frkn felicia

Sitter och drömmer mig bort. Jag har precis lunchat med min bästis, och passar på att sitta kvar på Tratten (mitt favorithäng utöver mitt eget hus). Tanken är att jag ska jobba, men jag har varken mycket att göra eller någon som helst motivation. Tack pandemin, för att du gav oss möjligheten till distansjobb och en drägligare vardag.

Nu är det 9 september och hösten ska, enligt min väderapp på mobilen, vara på ingång på riktigt. Som vanligt när temperaturen sjunker minsta lilla, och varma arga Felicia försvinner, blir jag sommarlängtare. Ja, sommaren har precis varit och vi var lediga hela den och vi fick en massvis med varma fina dagar tillsammans och det är mest jobbigt med mygg och värme och sol och svett och solskyddskräm och sådant. Och ja, det är skönt med höstens nystart och stickade tröjor och tända ljus och rutiner. Men låt mig.

Den enda ”resa” vi gjorde den här sommaren var till Billsjö, en liten by utanför Örnsköldsvik där min släkt har haft gård i nästan 330 år (sjukt va?). Vi har, tack vare det, tillgång till en liten stuga med sjötomt där, som vi får besöka om vi har tur och har varit snälla (typ, vi är ju några hundra personer, något överdrivet, som delar på stugan, så man får vänta på sin tur, så att säga). Där var vi i alla fall. Jag och min lilla familj, tillsammans med min farmor och farfar. I en vecka i augusti. Fint var det, på alla sätt och vis, som ni kommer få se… nu.

Vägen upp till Billsjö, som tar cirka sex-sju timmar om man åker utan småbarn och stannar en gång på vägen, tog elva timmar. Vi åkte på förmiddagen och gjorde fyra stopp längs vägen för att äta och rasta barn. Det här stoppet var det näst finaste, Ångersjön. Där hittade vi även Mörtberget (och ja, vi kallar Märta för Mörten, vi är fantastiska föräldrar).

Det finaste stoppet var utan tvekan det sista, solnedgång vid Höga Kusten-bron. Herregud. Jag kan inte förstå att vi lyckades tajma in både tid och väder, men där var de. Solnedgången och bron. Värt varenda skrikminut i bilen därifrån till stugan.

Timme elva i bilen, med två gnälliga (helt förståeligt) och trötta barn, börjar vi närma oss. Dimmiga Norrlandsvägar är de bästa vägarna.

Bad och mys vid stugans lilla strand de första dagarna. Min pappa och hans sambo kom förbi en dag. Vi hade otrolig tur med vädret, och temperaturen, och vattentemperaturen. Jag kan inte komma ihåg senast jag var där och det var mer än 16 grader i vattnet. Men i år gick det att bada läääänge.

En promenad till byn och släktens gård på jakt efter traktorer och kossor. Vi hittade både traktorer och kossor. Vi hittade också ett småbarnsutbrott utan dess like, och jag var på riktigt rädd att någon i området skulle tro att det var en nödsituation och ringa polisen. Vad som hände var att vi föreslog att småbarnet skulle sätta på sig blöja och sova i vagnen. Småbarnet gjorde det otroligt tydligt att hen tyckte att det var en horribelt dålig idé. Kanske den sämsta idé en levande varelse har haft på denna planet sedan den skapades. Kanske den sämsta idén i universum sedan big bang. Kanske.

En dag gjorde vi en utflykt till Källarbackens saga, en sagostig i Sidensjö. Asmysigt ju! Där gick vi en skogsstig och upptäckte sagoväsen och skitläskiga spökbrudar utmed vägen. Sen fick vi hälsa på bockarna Bruse (de riktiga då, obviously) och mata hönor med pannkakor. Det fanns även en till synes oansenlig lekpark, bestående av en sandlåda och en liten klätterställning, som Nils totalt förälskade sig i. Han, som vanligtvis är ganska blyg, gick dit själv medan vi andra åt, skaffade en kompis som han började laga sandmat med och gjorde sig hemmastadd. Inte helt förvånande var det varken tyst eller glatt när vi skulle gå därifrån.

Det obligatoriska besöket i Örnsköldsvik, där det helt ärligt inte finns så himla mycket och där jag av någon outgrundlig anledning alltid handlar på Kicks. Vet inte varför jag alltid får slut på smink i Norrland, eftersom jag sällan sminkar mig där, men så är det.

Vi besökte också strutsfarmen i Gerdal. Det skulle jag kunna skriva ett helt eget inlägg om egentligen, för jag har aldrig haft så motstridiga känslor kring någonting i hela mitt liv. Strutsarna = jättesöta, framförallt bebisarna. Farmen = något för och av psykopater. Du kan alltså åka dit, hälsa på strutsarna, som nog lever och har det ganska bra där (trots att det inte är deras naturliga habitat, och vad gör de på vintern?), och om du blir sugen kan du också äta dem. Där. På plats. Du kan gå in i ett litet hus bredvid inhägnaden och ÄTA strutsarna. Jag tänker att den här restaurangen/besöksmålet/djurparken inte är grundad av någon som gillar strutsar direkt. Strutsar lever inte naturligt i Sverige. Det krävs alltså antagligen ganska mycket jobb för att få hit dem och få dem att trivas. Du gör det jobbet, lägger ut de pengarna, allt för att i slutändan bara… döda dem? Servera dem? Är det ens möjligt att gå med vinst med en undangömd strutsfarmsrestaurang i Gerdal utanför Örnsköldsvik? Eller är det bara ren sadism? Så många frågor, så många känslor. Men barnen tyckte det var häftigt. Och vi åt inget.

Frukostfix och frukostdisk i stugan.

Vi besökte också min faster i Umeå en dag. Jag har bara varit i Umeå en gång tidigare, också på besök hos henne, och då hann jag se insidan av H&M, för att min kusin hade fötts två dagar tidigare och jag försökte desperat hitta en present att ge. Nu hann vi se även insidan av Kulturbageriet och utsidan av ett par byggnader, för att vi kom iväg sent och det var längre än vi trodde och det var mycket trafik. Men nästa gång! Då kanske jag hinner se staden också!

Sista dagen plockade vi blåbär. Som sig bör. Det fanns hur mycket som helst, men det förvånar väl ingen i år. Frysen är full, så i den takt vi gör blåbärssmoothies räcker det väl i alla fall till oktober någon gång.

Och sedan var det slut på sommarbilder från Norrland. Och utanför fönstret blåser det upp till regn. Det ska regna nu i sex dagar, enligt väderappen. Japp.