frkn felicia

  • A Court of Thorns and Roses

    A Court of Thorns and Roses

    Okej. Brace yourselves, här kommer åsikter om A Court of Thorns and Roses (ACOTAR) av Sarah J. Maas. För efter en liten övertalningsperiod av min syster har jag också hoppat på BookTok-trenden med Sarah J. Maas fantasyverk. Nu har jag bara läst den första boken, och vet inte alls hur det kommer att sluta, så ni som redan läst hela serien – döm mig inte för hårt.

    ACOTAR handlar om Feyre, en fattig yngsta dotter till en tidigare högt uppsatt handelsman och en död mamma. Eftersom hennes storasystrar och pappa är helt värdelösa är Feyre den som ensamt ansvarar för att jaga, sätta mat på bordet och försörja familjen. När hon en dag, under jakten på mat, dödar en varg tar hennes liv en oväntad vändning. Ni kan aldrig gissa vad som hände sedan. Nej, skojar. Men vargen visar sig vara en faerie, och när hans kompis kommer för att hämnas sin kompis tar han med Feyre till faerie-landet Prythian. Där visar det sig att hennes kidnappare är både snäll och snygg, och de blir förälskade. Enter – the bad guy. En faerie-drottning som tagit makten i Prythian med våld, och som har en crush på Tamlin (som Feyres kidnappare/lover tyvärr heter). Vad som följer är våldsamt, frustrerande och erotiskt laddat.

    Boken började, om jag ska vara helt ärlig, långsamt och osammanhängande. Jag har egentligen inga problem med det långsamma, jag gillar ju ändå Tolkien, och jag föredrar att förstå vilket värld jag läser om, snarare än att kastas in i något oförberedd. Däremot hade jag stora problem med det osammanhängande. Det var som att alla sociala interaktioner var dubbeleggade. Hatar de varandra eller är de kompisar, var frågan jag fick ställa mig under hela första halvan av boken, och det kändes inte som att det fanns någon poäng med att det var så förvirrande. Det löste sig ju längre in i boken jag kom, men det gjorde boken lite svårare att ta sig in i.

    Feyre är den typiska kvinnliga fantasykaraktären. Fattig och obildad, men otroligt duktig på att jaga och slåss. Utsatt, men stolt. Obrydd, men så snygg att männen vänder sig om när hon går förbi. Modig och dumdristig, och osjälvisk. Skulle offra sig direkt för alla hon älskar och typ en gång pratat med. Hon är otrevlig och fördomsfull, men ingen håller det mot henne (hon är ju snygg och fattig, typ). Det luktar lite Katniss Everdeen, Clary Fray och alla andra kvinnliga karaktärer i YA-fantasy någonsin. Hon är helt enkelt skitjobbig. Men också fin, på något sätt, för trots att Feyre är en vandrande klyscha tycker jag om henne.

    Detsamma gäller för övrigt de manliga karaktärerna i boken; Tamlin, Lucien och Rhysand. Riktiga klyschor alla tre, men på olika sätt. Tamlin är Mr Darcy, den till synes otrevliga grisen som visar sig vara inte bara snäll, osjälvisk och omhändertagande, utan också svinrik och så snygg att man vill klä av sig kläderna bara han kommer in i rummet. Lucien är den sarkastiska bästa kompisen, läs Simon i The Mortal Instruments, som mest är där som comic relief i början, men som gör något självuppoffrande och avgörande för handlingen. Han gömmer såklart också ett mörker inom sig, vilket är varför han använder humor för att hålla människor på avstånd. Rhysand är Snape, en person man tror är ond, och som allierar sig med de onda, men som visar sig bara spela ett spel, ofta för att rädda oskyldiga. Men här kommer det stora problemet – jag gillar det!

    För såhär är det, om man bortser från de dåliga namnen (Tamlin? Really? Eller AMARANTHA, vad fan är det? Clythia tar dock priset, det låter som ett smeknamn på klitoris), så tycker jag att det är en riktigt bra bok. I slutet kunde jag knappt lägga ifrån mig den. Jag gillar att den är lite spicy, jag gillar att den är så grafiskt våldsam att jag ibland har svårt att äta när jag läser den, jag gillar att det är en bok som är så mycket bok att jag har starka åsikter om den. Så jag tänker rekommendera den. Och jag har redan beställt hem bok två och tre. Det är dock ”lång leveranstid” på böckerna, antagligen för att alla i hela världen läser den här serien just nu, så under tiden får jag läsa något annat.

    I väntan på fortsättningen av serien har jag dock några (mer och mindre kvalificerade) gissningar på hur handlingen utvecklar sig, och här får jag varna för spoilers.

    • Tamlin dör. Mmmm, jag vet, här kan jag ha helt fel. Men det känns helt enkelt inte som att det finns en anledning för historien om Feyre att fortsätta om hon redan fått allt. Odödlighet och mannen. Nej, jag tror att han dör (eller på något annat sätt försvinner för alltid).
    • Feyre blir tillsammans med Rhysand. Kanske ingen högoddsare direkt, efter slutet på ACOTAR, men jag tror att de två slutar tillsammans. Han kommer kunna förstå mörkret i henne efter hennes handlingar, på ett helt annat sätt än perfekta Tamlin.
    • Nesta och Elain får ta en större plats. Det här kanske bara är önsketänkande, eftersom jag verkligen gillade framförallt den iskalla Nesta, men jag tror att de kommer att få stor betydelse för handlingen framåt. Kanske kommer de också till Prythian? Kanske kan mjuka varma Elain lysa upp mörka kalla Lucien? Mm, vi får se. Som sagt, döm mig inte för hårt om du har läst klart allt.
    • Amaranthas ring med Jurians öga kommer spela roll. På vilket sätt vet jag inte än, men jag tror att Jurian kommer tillbaka (kanske med viktig information som är avgörande i kriget mot kungen av Hybern, kanske inte).

    Rena gissningar, såklart, men det blir spännande att se om jag kanske har rätt med någon av dem.

    Den här bilden skickade jag till min syster när jag inte kunde sluta läsa efter lunchen och var arg för att det var så spännande. Hon fattade.

  • Sauriemuseet

    Sauriemuseet

    I lördags hade jag barnen själv, vilket lätt kan resultera i kaos om jag inte har något planerat. Så jag bokade upp min snälla syster, och tog oss till Naturhistoriska riksmuseet. Jag har inte varit där sedan jag var barn, och mina barn har aldrig varit där, så det var lika spännande för oss alla.

    Jag gillar inte att köra bil, och avskyr med hela mitt väsen att köra bil i stan, så vi tog kollektivtrafiken in. Det skulle vi inte ha gjort. Först missade vi tåget vi hade siktat på, eftersom en av oss är två och ett halvt år och ibland inte vill, och sedan var nästa tåg mer än 30 minuter sent. Vi spenderade alltså 45 minuter på en perrong med två barn. Det är ungefär så avslappnande som det låter. När vi kommit in till stan är det ungefär 350 hissar från Citybanans perrong till tunnelbaneperrongen, och det var lång barnvagnskö till varje hiss. När vi kommit fram till tunnelbaneperrongen missade vi precis tåget, och fick vänta där istället. Också inte så avslappnande. Väl framme vid Universitetet och hissen upp till markplan åkte den upp för att hämta några på övre plan precis när vi skulle trycka på knappen. Otroligt snopet, och också enerverande för mig som redan var uppstressad och irriterad. Men hissen kom tillbaka och vi tog den korta promenaden till museet.

    Och då var vi framme. Bara att utforska! Skulle man kunna tro. För resan hade tagit så mycket längre tid än vad vi hade räknat med att vi, mest jag, men också barnen, var hungriga. Så det var bara att ta hissen, efter en barnvagnskö såklart, ned till lunchrestaurangen. Men man fick inte ta barnvagnen in dit, så vi fick gå iväg och parkera den, lasta på oss barnen och all packning och sedan ställa oss i kö. Inte helt lätt att kånka på en ettåring och en bricka full med mat och dryck samtidigt, ska jag säga. Vi fick maten, och då skulle en i sällskapet ha hjälp att kissa. Mm, okej, då gör vi det. Sedan kom vi tillbaka till bordet, och då kom personen på att hen behöver bajsa också. Okej, visst. Sedan kom vi tillbaka till bordet och då hade en annan i sällskapet också bajsat. AAAAHHHHH.

    Det var som en sådan där dröm när man aldrig når målet. Man går och går, men kommer aldrig fram. Man packar och packar, men missar ändå flyget. Förutom då att här kom vi till slut fram. Två timmar innan stängning kunde vi äntligen börja utforska museet. Och tack och lov var de där två timmarna faktiskt både lugna och trevliga. Barnen hade kul och vi hade kul. Och nästa gång tar vi bil.

    Barnen hade var sin dinosaurietröja och min syster har en triceratopstatuering. Jag var den enda som inte passade in. Inte en enda dinosaurie gick att hitta på mig.

    Nils tyckte det var jättehäftigt, men jag kunde inte låta bli att bli lite äcklad över alla uppstoppade djur. Det är ju kanske nödvändigt på ett naturhistoriskt riksmuseum, men alltså…

    ”SAURIER” och ”EN JÄTTESTORT MAMMUT MED ELEFANTHORN” (ingenting i världen kunde övertyga Nils om att det heter betar).

    Lillungen somnade och sov godare än någonsin i det stökiga museet.

    Utforska!

    Här bestämde vi oss för att det var dags att åka hem. Och förutom lite hisstrul på centralen och ett till missat tåg var hemresan ovanligt smidig.

  • Drömmen om amning

    Drömmen om amning

    Inatt drömde jag att jag försökte amma Märta, men inte lyckades. Inte så konstigt att det inte kom någonting, eftersom det var ett par månader sedan jag faktiskt ammade, men ändå. Drömmen lämnade mig med en känsla av otillräcklighet, en känsla som jag alltid har haft i förhållande till amning.

    Nils ammade jag bara i drygt fyra månader. Efter en väldigt lång, utdragen och smärtsam förlossning, med tillhörande operation, orkade inte min kropp producera tillräckligt med mjölk. Det är i alla fall vad jag har förstått nu i efterhand. Då trodde jag att det berodde på mina anlag (som ju kanske har något med det att göra, men inte verkar vara avgörande), då många i min mammas familj har haft svårt med amningen. Men min kropp orkade inte, och jag delammade honom, efter ett jättestort viktras efter födseln, tills jag helt enkelt gav upp. Det kändes inte som att det kom någon mjölk ändå. Jag kände mig som världens ungefär sämsta mamma, som inte kunde ge det mest basala, föda, till mitt barn. Efterhand förlät jag mig själv, försökte göra flaskmatningen mysig och insåg att han överlever ändå. Men det tog hårt på mig, som hade föreställt mig att jag skulle amma i alla fall tills han var ett år.

    Med Märta fungerade det. Någorlunda i alla fall. Hon drabbades av höftledsluxation, vilket jag kan förklara en annan gång, och fick fyra dagar efter födseln sättas i en Von Rosen-skena, vilket jag också kan förklara en annan gång. Det gjorde amningen krånglig. Hon var dessutom gul och behövde verkligen få i sig mat. Därför delammade jag till en början, förtvivlad över att min kropp svikit mig än en gång. Men gulheten försvann, det gjorde skenan också, och med tiden kunde jag helamma. SEGER! Ammade Märta i elva månader, då hon gick över helt till vanlig mat. Men ändå försvann aldrig känslan av otillräcklighet. Jag var hela tiden orolig att min mjölk inte räckte, trots Märtas fantastiska veckiga lår och knubbiga kinder.

    Att sluta amma var ett svårt och helt nödvändigt beslut. De sista månaderna ammade Märta bara på natten, och dessutom hela natten. Jag fick ingen sömn, blev arg och förknippade bara amningen med tråkiga känslor. För att laga min relation till Märta, och för att få mig några timmars sammanhängande sömn, fick jag därför sluta. Och, hör och häpna, även det ledde till en känsla av otillräcklighet. Jag kunde inte ens amma mitt barn i ett år, vad är jag för mamma? Världens ungefär sämsta, kanske.

    Nu vet den rationella delen av min hjärna att det inte är något fel på flaskmatning, att det är väldigt praktiskt och också ger pappan en möjlighet att tidigt få en anknytning till sitt barn. Men känslorna vill inte alltid, eller typ aldrig, exakt så som den rationella delen av hjärnan vill. Som vi alla vet. Med tiden kommer jag väl förlåta mig själv även för att jag slutade amma Märta innan ettårsdagen (är till och med osäker på varför det är ett så viktigt mål för mig?). Och med det tredje barnet (höhö, Pelle) kanske det inte blir några problem alls.

  • Det sjukaste sammanträffandet

    Det sjukaste sammanträffandet

    Okej, såhär är det. När jag har lite att göra på jobbet (vilket inte är alltför sällan) brukar jag onlineshoppa. Ibland helt i onödan, ibland viktiga saker. Igår satt jag och letade efter en hylla att ha våra DVD-filmer i (jag vet, vi är hundra år gamla) och kollade såklart först på Marketplace. Där var det en tjej som sålde en hylla för 200 kronor, vilket ju ändå är helt okej, men hon hade inte skrivit ut måtten. Hon hade däremot skrivit att den kom från Clas Ohlson, så jag gick in på deras hemsida för att kolla att DVD:erna faktiskt får plats.

    På Clas Ohlsons hemsida såg jag att det var rea just på den hyllan, och de sålde den för 199 kronor, alltså en krona billigare än tjejen på Marketplace. Och då dessutom helt ny, garanterat hel och jag skulle slippa åka långt för att hämta den. Mmmm, tänkte jag längtansfullt och klappade mig själv på axeln. Bra jobbat, Felicia. Jag la hyllan i varukorgen, klickade med en vägglampa till Nils rum (som inte var perfekt, men säljaren till den lampa jag tänkte köpa via Marketplace hade inte hört av sig på länge) och började checka ut.

    Då kommer meddelandet att hyllan är slutsåld. Både online och i butik. Jaha. Jag tänkte ju inte bara beställa hem en icke-perfekt lampa, så jag stängde ned fliken, kollade på min tomma mailinkorg och gick och åt lunch istället. Just igår hade jag ingen matlåda, så jag fick ta mig till Hallunda centrum för att försöka hitta någon lunch. Fick vänta 45 minuter (!) på en äcklig Pad Thai, lämnade stället arg och bestämde mig för att tröstfönstershoppa lite på Stadsmissionen. Tänkte att jag kanske hittar en ny jeansjacka. Det gjorde jag inte, men tog en sväng i resten av butiken ändå.

    Och där stod den. Hoptejpad och gömd bakom en hatthylla. Hyllan från Clas Ohlson. I perfekt skick och för 30 kronor. Jag tog ned den så fort jag kunde och aldrig har jag hållit i någonting så hårt. Jag kunde inte, och kan fortfarande inte, riktigt tro att det var sant? Vad är oddsen att det ska hända? Ringde Pelle, som inte riktigt förstod eller hann inse storheten i vad som precis hade hänt. Men jag var ju tvungen att dela det med någon. Berusad av min tur började jag titta lite närmre på de andra grejerna som fanns i butiken, och hittade faktiskt en del. Gick lycklig och skakig fram till kassan och betalade hutlösa 110 kronor för mina fynd.

    Det faktum att påsen gick sönder sekunden jag kom utanför butiken och jag fick kånka mina grejer tillbaka till jobbet i 25 graders värme och nästan inte hann till mitt möte, ett faktum som annars hade fällt mig, spelar nu ingen som helst roll. Hyllan står uppställd i hallen, i väntan på ommålning av tv-hörnan, och jag blir glad varje gång jag går förbi den.

    Den ser kanske inte mycket ut för världen för någon annan, men för mig är den så mycket värd.

    Ett av mina andra fynd. En posthållare (brevhållare?) till hallen, för 30 kronor. Den står just nu också bara och väntar på att rummet ska målas om.

    En liten korg, för 20 kronor. Tänker som uppläggningskorg för bröd, eller när man ska plocka blåbär eller äpplen på tomten, eller att lägga leksaker i.

    Sex stycken sådana här små koppar, för fem kronor styck. Urgulliga!!!

    Så hörni, kolla er lokala Stadsmissionen innan ni gör några som helst inköp.

  • Uppgradering av barnrum

    Uppgradering av barnrum

    Det är svårt att hinna med allt man vill när man jobbar på dagarna, har två små barn och tre katter och någon gång ibland vill sitta i soffan också. Men igår när jag kom hem från jobbet hade vi, inklusive barnen, lite ork, så då satte vi upp en hylla i Nils rum. Ett litet kliv, som de säger i Frost II. När jag beställde hyllan, som är från Little Louie, trodde jag kanske att den var något större än vad den var… Men men, den fungerar ju bra som avlastningsyta (eller här-ställer-vi-saker-som-barnen-inte-får-ha-sönder-yta).

    Det här var innan hyllan sattes upp. Det var fint det också, men det kändes som att det saknades något.

    Nils rum är vårt just nu största pågående projekt. Min syster har målat om rummet (som tidigare var en mörkt grön färg) till en riktig barndröm! Rosa himmel och vita moln. Helt fantastiskt är det, och jag blir glad varenda gång jag kommer in i rummet. Vi har satt upp en lampa och en rullgardin i fönstret, fixat ett skrivbord (IKEA) och stol (arv från Pelles mormor och morfar) och nu en hylla. Girlangen är från H&M Home.

    Trots den lite mindre storleken tycker jag att hyllan gjorde sig bra där. Nästa steg är att få ihop lådorna till under sängen, fixa ett nattygsbord (så att vi kan få tillbaka vårat) och köpa en läslampa. Vi ska också få upp krokarna, sätta upp en tavla och hitta en golvlampa som funkar vid snedtak. Och så småförvaringen såklart… Till skrivbordet framförallt, men också till leksakerna… Kanske ska fixa en gardinstång och gardiner också? Puh. Ett steg i taget.

  • ,

    Tack och hej, sommaren!

    Tack och hej, sommaren!

    Nu har jag kommit in i arbetet efter ledighet och semester. Jag går upp tidigt på morgnarna och sätter på P4 Stockholm och lyssnar på trafikrapporterna. Jag dricker vatten till lunchen, istället för Cola zero. Jag lägger fram kläder kvällen innan och använder skjortor istället för t-shirts med målarfärg på. Nu är sommaren officiellt över i mitt huvud. Okej, jag hoppas fortfarande på grillmiddagar och solsken och värme och barfota i gräset. Men det känns som att jag sakta börjar acceptera att hösten är på väg, med allt vad det innebär. Jag satt till och med och försökte (men misslyckades) online-shoppa jeans igår! Herre.

    Jag vill med det blicka tillbaka på den här sommaren, som har varit lång och intensiv. Vi fick hela två månader lediga tillsammans, en lyx jag inte tar för givet. Eftersom vi flyttade i början av sommaren (bye-bye moneys) har vi varit hemma mest hela tiden, med undantag för en vecka i Norrland. Vi har fixat och jobbat i huset och i trädgården nästan hela tiden, men det är de lediga dagarna jag kommer ihåg.

    Flytten från det gamla huset gick dagen innan midsommar, och jag bråkar fortfarande med flyttfirman angående priset. Om jag har lärt mig någonting av det här är det att aldrig anlita någon annan än ens vänner om man ska flytta. Herregud, vad tråkigt det är att behöva 1. betala dubbelt så mycket som offerten var på och 2. inte få tillbaka pengar, trots att de inte utförde dubbelt så mycket arbete. Nästa steg är att kontakta Kronofogden med en anmälan, woho!

    Fick en spa-dag tillsammans med min syster och min bästa kompis några dagar efter flytten. Perfekt! För alla som inte har varit på Ad Astra i Södertälje – åk dit.

    Jag och Nils blev sjuka, och spenderade en hel vecka med feber i flyttkaos. Jag tror vi såg varenda Disneyfilm som finns.

    Vi har besökt Hågelbyparken, där min bror jobbar som forntidspedagog (mmm, det är också ett yrke minsann).

    Vi åkte också och tittade på brandbilar på den brandstation där min svågers bror arbetar, vilket Nils tyckte var oerhört coolt.

    Vi har hunnit med ett besök till Sigtuna, där det fanns gamla grejer, god glass och vatten.

    Vi var på Junibacken samma dag som alla andra i hela Stockholmsområdet. Helt hysteriskt. Eftersom varken jag eller Pelle har varit på Junibacken (i alla fall på en väldans massa år) hittade vi heller inte, la alldeles för mycket tid på entrén och orkade sedan inte lägga energi på de roliga rummen. Men men. Barnen var nöjda.

    Och så besökte vi Landsort. Det är i princip den enda skärgårdsö jag har besökt, men har en känsla av att jag skulle älska skärgården? Så himla vackert ju! Det återstår väl att se om snobbarna är värt det, men än så länge stör de inte för mycket.

    Vi har också firat vår pluttebebis som fyllt 1 år! Helt galet. Hon ä-l-s-k-a-r katter, och fick därför såklart en katt-tårta (som jag är helt orimligt stolt över, ser ni hur fin den blev eller?).

    Vi har också haft stranddagar, lata (korta) stunder i hängmattor, bus och lek med vänner, våffelutflykter och en massa mys. Och också, såklart, det man inte fotograferar – tjafs, trötthet, långa kvällar målandes bokhyllor, barn som ska försöka komma till ro på en ny plats, syskonbråk, oändliga mängder tvätt och disk och dagar där man helt enkelt inte kommer iväg på det man ville.

    Det mesta har rymts inom den här sommaren. Nästa år hoppas jag på lång semester, utomlandsresa (vet att man inte får säga så, men herre, skjut mig då), Gotland, trädgårdsfix och två lite äldre barn. Men det tar vi då. Nu har vi nio månader av mörker, kyla och slask att ta oss igenom! Heja!

  • ,

    Bröllop – festen

    Bröllop – festen

    Nu har det gått nästan två år sedan bröllopet, men eftersom jag lider av ett behov att fullfölja saker, och bilderna från festen är de roligaste, kommer här ett sista inlägg om mitt och Pelles bröllop i oktober 2022. Vigseln var jättefin, jag älskar våra porträttbilder, middagen var både god och rolig, men ingenting slår festen efter. Det låter kanske grunt, eftersom man egentligen endast ska komma ihåg varandra och att vi valde att spendera resten av våra liv tillsammans den dagen och så vidare och så vidare, men festen var ändå bäst.

    Både jag och Pelle har alltid varit riktiga festfixare – det är vi som har bjudit hem till fester i vårt gemensamma kompisgäng och det är vi som ofta tidigare tog initiativ till att göra saker tillsammans. Med det i åtanke, och med vetskapen om att våra släkter och umgängen är väldigt olika varandra, tyckte vi att det var viktigt att även våra gäster skulle kunna ha kul på bröllopet. Själv är jag allergisk mot bröllop som bara innehåller en massa långa känslomässiga tal till brudparet och sen ett tack och adjö. Vi ville att våra gäster skulle kunna ha saker att göra, oavsett hur man är som person. Nu förstår jag att man inte kan möta alla, och det fanns gäster som valde att åka hem innan festen var slut av olika anledningar, men många pratar ändå fortfarande om vår bröllopsfest.

    Vi hade ingen traditionell första dans egentligen, eftersom varken jag eller Pelle ville det. Vi dansade istället till You Never Can Tell av Chuck Berry, Uma Thurman och John Travoltas dans från Pulp Fiction. Det är den film som Pelle har sett flest gånger och det är ju en klassisk scen. Vi hade dock övat alldeles för lite, velade fram till sista sekund (det var min syster som bara satte igång låten och tvingade oss köra den) och inte förberett någon på vad som skulle ske, så jag vet inte hur många som uppfattade vad som hände egentligen. Haha. Men det var kul ändå!

    Vi fick pussas lite till You’re Still The One av Shania Twain sen i alla fall (seriöst, älskar våra låtval!).

    Folk drog på sig ”dansskorna”, aka tofflor från IKEA, och dansgolvet kom igång! Det var också något som var viktigt för både mig och Pelle – ett bra dansgolv. Och jag kan inte komma ihåg att det var tomt en enda gång? Jag hade jobbat stenhårt med Spotifylistan, och den fungerade bra. Mycket schlager, nostalgi och guilty pleasures är nödvändigt för att folk ska dansa, har jag upptäckt. Du kan inte spela något som kommit ut de senaste 10 åren, då tar folk drick- och kisspauser. Det behöver vara Ruslana, Lena PH, Sarek, Carola och Maskinen.

    Det var seriöst TUNGT att dansa med min klänning. Folk fick vara med och hålla upp den. Det var också mer regel än undantag att dansa på min klänning när jag var på dansgolvet. Släpet var så stort att det inte gick att undvika. Såhär i efterhand hade jag kanske antingen tagit en lättare klänning, eller bytt efter middagen.

    Det var ordning och reda hela festen. Alla var nyktra och skötte sig exemplariskt. Ingenting spilldes och ingen ramlade eller kräktes i handfatet (hade vi kanske klarat oss utan faktiskt).

    För de som inte gillar att dansa på högljudda dansgolv hade vi eldkorg utomhus, relativt lugna sittplatser inomhus i närhet till ett godisbord (varsågoda) och i sann hemmafestanda – livemusik.

    På godisbordet hade vi även trolldrycker, små flaskor med egengjorda shots i olika färger. De var döpta efter olika, ja, trolldrycker, i Harry Potter. Det enda (tror jag?) Harry Potter-relaterade jag kuppade in i bröllopet. De var omåttligt populära och tog i princip helt slut (vi gjorde nästan 100 stycken).

    Ett av de roligare momenten såhär i efterhand är vårt fotobord. Där hade vi satt en lapp med varje gästs namn och bad dem ta en bild på sig själva och ersätta lappen med. Vi fick bilder på nästan alla gäster, och fick dessutom en massa extra-bilder då en av våra gäster tog på sig att springa runt hela festen och fota med Polaroidkameran. En väldigt väldigt rolig överraskning för oss när vi kom hem och upptäckte alla bilder.

    Vi hade helt fantastiska bartenders! Min syster och hennes sambos bästa kompisar ställde upp när vi kom på, lite sent, att det kanske hade varit bra att ha någon som skötte baren. De var proffsiga, duktiga och roliga. De bjöd till och med på en liten koreograferad dans till Boney M’s Rasputin. Otroligt! Vi hade tre drinkar, en Felicia, en Pelle och en Nils (som var alkoholfri), utöver resten av drycken. Min drink, en Vodka Sour, var otroligt, farligt, god.

    Nej, men ni ser ju? Årtiondets fest! I alla fall för den som gifte sig och gjorde spellistan och bestämde allt, haha.

    Festen avslutades starkt med Stad I Ljus, såklart, och efter det fick vi väcka vår stackars bebis som hade sovit i vagnen under kvällen, lasta in oss i en taxi och åka till Mariefred. Vi bodde nämligen i en svit på Gripsholms Värdshus under bröllopsnatten. Våra fantastiska toasts ordnade med vickning och efterfest i övernattningslägenheterna under lokalen, men det vet vi ingenting om. Jag sprang runt med barnvagn, i brudklänning, på ett obemannat hotell och letade efter rätt rum. Precis som sig bör.

    Alla bilder är tagna av magiska Sara Holmberg.

  • Sporadisk kreativitet

    Sporadisk kreativitet

    Jag får alltid en kreativ kick på hösten (okej, sensommaren, nu ska vi inte gå händelserna i förväg). Det är kanske för att man är tillbaka till rutiner och vardag efter en ledighet, kanske för att det blir svalare och man faktiskt orkar saker och kanske för att det är så dödens tråkigt att jobba efter semestern att man behöver något roligt att pyssla med. Jag är dessutom tillbaka på jobbet efter 14 månaders ledighet (eller ja, hemmaarbete med barnen) och har precis flyttat till nytt hus. Så i år flödar kreativiteten lite extra. Då kan man ju dra igång bloggen igen, eller hur? Hoppas jag håller i det den här gången sa jag förra gången också, men nu blir det inga fler barn på ett litet tag. Så kanske!

    Vi har i alla fall köpt hus. En villa. Den villa som jag växte upp i under tonåren. Min pappa, som numer är känd hos min bank som ”den generösa pappan”, valde att sälja huset till oss och vi är så tacksamma. Även om vi gillade vårat kedjehus är det fantastiskt skönt att inte sitta ihop med någons garage. Och att ha lite längre till grannarna. Och lite mer tomt för barnen att springa på. Det innebär ju också att vi nu kommer leva villalivet. Det vill säga inte göra så mycket mer än att ta hand om hus och trädgård. Vilket ju är roligt att dokumentera, kanske i bloggform?

    Så nu kickar vi igång hösten (sensommaren!) och bloggen! Häng med!

    Se så fint vårt nya hus var i slutet av maj, för övrigt… DRÖM!

  • MH-FOMO

    Snart är årets Musikhjälpen-vecka över. Jag älskar Musikhjälpen och har gjort det sedan start. Varje år har jag suttit bänkad framför teven eller radion hela veckan i princip, och önskat låtar och varit med i tävlingar. De senaste åren, och kanske framför allt i år, har jag dock upplevt det nästan som en stress.

    Jag följer MH även på Instagram och ser hela tiden klipp på roliga eller sorgliga eller stora ögonblick som jag missar, eftersom jag ju faktiskt inte kan titta på det dygnet runt. Och jag kan liksom bli lite stressad och ledsen över att jag inte får vara en del av ögonblicken, att jag inte får uppleva dem live. Jag får alltså MH-FOMO? Det liknar känslan jag hade när jag var liten och såg bloopers och behind the scenes-klipp från inspelningen av Harry Potter. Jag ville liksom så gärna vara där att jag blev ledsen istället för road. Någon form av avundsjuka kanske. Och inte hjälper det att när jag väl lyssnar eller tittar på Musikhjälpen tycker jag inte att det händer något speciellt. Det är som att jag prickar in de lite långsammare partierna i programmet.

    Så på ett sätt är det lite skönt att MH-veckan är över imorgon, för då slipper jag stressa över allt jag missar hela tiden. Haha, herregud. Jag är inte rädd att missa saker i mitt riktiga vanliga liv, men när Musikhjälpen går blir jag som en nervös tonåring som också vill vara med på festen. Aja. In och skänk lite pengar nu sista dygnet, för kampen för att ingen ska behöva dö av hunger.

  • Framkallade rullar

    Framkallade rullar

    Jag har äntligen framkallat mina fem rullar som har legat och väntat på att jag ska ha pengar över så att jag kan skicka in dem till Odenlab (där jag framkallat allt från mina analoga kameror). Det har jag såklart aldrig, pengar över alltså, men nu tröttnade jag och skickade in dem ändå. Pelle får väl ingen julklapp, eller något.

    Det är bilder från förra sommaren fram till början av september i år och mycket är såklart på barnen. Men här kommer några andra favoriter:

    Rättvik i svartvitt.

    Min farfar och mitt barn, med samma namn.

    Österlen på våren.

    Vardagsmys.

    Gravidfotografering vid Brandalsund.

    Rammstein på Ullevi.

    Jul i huset.

    Mina favoritbilder får avsluta inlägget. Tagna på Trädgårdsföreningen i Göteborg på min vackra syster! Kommer aldrig kunna toppa det här porträttet av henne. Perfekt!

  • Bröllop – middagen

    Bröllop – middagen

    Middagen var det enda som jag och Pelle inte hade koll på under dagen. Den lämnade vi helt i händerna på våra fantastiska toastmasters, ett team bestående av våra tre bästa kompisar. Det var jätteroligt att få bli överraskad med tal och spex och lekar! Toastmastrarna gjorde det jättebra och inför varje gång de skulle påa något spelade de introt till Macklemores ”Thrift shop”. Det blev lite sittdans så att säga.

    Maten och servicen fixade Nykvarnsbaserade Alla Tiders Matlagning, som är helt fantastiska! Förrätten bestod av jordärtskockssoppa med bröd. Mumma!

    Inte helt lätt att få plats med släpet.

    Lukta efter bajs.

    Huvudrätten bestod av majskyckling och sparrisrisotto. Fruktansvärt gott!

    Pappa höll ett tal som fick mig att reagera såhär.

    Så mycket skratt!

    Och så höll min syster ett tal som fick mig att reagera såhär.

    Puss på brudgummen när bruden gick på toa!

    Det pågick sten sax påse-turneringar överallt.

    Efterrätten gjorde vi själva, eller ja, våra mammor och min syster fixade det. Kladdkaka med flingsalt och brynt smör.

    Denna kram, som kom efter talet från mina bästa kompisar, fick avsluta middagen och efter det var det dags för fest! Men det får ett eget inlägg.

    Alla bilder är tagna av Sara Holmberg.

  • ,

    30-årsdagen i bilder

    30-årsdagen i bilder

    Trots att jag fyllde år på en måndag och vi inte hade något jättespeciellt inplanerat valde jag att dokumentera min 30-årsdag med kameran. Om inte annat är det ju kul att ha så många bilder på barnen som möjligt, som inte är tagna med en mobiltelefon.

    Jag tackade nej till frukost på sängen. Eftersom min man börjar jobba jättetidigt i Bromma skulle frukosten bli vid femsnåret på morgonen och jag hade ingen lust att bråka med morgontrötta barn hela dagen. Jag fick istället sovmorgon till 09.30 och en liten skattjakt som ledde till en present! Britney Spears memoarer! Så kul!

    Sen åt vi frukost. Det här är min räddning på morgnarna – Knatteplocks overnight oats, serveras med blåbär och äppelmos. Nyttigt och tar cirka 30 sekunder att ta fram.

    Det var en fin dag, men eftersom jag inte ville bråka med barnen på min födelsedag höll vi oss inne. Det är alltid en kamp att få ut två barn, mätta och fullt påklädda, och det slutar oftast med att någon av oss, eller alla tre, skriker.

    Istället gjorde vi det vi gör bäst – lekte med bilar och ammade.

    Vi fick se solen lite i alla fall!

    Pelle hade beställt blommor till mig. De levererades när han redan hade kommit hem dock, haha, men så fina!

    Sen åkte vi hem till min farmor och farfar för att äta middag och fira mig. Mina syskon och min mamma var där också, och vi åt gott, lekte mer med bilar, myste framför brasan, ammade lite till och jag fick öppna lite presenter.

    Det var en mysig födelsedag! Det kanske inte kändes som något jättefirande, och det är väl inte så konstigt, med tanke på att det var en måndag i november. Men jag får ta igen det på lördag, när det riktiga firandet sker!

  • 13 nu 30?

    13 nu 30?

    Här sitter jag, på sängen i mörkret, de första minutrarna som 30-åring och försöker amma en hopplöst kvällspigg bebis till sömns. Om jag skulle gissat för tio år sedan hur min 30-årsdag skulle inledas skulle jag nog inte gissat på det här. Jag hade för det första aldrig gissat att jag skulle vara gift med Pelle, som jag då hade en horribel, och obesvarad, crush på. Jag hade heller inte trott att mina barn skulle vara så små, när jag var yngre tänkte jag alltid att jag skulle få barn tidigt. Och aldrig i mitt liv kunde jag föreställa mig att jag skulle bo här, i Salem, på fel sida spåret!

    Men så blev det. Här i sängen bredvid min man och mina små barn i Salem sitter jag nu och blir 30 år gammal. Som rubriken antyder känner jag mig närmre 13. Jag ska inte sticka under stol med att jag har lite ångest över att fylla 30. Trots att jag har uppnått mycket av det som jag har velat uppnå och gjort mycket som jag har velat göra i mitt liv känns 30 ändå som en så stor siffra. Lite för stor. Som att jag inte kan leva upp till det. Jag kan inte säga att ”jag är i 30-årsåldern” utan att skratta lite. Hur skulle jag kunnat bli så gammal? Jag gick ju nyss i lågstadiet. Lärde mig nyss att räkna nians gångertabell med fingrarna. Deltog nyss i Schackfyran och brände nyss cd-skivor med lagligt nedladdade låtar.

    Men det är inte bara att jag fortfarande känner mig ung, och ibland till och med liten, och inte hinner med tiden, utan jag börjar faktiskt på riktigt känna en rädsla över att jag inte kommer hinna göra allt jag vill innan jag dör, eller blir för gammal och sjuk för att göra dem. Någon form av… dödsångest, antar jag att du kan kalla det. På något sätt har 30 blivit förknippat med åldrande för mig. Och att fylla år är ju alltid att åldras, men 30 har blivit den gyllene gränsen mellan ung vuxen och… inte längre ung vuxen. När man är 30 är det ju inte långt till medelåldern och när man är medelålders ska man ju snart gå i pension. Har man tur är man pigg pensionär, men annars är ju livet slut där. Känns det som.

    Nu vet jag rent rationellt att 30 är långt ifrån pension och att pension inte betyder att livet är slut. Men ändå har något väckts i mig. Den där rädslan. Rädslan för att livet ska gå för fort och att jag inte ska hinna med. Det finns ju så många ställen jag vill besöka, så många böcker jag vill läsa, så mycket tid jag vill spendera med min familj, så mycket jag vill testa och så vill jag hinna ta det lite lugnt också. Jag har svårt att se att jag skulle klara allt det, om jag redan har blivit 30 år gammal. Och det skrämmer skiten ur mig, helt ärligt.

    Å andra sidan känns de här minutrarna, som snart övergår i timmar, när bebisen vägrar somna och jag bara glor på en skärm i ett mörkt rum, som en evighet. Så det kanske finns lite tid kvar ändå.

  • Släppa Instagram?

    Släppa Instagram?

    Jag har haft ett Instagramkonto sedan tidernas begynnelse (2011, när jag gick tredje året på gymnasiet) och det känns sorgligt att ens tänka på att stänga ned mitt konto. Jag kan ju ändå följa mitt liv sedan jag fortfarande var ung och fräsch och inte kunde hantera bildfilter i den appen, och titta tillbaks på allt roligt som har hänt (och lista ut när det dåliga har hänt utifrån hur långt det är mellan bilderna, för inte har det dåliga i mitt liv synts speciellt tydligt på sociala medier inte). Bilder från fester, plugg, släktträffar, jobb, middagar, utflykter, resor. Och bilder på vänner, favoritplatser, barnen, mat, familjen, djuren, mig själv.

    Jag har inte bara laddat upp en hel del roligt där, utan jag har också jobbat upp ett fint nätverk av kvinnor och mammor som stöttar mig och varandra i allt möjligt (anmärkningsvärt att inte en enda pappa hör av sig när jag skriver om problem eller dilemman med föräldraskap, utan endast mammor). Det är ju kvinnor och mammor som jag känner och såklart kan höra av mig till ändå, men det skulle vara svårare att nå alla samtidigt. Det nätverket har räddat mig många gånger när jag har varit redo att ge upp på föräldraskapet och jag är varenda en som har hört av sig med tips eller stöttning när jag har bett om det evigt tacksam. Vad skulle jag göra utan det nätverket?

    Och så det mindre livsavgörande, men ack så roliga ändå. Alla memes, reels, recept, husmorsknep och pysseltips jag har sparat i appen. Hur hittar jag det igen? Skriver jag ned recepten och tipsen utan att ha testat dem? Skriver jag ut dem, som en pensionär? Ska jag bli en sådan som inte hänger med i en enda meme? Eller behöver jag skaffa TikTok?

    Ni hör ju. Det finns många anledningar för mig att ha kvar Instagram. Det här låter nästan som ett hyllningsinlägg till appen. Det finns bara ett litet problem. Jag står inte ut med den. All denna reklam och föreslagna inlägg och skit som kommer upp och är i vägen för det jag faktiskt vill se. Och jag fattar att de skruvar upp skiten för att folk ska tröttna och börja betala för att slippa reklamen, men jag tänker inte betala för något jag har använt gratis i 12 år! Så för första gången på hur lång tid som helst funderar jag på att säga tack men nej tack till Instagram. Kanske lägger jag all min fokus på bloggen igen, som att det vore 2009?

    Och jag skulle vilja uppmana er andra att göra samma sak. Skippa Instagram och börja blogga igen, jag tycker det är genuint kul att läsa om era liv! Och på så sätt behöver jag inte missa allt kul som händer, samtidigt som jag slipper leta bland reklam och föreslagna videos på folk som dansar bredvid sina sjuka barn (det sjukaste jag sett för övrigt?) för att komma till det viktiga. Livet var väl inte så illa 2009 ändå?

    Ett av mina första inlägg på Instagram. 17 likes och jag hade taggat #cooltjej.

  • Förlossningsrevansch

    Min första förlossning tog 53 timmar och var på många sätt traumatisk. Så många timmar med aktivt värkarbete, en stor bristning, operation och flera dagar med kateter. Jag kände mig rädd att föda igen. Ingen allvarlig förlossningsrädsla, men ändå inte peppad på samma sätt som jag var inför första gången. Jag var rädd att jag skulle få samma, eller en ännu värre, bristning och att förlossningen skulle bli lika utdragen. Jag tänkte att det kanske bara blir två barn ändå.

    Jag hade graviditetsdiabetes även den här gången, tillsammans med foglossning, halsbränna och en nyvänd bebis (och därför risk för sätesbjudning), och hade blivit lovad igångsättning på den beräknade födelsedagen (BF) om det inte hade satt igång av sig självt. BF kom, och gick, och trots att jag kände starka förvärkar på kvällarna sattes ingen förlossning igång, varken av sig självt eller med hjälp av vården. Min ordinarie barnmorska var på semester och ingen annan ville fixa någon igångsättning, trots riskerna och problemen. Jag har aldrig i mitt liv varit så obekväm och arg som då. Allting gjorde ont precis hela tiden, jag var ENORM och varm och irriterad och ingen gjorde som de hade lovat, tyckte jag. Jag spenderade mina dagar med att titta på Sagan om Ringen och Vänner för att försöka tvinga igång förlossningen med oxytocin. Det fungerade inte och jag var RASANDE!

    Några dagar (kändes som veckor) efter BF fick jag datum för undersökning och så kallad ”förlossningsplanering”. Jag undersöktes, var några centimeter öppen och bebis låg med huvudet nedåt som den skulle. Så barnmorskan tog hål på hinnan direkt och innan jag visste ordet av gick vattnet och värkarna satte igång. Jaha. Bara att ringa min syster och säga ”eh, ni får stanna hos Nils, vi ska föda barn nu”.

    Det kunde inte ha blivit mer annorlunda mot min första förlossning. Vi åt tillsammans, kollade på Vänner, gick runt lite i korridoren och när värkarna började kännas mer satte jag mig i badet. När det började göra pissont kallade vi på barnmorska som fick sätta igång lustgasen och förbereda för epidural. Allting fram tills dess var så… kontrollerat. Men när läkaren, som inte var förlossningsläkare och aldrig hade hanterat födande kvinnor förut, kom in och började dra i mig mitt under en värk (ni som vet, ni vet) för att sätta in epiduralen försvann känslan av kontroll. Jag trodde jag skulle få epidural, men istället fick jag ett huvud mellan benen. Jag skrek in i lustgasen att ”jag krystar nu”, Pelle fick översätta och barnmorskorna blev så arga på läkaren när de fick reda på att han hade dragit runt mig på sängen för att sätta in epiduralen under en krystvärk att han fick gå och gömma sig bakom en vikvägg. Stackars man.

    Efter en tid som kändes som en evighet, men kanske varade en halvtimma, var bebisen ute. Jag låg på sidan och födde, och kunde känna bebisen själv när den kom ut. Jag har gjort det två gånger nu och kan intyga att det inte finns någonting som slår känslan när de lägger barnet på bröstet. Då har man liksom gjort det, man är klar. Den största kärleken kommer antingen då eller senare, men känslan av ”JAG GJORDE DET” kommer direkt. Bebisen skrek så mycket att till och med personalen reagerade, och bajsade ned både mig och sig själv det första den gjorde. Jag låg där i skrik och bajs och grät för att jag var så glad. Det tog lång tid innan vi kollade vem det var, men när vi såg henne kändes det precis lika självklart som det kändes med Nils. Hon var vår. Hon var min.

    Sju och en halv timma från igångsättning till att hon var ute. Visst, fortfarande en betydande bristning, men ingen operation. Fortfarande smärta, men ingen minnesförlust. Jag fick njuta av mina mackor, jag fick ta en dusch och jag fick vara med och byta den första blöjan. Tänk va. Jag fick revansch!

Felicia i det gula huset

Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.

Senaste inläggen