frkn felicia

Jag och min man gifte oss i början av oktober, och vi valde att lägga en ganska stor del av vår bröllopsbudget på en fantastisk fotograf (hon är min stora idol!). Hon blev dock tyvärr sjukskriven under en stor del av hösten, så vi har inte fått våra bilder än, trots att det har gått nästan 17 veckor sedan bröllopet (vanligtvis får en bilderna mellan åtta och tolv veckor efter). Vi (kanske framförallt jag) börjar bli lite rastlös och jag är så oerhört nyfiken på hur bilderna blev. Eftersom vi hade lagt så mycket pengar på en fotograf tänkte vi att vi kunde be gästerna lägga undan mobiltelefonerna under dagen, så vi har inte sett så många bilder alls. För att försöka stilla mitt sinne tittar jag om och om igen på de få bilder vi har fått skickade till oss av familj och vänner.

Fotografen var inte med när vi gjorde iordning oss, men några bilder har jag därifrån ändå. Jag och min man valde att göra iordning oss i separata lägenheter (det fanns två lägenheter i anslutning till lokalen, som vi och brudföljet bodde i under bröllopshelgen) och sedan ses först utanför kyrkan för ”first look”. Min syster och brudtärna var den som sminkade mig och fixade mitt hår, precis som hon alltid gör och har gjort, och mina bästisar och toastmadames var också med på förmiddagen. Min mamma var också där och vaktade Nils, som hatade hela idén med bröllop.

Här åt vi lunch tillsammans. Vi hade beställt sallader i förväg, som min svåger fick åka och hämta. Jag åt typ fem procent av min sallad, eftersom jag var så nervös och stressad. Sminket och håret tog mycket längre tid än vi hade räknat med och vi blev sena med allt.

Toastmadame Alina knäpper vant klänningsknapparna. Hon har knäppt knappar både på min och på den andra toastmadamen Annikas bröllopsklänningar. Jag valde en riktig prinsessklänning till mitt bröllop. Den var hutlöst dyr och motsatsen till vad jag hade tänkt ha på mig. Egentligen skulle jag ha någonting ”enkelt” och ”inte så dyrt”, eftersom det är en klänning en endast använder en gång. Men när jag var iväg och provade klänningar trivdes jag inte i de enkla, tråkiga klänningarna och till slut insåg jag att jag har ett tillfälle i livet att få känna mig som en Disneyprinsessa, och det är på mitt bröllop, så varför inte ta den chansen? Efter lite om och men och finansiell hjälp fick jag tag på min drömmiga klänning. Det enda tråkiga, som jag ju inte hade kunnat förutspå, var att efter att ha svettats och kramats och poserat en hel dag töjde klänningen ut sig. Den blev därför för stor runt midjan och bysten på kvällen, vilket syntes. Det var tråkigt, men jag får hoppas att våra gäster vid den tiden inte längre brydde sig så mycket om hur bröllopsklänningar satt.

Höll på att glömma parfym, men fick på mig det precis innan vi skulle gå.

Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv som jag var här. Vi var sena till ”first look”, vi insåg att vi skulle komma till kyrkan samtidigt som gästerna (trots att vi planerat för att komma långt innan och gömma oss), min syster var inte färdig (eftersom hon hade lagt all sin tid på att fixa mig) och vi hade inte hunnit städa undan någonting (de skulle ha vickningen i samma lägenhet senare på kvällen). Alina slängde på mig mina skor (Dr Martens! Älskar dem!) och vi sprang ut till bilen, som stod med motorn igång. Fixade håret och slöjan själv i kyrkan.

Jag och mina fantastiska toastmadames (som också hade hjälp av en toastmaster, min mans kompis).

Och det är ungefär såhär långt på dagen jag kan titta tillbaka på med hjälp av faktiska bilder. Åh, vad jag längtar efter att få fotografens bilder! De får gärna komma nu nu nu.