pastelliga textilier, linneduk på matbordet och mina somrigaste ljusstakar.
Bebisens korg, som han har ärvt från sin farmor och som också står i vardagsrummet, har fått en sommarbäddning. Den virkade katten har min mamma gjort.
I köket, som faktiskt är husets ljusaste rum, jobbar vi också med somriga textilier.
När det här är fixat, och vårstädningen är gjord (åh vad jag längtar tills vi har tid med det, trodde jag aldrig att jag skulle tänka), skiftar fokuset ut och insidan av huset glöms bort fram till september. Det är väl lite ironiskt ändå, att det mysiga vårfixet aldrig riktigt får avnjutas.
Igår när jag satt på altanen ute i solen och bebisen sov i vagnen bredvid skissade jag på trädgården och vad jag vill att vi gör med den i år. Självklart har jag hur många önskemål som helst och vi kommer säkert inte hinna genomföra allt, men det är bra för mig att i alla fall ha en idé om hur jag vill att det ska se ut. Det här är bara andra året med en trädgård för oss, så allt är lite nytt och det är bra att få ned det på papper. Sedan har vi ju det där lilla problemet att jag inte kan rita för att rädda mitt liv, men det får helt enkelt se ut som att ett barn har gjort det. Ett barn som inte kan rita ett rakt streck och som saknar all form av uppfattning av proportioner, vill säga.
Det här är framsidan av huset. Eller snarare, min tolkning av framsidan av huset. Tänk de som faktiskt får ned på papper det de ser framför sig, va? Aja. Det är det gröna som jag skulle vilja fixa i år, resten är redan på plats. Jag skulle alltså vilja förbättra perennrabatten med fler växter, samt få in ett par vintergröna växter på varsin sida gången vid entrén. Jag vill också ställa ut några krukor med växter på altanen, så att det känns lite mer inbjudande. Just nu är det bara en stor tom altan. I uterummet vill jag få upp en hängstol, som just nu bara ligger på vår vind, och göra det lite mysigare. I hörnet vid grinden, som har sol nästan hela dagen, kommer vi få upp fåtöljer och ett litet bord. De ska vi hämta redan på lördag (som jag älskar Marketplace!).
På sidan av huset, som just nu endast är en altan och vedförråd och som har norrläge och därmed aldrig sol, vill jag få upp ett planteringsbord och byta ut den gamla och skruttiga klädvindan som står där. Hade jag fått bestämma själv hade jag tagit bort den helt, men tidigare ägare har liksom byggt altanen runt den, så det är omöjligt utan att riva halva altanen.
På baksidan vill jag utöka stengången fram till förrådet, gräva en ny rabatt utmed altanen och bygga en pergola på halva altanen. Jag vill också fylla upp med grus runt odlingslådorna (där det nu bara är markduk och stenmjöl) och pynta det plank som vi delar med ena grannen med lite ljus och krukor för bär och örter.
Vi har ju, som ni ser (eller kanske inte, haha), extremt mycket altan på vår lilla tomt. När vi flyttade in var det i princip bara altan och gräsmatta. Det är därför väldigt svårt att få det mysigt, och den där engelska cottage-känslan som jag vill åt. Men vi tar det, ett steg i taget.
Nu har den andra svängens bokrea-inköp kommit! Den här gången från Science Fiction-bokhandeln. Ända sedan jag upptäckte SF-bokhandeln för en sisådär 12–13 år sedan har jag älskat att åka in till Gamla stan och botanisera bland alla nördiga prylar och fantasyböcker. Nu har jag inte varit där på ett par år, i och med covid-19, graviditet och bebis, men senast jag var där stannade jag säkert en timme. Däremot är deras hemsida under all kritik! Det är omöjligt att hitta något vettigt där alls, och hur kommer det sig att allt inte går att beställa online? Vad är det här? 1995?
Jag gav mig i alla fall på att klicka mig in i helvetets gap under bokrean, vilket innebar ett par timmars scrollande och svärande. Att beställa hem böcker brukar gå snabbt för mig, ibland lite väl snabbt, men här fick jag först gå igenom 21 sidor av manga-merch innan jag kom till någon bok överhuvudtaget. Efter att ha mött den sista bossen, i form utav själva kundkorgen och utcheckningen, hade jag, med blod, svett och tårar, beställt hem följande:
Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert. Första delen i en dystopisk trilogi som utspelar sig i Norrbotten. Den kom ut 2020 och ska bli riktigt spännande att läsa. Jag fyndade också En världsomsegling under havet av Jules Verne. Det är en riktig äventyrsklassiker från 1870.
Jag fick också hem Knäckarbanketten av Sara Bergmark Elfgren och Emil Maxén. Den var Sveriges radios julkalender 2020 eller 2021, och jag och min fästman satt och lyssnade på den på helgmorgnarna. Det ska bli riktigt mysigt att få läsa den för vårt barn om några år. Jag beställde även hem Escape Routes av Naomi Ishiguro, men fick ett mail om att den var slutsåld. Det är typiskt en sådan där sak som hade kunnat stå på hemsidan.
Det var det för mig och årets bokrea. Nu väntar ännu ett år fyllt av bokköp för fullpris för att jag inte har tålamod att vänta på nästa års bokrea.
Ett Paganinikontrakt kan man inte bryta med sin egen död.
Paganinikontraktet av Lars Kepler
Paganinikontraktet är den andra boken i serien om Joona Linna, en ovanligt begåvad polis i Sveriges tröga poliskår. Det är Lars Kepler, ett alias för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril, som har skrivit boken, som är uppföljaren till den helt lysande thrillern Hypnotisören. Jag har förstått att serien om Joona Linna har varit populära länge, Hypnotisören har ju till och med filmatiserats, men jag har aldrig varit någon stor deckarfantast och därför har de gått mig lite obemärkt förbi. Det var min fästman som hade lyssnat på Hypnotisören och tipsade mig att läsa den förra sommaren. När jag inte hade släppt boken på ett par dagar beställde jag hem resten av serien också.
Och nu har jag alltså tagit mig igenom Paganinikontraktet också. Jag säger ”tagit mig igenom” eftersom den är hutlösa 565 sidor lång. Jag har inga problem med det, eftersom jag älskar tjocka böcker, men jag kan tänka mig att det känns onödigt för den som inte gör det. Rent spontant känns det som att jag inte borde läst den här under en föräldraledighet, när det finns en bebis som kräver min uppmärksamhet hela tiden. Den här boken hade jag velat sträckläsa, precis som jag gjorde med föregångaren.
Boken börjar med två separata dödsfall, ett är fredsaktivisten Penelopes syster och ett är generaldirektören för ISP. Det ena, på systern, identifieras ganska snabbt som ett mord och det andra verkar vara ett självmord. Polisen Joona Linna tvingar sig, i vanlig ordning verkar det som, in i utredningen av de båda dödsfallen och upptäcker en koppling mellan dem. Därefter följer en relativt invecklad historia full av karaktärer och roller att hålla koll på. Det går i hög hastighet genom hela boken och jag hade högre-än-normal puls när jag väl fick tid att sätta mig och läsa. Det är en oerhört spännande bok och Lars Kepler får mig att genuint bry mig om karaktärerna.
Jag är duktig på att bortse från delar jag inte tycker om med en bok, och ger i princip alla böcker höga betyg på Goodreads. Det blir ju dock inte så intressant att läsa en massa positiva recensioner som blundar för böckers eventuella svagheter. I Paganinikontraktet finns tre saker jag stör mig på:
Joona Linna har alltid rätt. Jag fattar den här berättarstilen och den återfinns alltid i deckare; Poirot, Sherlock Holmes, DCI Barnaby i Midsomer Murders för att nämna några… Men det blir lite tröttsamt att följa en karaktär som under 565 sidor inte har fel en enda gång.
Våldet är överdrivet grafiskt. Här förstår jag också att de vill göra en poäng. Bara genom att våldsutövarens handlingar skildras så bestialiskt som möjligt kan vi förstå hur ond den här människan verkligen är. Men alltså. Det kanske räcker med en eller två sådana beskrivningar?
Och så till sist (SPOILERVARNING) så känns det lite långsökt att en enda liten svensk polis, om än en polis som alltid har rätt, skulle ta sig an en internationellt känd vapensmugglare och lyckas. Den här personen har alltså knäppt poliser som flugor genom hela boken med hjälp av yrkesmördare och har själv begått fruktansvärda våldsdåd, men kan ändå övermannas på sin båt, där han i princip helt verkar sakna livvakter? Nja.
De tre störningsmomenten är dock inte så pass stora att det förstör min upplevelse av boken och jag kunde med glädje sätta fyra av fem stjärnor på Goodreads. Boken är helt enkelt för spännande. Nu ska den här självutnämnda deckarskeptikern ta sig an resten av Joona Linna-serien!
Klockan är 23.40 och jag sitter och försöker söva en övertrött bebis genom amning. Jag har försökt ett tag och han har somnat flera gånger för att sedan väcka sig själv genom att skrika. Det är väldigt frustrerande. Bredvid mig ligger min fästman och andas djupt, snart lär det övergå i snarkningar. Jag känner igen rytmen. Katten, som brukar sova med oss i sängen, tröttnade på bebisens envisa skrik och flydde upp till övervåningen. Det är släckt i rummet och jag har varken linser i eller glasögon på, så min mörkerrädsla tar stundtals över och jag tycker mig se svarta skepnader i hörnen.
Vi har haft några lugna dagar här hemma. Bebisen har haft feber och lyckas inte riktigt skaka av den förkylning han har haft i princip sedan han föddes, så hönsmamman i mig har satt oss i karantän. Vi ställde in allt vi skulle göra i helgen och fokuserade på vila istället. Det har varit skönt, inte att konstant oroa sig för sitt barn, men att ha en anledning att inte flänga runt så mycket. Jag hann till och med vara ute lite på min egen tomt, hör och häpna! Det har inte hänt sedan september förra året. Jag fick sitta ett tag och se bina surra runt årets första krokusar, det kändes fint.
Sedan några år tillbaka fotar jag först och främst analogt. Jag experimenterade först med några gamla analoga kameror som jag hittade relativt billigt på Tradera, men insåg ganska snabbt att jag är värdelös på manuell fokusering. Jag glömde helt enkelt att jag var tvungen att justera fokuset och alla bilder blev suddiga. Min fästman gjorde lite research och hittade en bra kamera med autofokus, en så kallad ”point-and-shoot” från 90-talet, och jag hittade den ganska fort på Tradera. Det blev en Nikon 35Ti, jag har fotat med den i cirka tre och ett halvt år och jag älskar den.
Jag fick i dagarna hem de senaste framkallade bilderna. Jag skickade in tre rullar som innehöll bilder från förra våren och fram till nu. Här är några av mina favoriter:
Lite bilder från en weekend i Göteborg med min mamma och syster.
Nu har de första böckerna jag beställde på bokrean kommit. Jag beställde dem från Bokus och det blev bara två därifrån. Resten av böckerna jag ville ha har jag redan köpt. För fullpris. Tidigare i år. En är inte alltid smart.
Sveriges Medeltid av Dick Harrison och Städa Hållbart Med Ekotipset av Ellinor Sirén blev det. Ekotipset är för övrigt ett Instagram-konto jag verkligen kan tipsa om! Just nu ligger några av våra tröjor här hemma i ett ättiksbad efter ett tips därifrån och min fästman har redan blandat ihop Ekotipsets mirakelmedel.
Jag fick också hem den här fantastiska boxen. Ni som är insatta har redan sett vad det är…
Harry Potter-böckerna! I en Ravenclaw-box! SER NI HUR FIN DEN ÄR? Det var länge sedan jag var så exalterad över ett inköp. Det fanns boxar i alla hus-färger, men jag är en Ravenclaw och då fick det bli en Ravenclaw-box.
Ravenclaw-emblemet på sidan av boxen.
Hutlöst fina böcker! Jag har länge tänkt köpa en ny upplaga av Harry Potter-serien på engelska. Mina gamla böcker är väldigt slitna och i olika upplagor, vilket stör mitt ordningssinne. Böckerna är dessutom fyllda av chokladfläckar och trean har ett produktionsfel som gör att den inte går att öppna helt. Det var dags att byta ut dem, helt enkelt.
Den här boxen var däremot varken på rea eller speciellt billig, vilket gjorde att fakturan för mitt första bokrea-inköp blev på över 1600kr. Hehe. Men det är det värt! Vi får se hur länge jag kan hålla mig från att läsa dem… Igen.
Nu är det här! Eller ja, nu börjar det i alla fall närma sig. Ljuset i slutet av tunneln. Eller våren, som en säger i folkmun. Det är ljust när jag vaknar och en bra bit in på eftermiddagen. Solen når nu nästan in i hela huset under dagen, och termometern visar plusgrader över fem varje dag. Hoppet återvänder, med andra ord. Nu lever vi ju i Sverige, så det kommer ju komma ett eller ett par bakslag med snöstorm och kyla, men nu vet en att det inte kan vara så länge. För våren är på ingång!
När jag var ute och gick häromdagen fick jag uppleva de första riktiga vårtecknen. Som tur var hade jag med mig kameran och kunde fånga några av dem.
Det första och viktigaste vårtecknet är gruset. Gruset som knastrar under gympadojorna, som en har på sig för första gången det året. I år knastrade även gruset under barnvagnen, vilket får mig att känna mig oerhört lyckligt lottad. Jag har längtat så länge efter att få ta långpromenader med mitt barn i en barnvagn och nu får jag äntligen göra det.
Jag fick även se säsongens första fjäril. De säger ju att färgen på den första fjärilen avgör hur resten av ens år kommer vara. En mörk fjäril betyder ett mörkt år. Jag väljer därmed att blunda för just den lilla biten av skrock.
KNOPPAR!
På sina ställen ligger snön kvar och sakta töar bort. Det är en speciell känsla att gå och svettas i solen medan snön ligger i skuggan. Det är en hoppfull känsla.
Det här var ett utkast jag började på när bebisen fortfarande var helt nykläckt och jag fick vara glad om jag fick ihop fyra eller fem timmars sömn per dygn. Nu sover bebisen bättre och jag behöver ofta bara amma honom en gång per natt, vilket jag för det första är väldigt glad över och för det andra ger det mig lite perspektiv på hela situationen.
Som rubriken hintar om är det alltså först nu i mitt 28-åriga liv som jag inser hur viktigt sömn är. Det låter kanske konstigt, men jag har aldrig haft problem med sömnen och jag har alltid fungerat bäst med relativt få timmars sömn (vilket innan barn betydde sex-sju timmar). Jag trodde med andra ord att jag skulle klara bebisbubblans sömnbrist, kanske inte galant, men i alla fall med någon form av värdighet. Men, som så ofta förut hade jag fel. Jag klarade det varken galant eller med någon form av värdighet. Jag har inte ens hämtat mig än, trots att vi har haft några veckor med relativt bra sömn nu och att bebisen häromnatten sov nästan åtta (!) timmar i sträck (jag ska erkänna att jag då vaknade upp då och då av ren vana, till slut blev orolig och väckte bebisen så att han fick mat i sig).
De första nätterna, både på BB och hemma, sov jag i princip ingenting. Eftersom bebisen inte fick i sig tillräckligt med mat satt jag och ammade konstant. Det i kombination med en nyopererad kropp och den stora blodförlusten i samband med förlossningen var inget framgångsrecept för sömnen direkt. När bebisen äntligen kunde börja bli lite mätt i och med att vi började tilläggsmata med ersättning sov han några timmar i sträck, men vaknade ändå ungefär varannan eller var tredje timma för att amma. På nätterna var (och är) jag dessutom väldigt nojig, och jag vaknade mellan matningarna för att dubbelkolla att han fortfarande andades (det gjorde han).
Bebisens fina mobil, en gåva från hans moster, som jag har tittat på i oändliga timmar
Ni hör ju. Det var en rätt vaken tid och det märktes på mig. Jag har aldrig varit så arg i hela mitt liv, och då är jag inte en speciellt strålande personlighet i vanliga fall. Jag tog, såklart, ut min ilska på min fästman, som hanterade det mer eller mindre bra, lite beroende på hans egen trötthetsnivå. Vi har aldrig bråkat mer om mindre saker. Inte speciellt kul. Jag blev arg på kompisar och familj som hörde av sig, för HUR kunde de inte fatta att jag inte ORKADE svara på sms? Inte speciellt rimligt. En natt, när bebisen bara skrek och skrek, slog jag handen så hårt i väggen att jag hade ont i flera dagar. Inte speciellt smart. Jag grät i duschen för att min fästman hade sagt något som jag inte ens kom ihåg dagen efter. Inte speciellt stabilt.
Idag kan jag fnissa åt några av känslorna och sakerna jag gjorde under perioden med sömnbrist, men då var livet inte speciellt kul. Det känns nu i efterhand som att sömnbristen, eller hur jag reagerade på den, förstörde mycket av den allra första tiden med bebis. Tröttheten låg liksom som ett tungt mörkt täcke över allt som hände. Det fina finns någonstans där bakom, men det enda jag kommer ihåg är hur trött jag var. Jag såg alla framsteg och all utveckling, men jag ville egentligen bara sova. Det kanske är helt normalt, jag hoppas det, men jag har aldrig fått barn tidigare, så jag vet inte hur den första tiden ska (kan) vara.
Sömnbristen var någonting som jag inte hade kunnat förbereda mig på. Det spelar ingen roll att det var hur många som helst som varnade mig för tröttheten, jag förstod ändå inte, för jag hade aldrig upplevt det tidigare. Jag har nog fortfarande inte lärt mig hantera det, skulle jag tro. Jag gjorde, och gör, bara allt jag kan för att det inte ska påverka bebisen. Jag får kanske återkomma om några år, när jag får sova hela nätter igen, och komma med tips då.
Min bror är just nu hemma på sportlov och praktik (han bor vanligtvis i Sveg, där han läser till smed) och vi hade kommit överens om att spendera en hel dag tillsammans vi syskon (jag, min bror och min syster, med respektive och barn). Vi brukar vara dåliga på det, och ses annars bara när våra föräldrar bjuder på middag, men den här gången höll vi faktiskt vårt löfte. Vi funderade på flera ställen när vi skulle bestämma vad vi skulle göra, bland annat Skansen och Torekällberget, men kom till slut överens om Trosa, då vi tänkte att det skulle vara allra enklast med tanke på bebisen. Ack, så fel vi hade.
Häromveckan åkte jag och min fästman, tillsammans med bebisen, till Stockholm för att ”strosa runt, kanske sätta oss på ett café och amma”. Ha en härlig solig vinterdag helt enkelt. Det var en fin tanke som visade sig vara helt omöjlig att genomföra i praktiken. Det slutade med att vi stressade omkring i city bland ALLA andra stockholmare, eftersom det var solig löningshelg, och bebisen skrek i vagnen och det var fullt på alla caféer. Vi försökte ge oss på att panikmata bebisen lite ersättning utomhus i minusgrader, men det gick inte, så vi fick gå tillbaka till bilen och amma i parkeringsgaraget. Vi åkte, hungriga och kissnödiga, till Heron City för att kunna slänga i oss något att äta och gå på toa och på vägen dit bajsade bebisen ned hela sig. Det läckte igenom kläderna på babyskyddet och det fick vi lösa på en ostädad toalett på Heron. Till slut satte vi oss, helt utmattade, på Pizza Hut och slängde i oss lite mat och bebisen lite ersättning.
Vi ville inte uppleva den dagen igen och tänkte att ”i Trosa finns det alltid någonstans att gå”.
Vi räknade dock inte med att det är mars och allting i Trosa är stängt. Och det var dessutom lördag, vilket innebär att de få ställen som är öppna stänger redan klockan 15.00. Vi fick alltså springa runt hela staden för att hitta någonstans att sitta, och det slutade med att vi fick dela upp oss så att jag skulle kunna sitta och amma. När vi äntligen hade lyckats äta själva och mata bebisen hade alla butiker vi ville besöka stängt. Jaha. Det är tur att Trosa är vackert.
Den fantastiska vagnsmobilen är från KoKoBello i Södertälje.
Vi gick både utmed ån och in bland bostadsområdena, där min fästmans morföräldrar bodde tidigare.
Vi åt på Tre Små Rum, som är väldigt bra om en bortser från att en inte får ha barnvagn på caféet.
Ulloverall på bebisen! Även den är köpt på KoKoBello.
Det är som sagt tur att det är vackert där.
Min snygga syster!
Jag har aldrig reflekterat över hur svårt det är att röra sig i en stad med barnvagn, men nu får jag mig en riktig lektion i det viktiga med tillgänglighet. Ja herregud. En till sådan här utflykt och vi kommer inte våga ge oss ut utanför dörren igen.
Felicia i det gula huset
Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.
frkn felicia 