frkn felicia

  • Framsteg i uppmjukningsprocessen

    Framsteg i uppmjukningsprocessen

    Det är onsdag och jag har fortfarande ont i ryggen från i helgen. Jag spenderade nämligen i princip hela helgen (var det inte, men det känns så) med att sy upp gardiner. Och med min hållning och generella styrka krävs det inte mycket för att ryggen ska kapsejsa. Anledningen till att jag sydde upp gardiner när vi har en helt normal takhöjd är att vi hade tittat ut ett par fina (lika med okej och billiga) gardiner på IKEA, åkte dit och upptäckte att de var slutsålda. Irrade runt lite oplanerat medan vi försökte tänka om och upptäckte att de inte alls var slutsålda. Det fanns ju en hel låda med dem lite längre bort! Varför hade ingen annan upptäckt det? Vi kände oss som riktiga vinnare.

    Det visade sig, till vår stora förvåning, att vi inte alls var vinnare. Det alla andra hade upptäckt var att de gardinerna var tre meter långa, inte alls två och en halv som alla vill ha. Funderade ett ögonblick på om vi skulle lämna tillbaka dem, men jag bestämde mig tydligen för att det är jobbigare att åka till IKEAs återköpsdisk än att sy upp sex gardiner. Såhär i efterhand tror jag att jag hade fel. Så efter en grov prokrastineringsperiod har jag nu äntligen sytt upp dem! Och hängt upp dem i vardagsrummet! Och det blev så bra! Om man inte tittar på sömmarna.

    Utöver gardinerna fick vi även upp några tavlor. Här hänger Astrid Lindgren, över vad som ska bli en hi-fi-hörna med vinylspelare, men som just nu är ett gammalt nattygsbord med en alldeles för tung förstärkare på. Varje dag det nattygsbordet håller är jag lite mer i chock.

    Den här delen av rummet var tidigare mörkgrå. Vi har målat det i samma färg som matsalsdelen (Limón från Klint), bytt ut till matchande lister och bytt till svarta gardinstänger. I slutet av förra veckan var vi även en sväng på Plantagen och brände lite presentkort (fick på allvar sammanlagt 3000 kronor i presentkort på Plantagen när jag fyllde 30). Och kolla min fina svärmorstunga!

    Vi la även ut en matta i vardagsrummet. En fantastisk handvävd sak som min man ärvt av sina morföräldrar. Den är så fantastisk att jag inte bryr mig om att den skär sig mot mina favoritfåtöljer.

    Även matsalsdelen fick sig ett par gardiner.

    Ett par av mina bilder fick hamna på väggen. Jag är lite kluven inför det. För jag tycker inte att det finns någon poäng med färdigköpt ”IKEA”-konst som alla kan ha på sina väggar, men jag tycker att det känns töntigt alternativt lite pretentiöst (beroende på bild) att ha sina egna bilder, om de inte föreställer typ vår bröllopsdag eller våra barn? Vi har lite tavlor som nära och kära har målat, eller som vi har köpt av lokala konstnärer på marknader och liknande, och det är ju självklart bara jätteroligt, men mina bilder som jag har tagit med en kamera..? Jag vet inte. Samtidigt – vad ska jag annars göra med bilderna? De kan ju inte ligga på hårddisken och damma bara. Som sagt, kluven. Jag gör kanske så att jag har dem på väggen tills någon säger något spydigt, då tar jag ned dem och skäms istället.

    Anywho. Gardinerna plus mattan plus tavlorna gjorde väldigt mycket för vardagsrummet (och tur var det väl att det blev bra, när jag la typ 35 timmar av min korta helg på att sy), som fram tills nu har känts lite kallt och ogästvänligt. Nu när det supermysigt! Hi-fi-hörnan ska lösas, tavlor ska upp ovanför pianot och vi behöver hitta en taklampa till ovanför matbordet, men det går framåt!

  • Septemberpromenad

    Septemberpromenad

    Idag hann, och orkade, jag ta en promenad (utan barnvagn eller sällskap) för första gången sedan Märta kom (tror jag?). Det kändes väldigt ovant och väldigt skönt. Kunde bara sätta på min hörlurarna, välja min egen musik och gå? Utan att behöva vänta på någon eller putta en barnvagn eller ta kisspauser. Jag kunde gå på grusvägar och skogsstigar utan problem, bara det! Det var otroligt vackert disigt skogsfiltrerat septemberljus som min stackars iPhonekamera absolut inte kunde fånga, även om den gjorde sitt bästa.

    När jag gick där och tittade på Ronja-skogen reflekterade jag över hur lyckligt lottad jag är att jag bor som jag bor. Fem minuter åt ena hållet har jag en fin badbrygga vid en sjö, fem minuter åt andra hållet har jag en mossig skog, och fem minuter åt ett tredje håll ligger tågstationen som tar mig in till huvudstaden på en halvtimme. Det är så lätt att ta sin vardag för givet när man är barn, för jag har ju ändå bott såhär (precis här) en stor del av min barndom, men som vuxen förstår man hur svåråtkomliga vissa saker är. Som det perfekta läget på ett hus. Eller bara ett hus. Eller bara en bostad, egentligen.

    Tänk att det ser ut såhär när jag går in på min tomt. När jag satt i en hyreslägenhet i Tyresö med två rumskompisar och försökte spara ihop till en insats för att kunna köpa en etta trodde jag aldrig att jag åtta år senare skulle stå med en villa. (Nu är det ju lite fusk, såklart, eftersom vi köpte av min pappa och därför slapp budgivning och marknadspris och sådant, MEN ÄNDÅ.)

    September hörni!

  • Bebis med höftledsluxation/höftdysplasi? Läs det här.

    Bebis med höftledsluxation/höftdysplasi? Läs det här.

    När Märta föddes och de gjorde hälsokollen på BB, ni vet den där kollen som man bara är halvt medveten om och tänker att den aldrig kommer visa något konstigt, sa läkaren som i förbifarten ”höfterna klickar, jag kommer skicka remiss direkt till Astrid Lindgrens, men det är ingen fara, de kommer kolla på det redan på måndag, ni behöver inte oroa er”. Det tolkade vi som att ”det här tittar vi upp, men ni behöver inte oroa er, det är nog inget fel”. När vi sedan åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus tre dagar senare, gjorde ultraljud på Märtas höfter och hon 20 minuter senare hade på sig en von Rosenskena, hamnade jag i chock. Jag har aldrig gråtit så mycket och så länge i hela mitt liv.

    När det här hände, och jag ringde min pappa i panik, så tipsade hans sambo, vars kompis hade varit med om samma sak, om dels ett blogginlägg och dels en Facebookgrupp. Facebookgruppen är fortfarande en stor källa till tröst. Det där blogginlägget kan jag inte hitta igen, men det räddade mig, så jag vill skriva ett eget. Det här är för er som antingen fått ett barn med höftledsluxation/höftdysplasi eller er som vill veta mer om det. Det här är bara mina egna erfarenheter, jag är inte utbildad, men det kan vara en tröst för den som sitter där i bilen på väg från sjukhuset och tror att de aldrig kommer få gosa med sin mjuka lilla bebis igen.

    Vad är höftledsluxation/höftdysplasi?

    Medfödd höftledsluxation innebär att ledkulan lätt kan förskjutas ur sitt läge. Ibland kan ena eller båda höftlederna ligga i felaktigt läge redan när barnet föds. […] Medfödd instabilitet i höftlederna beror på en ökad elasticitet i ledkapseln eller på att ledpannan är för grund. Det är ett ovanligt tillstånd men är vanligare hos flickor än hos pojkar. Drygt hälften av alla barn med höftledsinstabilitet föds med ena eller båda höftlederna ur led. Hos övriga är leden så ostadig att den lätt kan komma ur sitt läge.

    1177.se

    I Märtas fall var det att ledpannan, det vill säga ”skålen” som höftkulan vilar i, var för grund (platt), så höftkulan åkte väldigt enkelt ur led. Det beror med största sannolikhet på att hon länge låg i säte i magen (vi var inne på ett lyckat vändningsförsök i vecka 38). Kanske för att det fanns så mycket plats i magen, höhö (se det här inlägget). Det finns även vissa barn som ärver tillståndet, det kan alltså vara genetiskt. Vi fick veta att det finns olika grader på lutningen i ”skålen”, och bebisen behöver ha över ett visst värde. Allt under det behandlas.

    Hur behandlar man det?

    Höftledsluxation/höftdysplasi behandlas lite olika i olika regioner, har jag förstått efter att ha varit med i ovan nämnda Facebookgrupp ett tag. Det finns några olika varianter på skenor, men den allra vanligaste är von Rosenskenan. Den har använts sedan 1950-talet (!) och Region Stockholm tycker tydligen inte att man behöver uppdatera sina behandlingsmetoder av spädbarn oftare än vart 70:e år. Men jag ska inte klaga, den gjorde sitt jobb. Jag har hört om andra som har bett om att få andra skenor, t.ex. Örebroskenan som är lite mindre och smidigare, och fått det beviljat, men vi visste ingenting och accepterade vårdens ord som lag.

    När remissen hade skickats från barnläkaren på BB fick vi nästan direkt en tid för ultraljudsundersökning och möte med barnortoped på Astrid Lindgrens sjukhus. Märta var bara fyra dagar gammal när vi kom dit. De gjorde ultraljud på hennes höfter och skickade oss sedan till ortopeden. Ortopeden gjorde samma undersökning som barnläkaren på BB och det konstaterades att hon hade instabila höfter. Aldrig under hela processen var det någon som förklarade något för oss, eller pratade om konsekvenser av detta. Så fort höftledsluxationen var bekräftad tog de Märta, klädde av henne och placerade henne i en von Rosen-skena. Jag förstod ingenting.

    De berättade, när hon redan satt i skenan, att vi inte fick ta av den under några omständigheter och att hon nu inte skulle få bada förrän skenan var av, vilket var om tidigast sex veckor, som mest tolv veckor. Även där gör de lite olika i regionerna, i många regioner får man komma in till sjukhuset några gånger under behandlingsperioden och bada barnet. Både blöjor och kläder skulle sättas på utanpå skenan. Vi fick även informationen att Märta antagligen skulle behöva ha Frejkabyxor (en lindrigare form av skena) i några veckor efter behandlingen med von Rosen. Jag grät och grät och grät och tog inte in någonting. Vips hade min mjuka gosiga lilla bebis försvunnit och ersatts av en otymplig hård skena.

    En gång under den första sexveckorsperioden bytte vi skena, för att Märta helt enkelt hade vuxit ur sin första. Då fick vi även tid för nästa ultraljudsundersökning, som skulle ske sex veckor efter behandlingen startade, och fick några sekunder med bebisgos utan skena. Det levde jag länge på, kan jag säga!

    Märta under ultraljudsundersökningen, så liten!

    Vad blev resultatet?

    Här ser allas historia olika ut. Vissa behöver ha skenan i tolv veckor och sedan sex veckor ytterligare med Frejkabyxan. Vissa behöver opereras. Vissa blir bra direkt. Vissa får ”återfall” senare i livet, andra friskförklaras vid ett års ålder. Vi själva har en riktig solskenshistoria, tack gode gud. Märta hade skenan i sex veckor och vid ultraljudsundersökningen såg höfterna så bra ut att de tog av skenan. Bedömningen gjordes att inga Frejkabyxor behövdes. Vi kunde åka hem med en sladdrig mjuk liten bebis, som faktiskt fick plats i babyskyddet, och bada för första gången i hennes liv.

    Det är inte ovanligt att bebisen ofta ligger i ”grodposition” även efter skenan har tagits av. Det är ingenting som är konstigt och betyder inte att någonting är fel. Det är helt enkelt, gissar jag, att bebisen är van vid att ligga så och att det därför är bekvämt. Märta är över ett år gammal och ligger fortfarande så ibland.

    Grodpositionen, några dagar efter att skenan åkt av.

    Har jag några tips?

    OM jag har! Här kommer de:

    • Gråt! Om du precis har fått besked om att ditt barn behöver behandla en höftledsluxation/höftdysplasi – gråt. Det ÄR jobbigt, det FÅR vara jobbigt. Jag grät och grät och grät, och mådde så dåligt över att jag grät, men nu i efterhand inser jag att det var bra att jag gjorde det. Känslorna behöver få ett utlopp. Man kan känna att det är bra att ens barn får hjälp samtidigt som man kan sörja allt som skenan innebär.
    • Fråga ortopeden om det finns ett alternativ till von Rosenskenan, om den inte känns bra. Vi hade von Rosen, och det fungerade uppenbarligen väldigt bra, men hade vi vetat att det fanns alternativ hade vi nog kollat mer på det. Och om det inte finns något alternativ – så vänjer man sig vid von Rosenskenan också.
    • Ställ alla frågor du kan tänka dig till vårdpersonalen. Antingen på besöket direkt eller när du kommit hem och landat lite. Be om ett direktnummer. Det kommer att uppstå situationer där du känner att du behöver hjälp eller information, be om den!
    • Om du tänkt amma fungerar det med skenan, även om det kan kännas tufft och krångligt. Mitt bästa sätt var att halvligga eller sitta upp och placera bebisen grensle över ena benet, och sedan lägga henne diagonalt över kroppen mot motsatt bröst (om ni förstår?). Liggamma gick inte för mig med lite mindre bröst, men jag vet att det kan funka för andra.
    • Bär bebisen mycket i bärsjal/bärsele. Det finns vissa bärselar som inte rekommenderas med skenan, men bärsjal fungerar alltid. Vi hade en BabyBjörn bärsele som var alldeles utmärkt. Då gick det att ha bebisen nära sig, nästan utan att märka av skenan.
    • Lägg bebisen på mage mot din mage när du halvsitter, i t.ex. soffan eller sängen. Det var ett perfekt sätt att få till hud mot hud, och man kan passa på att lufta bebisens rygg lite. Det är endast bendelen på skenan som man inte får röra, och axeldelarna går att lyfta upp något när du har bebisen på dig. Du kan också passa på att torka av ryggen lite med våtservetter eller blöta handdukar, om du som jag bor i en region där bebisen inte får bada under behandlingen (glöm inte att låta huden torka innan skenan hamnar direkt mot huden igen).
    Här har vi även ”strumpor” på skenan, de går att få på sjukhuset eller köpa på ett apotek.
    • Glöm inte att ta bilder! Jag kom på mig själv med att knappt fota min bebis under den första tiden med skena. Jag hatade den så mycket att jag inte ville ha några minnen av den (ber om ursäkt för ärligheten). Men det är så viktigt att inte missa den här tiden med din bebis, och att komma ihåg den, för i efterhand känns de där sex veckorna som ingen tid alls (även om det då kändes som evigheternas evighet).
    • Köp kläder som är anpassade för skenan. Det finns ett litet litet utbud, men för oss var det guld värt att slippa försöka krångla på för stora kläder som ändå inte var tillräckligt stretchiga utanpå skenan. Det finns ett företag som heter Clicky Hips som gör kläder, och jag hittade även pyjamas och byxor på Zalando (märket Next har några kläder under linjen ”Hip Dysplasia”).
    En pyjamas från Next.
    • Försök få in så mycket gos som det bara går! Och det här är mitt viktigaste tips. För jag vet att det känns som att skenan har förstört känslan av ditt vackra mjuka varma lilla barn, men ta vara på det lilla. Känn på de mjuka kinderna, pilla med de små tårna och fingrarna, klappa den lena magen. Halvligg i soffan med bebisen på mage hela tiden om du har möjlighet. Det kommer du aldrig ångra.

    Det blev ett långt inlägg. Men förhoppningsvis kan du hitta lite tröst här, om du precis som jag gjorde sitter och panikgooglar och panikgråter efter ett besök på sjukhuset. Du kommer, tro det eller ej, att få tillbaka din mjuka varma bebis. Ni kommer ha tid för så mycket gos när skenan är av. Och i efterhand kommer tiden med skena kännas som ingen tid alls.

    Skickar all kärlek!

  • Nya loppisfynd

    Nya loppisfynd

    Häromdagen tog jag en ny runda på Stadsmissionen i Hallunda. Rent shoppingsug var det som drev mig då, och jag kunde faktiskt göra några fynd (bland annat den där ovala ramen som vi ska ha en av våra bröllopsbilder i, klassiskt ju?)! Det är ju kanske att sparka in öppna dörrar att säga det här, men det är ju lite euforiskt att kunna hitta något du faktiskt letat efter både begagnat och billigt. Jag behöver ju kompensera för mitt (om än sporadiska) resande. Ingenting kommer att slå min upplevelse med Clas Ohlson-hyllan (läs om det här), men någon form av glädje kände jag ändå efter detta besök också.

    En korg/papperskorg/whatever i jättefint skick. Den tänkte jag ha presentpappersrullar i, minsann.

    En ljusstake som andas adventsljusstake. Den kommer jag ha röda antikljus i.

    En kruka till Nils rum. Han ska faktiskt få åka idag och välja blomma till den.

    Ett par JÄTTEFINA gardiner som kommer åka upp i gästrummet när vi har målat om där inne. Alltså helt kär i dessa?

    En vägghängd ljusstake som kommer få sitta över pianot i vardagsrummet. Ska göra ett nytt försök att skapa någon form av tavelvägg där (mitt senaste försök misslyckades fatalt och resulterade i att vi satte en 1,5×2,5 meter stor världskarta över alla hål).

    Nu har jag listat ut vilken dag som är bäst att fynda på Stadsmissionen (nej, det håller jag för mig själv), så nu jäklar! Nu blir jag en sådan där som nördar in mig på loppis!

  • ,

    Ressugen? Kolla här!

    Ressugen? Kolla här!

    Jag tar stolthet i att jag är en ganska medveten och rimlig person i allmänhet. Jag är inte den som brusar upp eller avfärdar fakta eller blundar för saker. Förutom när det kommer till resande. Jag förstår att det inte är bra att flyga, men jag kan bara inte acceptera det. Nu har inte jag flugit på två år och innan dess hade det gått tre år sedan sist, så jag kanske inte är det största miljöhotet på internetet, men jag planerar heller inte på att sluta. Tyvärr. Förlåt.

    Just nu sitter jag och drömmer mig tillbaka till Madeira, dit vi styrde kosan för vår bröllopsresa 2022. Vi ville åka någonstans som inte var för långt bort (eftersom vi skulle flyga med ett litet barn), men där det var varmare än i Sverige (eftersom det var oktober) och där vi inte hade varit förut (eftersom det alltid är roligare tycker jag). Så vi landade på Madeira. Det var vi och tiotusen brittiska pensionärer, typ. Men med en bebis var det perfekt. Vi var inte ute efter fest och stök ändå.

    Kolla bara solnedgångarna! Och min man!

    Vi bodda nära Funchal, Madeiras huvudstad. Kolla bara utsikten från lekplatsen som vi besökte med Nils! Rua de Santa Maria, med de målade väggarna, var också något alldeles extra. Jag skulle inte rekommendera att ge mig in där med en barnvagn dock, herregud vad det var trångt och krångligt. Vi besökte aldrig den botaniska trädgården, vilket jag ångrar när jag ser bilder som några kompisar lagt ut därifrån. Jaja. Vi får väl åka tillbaka.

    Besöket vid Eira do Serrado, Nunnornas dal, på 1094 meter över havet, gav väldigt häftiga bilder och är såhär i efterhand en cool upplevelse. Men jag utvecklade en sådan fruktansvärt höjdrädsla när jag kom till Madeira? Jag har aldrig varit speciellt höjdrädd tidigare, men när vi kom dit (eller misstänker jag, sedan jag fick barn) blev jag nästan så rädd att jag blev arg. Pelle gick med Nils i en bärsele, framåtvänd, och jag får puls nu, två år senare, bara av att tänka på det.

    Att åka på serpentinvägarna upp, och ned, var inte heller det mest avslappnade jag har gjort i mitt liv. Vi hade en skruttig hyrbil med en skruttig hyrbarnstol och vi mötte bussar och stora fordon på de små små vägarna utan vägräcke. Men det var otroligt vackert! Och vi kunde stanna på en liten rastplats för att fota lite medan Nils sov i bilen.

    Câmara de Lobos är ett annat tips. Det var cirka hundra grader varmt när vi var där, och vi var där lite för tidigt för lunch (vilket nog hade varit gott, med tanke på att det är en fiskeby), men det var fint. Många verkade ta ett par eller några timmar där, vilket vi också gjorde, och det räckte nog ganska bra, då byn var liten och inte erbjöd mycket mer än estetik och fisk.

    Porto Moniz, ett annat vackert turistmål, med naturliga pooler, fräscha offentliga toaletter och en enorm mängd krabbor. Här stannade vi faktiskt och badade ett tag, så gott det gick med en 9-månadersbebis som inte fick vara i solen, inte kunde krypa och inte ville sova.

    Santana, med sina traditionella hus, var kanske det mest turistiga vi såg på Madeira. Jag, som inte skäms så mycket över att vara turist och göra turistiga saker, tyckte att det var roligt ändå. Vi åt veckans äckligaste mat dock, och jag skulle inte rekommendera den något skumma restaurangen utan gäster bredvid bussparkeringen. Jag beställde en tonfiskmacka och fick precis det. Torrt bröd med endast en stor grillad tonfiskfilé på. Inte vad jag hade väntat mig, och inte vad jag ville ha.

    Det ställe som genererade flest bra bilder, men som utmanade min höjdrädsla så pass mycket att jag nästan började gråta, var denna utsiktsplats. Jag kommer inte ens ihåg vad den hette, något med himlen tror jag? Så varsågoda för det tipset, vilket bra resguide jag är. Det var en kortare vandring till platsen, och det såg precis ut som det gör i Rivendell i Sagan om Ringen. Jag var glad. Vi hamnade också ovanför en regnbåge, och jag tror att det är första gången jag ser en sådan uppifrån. Då var jag ännu gladare. När vi hade kommit långt från möjligheten att ramla ned i avgrunden och dö, då var jag gladast. Förutom att vi råkade krocka i en parkerad bil på vägen därifrån (haha sorry, Pelle, jag vet att du hatar när jag berättar det), hade klätt oss och Nils alldeles för tunt och fick panikköpa en tjocktröja för alldeles för mycket pengar var det en lyckad utflykt. Åk dit, om ni kan hitta det.

    Vi bodde på Porto Mare Hotel i Funchal. Har inga som helst klagomål eller spydiga kommentarer att dela med mig av alls, tror jag, när det kommer till hotellet? Det var jättebra, rent och fräscht och alla var trevliga och det fanns pool och barnpool och hotellfrukosten var den bästa jag har ätit i hela mitt liv. Vi snittade en och en halv timma på frukostbuffén varje morgon, och jag gick upp ett antal kilo. No ragrets. Eller jo vänta. Jag skulle inte rekommendera room servicen. Vi fick tre av fyra rätter fel, en förrätt istället för varmrätt och jag fick ett ben i min vegetariska pasta. Och så var det det där med baren utanför vår balkong, ja. Den som spelade livecovers på What’s Up? med 4 Non Blondes varje kväll. Det var kanske inte heller någon höjdare. Se, jag fick med lite klagomål och spydiga kommentarer ändå. Men annars – top notch.

    Och det var vår resa och mina tips. Jag är medveten om att det finns så mycket mer på Madeira, och att det verkligen går att utforska naturen och vandringsleder och mycket annat farligt. Vi var ju lite begränsade i och med att vi hade en bebis och vagn med oss överallt, men det funkade och vi fick se en massa vackra platser ändå. Jag skulle kanske inte åkt dit nu, när jag har (två) små barn som kan gå och springa och ramla, men är man utan barn, med en bebis eller med stora barn som har konsekvenstänk är Madeira ett fantastiskt resmål!

  • Från rött till gult

    Från rött till gult

    Vi hade som mål att bli klara med vardagsrummet innan Märta fyllde ett. Vilket gav oss lite drygt en månad, efter inflytt. Såhär i efterhand är jag väldigt glad att vi satte den deadlinen, men herregud vad vi fick kämpa i slutet av juli. Vi stod hela kvällar och målade in bokhyllor. Och en dag målade jag (tillsammans med först min syster och sedan Pelle) ena delen av rummet tre (3) gånger. Ett varv grundfärg och två varv färg-färg. Vi körde helt slut på våra rollers, som fortfarande ligger på en av altanerna och vilar upp sig (= förstörs), och tog slut på nästan 15 liter färg. Jag var konstant gulprickig i ansikte och på händer, och jag tror att hela kvarteret drog en lättnadens suck när jag äntligen duschade på kvällarna. Tur att det blev bra!

    Såhär såg matsalsdelen av vardagsrummet ut när vi precis hade kommit igång och fixa. I princip helt klätt i vita bokhyllor, med en beige spräcklig skitful tapet som jag alltid har hatat bakom, och mörkröda väggar i resten av rummet. Väldigt effektfullt när bokhyllan var helt full av böcker och vinylskivor, men vi hade inte någon som helst chans att fylla hyllorna, så några fick ryka och resten målades i samma färg som väggarna.

    Samma vägg några dagar senare. Vi flyttade dit en bokhylla, som tidigare stod i en annan del av rummet, och målade den och resten av rummet gult. Färgen är Limón av färgmärket Klint, som vi testar för första gången (ni skulle sett Pelles min när jag föreslog gult i vardagsrummet, haha!). Det visade sig vara väldigt bra, och färgen levereras i påsar, vilket är otroligt smidigt.

    Vi (Pelle) är så otroligt nöjda (nöjd) med oss själva (sig själv) för att vi (han) har lyckats få ihop hörnet på bokhyllan så att det ser helt naturligt ut. Det är ingen som skulle misstänka att det är gjort typ 15 år senare än resten av bokhyllan, om jag inte precis hade sagt det.

    Den mörkröda färgen var ju väldigt fin, men eftersom jag har bott sådär tidigare och var med mina föräldrar när de målade om till rött ville jag så långt ifrån det som möjligt typ.

    Och såhär ser det ut nu. Pappas trombon skymtar där i hörnet och får bo kvar i huset. Nils ÄLSKAR att spela på den och är konstigt jätteduktig på det? Det är otaliga personer som på olika fester har testat att få ljud ur det där instrumentet, och de flesta misslyckas fatalt, men vår tvååring har inga problem med det.

    Min Kay Bojesen-apa är med!

    Det är även den här skitfula hunden som dök upp i flytten. Jag kommer ihåg så väl när jag köpte den, på en loppis när jag var runt tio år. Jag köpte den enbart för att jag tyckte synd om den. För jag inbillade mig att den nog hade stått där i all evighet för att den var så ful att ingen ville köpa den, och att ingen någonsin skulle göra det. Så då gjorde jag det. Tio kronor fick jag ge för den.

    Min förstautgåva av Harry Potter and the Goblet of Fire får också en framträdande plats i bokhyllan. Den hittade jag på en loppis i Notting Hill för en massa år sedan, och fick ge ynka 40 pund för den. Det är ju egentligen helt sjukt? Vad är oddsen på det? Ett super-Harry Potter-fan besöker för första gången Notting Hill och bara strosar omkring lite, stannar vid en boklåda, tar upp en bok och så råkar det vara en förstautgåva av hennes favoritbok? Och dessutom billig? Makes no sense. Men men, jag är tacksam.

    Kvar har vi att sätta upp en taklampa ovanför bordet (som vi med tiden ska byta ut), sätta upp gardiner vid fönstren och sätta upp tavlor ovanför pianot. Det är bara att göra. Så fort vi får tid. Nu har vi ju ingen deadline längre.

  • Vad sa han nu, sa han?

    Vad sa han nu, sa han?

    På tal om det jag skrev om igår, att hela världens vuxna befolkning tappar all sans och vett när det kommer till gravida kroppar, hade jag igår ett läkarbesök som lämnade riktigt dålig smak i munnen. Jag var där för att jag ibland inte kan ha mina ringar på mig. Huden under ringarna spricker och fingret svullnar upp och det kliar och svider och gör ont (förlåt för ingående beskrivning av hälsoproblem). Det händer bara i perioder, men under de perioderna räcker det med att jag har ringarna på mig en halvtimme, så är det sabbat för flera veckor framöver. Konstigt, tycker jag, så jag sökte vård (ett onlinemöte först, tänkte att det behöver inte bli så mycket mer än det, men de skickade remiss till hudläkare).

    Hade besöket hos hudläkaren igår, och förväntade mig några frågor kring allergier och renhållning av ringarna och undersökning av huden. Till en viss del fick jag också vad jag förväntade mig, om jag ska vara helt rättvis. Läkaren kollade lite snabbt på fingret och mumlade något om eksem, men resten hörde jag inte och han verkade inte prata med mig. Sedan bad han om att få titta på mina armbågar och knän, vilket han fick göra, men vet fortfarande inte varför och han sa inget mer om det. Sedan frågade han om jag brukade reagera på min guldkedja. Jag har ingen guldkedja, sa jag. Inte ens ett armband, frågade han. Nej, svarade jag och kände mig fattig. Och du är gift, frågade han dömande och jag blev lite irriterad över att det tydligen inte är okej att önska sig annat än guldsmycken av sin partner. Försökte trycka undan irritationen och ge honom the benefit of the doubt, han var ju ändå lite äldre.

    Men sedan kom det. Läkaren tittade på mig, frågade när problemen började och när jag svarade att de började när jag gifte mig, det vill säga när vigselringen kom på plats, tittade han menande på sin läkarstudent. Och jag antar att du har gått upp i vikt sedan dess, sa han och log lite förstående nedlåtande. Som att jag kunde ju inte sett ut såhär när jag gifte mig. Som att han tyckte det var skönt att kunna få en enkel förklaring på problemet. Jag orkade inte förklara. Jag orkade inte säga att jag har fått två barn på kort tid, men att jag faktiskt gått ned i vikt den senaste tiden, att jag väger ungefär lika mycket nu som jag gjorde när jag gifte mig, att det är mitt finger som svullnar upp när jag får på mig ringarna, att ringarna passar bra på den andra handen, att han var oförskämd och att jag misstänker att mina hudproblem inte har med min vikt att göra. Så jag sa ingenting. Och det blev tyst. Och han skrev ut någon salva och sa att jag borde gå ned i vikt eller göra ringarna större.

    1. Jag är inte så jävla stor.
    2. Det spelar ingen roll hur jävla stor jag är eller inte är, jag borde få hjälp ändå.

    Så jag gick hem, med en dålig smak i munnen och ett löfte att inte söka vård till mig själv igen om jag inte typ är hundra procent säker på att jag har cancer eller hjärtinfarkt eller något sådant.

  • ,

    Congratulations on your little bump

    Congratulations on your little bump

    Alla som inte bor under en sten, eller i alla fall alla som spenderar tid på någon form av sociala medier, vilket alla som inte bor under en sten gör, har numera sett den fruktansvärt awkward intervjun med Blake Lively när hon beter sig lite som ett svin mot intervjuaren. Eller hur? Inte? Blake Lively hade vid den här tidpunkten ganska nyligen gått ut med sin graviditet och intervjuaren inleder med att säga ”congratulations on your little bump” och Blake kontrar direkt med ”congratulations on your little bump”, trots att intervjuaren inte är gravid. Trots att det är typ åtta år sedan intervjun har den flutit upp till ytan igen nu när Blake Lively är under kritik för en massa andra saker.

    Såhär. Även om jag kanske tycker att hon har betett sig konstigt och opassande i en massa sammanhang och förstår kritiken mot henne, så tänker jag att fan, där hade hon ändå en poäng. Som en person som går upp väldigt mycket i vikt när jag är gravid och får en väldigt stor mage och fått utstå en oändlig mängd kommentarer om det kan jag till hundratusen procent förstå att man tappar kontrollen ibland. Jag önskar att jag ibland tappade kontrollen. Det är inget fel att gratulera någon för en graviditet (om man vet säkert att personen är gravid, MÅSTE JAG BARA SÄGA), eller säga att en gravid person har ”glow”, men där tar det typ slut. Säg inget mer sedan. Fråga kanske hur hon mår, men det är bara om hon verkar vilja prata om det.

    Nedan har jag några exempel på saker man inte ska göra och säga när man pratar med en gravid person. Jag varvar dem med fina bilder från när jag hade Märta i magen och Pelle fotade mig ute vid Brandalsund för att lätta upp stämningen lite.

    En person frågade mig rakt ut hur många kilo jag hade gått upp i vikt. Mmm. Aldrig en passande fråga, inte ens när någon har ett barn i magen.

    En person sa under ett födelsedagsfirande att jag hade ”blivit så stor”. När jag valde att tolka hen snällt och tittade ned på magen, klappade lite på den och svarade att ”ja, men det börjar ju snart närma sig” valde personen (felaktigt) att förklara att hen menade att jag väl ”hade gått upp en massa i vikt i övrigt också, inte bara magen”. Spenderade efter det en timme i rummet bredvid, gråtandes. Gör inte så.

    En person, som jag inte hade träffat på flera år och inte har den relationen med, hälsade på mig med ett ”hej tjockis” (vilket för övrigt blev en så vanlig hälsning på mig under min andra graviditet att jag knappt reagerade längre). ”Hejdå fetknopp” svarade jag inte.

    Jag har också fått höra att min bebis låg i sätesbjudning för att hon ”hade så mycket plats där inne”. Och samma person, när min bebis hade kommit ut och låg i Von Rosenskena och ville amma hela tiden och jag var hormonell och nyförlöst, sa att bebisen hade ”god aptit, precis som sin mamma”. Ännu ett exempel på hur man kan säga någonting som inte är speciellt snällt.

    Mitt absolut värsta minne från mina graviditeter är dock ett studentfirande jag var på. Jag var gravid med Märta och det var nästan två månader kvar till beräknad födsel, men magen hade hunnit bli jättestor (det var ungefär samtidigt som vi tog dessa bilder). Jag hade en sådan ångest innan festen, eftersom inga kläder passade och jag ville varken vara nedklädd eller för uppklädd, och jag känner mig alltid lite fel i det umgänget. Plus gravid och hormonell och bla bla bla. Och alltså. Det låter som att jag överdriver, men helt ärligt gör jag inte det. Det var som en enda lång plågsam filmscen ur ett svenskt drama. I varenda interaktion jag hade med en man, och även i mötet med några kvinnor, nämndes hur stor jag var. Frågor om jag väntade fler barn än ett kom, inte från en eller två, utan från FYRA olika personer. Två av dessa frågade ”är du säker” när jag svarade att det bara var ett barn i magen.

    Kom ihåg, jag känner mig alltid lite utanför i det här umgänget och det är inte människor jag känner speciellt väl, men de var tyvärr bekväma nog att dra skämt på min bekostnad, flytta bord när jag gick förbi (som att jag inte hade kommit förbi ändå, hahahahahahaha jättekul verkligen), frikostigt kommentera min storlek och kropp och (jag trodde alla visste att man inte ska) ta på min mage. Till slut fattade Pelle att jag inte orkade mer och vi åkte tidigt. Jag grät i bilen hela vägen hem. Jag kunde inte förstå riktigt vad jag hade varit med om. Jag kände mig lite som Carrie i Carrie, men utan förmågan att hämnas. Hur var det ens möjligt att så många vuxna människor samtidigt hade tappat all form av vett?

    Jag tänker såhär. Har du inte något trevligt att säga, säg ingenting.

    En person sa i lunchrummet på jobbet, när jag var i månad sex, ”men det måste väl vara dags snart?!” och tittade på min mage i chock, när jag sa att jag skulle jobba tre månader till. Jag råkade hälla lite diskmedel i hennes mat häromdagen. Jag har inte dåligt samvete över det.

    När jag var gravid med Nils skrev jag såhär på Instagram:

    ja, jag har gått upp i vikt. nej, jag tänker inte berätta hur många kilo. ja, jag vet att jag är ”stor”. nej, jag är inte större än genomsnittet, allas magar ser olika ut. nej, det är inte ”dags snart”, det är fortfarande samma beräknade födelsedatum som sist du frågade. nej, det är inte två bebisar. så, nu har ni svaren. får jag från och med nu be er att inte kommentera min kropp? de enda som behöver veta detaljer om den är jag själv och min barnmorska. fråga mig gärna hur jag mår eller berätta något roligt som hänt er istället. puss hej!

    Ett budskap som tål att upprepas.

    Nu vet jag knappt vart jag vill komma längre. Jag ville kanske bara uttrycka lite sympati för en nygravid, växande och hormonell Blake Lively. Jag ville kanske visa att även om det är lätt att kommentarer om andras, framförallt gravidas, kroppar slinker ur en, kan de sitta kvar och göra skada även flera år senare. Eller så var det väl kanske bara skönt att få skriva av sig lite? Oavsett vad så är min uppmaning till er – kommentera inte andras kroppar. Det borde inte vara så svårt att låta bli.

  • Send help

    Send help

    Jag är SÅ TRÖTT. Inte nog med att vi är nyinflyttade (och därför har en massa projekt som ska genomföras), att jag jobbar heltid, att vi har två barn under tre år och att vi går och lägger oss alldeles för sent på kvällarna (eftersom vi behöver lite egenpartid också). Utan nu har jag även fått en förbannelse kastad över mig. Jag är cursed. Det finns ingen annan möjlig förklaring.

    ”När man väl har uteslutit det omöjliga, måste det som återstår vara det riktiga, hur otroligt det än må låta.”

    Japp. Jag citerade precis Sherlock Holmes (okej, Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes har aldrig funnits) för att på något vridet sätt göra en ganska oklar poäng. Så trött är jag. Den som har kastat förbannelsen över mig måste verkligen avsky mig, för den har sett till att jag aldrig kan sova mer än fem-sex timmar per natt. För någon som behöver minst sju-åtta timmar är det tortyr. Nätterna de senaste veckorna (nej, det är inget skämt, det har pågått i flera veckor, den som är ute efter mig har uppenbarligen gjort en deal med djävulen) har alla varit likadana.

    Om jag går och lägger mig sent händer något som får mig att vakna en eller ett par timmar innan klockan ringer. Det kan vara att något av barnen vaknar, att Pelle är uppe och springer, att katterna har tagit in ett djur som de smaskar på precis bredvid mitt huvud (det var den värsta faktiskt) eller att jag behöver gå på toa. Kollar jag på klockan då, vilket jag såklart gör, kan jag inte somna om. Jag blir uppstressad av att klockan snart kommer ringa och att jag, om jag ska få någon mer sömn alls, måste somna snabbt, vilket gör att jag inte somnar snabbt och inte får någon mer sömn alls.

    Om jag däremot går och lägger mig tidigt, vilket jag såklart gör kvällen efter en sådan här natt, händer det istället något som får mig att vakna mellan 01.00 och 03.00 istället. JAG SKOJAR INTE. Det är samma saker jag vaknar av; barnen, katterna, blåsan eller Pelle. Bara en annan tid. Och nu skulle man kunna tänka såhär att då har jag ju tid att somna om, eftersom klockan inte ringer än på länge. Men. MEN. Min förbannelse innehåller även en klausul som innebär att om jag vaknar någon gång innan 03.00 behöver anledningen till mitt uppvaknande vara av sådan art att jag behöver vara vaken under en längre tid. Till exempel att Pelle precis har trampat på ett muskadaver och är helt (förståeligt) jävla galen, eller att ett barn har kissat i sängen med allt vad det innebär eller drömt en mardröm och sedan har svårt att somna om, eller att en katt på grund av olika anledningar (typ att den är skitjobbig) behöver placeras utanför ytterdörren.

    Så. Jag är trött. För såhär har det varit länge nu. Jag vet inte vem jag har gjort så fly förbannad (eller om den läser min blogg) eller exakt vad det är jag har gjort, men jag vill ta tillfället i akt att be om ursäkt till alla som någonsin har tagit illa upp av någonting jag har gjort. Snälla snälla snälla låt mig sova nu. För tro mig, jag blir inte en trevligare människa av att vara såhär trött.

    Tack på förhand!

  • Kampen mot optikern

    Kampen mot optikern

    I måndags fick jag äntligen hem mina nya glasögon. Gucci. Äjjj, men man bor väl i stor villa i Rönninge ändå? Obs, skämt. De var de enda som passade, behöver jag bortförklara. Jag har den tråkiga kombinationen stort huvud och liten näsa, vilket gör att inga glasögon i hela världen sitter bra på mig. De som är tillräckligt stora att komma runt mitt huvud glider istället ned på lille näsan. Men detta inte så billiga par satt bra. I alla fall än så länge. Vi får se vad som händer när min gigantiska hjässa har töjt ut dem och det inte finns någon näsrygg för dem att stödja sig på.

    Men i alla fall. Det var inte det jag skulle prata om. Även om jag skulle vilja beskriva i detalj hur pretentiöst det kändes att öppna ett glasögonfodral i PLYSCH och ta fram glasögonen, en liten silkesduk och en liten silkespåse (vad man ska använda den till har jag ingen aning om, jag antar att man inte lägger glasögonen i påsen?) som det står Gucci på. Jag skulle ju prata om min kamp mot optiker. Min kamp för att få se något överhuvudtaget.

    För att alltså believe me, det har varit en resa. Det började med att jag, influerad av min (då nya) pojkvän, blev snål. Jag blev så snål att jag övergav min något dyrare optiker, som jag gått till sedan jag var 12 år gammal, och istället gick till Synsam några hus bort. Där konstaterade en oerhört självsäker manlig optiker att jag hade alldeles för starka linser på ena ögat, och sänkte styrkan ganska rejält. Det (tillsammans med all slags känsla för stil) innebar ju också att jag behövde nya glasögon. Så jag köpte ett par som min (då nya) pojkvän gillade, fastän jag inte gjorde det. Sedan gick det ett tag. Jag blev gravid, fick barn, blev gravid igen, fick ett till barn, ammade… Och började se jättedåligt.

    Så jag gick till en annan Synsam. Där skällde optikern ut mig för att jag… hade synfel, typ. Hon var arg för att jag hade så låg styrka på mina linser och för att jag använde linser och för att jag hade fel styrka på glasögonen och för att jag inte använde glasögon och för att mina ögon var torra. Så jag hoppade upp mer i styrka än vad man egentligen ska göra, men jag ville inte bli utskälld något mer. Först gick det bra. Sedan fick jag migrän. Flera gånger i månaden. Hade konstant röda ögon. Och började se allt mer suddigt, både på nära och långt håll. Vågade inte längre köra bil, eftersom jag hade svårt att se både instrumentbrädan och skyltarna. Trodde att jag hade kommit in i medelåldern för tidigt och behövde läsglasögon. När jag till slut inte kunde läsa på en dator mer bestämde jag mig för att ta hjälp.

    Så jag gick tillbaka. Med svansen mellan benen. Till optikern jag började gå till när jag var 12 år. Ingen utskällning fick jag. Inte ens en liten. Däremot fick jag hjälp, av samma gulliga optiker som när jag var barn som sa ”herregud, du har ju inte varit här på åtta år, men jag känner ju dig så väl” på finlandssvenska. Och det visade sig att jag hade alldeles alldeles alldeles för starka linser och ett brytningsfel som ingen annan har upptäckt. Det visade sig också att det jag hade nämnt för mina dåliga optiker, att jag ammade och hade haft graviditetsdiabetes, det som de bara avfärdade, visst kunde påverka synen. Det visade sig att jag inte kommit in i medelåldern för tidigt och inte ens hade speciellt torra ögon. Jaha. Där fick jag för att jag var snål.

    (Därav Gucci-glasögonen. Min [då nya] pojkvän är min man nu, så han får helt enkelt leva med att jag har glasögon som jag har valt och inte han.)

  • Skrytlista

    Skrytlista

    Nu när ni har läst rubriken tror ni att det kommer handla om typ roliga saker jag har gjort, som att gå på teater eller spa, eller roliga människor jag har träffat, som typ kändisar eller vänner, men ICKE. Min skrytlista handlar om hur mycket vi har fått gjort hemma. Mmm. Kanske inte skrytlistan jag skulle ha skrivit när jag var 22. Men icke desto mindre en skrytlista.

    Jag var sjuk halva förra veckan (ja, ni hör ju, ni borde redan vara avundsjuka), och jobbade därför hemifrån. Det innebar att vi helt plötsligt hade en massa tid att fixa. Som nyinflyttad i ett hus med två små barn är tid att fixa ingenting man skämtar bort. Och inte skulle lite feber få stoppa mig. Så vi körde på. När Pelle sedan blev smittad och också började känna sig dålig slutade vi inte köra på. Så vi har faktiskt kommit någonstans i helgen.

    1. Vi fick ihop lådorna som nu är under Nils säng, och satte upp en äppellåda som nattygsbord. Så himla nöjd! Mycket mer förvaring och mycket mer plats i rummet!

    2. Vi satte upp en knopplist, också i Nils rum, så att han kan hänga sina viktiga saker, bland annat en bokpåse från biblioteket och en ukulele som har gått i släkten i snart 40 år. Pallen är också relativt ny, den är från Mio och innehåller bilar. Älskar snygg (mja, allt är relativt) förvaring!

    3. Vi fick även upp en tavla som är målad av min gamla konfirmationsledares fru. Haha. Ingen jag någonsin har träffat, men gillar ändå att stötta folk som gör fina saker. Snigelkotten är min favorit, troshörningen och polkagrisen och sälgen är också fantastiska. Hon heter Annie Bill, för övrigt, och borde få cred för sitt verk.

    Och med det är Nils rum i princip klart! Vi ska sätta upp gardiner, hitta en nattlampa och korgar till förvaringen i skrivbordet, men det räknas inte.

    4. Vi fick till kontoret! Det har funnits ett skrivbord där ett tag nu, men resten av rummet har varit fullt med flyttlådor. Nu flyttade vi upp ett skåp, fyllde det med innehållet från flyttlådorna, och fick iordning resten av rummet också. Det är kanske inte mitt drömkontor, lite kalt fortfarande och mest en samlingsplats för möbler som blivit över, men det duger (säger jag i min villa, höhö).

    Kontoret är alltså mitt gamla rum. Lite sjukt egentligen, även om jag sällan tänker så nu när den första chocken lagt sig. Men tapeten satt inte där när jag bodde där, så den kommer få sitta kvar.

    5. Vi fick till ett hörn (små steg hörni) ovanför trappen. Det var mest att vi fick bort skit (det vill säga flyttade det till det andra hörnet) och fick upp lampor, men det ser mysigt ut nu. Och även om det kanske inte är den långsiktiga planen att ha det exakt så, så kan det vara så länge, om ni fattar.

    6. Vi fick upp gardinstänger i vardagsrummet. Det visade sig dock att vi har köpt gardiner som är tre meter långa, istället för två och en halv, så jag ska väl lägga all min vakna tid framöver på att sy upp gardiner… Känns jättekul. Verkligen.

    7. Gästsängen kom på plats och hälften av det orörda ouppackade som stått i gästrummet togs omhand. Det har varit en riktig flaskhals, det rummet, så det ser vi som en stor vinst!

    8. Sovrummet fick ett litet lyft, med lampor (de första vi har i rummet, förstår inte hur vi har klarat oss i tre månader), nattygsbord och ett skåp. Nu ser det inte längre ut som en knarkarkvart och det får man väl ändå säga är ett lyft.

    Nej men som ni hör har vi ju fått väldigt mycket gjort! Och som ni också hör är jag orimligt stolt över arbetet. Arbetet fortsätter (it’s a neverending stooooryyyy aaahaaahhah), men nu kan vi snart börja göra andra saker än att flytta runt skräp och packa upp lådor med saker vi inte har behövt på mer än tre månader.

  • ,

    Bildbomb från Billsjö

    Bildbomb från Billsjö

    Sitter och drömmer mig bort. Jag har precis lunchat med min bästis, och passar på att sitta kvar på Tratten (mitt favorithäng utöver mitt eget hus). Tanken är att jag ska jobba, men jag har varken mycket att göra eller någon som helst motivation. Tack pandemin, för att du gav oss möjligheten till distansjobb och en drägligare vardag.

    Nu är det 9 september och hösten ska, enligt min väderapp på mobilen, vara på ingång på riktigt. Som vanligt när temperaturen sjunker minsta lilla, och varma arga Felicia försvinner, blir jag sommarlängtare. Ja, sommaren har precis varit och vi var lediga hela den och vi fick en massvis med varma fina dagar tillsammans och det är mest jobbigt med mygg och värme och sol och svett och solskyddskräm och sådant. Och ja, det är skönt med höstens nystart och stickade tröjor och tända ljus och rutiner. Men låt mig.

    Den enda ”resa” vi gjorde den här sommaren var till Billsjö, en liten by utanför Örnsköldsvik där min släkt har haft gård i nästan 330 år (sjukt va?). Vi har, tack vare det, tillgång till en liten stuga med sjötomt där, som vi får besöka om vi har tur och har varit snälla (typ, vi är ju några hundra personer, något överdrivet, som delar på stugan, så man får vänta på sin tur, så att säga). Där var vi i alla fall. Jag och min lilla familj, tillsammans med min farmor och farfar. I en vecka i augusti. Fint var det, på alla sätt och vis, som ni kommer få se… nu.

    Vägen upp till Billsjö, som tar cirka sex-sju timmar om man åker utan småbarn och stannar en gång på vägen, tog elva timmar. Vi åkte på förmiddagen och gjorde fyra stopp längs vägen för att äta och rasta barn. Det här stoppet var det näst finaste, Ångersjön. Där hittade vi även Mörtberget (och ja, vi kallar Märta för Mörten, vi är fantastiska föräldrar).

    Det finaste stoppet var utan tvekan det sista, solnedgång vid Höga Kusten-bron. Herregud. Jag kan inte förstå att vi lyckades tajma in både tid och väder, men där var de. Solnedgången och bron. Värt varenda skrikminut i bilen därifrån till stugan.

    Timme elva i bilen, med två gnälliga (helt förståeligt) och trötta barn, börjar vi närma oss. Dimmiga Norrlandsvägar är de bästa vägarna.

    Bad och mys vid stugans lilla strand de första dagarna. Min pappa och hans sambo kom förbi en dag. Vi hade otrolig tur med vädret, och temperaturen, och vattentemperaturen. Jag kan inte komma ihåg senast jag var där och det var mer än 16 grader i vattnet. Men i år gick det att bada läääänge.

    En promenad till byn och släktens gård på jakt efter traktorer och kossor. Vi hittade både traktorer och kossor. Vi hittade också ett småbarnsutbrott utan dess like, och jag var på riktigt rädd att någon i området skulle tro att det var en nödsituation och ringa polisen. Vad som hände var att vi föreslog att småbarnet skulle sätta på sig blöja och sova i vagnen. Småbarnet gjorde det otroligt tydligt att hen tyckte att det var en horribelt dålig idé. Kanske den sämsta idé en levande varelse har haft på denna planet sedan den skapades. Kanske den sämsta idén i universum sedan big bang. Kanske.

    En dag gjorde vi en utflykt till Källarbackens saga, en sagostig i Sidensjö. Asmysigt ju! Där gick vi en skogsstig och upptäckte sagoväsen och skitläskiga spökbrudar utmed vägen. Sen fick vi hälsa på bockarna Bruse (de riktiga då, obviously) och mata hönor med pannkakor. Det fanns även en till synes oansenlig lekpark, bestående av en sandlåda och en liten klätterställning, som Nils totalt förälskade sig i. Han, som vanligtvis är ganska blyg, gick dit själv medan vi andra åt, skaffade en kompis som han började laga sandmat med och gjorde sig hemmastadd. Inte helt förvånande var det varken tyst eller glatt när vi skulle gå därifrån.

    Det obligatoriska besöket i Örnsköldsvik, där det helt ärligt inte finns så himla mycket och där jag av någon outgrundlig anledning alltid handlar på Kicks. Vet inte varför jag alltid får slut på smink i Norrland, eftersom jag sällan sminkar mig där, men så är det.

    Vi besökte också strutsfarmen i Gerdal. Det skulle jag kunna skriva ett helt eget inlägg om egentligen, för jag har aldrig haft så motstridiga känslor kring någonting i hela mitt liv. Strutsarna = jättesöta, framförallt bebisarna. Farmen = något för och av psykopater. Du kan alltså åka dit, hälsa på strutsarna, som nog lever och har det ganska bra där (trots att det inte är deras naturliga habitat, och vad gör de på vintern?), och om du blir sugen kan du också äta dem. Där. På plats. Du kan gå in i ett litet hus bredvid inhägnaden och ÄTA strutsarna. Jag tänker att den här restaurangen/besöksmålet/djurparken inte är grundad av någon som gillar strutsar direkt. Strutsar lever inte naturligt i Sverige. Det krävs alltså antagligen ganska mycket jobb för att få hit dem och få dem att trivas. Du gör det jobbet, lägger ut de pengarna, allt för att i slutändan bara… döda dem? Servera dem? Är det ens möjligt att gå med vinst med en undangömd strutsfarmsrestaurang i Gerdal utanför Örnsköldsvik? Eller är det bara ren sadism? Så många frågor, så många känslor. Men barnen tyckte det var häftigt. Och vi åt inget.

    Frukostfix och frukostdisk i stugan.

    Vi besökte också min faster i Umeå en dag. Jag har bara varit i Umeå en gång tidigare, också på besök hos henne, och då hann jag se insidan av H&M, för att min kusin hade fötts två dagar tidigare och jag försökte desperat hitta en present att ge. Nu hann vi se även insidan av Kulturbageriet och utsidan av ett par byggnader, för att vi kom iväg sent och det var längre än vi trodde och det var mycket trafik. Men nästa gång! Då kanske jag hinner se staden också!

    Sista dagen plockade vi blåbär. Som sig bör. Det fanns hur mycket som helst, men det förvånar väl ingen i år. Frysen är full, så i den takt vi gör blåbärssmoothies räcker det väl i alla fall till oktober någon gång.

    Och sedan var det slut på sommarbilder från Norrland. Och utanför fönstret blåser det upp till regn. Det ska regna nu i sex dagar, enligt väderappen. Japp.

  • Y2K eller vad säger man?

    Y2K eller vad säger man?

    Vi har fixat fixat fixat i helgen och en del av det har varit att packa upp. Det var tyvärr inte de sista lådorna (de packas säkert upp 2045 eller däromkring), men vi fick upp några som vi inte ens packade upp i vårt förra hus och där bodde vi i mer än tre år, så det är ändå en win. Och i en av de där lådorna fanns mina cd-skivor! Vi i den här familjen är ju sådana som lyssnar på vinyl och cd och annat, så det är väl inte så konstigt att jag hittade mina cd-skivor, men det var mina egenbrända skivor. Ni vet, när det var lagligt att ladda ned musik och göra egna skivor. De har jag inte sett på flera år!

    Och alltså KOLLA min cd-hållare? Det här var min pride and joy när jag var liten, med bara de viktigaste skivorna i. Jeanstyg, fransar, påsydda stjärnor. Det slår mig att jag är så pass gammal att det jag hade när jag var liten är inne igen. Y2K, någon?

    I den hittade jag bland annat Carola och The Poodles. Oslagbar kombination.

    ”Blandat Felicia Jan. -03” och ”Felicias favoriter februari 03”. Hur mycket kan ha ändrats på den månaden? Hur uppdaterad var jag på den senaste musiken när jag var tio år?

    Jag hittade, och tvättade, även min gamla Tokio Hotel-tröja i helgen. Och så kom min syster förbi med vår gamla mp3-spelare, med musik vi laddade ned på den för säkert 17 år sedan. En helg i nostalgins tecken helt enkelt.

    På min mp3-spelare hittade jag bland annat den här bangern. Nu vet jag vad jag kommer lyssna på de kommande dagarna, veckorna, månaderna.

    Det ska bli kul att packa upp resterande lådor också. Vad mer kommer jag hitta? Mina gamla Westlife-affischer? Min Sims 2-samling? Dubbade Harry Potter-VHSer? Det återstår att se.

  • ,

    I have come full circle

    I have come full circle

    Jag fick upp ett minne imorse på Facebook (herregud, fråga mig inte varför jag fortfarande går in på Facebook) om att det idag är exakt tio år sedan jag flyttade hemifrån. Med andra ord var det tio år sedan jag flyttade från det hus som jag nu äger. Det är ju lite knäppt. Det tog alltså tio år sedan för mig att testa lite olika lägenheter och hus innan jag till slut kom tillbaka. Det året jag fyller 31. Exakt lika gammal som pappa var när han och mamma köpte huset från första början. Hm, kan det vara så att det var menat?

    Jag kommer ihåg den perioden så väl. Den perioden när jag flyttade hemifrån alltså. Jag hade precis blivit dumpad av en kille som jag precis hade bestämt mig för att jag verkligen verkligen verkligen ville ha. Det visade sig att han föredrog sitt ex och jag kände mig ungefär lika älskad som en mördarsnigel i odlingssäsong. Innan jag hade hunnit klippa lugg eller färga håret fick jag ett meddelande från SSSB (Stockholm stads studentbostäder, eller något liknande) om att jag hade fått möjlighet att få en lägenhet. Perfekt, då slapp jag förstöra frisyren.

    Jag tackade ja till lägenheten, fastän den låg i en tillfällig byggbarack, var 23 kvadratmeter stor, hade huserat typ 140 boende innan mig, låg i ett industriområde i Sickla, hade en egen pytteliten varmvattenberedare som gjorde att jag inte ens kunde tvätta håret i varmt vatten, saknade ugn och kändes ungefär lika mysig som en fängelsecell. Så desperat var jag efter förändring. När min familj och bästa kompis, som hjälpte mig flytta och skruva ihop IKEA-möbler, hade åkt på kvällen grät jag mig till sömns. Perfekt, ja. Det visade sig att hantera ett breakup inte alls var lättare helt ensam för första gången i en pytteliten deprimerande lägenhet (relativt) långt hemifrån.

    Det slutade med att jag inte spenderade så himla mycket tid i den där lägenheten. Jag var bara där när jag hade kompisar eller familj över, och följde oftast med hem till min familj och sov där när besöket var över. Jag sa upp lägenheten efter ett år, flyttade hem i ett halvår för att sedan fortsätta till Tyresö, där jag misslyckades med att bo med rumskompisar (varken jag eller dem, men framförallt inte jag, var speciellt bra på att bo med andra). Ah. Att vara ung och dum.

    Jordgloben, äppellådan och sängen finns fortfarande kvar. Sängen övertogs av min syster när jag flyttat från Sickla och har fått stå kvar i huset, där vi nu ska ha den som gästsäng.

    Fönster i norrläge med utsikt över motorvägen. Det hade varit omöjligt att kränga den här lägenheten på Hemnet.

    Är det någon som vet om jag gillade (gillar) Beatles eller? Byrån har jag för övrigt också kvar.

    Den obligatoriska väggen med (fejk)Polaroidbilder, innan jag hade en riktig Polaroidkamera (fortfarande typ det bästa min man har gett mig).

    Porträtt av Harry, Ron och Hermione som min kusin hade ritat till mig och gett mig i studentpresent.

    Jag har kvar i princip alla möbler, inser jag nu. Fåtöljen (min ÄLSKLINGS) och mattan hänger också kvar. Och det var väl egentligen inte en så farlig lägenhet när den var inredd. Jag tycker att jag fick till det ganska bra, även om jag kanske inte hade gjort exakt likadant nu. Men inga inredningsprydnader i världen kan laga ett 20-årigt nydumpat hjärta.

  • Fyra framkallade rullar

    Fyra framkallade rullar

    Jag älskar att framkalla många rullar samtidigt. Det blir bilder från så långt bak i tiden att man inte ens kommer ihåg att man tagit dem. Idag fick jag resultatet av framkallningen av fyra rullar, från förra hösten till början av sommaren. Minns inte ens att jag tagit hälften av bilderna? Fantastiskt! De flesta (bra) bilderna är ju på barnen, och jag vill ju inte visa deras små fejs såhär öppet på internetet, men jag fick ihop några jag kan visa.

    Jag fyllde visst 30 och hade 30-årsfest.

    I 30-årspresent fick jag gå på Mamma Mia The Party! med dessa stjärnor. En dröm jag har haft länge, men sedan ställdes allt in p.g.a. pandemi-skiten och sedan visste vi inte om de skulle börja köra igen och sedan blev det en massa barn och svårt med barnvakt men TILL SLUT FICK JAG GÅ! Det var grymt.

    Utflykter med barna (och Filippa och Victor, haha). Tom Tits, brandstation, Skansen… Märta sitter (sover) mest i vagnen, så stackars liten får inte vara med på bilderna.

    Och så lite annat mys som jag tyckte var värt att fota!

    Jag har helt slut på rullar nu, så innan jag kan fortsätta dokumentera ibland helt ointressanta stunder i livet behöver jag lägga en halv månadslön på film.

Felicia i det gula huset

Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.

Senaste inläggen