frkn felicia

  • ,

    (Fot)ografiska

    (Fot)ografiska

    Tvåårig bröllopsdag innebär ju pappersbröllop, vilket i sin tur innebär att jag och Pelle skulle hitta presenter av papper till varandra. Hans present till mig var papper gånger två. Jag fick (pappers)biljetter till Fotografiska museet, där, ni vet, det hänger fotografier av papper. Kul ju! Så vi fixade barnvakt och åkte iväg bara vi två ensamma, för första gången på jättelänge.

    Det var en fantastiskt fin höstdag i stan. Hade vi vetat att vädret skulle vara såhär hade vi kanske åkt in tidigare och gått en runda på Skeppsholmen innan. Nu kom vi istället iväg för sent på grund av att både jag och Pelle strax innan tåget gick kom på att vi båda såg medelålders ut (han gjorde inte det, men tyckte det, jag gjorde det). Om inte medelålders i alla fall som att vi inte köpt nya kläder på typ tio år. Vilket stämmer. Ens gamla kläder funkade ju ett tag, sedan kom pandemin och då behövde man inte kläder, och sedan kom barn och då prioriterade man bort sina kläder. Så allt är omodernt och, i mitt fall, för litet. Så jag tror att vi blev en sisådär 90 minuter sena eller något sådant.

    Vi åkte in främst för att se Emilia Bergmark-Jiménez utställning Födas och att föda, med bilder från förlossningsrum. Det är en sådan där grej man bara är intresserad av att se om man själv har fött barn, och jag skulle tro att det sattes bebisrekord på Fotografiska i lördags. Det var bebisar överallt.

    Utställningen var helt fantastisk (förutsatt att du själv varit med om en förlossning, om du inte redan har fött barn, men planerar att göra det, ska du inte, jag upprepar, inte, gå dit). Otroligt starka bilder, med motiv som visade allt från supergulligt till rentutav äckligt. Jag fick fantomsmärtor i snippan när jag gick där, men blev samtidigt lite sugen på att göra om det. Kanske med en fotograf där? Jag var redan lite gråtig från utställningen, men när vi såg den lilla filmen om utställningen som spelades i ett angränsande rum brast det för både mig och Pelle.

    Där visades en liten filmsnutt från en förlossning, precis när bebisen kommer ut. Mamman tog emot bebisen själv och fick hjälp med att lägga bebisen på sin mage. Hon skrek till lite när bebisens kropp kom ut och frågade sedan lite stressat ”vad ska jag göra nu?”. Personalen småskrattade lite och svarade ”ingenting, du får säga hej”. Och det var så fint. För det är ju precis så. Förlossningen är ett sådant jäkla arbete, och du kämpar varenda sekund för att få ut den där bebisen. Men när den är ute är ju arbetet slut, och ditt jobb är nu bara att lära känna det lilla liv du skapat. Man får äntligen äntligen äntligen säga hej.

    Alla utställningar vi såg efter Födas och att föda (alltså resten av utställningarna på Fotografiska) kändes liksom lite onödiga. Allt var platt efter de där starka känslorna. Såhär några dagar i efterhand kan jag tänka tillbaka och tycka att utställningen med Feng Li’s bilder (White Nights in Wonderland) också var bra, men där och då var det mest en plats att diskutera förlossningsbilderna på. Vi tog dock ett varv på hela museet innan vi begav oss. Utanför såg det ut som en tavla, med oktobersolnedgången som lyste upp de gula och röda träden på Skeppsholmen och Djurgården.

    Middag åt vi på Stigbergets Fot, ett hopplöst trångt och alldeles för populärt ställe med goda hamburgare och fantastisk bön-nachos. Vi tog en promenad längs Götgatan och reflekterade över att vi tyckte det var väldigt sent och var redo att åka hem, medan nattlivet inte ens nästan hade kommit igång än. Vi tog tåget hem med barnfamiljerna och pensionärerna och hann komma hem innan Nils hade gått och lagt sig (Märta fick vi pussa på i sömnen). Tänk va, livet.

  • 41: Veckans soundtrack

    41: Veckans soundtrack

    Nu är vecka 41 alldeles snart över. Det har inte varit en kort vecka, om man säger så. Jag har behövt vara på kontoret varje dag (förutom fredag, då jag skolkade och jobbade hemifrån), det har varit ett riktigt skitväder (kan inte ens komma ihåg när det regnade såhär mycket senast?), jag har haft PMS från helvetet och jag har i vanlig ordning sovit dåligt. Vi har såklart haft mysiga stunder också, bröllopsdagen var fin och jag fick lägga båda barnen samtidigt en kväll, vilket ju bara är rent gos. Ja, och så var ju gårdagen bra, när jag och Pelle fick fira bröllopsdagen lite extra. Men en lång lång vecka har det varit.

    Det här är soundtracket till vecka 41.

    Jag har haft köksansvar på mitt jobb den här veckan, vilket innebär att jag har varit tvungen att vara på plats varje dag. Stackars stackars mig. Jag har fått ta disk, torka mikrovågsugnar och fixa fika. Det har känts lite som den där scenen i High School Musical 2 när alla har fått sommarjobb i ett golfklubbskök och tycker synd om sig själva. IYKYK.

    När jag satt och lyssnade på min gamla mp3 på jobbet (alltså förlåt men mp3 och High School Musical, vilka nya och fräscha referenser jag har, haha) kom den här låten. Den är ju så vansinnigt vacker? När jag ville gråta när jag var liten satte jag ofta på den här låten, och efter att ha läst att hon skrev och spelade in den här låten efter att ha blivit tvingad att göra abort är inte känslorna mindre. Britney Spears bor ju dessutom alltid i mitt bakhuvud, eftersom allt kring henne verkar vara lite av ett mysterium just nu (läs mer här).

    Vi firade ju tvåårig bröllopsdag i veckan och den här låten har jag knappt kunnat lyssna på efter bröllopet. Pelle bytte ju i hemlighet ut en av låtarna vi skulle ha på vår vigsel och ersatte med den här (kärlekslåten till Felicia, mmmmmm). Hans bror sjöng den och det var så fint och jag grät och jag vill inte förstöra minnet genom att lyssna på låten för mycket. Men den här veckan tillåter jag mig att göra det.

    Här är det inte svårare än att jag har tvättvecka och det känns som att jag har hängt tvätt hela kvällarna. I vårt hus har jag ansvar för tvätten, för att jag tycker att det är tillfredställande istället för ren tortyr (som till exempel dammsugning ju är), och jag kör varannan vecka. Det fungerar ganska bra, då slipper jag tänka på tvätten helt en vecka och kan köra rejäla tvättlass den andra. Sedan är det ju en fin låt också, lyssna bara på texten:

    När vi hänger tvätt så pratar vi, då kommer alla känslor ut. Mitt bland ensamma små barnstrumpor, kan jag nå dig på ditt djup. Där i vardagens små mellanrum, drar du ner min barriär. Mitt på golvet i vårt vardagsrum, finns det ingenting som tär.

    Den här låten började Pelle av någon OUTGRUNDLIG anledning att sjunga på i fredags och sedan satt den. Som sten. Så varsågoda, här har ni, ni kan ju starta vecka 42 med att nynna på denna.

    Innan Pelle förstörde mitt liv med Dag Vag hade jag Blank Space med Taylor Swift på huvudet i flera dagar. Seriöst bra låt? Kanske tråkigt av mig att tycka, men är det inte typ hennes bästa? Har hellre den här på huvudet än Popitop i alla fall.

  • Saker jag saknar med att vara föräldraledig

    Saker jag saknar med att vara föräldraledig

    Det har regnat konstant i 48 timmar. Det är inte fredag. Det är oktober. Jag har köksansvar på jobbet den här veckan och behöver därför vara på plats varje dag. Jag stod uppe till 23.00 igår kväll och bakade en tårta till fikat idag, bara för att komma till ett tomt kontor. Ventilationen på jobbet är avstängd på grund av underhåll. Jag är hungrig. Det finns inget kvar att göra idag på jobbet. Vi ska storhandla i eftermiddag. Jag saknar mina barn.

    Peppigt va? Nja. Inte så värst. Men idag känner jag mig inte så peppig. Det kan vara allt det där ovanför, det kan vara PMS, vem vet. Men idag känner jag att jag saknar föräldraledigheten extra mycket. Jag älskar att vara föräldraledig. Även om det är det svåraste jag har gjort, och absolut inte kan kallas ledighet, är det också det mysigaste i hela världen. Trots tristess, sömnbrist, oro och ett och annat utbrott. Nu senast var jag ju dessutom hemma på heltid med två barn (vilket minskade tristessen, men ökade utbrotten med cirka 500 procent). Dubbla antalet barn betyder också dubbla mängden mys.

    Här är några saker jag saknar med att vara föräldraledig:

    Ett: De lugna morgnarna. Jag har inte morgonpigga barn. När jag, som också är morgontrött, var hemma med dem vaknade vi sällan innan 08.30. Vi kunde efter det absolut ligga kvar i sängen i minst en timma efter det. Jag ammade Märta och läste för Nils, med vår katt Otis på Pelles plats. Att nu behöva ställa klockan på 06.00 är döden, och att dessutom behöva gå upp direkt för att duscha och sminka mig och (ve och fasa) äta… Nej, tack, ta mig gärna tillbaka till föräldraledighetens lugna morgnar.

    Två: Sovstunderna på dagen. Mycket sömnrelaterat nu, märks det att jag är trött? Och nu kommer kanske vissa personer hata mig, men ett tag i början av föräldraledigheten kunde barnen sova två, tre timmar mitt på dagen. Den tiden använde jag till att antingen sova själv eller läsa böcker. Jag läste ut en herrans massa böcker tack vare de där sovstunderna. Sedan slutade ju Nils sova på dagen strax efter han fyllt två år, vilket tog bort den där härliga heliga egentiden, men ett tag var det helt fantastiskt.

    Tre: Promenaderna. Nästan varje dag tog vi oss ut, vissa dagar bara för att gå, andra dagar för att hitta någon lekplats, ibland för att ta oss iväg. Men de där strosande promenaderna när Märta sov i vagnen och jag och Nils gick och pratade om det vi såg på vägen, och där vi kunde stå och titta en halvtimma på en traktor eller titta på en åkgräsklippare så länge att mannen som körde den undrade om vi ville något, de promenaderna önskar jag att kunde ta nu.

    Fyra: Våra små rutiner. För visst fick vi in lite rutiner, även om de var lösa och inte lika fyrkantigt som att springa till samma buss varje morgon, lyssna på samma podd på vägen och äta lunch exakt 11.55, fem minuter innan alla andra kommer, varje dag. Jag hade faktiskt ett litet schema till oss som jag gjorde varje söndag. Återkommande varje vecka fanns ett biblioteksbesök, fredagsfika, någon form av pyssel, lek på lekplats och, under den sista delen av föräldraledigheten, en utflykt.

    Fem: Utflykterna. Det tog ett tag innan jag vågade göra utflykter längre bort än det lokala centrumet, men uj uj uj vad roligt det var när jag tog modet till mig! Vi har snurrat runt under motorvägsbroar i Södertälje, tappat bort kläder och nappar och filtar, fastnat med antingen öppet kriminella eller rena mytomaner på tåget, snäst åt tanter, tagit ungefär fjortontusen hissar och bråkat med hönor om klämmisar. Vi har också klappat hästar, ätit god matsäck, fått oväntade kompisar (inte minst Mahmood, en elev från en anpassad grundskola vi träffade på Tom Tits som inte obesvarat älskade Märta), suttit i lastbilar, utforskat världen och efter allt detta alltid somnat på tåget.

    Sex: Umgänget. Alltså förutom mina underbara barn, såklart. De är fantastiska, men mycket till vuxen konversation blir det ju inte, om jag ska vara helt ärlig. Men det här att i princip obehindrat kunna luncha med någon, eller träffa andra föräldralediga, eller besöka mina pensionerade farföräldrar mitt på dagen, eller hälsa på mina syskon på sina respektive jobb (deras chefer älskar oss, hehe) är något jag saknar. Det är väl inget direkt fel på mina kollegor, men valt dem har jag ju inte gjort.

    Sju: Hänget i rummet. Okej, det här är sista, sedan ska jag sluta uttråka er med hur fantastiskt livet var när jag var föräldraledig. Men det jag kanske saknar mest av allt är det allra enklaste vi gjorde. Vi hängde i lekrummet hemma. Det här var ju innan Nils sov i egen säng, så barnrummet var bara ett rum för leksaker, och det var där det hände. Nils lekte med bilar, vi läste böcker, Märta lärde sig sitta och senare ställde sig upp första gången, vi hade kompisar över som vi kunde bråka om leksakerna med, vi byggde torn, och rasade torn, och rev ut alla kläder ur byrån, och välkomnade pappa hem från jobbet från fönstret. Hänget bara vi. Det saknar jag mest. Ibland när jag kommer hem från jobbet tar jag barnen och stänger in mig i Nils rum, där vi har leksakerna idag, och får ett litet smakprov på hur det var.

    Så. Nu ska jag bjuda mina kollegor på fika och sedan stänga in mig på mitt arbetsrum och gråta lite.

  • If I was a rich girl

    If I was a rich girl

    Lista tre jobb som du skulle kunna tänka dig att söka om pengarna inte spelade någon roll.

    Okej. WordPress undrar vilka tre jobb jag skulle kunna tänka mig att söka om pengarna inte spelade någon roll. Jag förutsätter att jag också skulle erbjudas och behöva tacka ja till jobben, för jag skulle ju faktiskt kunna söka vilket jobb som helst… Men okej. Vilka jobb skulle jag kunna tänka mig att ta om en stabil och (relativt) hög inkomst inte var något krav? Förbered er för att ta del av de vanligaste svaren PÅ JORDEN.

    Nummer ett. Författare. Jag vet, FÖRLÅT. Alla vill bli författare. Men alltså, hade jag varit ekonomiskt oberoende, eller om ingenting hade kostat pengar, hade jag skrivit så många böcker. Så ja, jag ”skulle kunna tänka mig” att jobba som det. Host host, det är min dröm, host. Jag behöver inte ens bli en framgångsrik författare, så länge jag får skriva böcker. Hade det inte varit det trevligaste i världen att sitta hemma i kontoret, eller på något café, eller på en liten gård i Skottland, och knåpa på en roman för tonåringar och unga vuxna? Kan ni inte tänka er mig skriva en YA-fantasybok? Jag kan!

    Nummer två. Trädgårdsmästare. Som precis alla som arbetar på kontor. Jajaja, jag är inte roligare än såhär. Men det finns ju något rogivande i att få arbeta i naturen, och jag som sitter still hela dagarna tänker att det hade varit fint att få jobba med kroppen. Trädgårdsmästare på något slott kanske? Beskära lite äppelträd, flytta på rosor, plantera lökar, rensa ogräs, kratta löv, formklippa buxbomsbuskar. Ha en podd i öronen och strosa omkring. Ska jag vara helt ärligt vet jag inte exakt vad en trädgårdsmästare gör för något, men jag tror ändå jag skulle vara bra på det.

    Nummer tre. Personlig assistent. Kanske inte ett lika vanligt svar som mina två tidigare? Men jag tänker mig att vara personlig assistent till ett litet barn med svårigheter hade varit ett jobb för mig. Det är självklart ett livsviktigt, skitläskigt, jättejobbigt, superkrävande och extremt svårt jobb (förutsätter jag), men också givande och viktigt och i vissa stunder mysigt.

    Andra jobb jag hade kunnat tänka mig om förutsättningarna var annorlunda: lågstadielärare, psykolog, barnmorska, sexolog, fotograf, journalist, inredningsdesigner, butiksbiträde, rektor, bonde, redaktör, bloggare (wink wink nudge nudge), polis.

    1. ,

      Pappersbröllop

      Pappersbröllop

      Idag firar jag och min man pappersbröllop, alltså tvååring bröllopsdag. Det känns nästan lite konstigt att det är så kort tid, det känns som att bröllopet var en evighet sedan? Men sedan är det kanske den tiden i livet också, mycket hinner hända på kort tid när man har små barn. Två år har det alltså gått sedan den soliga lördagen när alla vi tycker om samlades under ett tak för att titta på och höra om oss. Tänk va, vilken knäpp grej dagens bröllop egentligen är. Men vad kul vi hade, och vad fint det var.

      En strålande klar oktoberlördag, som känns ganska långt ifrån den regniga tisdag som vi har haft idag. Jag hade sovit dåligt, både på grund av ungen som var nio månader och orolig och på grund av att jag skulle gifta mig dagen efter. Vi var sena, som alltid, och fick stressa ihop det sista och köra 150 km/h till kyrkan. Vigseln är ett enda töcken, och jag ångrar att jag inte bad någon filma den. Pussar och kramar så att sminket förstördes, porträttfotografering, skål skål skål och sedan rakt in i middagen. Middag i flera timmar, skratt, gråt, pussar och kramar, försöka hinna med att kissa. En skrikande Nils som inte fattade varför han inte fått vara med mamma och pappa på hela dagen. Dans och för många drinkar, sedan taxi till bröllopssviten, leta nyckel utomhus i brudklänning och minusgrader. Stupa i säng, vakna tidigt för att hinna till hotellfrukosten, sedan hämtas och tillbaka för att städa städa städa. Hem och gosa med lilla familjen.

      Och sedan var det liksom över. Bara sådär. Men vad mycket som har hänt sedan dess. Jag har bytt jobb. Märta har kommit. Vi har flyttat till vårt drömhus. Rest till Madeira. Vi har skrattat, gråtit, tjafsat, oroat oss, njutit, myst. Vi har stekt oändliga mängder köttbullar, kokat oändliga mängder pasta, storhandlat, pantat, kollat på tv-serier, somnat under läggningar, ordnat kalas, åkt på kalas, blivit sjuka, allt det fina fula vardagliga.

      Och idag ska vi fira det. Vi ska fira våra två år som gifta. Vi ska fira vårt lilla fina fula vardagliga liv tillsammans. Vi ska beställa hem indiskt, ge varandra presenter av papper, lägga barnen tidigt och mysa i soffan.

      Alla bilder är tagna av Sara Holmberg.

    2. ,

      BandDagen och vedugnspizza

      BandDagen och vedugnspizza

      I helgen firade vi min pappa, som fyllde år. Det blev en riktig heldag, och ingen i familjen har tidigare somnat så fort på kvällen, men det var väldigt mysigt. Det är inte ofta vi har sådana dagar längre, med två barn och hus och katter och tomt och sådant.

      Vi började med att besöka BandDagen, en fyndigt namngiven marknad i Bandhagen, där pappa sålde skivor. Vi åt årets kanske sista utomhuslunch i höstsolen, och blev jagade av årets kanske sista getingar. Det finns ingenting jag älskar mer än orimligt dyra caféluncher och ingenting jag hatar mer än getingar, så det var en riktig bergochdalbana den där lunchen.

      Nils fick en sådan där heliumballong som jag alltid har velat köpa till mina barn, men som de inte har velat ha eftersom de har varit små och inte brytt sig. Det var inte hans idé den här gången heller, men han älskar den (och observera att jag skriver i presens, för vi fick en tyngd i snöret och har alltså fortfarande kvar den, något jag inte trodde kunde hända). Han fick välja vilken ballong själv och SJÄLVKLART valde han bilen. Finns ens något annat av värde i världen?

      Sedan tog vi en kort bilkörarpaus hemma hos pappa (för att bilar är livet). Älskar Märtas outfit! Den bars först av min farbror när han var liten, på 1970-talet (hör och häpna, Gen Z! /tant), och har förts vidare genom släkten sedan dess. Visa mig det mjukisset från Zara Kids som håller i 45 år.

      Sedan tog vi en ”kort” promenad till Bara vedugnspizza i Örby, där fick vi vänta ”en stund” på att få ett bord eftersom man tydligen inte kan boka bord där, trots att man är ett sällskap på tio personer varav två är små barn. Barnen var helt slut efter dagen och jättehungriga vid det laget, så det var självfallet en lugn och avslappnande och osvettig middag utan någon skärmtid alls för storebror eller någon juice för lillasyster. Men annars var pizzan magisk. Någon gång kanske vi kan åka dit när inte resten av Stockholms län också är där.

      Fint var det också! Pelle har i takt med att antal barn ökat också blivit mer och mer lik Rudolf, ni vet Sunes pappa, så han satt och berättade för mig att den där lampan minsann var Svenskt Tenn och kostade 21 600 kronor och undrade om jag såg några kameror för den skulle vi minsann stjäla (det gjorde vi inte, för jag var inte så imponerad).

      Efter en ”kort” promenad tillbaka till Bandhagen åkte vi hem och sov gott.

    3. 40: Veckans soundtrack

      40: Veckans soundtrack

      Jag sitter här och kommer inte ens ihåg veckan som har varit? Allt har ätits upp av den här helgen, när vi har haft gäster eller varit iväg hela dagarna. Vilken tur att den här listan är något jag jobbat på hela veckan då, så jag slipper minnas.

      Den här gamla bangern fick komma först i vecka 40s soundtracklista. Pelle började sjunga på den när vi var ute och gick. Jag frågade hur han fick den på huvudet och han svarade att han inte visste. Sedan började vi prata om när den kom ut egentligen, och jag var inte helt säker. Han frågade ”kollade inte du mycket på den?”. Kollade. Kollade. Alltså heteromän… Inte lyssnade, nej nej, kollade, för visst är hon naken i den videon? Eller? Har jag fel? Jesus.

      Lyssnade på P3 Musikdokumentär om Tove Styrke på väg till jobbet en dag (brukar varva det och P3 Historia, det blandar perfekt mina intressen) och insåg hur extremt lite jag vet om henne och hennes musik. Har såklart lyssnat jättemycket på Borderline, men ingenting annat. Jag insåg också hur djupt ointresserad jag är av henne och hennes musik (förlåt, Tove). Inte ens en P3 Musikdokumentär kunde fånga mig, och då är man väl ändå rätt grå som artist (förlåt igen).

      Vi kollade klart på säsong tre av The Bear i veckan (hett tips, trots att jag inte ens sett hela serien), och den här låten spelades i sista avsnittet. Ni vet hur en låt kan förstärka och förbättra en scen, och hur en scen kan förstärka och förbättra en låt? Båda var sant här. Och så blir ju livet alltid lite bättre med Olivia Colman.

      Den här spelades på radion och fick en hel morgontrött familj (ja ni vet, med undantag för psykopat-Pelle) att dansa i köket. Sedan hade vi en tvååring som skrek ”KISS” resten av frukosten. Att vi sa att det på engelska betyder ”puss” verkade inte gå in. Det var väl inte alls lika kul som att vi precis hade dansat till en låt som handlade om kiss.

      Det är officiellt höst och då är det äntligen dags. Dags att krypa upp under en filt i soffan på kvällarna och kolla på personer som gör exakt samma sak. Jag har fått Pelle att kolla på Gilmore Girls med mig (som Monica säger, nagging WORKS)! Han har till och med skrattat vid ett par tillfällen, och det är en vinst om något.

    4. Vårt mest använda hörn

      Vårt mest använda hörn

      Ja, men så är det tyvärr. Jag önskar att jag var en sådan som kunde skrapa färg från trappen eller hänga upp tavlor eller lappa och laga kläder när barnen har lagt sig. Men när jag har somnat under läggningen, vaknat och kommit utstapplandes ur rummet med torra linser och stel rygg orkar jag ingenting annat än att lägga mig i soffan. Ibland för att titta på tv, ibland för att läsa bok, men soffläge är det. Så det är ingen tvekan om saken, tv-hörnan är vår mest använda plats (efter köket och sovrummen och badrummen… men…).

      Och den är äntligen (nästan) klar! Det var vita väggar där innan, och vi valde att behålla det så, men att byta nyans och ta en mattare färg (Jotuns Eggvit, samma som det vita i Nils rum). På väggarna fick två tavlor (som kanske när jag tänker efter ska ha nya ramar) och min bästa fynd-älsklings-hylla (som håller våra DVD- och 4K-filmer, JA VI ÄR GAMLA) komma upp! Soffan är den enda som säljs i Sverige som får plats på den ytan (det är faktiskt galet hur precis den får plats) och råkar också vara en av Sveriges skönaste. Ektorp från IKEA, klassikern. ”Soffbordet” har vi med oss från förra huset och är ett Marketplace-fynd utan dess like, en kista från 1816 i jättefint skick för 250 kronor. Vi fick bara åka till Katrineholm och tillbaka i snökaos, men det var innan barnen och det fanns ett McDonalds där, så det var lugnt.

      Vi hade en utmaning med själva tv-bänken, eftersom teven egentligen är för stor för ytan. Det är en liten liten hörna, som funkade typ när man hade små tjock-tv-apparater, men alldeles för liten för vår tv. Så Pelle tog saken i egna händer och byggde en egen tv-bänk (mmm, händiga män är väl ändå något va). Den blev både snygg och perfekt och han har inte alls bett mig skriva det här (nej skojar, han vet ingenting).

      Som alla rum i det här huset ska det väl mysas till lite. Kanske en till tavla, kanske någon lampa, en jalusi i fönstret, fler kuddar? Men än så länge är jag nöjd.

    5. Där lite mittemellan

      Där lite mittemellan

      Vi har kommit till mittemellan-perioden på året. Den där perioden där löven både är gröna och gula, det både är varmt och kallt, där folk går antingen i t-shirt eller med dunjackor, där du fortfarande har varma minnen från sommaren men vet att mörkret snart lägger sig över landet, där julmusten börjar säljas i butik samtidigt som de säljer ut glass för halva priset.

      Mittemellan. Även på vår tomt är det ett mittemellan. Leksaker och trädgårdsredskap ligger framme, men förvaringslådan är redo att ta emot dem. Utemöblerna står på altanen, men dynorna är sedan länge inplockade. Lönnarna har gulnat och börjat tappa sina löv, men än blommar det så smått i rabatterna. Jag klär på mig både tjocktröja och vindjacka, men kan ändå gå till äppelträdet och ta mig ett mellanmål.

      Jag har försökt fånga det där mittemellanet, men det är svårt. Det är som att det inte vill ge sig tillkänna. Inte erkänna att det finns. Utåt sett ska det alltid vara sommar eller höst. Antingen sol, grönska och skvalpande vågor, eller gula löv, rusk och varma kappor. Men just nu har vi sol, grönska, gula löv och varma kappor. Vad gör man med det?

      Jag tycker att jag märker det där mittemellanet i mig själv också. Efter ett år som föräldraledig, en sommar hemma med familjen och ett nytt hus att boa in mig i kände jag mig motiverad när hösten drog igång. Jag är mittemellan det och den oundvikliga dippen och deppen som anländer i takt med mörkret och kylan. Jag står och velar mellan inspiration och lealöshet, mellan en vilja att dra igång projekt och en vilja att lägga mig i soffan och slöscrolla. På morgnarna sätter jag på mig sneakers, men höstjacka.

      Så vad gör man åt mittemellan-perioden? Den där förvirrande delen av året där ingenting känns rätt. Du har alltid lite fel kläder på dig, blir antingen för varm eller för kall. Du får dåligt samvete över att du inte är ute och tar tillvara solen, eftersom du hellre vill ligga inne i soffan med en bok. Du köper hem mat att grilla, men kommer på för sent att det är två grader och regn på eftermiddagen. Det är inte höstruskigt eller adventsmysigt, och du kan inte heller sitta ute och fika.

      Du gör det du kan göra. Ta långpromenader i solen, men glöm för guds skull inte jackan. Läs en bok i soffan, men öppna fönstret lite. Grilla i två grader och regn, det går det också. Dra igång projekt du inte slutför förrän medeltemperaturen är över 10 grader igen, ingen har väl dött av det. Snart visar sig inte solen på sex månader, och då kommer man sakna mittemellan-perioden också, hur förvirrande den än är.

      (Titta vårt hus som tornar upp sig där så fint.)

    6. ,

      Äntligen äppelmos!

      Äntligen äppelmos!

      Alla som har fler än ett barn vet vilken hårdvaluta tid är. Jag har knappt tid att duscha varje dag, och att då försöka ta tillvara äpplen från inte mindre än tre äppelträd är stört omöjligt. Det har varit så långt ned på min prioritetslista att det tog den första frosten för att jag skulle få tummen ur. Visst har vi gjort stötinsatser tidigare, och gjort egen äppeljuice vid ett par tillfällen, men äppelträden har dignat vidare. Men i helgen, när min pappa och hans sambo kom förbi och uppehöll barnen ett tag, då passade jag på!

      Jag trodde att det skulle vara krångligt att göra äppelmos, men med låga krav och en äppeldelare gick det jättefort (relativt sett, det var ju ingen matlåda som skulle värmas). Jag använde det här receptet från ICA (lite förenklat av mig):

      Snabbt äppelmos

      • 4 kg äpplen
      • 1 dl citronjuice
      • 5 dl vatten
      • 3 dl strösocker
      • Skölj äpplena och skär dem i bitar, ta bort kärnhusen
      • Koka äppelbitarna tillsammans med citronjuicen och vattnet på medeltemperatur i ca 20 minuter
      • Ta av kastrullen från värmen och mixa moset slätt med en stavmixer
      • Tillsätt socker och låt koka i några minuter till, under omrörning
      • Låt svalna, häll upp i burkar och frys in

      Det blev väldigt gott! Och fint rosa, eftersom jag lät skalen sitta kvar. I kylen håller äppelmoset i cirka en vecka, så häll inte upp det i för stora burkar (om ni inte äter generösa mängder äppelmos, såklart).

      Nu på morgnarna äter barnen yoghurt med egengjort äppelmos och egenplockade blåbär och jag känner mig så pretentiös och töntig och glad över det.

    7. ”Är du inte glad idag, Felicia?”

      ”Är du inte glad idag, Felicia?”

      När jag stod och duschade imorse, sen, stressad och jättetrött, kom Nils och Pelle in för att kissa. Eftersom Pelle är föräldraledig, och han och barnen kan sova hur länge de vill, brukar jag ha de första stunderna på morgnarna för mig själv när jag jobbar. Noll centimeter av mig är en morgonperson, så det är ganska bra för alla inblandade att jag får de där stunderna. Det fick jag inte idag. Pelle försökte prata med mig. Jag försökte tvätta håret och komma i tid till mötet samtidigt. Jag tyckte att jag svarade på ett nästan omänskligt trevligt och engagerat sätt, med tanke på att det var nästan mitt i natten och jag var ungefär lika pigg och fräsch som den där åsnan i Nalle Puh. Det tyckte inte Pelle.

      ”Är du inte glad idag, Felicia?” frågade han, nästan lite orolig.

      Jag vill bara ta en stund här och påpeka absurditeten i den frågan. Inte glad? Nej, jag är inte glad. Klockan är ensiffrigt. Det finns ingenting i livet att glädjas åt innan klockan tio. Det vet alla. Han är också gift med mig, han borde veta att jag inte är glad på morgnarna. Glad finns inte i mitt vokabulär innan lunch. Dessutom frågade han om jag var glad ”idag”. Dagen hade inte ens börjat. Det förutsätter för det första att man kan ha andra känslor än ren och skär fatigue de första vakna timmarna, och för det andra att den eventuella känslan då ska hålla sig hela dagen. Ingenting av det stämmer.

      Jag blir mer och mer övertygad om att morgonpigga personer har en släng av psykopati, efter att ha levt med en (morgonpigg alltså, inte psykopat) i sex år. Och när forskning också visar att kvällspigga är smartare än morgonpigga (se här om vår överlägsna kognitiva funktion) och att morgonpigga har en högre dos gener från neandertalare (read and weep) kan jag inte annat än att le lite, trots att klockan bara är tjugo över tio. Är du inte glad idag, Felicia? Vilken fråga…

    8. 39: Veckans soundtrack

      39: Veckans soundtrack

      Nu har snart vecka 39 passerat och det har varit… en vecka. Jag har jobbat, haft en kompetensutvecklingsdag mellan 09.30 och 16.30 EN FREDAG (ville skjuta de som planerat in det), vi har fixat och plockat en del hemma, barnen har varit gulliga och ibland inte så gulliga och vi har firat en kompis som fyllt 30 år. Det har varit sol och regn och ganska varmt, men också ganska kallt. Träden börjar bli gula, men är också fortfarande ganska gröna. Ni hör ju. Det har varit en vecka, vars soundtrack kommer nedan. Lyssna och njut!

      Okej, kalla mig gammal, men jag tycker det här är Sabrina Carpenters bästa låt? Med åldern växer också tydligen en countryådra fram i alla kvinnor. Det är ingenting jag är stolt över, men det är heller ingenting jag kan göra någonting åt. Jag får bara böja mig för genetiken, acceptera det faktum att jag inte är cool längre och lyssna på min musik i hörlurar. Hennes bästa låt och hennes två bästa lines:

      A boy who’s jacked and kind, can’t find his ass to save my life

      och

      Jesus what’s a girl to do? This boy doesn’t even know the difference between there, their and they are, yet he’s naked in my room

      Den här låten räddade en utmanande (dålig) kväll när alla var trötta (arga) och ingen ville laga mat och ingen ville äta och ingen ville vara rimlig. Den här låten började spelas, jag höjde och istället för att tjura och snäsa hade vi danskalas i köket. Tack gode gud för Redbone.

      Igår firade ju jag och min man sex år tillsammans, och ingenting är så mycket Pelle som den här låten, för mig. Vi blev ju tillsammans (typ) under en kompisresa till Budva i Montenegro, och kvällarna där spenderades på uteplatsen på vårt AirBnb-boende med musik, chips och öl. Jag tror att vi lyssnade på den här låten flera gånger varje kväll, tack vare Pelle? Det gör absolut ingenting, den är jättebra, och jag förknippar låten väldigt starkt med den perioden och med honom.

      Den här låten spelades när jag satte igång radion en morgon och jag hade den sedan på huvudet hela dagen. Hela. Dagen. Jag satt under ett möte och nynnade på den omedvetet, så mycket på mitt huvud var den. Den är bra, det är inte det, men jag kanske inte själv hade valt just textraden ”cherry cherry boom boom” om det är något mina kollegor ska ertappa mig med att sjunga.

      Det här albumet, AM av Arctic Monkeys, lyssnade jag väldigt mycket på när det kom, vilket jag ser nu är elva (11) år sedan. Herregud, vad jag är gammal. Anyway. Jag har i princip inte lyssnat på det sedan dess. Häromdagen började jag dock av någon outgrundlig anledning att nynna på Do I Wanna Know?. Och sedan var jag tvungen att lyssna på hela albumet. Det var fortfarande bra.

      Vi firade en kompis 30-årsdag igår och hon hade hyrt nedervåningen på Haket på Söder. Där fanns det karaoke minsann. Den här låten kördes som typ nummer två, och både jag och Pelle fick någon form av PTSD-symtom när den började spelas. Nils har lyssnat på den här låten oooootroligt mycket. Bara via mitt Spotifykonto spelades den här låten 256 gånger under förra året, och säkert lika många gånger på Pelles. Och min systers. Och hennes sambos. Och våra föräldrars respektive konton. Ja, ni fattar. Det visade sig att vi inte alls kunde texten, men vi gjorde ett gott försök.

      Det var veckans soundtrack! Nu kör vi vecka 40!

    9. Sex år

      Sex år

      Idag har jag och Pelle (officiellt) varit tillsammans i sex år. Det är egentligen sex år och två månader, men eftersom min kära man är världens långsammaste så var det först två månader in i vårt förhållande, när jag i princip redan bodde hos honom, som han erkände att vi faktiskt var tillsammans. Det var kanske inte världens mest romantiska ögonblick. Jag fiskade lite efter någon form av bekräftelse under en hundpromenad och han sa ”ja, jag antar väl att vi är tillsammans” och sedan gick vi vidare. Mmmmm. Romansen lever, you guys! Jaja, han har andra kvaliteter.

      Vi hade känt varandra i sex år innan vi blev tillsammans, så nu har vi varit ett par hälften av tiden som vi känt varandra. Stort! Som alla i ett förhållande vet är det inte alltid en dans på rosor, för att använda ett slitet uttryck, och ibland har Gud eller Djävulen eller vem som nu styr universum testat oss lite väl mycket, tycker jag. Men det är som att det har varit menat att det ska vara vi sedan vi skakade hand första gången i kön till en nattklubb, ett par månader efter studenten. Det bara är Pelle och Felicia. Och så ska det vara.

      Från en nattklubbskö, och så några turer fram och tillbaka, till soliga stränder i Montenegro, till en trång etta, till ett hemsökt hus och så till slut till småbarnslivet i en villa. Calleth you, cometh I, älskling, and that’s just how it is.

    10. Hejdå, professor McGonagall

      Hejdå, professor McGonagall

      Okej, nej, men jag behöver ju ändå skriva något om de fruktansvärt tragiska nyheterna som nådde oss alla idag. Dame Maggie Smith, kvinnan myten legenden, har gått ur tiden, plockat ned skylten, somnat in. Jag har alltid sagt att det finns två personer i världen som aldrig får dö. Den ena är Sir Ian McKellen, den andra är Dame Maggie Smith. Jag menar, vill man ens leva i en värld som hon inte finns i? Och nu har hon gått och dött ändå, trots att jag förbjöd det.

      Inte bara var hon en perfekt professor McGonagall, med sitt strama utseende och korrekta hållning, utan även en helt lysande Violet Crawley. Vad hade Harry Potter-filmerna och Downton Abbey varit utan henne? Ingenting, det är vad. Det är väl ingen i världen som skulle påstå att Maggie Smith var en dålig skådespelare, hon har ju ändå vunnit två Oscars och haft en otroligt lång karriär, så jag kommer ju inte med några jätteskarpa spaningar här. Men den komiska timingen, hennes sätt att förmedla en känsla genom att bara snörpa på munnen lite och styrkan hon förmedlar genom att ta den platsen, en plats som äldre kvinnor sällan får ta känns det som, har förgyllt i alla fall mitt liv.

      Nyheten som släpptes under inspelningen av Harry Potter and the Order of the Phoenix (om jag inte missminner mig), nyheten om att hon kämpade med bröstcancer, men ändå fortsatte filma, den poppar upp i mitt huvud ibland. När en dag känns tung eller en uppgift svår, då kan jag tänka på det. Att hon spelade in en film mitt i en cancerbehandling. Ja, jag har alltid haft en otrolig respekt för Maggie Smith. Men sedan har hon ju varit med mig sedan jag var liten också, i form av professor McGonagall. Och det kommer hon fortsätta vara, med mig och med hela världen, som är en lite mörkare plats idag än vad den var igår.

    11. Fler egna tavlor?

      Fler egna tavlor?

      Igår la jag ju ut en bild på, och lite tankar kring, ett par tavlor vi har satt upp i vardagsrummet. Det är bilder som jag har tagit med min analoga kamera, och jag känner mig fortfarande lite töntig som har satt upp bilder jag själv har tagit (och är stolt över, haha). Men. När jag tänker på det lite mer är det väl bara roligt egentligen? För jag har ju tagit bilderna, jag tycker själv om dem (och min man gör det också) och det är ju vårt hus. På sin höjd ser andra tavlorna en gång i veckan, och det är i sådana fall våra syskon och deras respektive och dem skäms jag inte inför. Så, med det sagt, är jag nästan lite sugen på att sätta upp fler!

      Kanske någon av dessa?

      En favoritbild från min resa till Ukraina, tillsammans med mina bästa kompisar (en av dem är född och uppvuxen i Cherkassy i Ukraina, och ville visa oss det, och då passade vi på att besöka Kiev också, där är bilden tagen). Det var innan krigets utbrott, obviously. Kanske en något dyster bild, men jag gillar den!

      Någon bild från Palma de Mallorca kanske?

      Den här bilden på min farmor från Billsjö hade höjt mysfaktorn i vilket rum som helst.

      En klassisk solnedgångsbild från Djurgården i Stockholm. Synd med den svarta kanten (det är filmrullen som hamnat lite fel i kameran), men den går ju att beskära bort.

      Någon bild från en solig dag i Vemdalen kanske? Går att sätta upp i en skidstuga om inte annat. Tips tips! (Men ta inte mina bilder utan lov tack, nu lät det som att jag uppmanade till det, men skulle andra vilja använda mina bilder ska jag fasen ha både cred och pengar.)

      Den här hade varit perfekt om vi hade bott kvar i vårt gamla hus! Bilden är tagen på vår gata en vårkväll. Känns kanske lite konstigt att sätta upp en bild på en gata där man inte längre bor. Eller?

      Landsort på vintern. Magiskt!

      Dessa bilder från Köpenhamn hade också suttit fint på en vägg hemma hos oss.

      Gubbe med hund i Torekov. Han kan väl också vara värd en plats någonstans? Förutom i sin svindyra stuga i en av Sveriges snobbigaste sommarorter, såklart.

      Antingen går jag helt bananas nu, och helt skamlöst fyller huset med inramade egenfotade bilder, eller så kanske jag får byta ut bilderna i de ramar som finns lite då och då. Vi får se hur det blir.

    Felicia i det gula huset

    Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.

    Senaste inläggen