frkn felicia

  • ,

    Boken du önskar att dina föräldrar hade läst (och som dina barn kommer att tacka dig för att du läste)

    Boken du önskar att dina föräldrar hade läst (och som dina barn kommer att tacka dig för att du läste)

    Jag har läst en bok om föräldraskap! Okej, inte helt nytt för mig, som har tagit mig igenom en och annan föräldraskapsbok, både innan och efter förlossning, men det här är nog den som har påverkat mig mest hittills. Den här boken, med den smidiga titeln Boken du önskar att dina föräldrar hade läst (och som dina barn kommer att tacka dig för att du läste), av Philippa Perry, handlar inte bara om hur man kan bli en bättre förälder, utan fungerar också som terapi.

    Perry, som är en brittisk psykoterapeut, menar att många av de egenskaper man har som förälder härstammar från hur man själv blev bemött av sina föräldrar, och att de reaktioner man har på sitt eget barns beteende i stor utsträckning speglar känslor man själv hade som barn. Visst förstår jag att föräldraskap till stor del är nedärvt, och jag håller inte med om att det alltid är så att mina reaktioner är en direkt spegling av mina föräldrars (ibland är det bara svårt att vara förälder, och jag kan göra fel där mina föräldrar har gjort rätt och tvärtom), men den här boken fick mig ändå att tänka till. Den fick mig att reflektera över min egen barndom och vad jag i min tur för vidare till mina barn.

    Jag har alltid, för att använda min pappas ord, grubblat mycket och, för att använda min mammas ord, observerat mycket, och har väl redan funderat på en stor del av det som stod i boken. Men jag tror att om man inte har vanan inne att reflektera över sin barndom, sina vanor och sitt föräldraskap, eller om man till exempel aldrig har gått i terapi, kan den här boken verkligen sätta spår. Det fanns bland annat en övning i boken som gick ut på att man skulle föreställa sig tre rum. Ett ”vardagsrum”, den delen av ens föräldraskap som man visar för andra, ett ”skäms-rum” (och nu parafraserar jag lite) med allt det man skäms för med sitt föräldraskap och ett ”stolt-rum” där sådant man är stolt och glad över, men kanske så stolt och glad att man inte visar andra hur stolt och glad man är, finns. Hej och hå, den övningen fick mig att börja gråta (här tar vi våra självhjälpsböcker på allvar minsann).

    Vad jag framför allt gillade med den här boken var att fokus låg på kommunikation och relationen med barnet. Den var inte utan pekpinnar, men jag tyckte att de visade åt rätt håll. Det är så mycket att förhålla sig till som förälder hela tiden, skärmtid, utelek, innelek, rätt och nyttig mat, pedagogiska aktiviteter, utflykter, kompisar, sovtider, självständighet, allt det där som ligger och maler i bakhuvudet hela tiden på grund av den enorma mängd information som vi matas med dagligen (och är du mamma kommer det definitivt poppa upp i ditt flöde). Men den här boken säger i princip ingenting om sådant, utan fokuserar helt på hur man får en bra relation till och kommunikation med sitt barn. Och Perry menar på att det är det enda viktiga. Måhända det svåraste, men också det enda viktiga.

    Jag skulle rekommendera alla föräldrar att läsa den här boken. Oavsett vilken ålder på barn du har. Foster, spädbarn, toddler, tonåring, vuxet barn, det spelar ingen roll. Alla kan ha nytta av den. Och tar du den på allvar kan det dessutom bli nästan gratis terapi (helt gratis om du lånar den på biblioteket). Jag ska ge den till Pelle nu medsamma. Hej svej!

  • Om fyra månader…

    Om fyra månader…

    Idag må det vara en måndag i februari. En mulen måndag i februari. Med plusgrader, gegga, dimma och mörker. En måndag i februari som man kanske helst vill glömma. Eller gömma. Inte låtsas om. En dag man ändå bara gäspar bort och inte säkert kan säga om solen gick upp eller inte. När man helst av allt bara vill gå och lägga sig, dra täcket över huvudet och scrolla bort världen. Tills det är en ny dag, som inte är en grå måndag i februari.

    Men vet ni? Om fyra månader kommer det se ut såhär:

    Det kommer vara så grönt att ögonen blir trötta. Solen kommer lysa genom lövverket och gräset kommer gå oss till knäna. Vi kommer kisa, smörja in oss, plocka fram glömda kepsar och solglasögon och bli självmedvetna när vi släpper fram bara ben och bara axlar.

    Blommorna kommer att blomma. Myror kommer krypa i pioner, bin kommer surra runt rabatterna och hela världen kommer ha fått färg. Vi kommer att plocka små blombuketter, stanna och lukta på syrenerna och rensa ogräs tills vi blir ömma i knäna. Aldrig kommer vi kunna föreställa oss att världen var så grå.

    Vi kommer fira midsommar och nationaldagar och titta på små pittoreska hus målade i Falu Rödfärg och önska att vi levde i en tid där livet var lite mindre och lite mindre komplicerat.

    Vattnet kommer att vara varmt. Vi kommer bada, och sitta på bryggor och lyssna på vågornas skvalpande och ängsligt titta på badtermometern för att undvika att frysa. För vem vill frysa igen, när man har upplevt februari.

    Och solen kommer gå ned. Och vara nere en liten liten stund. Och sedan kommer den gå upp igen. Vi kommer att titta och titta och titta på solnedgångarna. För att de inte varar för alltid. För att det är dem vi drömmer om när vi tittar ut genom fönstret och ser en dimmig, grå, blöt, geggig måndag i februari.

    Och fyra månader är inte så lång tid. Eller hur?

  • ”Så, hur går det med förskolan?”

    ”Så, hur går det med förskolan?”

    Jag har varit extremt öppen med att jag tycker att det är jobbigt att, och egentligen inte vill, lämna barnen till förskola. Vi har väntat med det så länge vi bara kan. Så det är inte konstigt att frågan kommer från alla möjliga håll, nu när barnen har gått på förskola i några veckor (men egentligen några dagar, eftersom vi har varit sjuka i princip konstant sedan inskolningen). Jag förstår att man är nyfiken, och jag har heller inget emot att svara, men den frågande får aldrig det svar den förväntar sig.

    Den som frågar vet att jag var nervös innan, och att jag helst inte ville, men är säker på att få ett positivt svar, för det är klart att det går bra. Därför blir konversationerna aldrig speciellt långa, för man vet helt enkelt inte vad man ska svara när jag säger att det inte går bra. Några men det är fortfarande nytt, det kommer säkert ordna sig har dykt upp, men när jag förklarar problematiken är den svår att bortförklara. Så förlåt, alla ni som trodde att vi skulle kunna prata om vilken tur det är att det känns bra nu när vi faktiskt tagit steget. Era intentioner var goda, det är vi (eller förskolan, egentligen) som inte kan leverera.

    Vi hade gjort vår research, grundligt och noggrant, innan vi valde förskola. Vi var på besök, begärde ut tillsynsbeslut och klagomål från kommunen, pratade med människor som har sina barn där och kollade upp så mycket vi bara kunde. Allt såg bra ut. Det var inte det. Jag har inte berättat för pedagogerna på förskolan att jag har jobbat i flera år med tillsyn av förskolor, men det är såklart med de ögonen jag går in i det här.

    Inskolningen var inget annat än kaosartad, där jag och Pelle (som var med tre, respektive fyra, heldagar) fick agera pedagoger, tröstare och medlare, bevittna kränkningar och bristande tillsyn, och se tjugo ungar stå och stirra på en tv, med fri tillgång till YouTube (inte ens YouTube Kids), utan en enda pedagog i rummet (något som senare benämndes som dagens fysiska aktivitet, trots att inget barn hade rört på sig alls). Förutom ren fara för barns hälsa och liv (möbler som inte är fastsatta i väggen, popcorn som serveras små barn och barn i fler rum än vad det finns pedagoger) verkar dagarna också bestå av endast fri lek. Det fungerar kanske för femåringarna, men innebär att de yngre barnen (som inte får vara med, och ofta verkar utsättas för kränkningar av de äldre) bara vandrar runt. Vet ni vad, då vill jag hellre att de vandrar runt hemma, där vi slipper hämta gråtande och avtrubbade barn som inte kommer ihåg vad de har gjort under dagen, mer än att andra barn tog deras leksaker ifrån dem eller (jag BRANN när jag fick höra det) slagit dem.

    Jag orkar inte nämna alla anledningar till varför det känns som ett straff att behöva skicka barnen till förskolan, men minst en gång varje dag har jag frågat mig själv om det verkligen är så viktigt att jag jobbar. Vi står i kö till en annan förskola, men eftersom inte mindre än tre förskolor i kommunen lägger ned till sommaren, och den förskolan är både liten och populär, har jag inte så höga förhoppningar om att vi kommer in. Just nu försöker vi få till vardagen så att barnen spenderar så lite tid på förskolan som möjligt (och tack vare vabruari och min fantastiska syster, som har jobbat länge i förskola och ibland har egen liten verksamhet med dem, lyckas vi ganska bra). Jag har till och med googlat hur man blir dagmamma.

    Så ni som har undrat hur det gick, här har ni. Det är varken ett roligt eller bekvämt svar, men det är ärligt. Och den största sorgen i mitt liv just nu är att jag inte kan göra mer för mina barn.

  • Mamman, barnet och den stora roliga affären

    Mamman, barnet och den stora roliga affären

    Det var en gång en mamma som höll på att inreda sitt barns rum. Mamman hade vanligtvis fullt upp och var inte den rikaste av mammor, vilket gjorde att det tog tid. Barnet var väldigt förstående och kanske också för litet för att det skulle spela någon roll. Men en dag fann mamman sig själv med både tid och pengar, och sa till barnet: ”idag åker vi till den stora roliga affären, så får du välja vilken lampa du vill ha i ditt rum!”. Mamman skulle såklart köpa en lampa till barnet, det hade hon ju sagt, men det viktigaste var egentligen att hitta gardiner och en gardinstång, för det hade hon saknat länge.

    Mamman och barnet tog med hela sin familj och åkte till den stora roliga affären. De åt mat där, skrattade och barnet fick till och med testa att sitta på en liten toalett i barnstorlek. När de var mätta och belåtna ville barnet välja en lampa. De började gå mot lamprummet, men det visade sig att gardinrummet kom först. Gardinrummet, som mamman hade längtat efter så länge, men som barnet inte visste någonting om. De stannade där länge och letade efter fina gardiner, en gardinstång och fästen att sätta upp gardinstången med. Barnet var tålmodigt, men började längta efter att få välja sin lampa. Det hade ju mamman sagt att barnet skulle få göra. Mamman gick runt länge och letade, men hittade inga gardiner. Och inga fästen. Bara en liten gardinstång hittade hon. Mamman började svettas, och hon undrade om hon inte skulle hitta något mer idag. Sedan såg hon på sin mobil att fästena var slut, och så också gardinerna hon fantiserat om så länge.

    Barnet hade haft mycket tålamod i kroppen, men det höll snart på att ta slut. Det kliade i kroppen och ingen lampa hade hen fått välja. Dessutom var barnet tvungen att sitta i en kundvagn, som bebisar gjorde. Barnet frågade om de var klara, sedan frågade barnet om de kunde gå och titta på lampor nu, sedan berättade barnet att nu skulle de minsann gå, sedan sa hen det igen. Och igen. Och igen. Till slut gjorde mamman som barnet sa, men hon gjorde det argt och tråkigt. När de äntligen var framme vid lamprummet hittade barnet sin favoritlampa direkt. En röd, stor, jättefin lampa. Den lyste fint rosa och skulle matcha perfekt med barnets Blixten-bil. När barnet pekade på lampan frågade mamman: ”ja, jättefin, men skulle det inte passa bra med den gula istället? Du har ju rosa väggar”. Barnet förstod inte, den röda var ju finast, varför skulle han vilja ha en gul? Blixten är inte gul. Blixten är röd.

    Sedan gjorde mamman något som mammor absolut inte får göra. Mamman sa: ”ska vi se om det finns någon ännu finare lampa här borta?” och gick iväg med kundvagnen, med den ensamma lilla gardinstången i. Och lämnade den röda lampan där den var. Men barnet kunde inte hitta någon lampa som var fin där borta, så mamman och barnet och hela familjen åkte hem med bara en liten gardinstång. Ingenting att hänga den i och ingenting att hänga på den. Och ingen lampa.

    När det hade gått ett tag och mamman ännu en gång fann sig själv med tid och pengar åkte de tillbaka till den stora roliga affären. Den här gången hittade mamman både gardiner och fästen, och var inte alls lika arg och tråkig. Men den röda lampan fick fortfarande inte följa med hem, hur övertygande barnet än lät. Mamman bestämde, fast hon hade lovat att barnet skulle få göra det, och tog med den gula istället. Men barnet var inte ledsen länge för det, för hen fick köra vagnen själv, och det var mycket roligare än att välja en lampa.

    (Förlåt Nils.)

  • Klädd i andras kläder

    Klädd i andras kläder

    Jag har upptäckt Vinted! I vanlig ordning flera år efter alla andra, eftersom jag har en irrationell och svåröverkomlig skepsis mot allt nytt som hypas upp. Jag har fortfarande inte sett SKAM. Och jag har varken TikTok på min mobil eller läst en enda Nobelprisvinnare. Så råkar jag fungera, men ett trängande behov kan få vem som helst att överge sina principer. Och nu råkade det vara så att vi hade ett trängande behov av förskolevänliga kläder till barnen. Kläder som kan lekas i, kissas ned, spillas på, torka snor, slitas och slängas. Det kändes varken ekonomiskt eller ekologiskt hållbart att köpa den mängden nya kläder. Så. Jag laddade ned Vinted.

    Och vilken grej! Hypen hade, som det tyvärr nästan alltid är, sin grund i något. Jag kunde fylla på barnens förskolegarderob både billigt och miljövänligt. Och nu har jag också börjat fylla på min garderob. Har såklart inte kunnat låta bli, med ett shoppingberoende som inte har kunnat stillas på många år. Men jag balanserar upp det med att sälja av några av mina urväxta-på-grund-av-två-graviditeter-och-en-förkärlek-för-gräddpasta kläder. Nu börjar det här låta som ett sponsrat inlägg för Vinted, och jag är, mina två läsare till trots, inte betald att göra reklam för dem. Jag ska istället visa några av mina favoritfynd.


    En senapsgul oversized kavaj i sammet. Köpte den tillsammans med en rosa minikjol i manchestertyg och kände att vågar jag ha på mig det här någon gång borde jag få ett pris. Eller bli castad till den nya säsongen av And Just Like That…

    Fina t-shirtar. Att kunna få hem en Levi’s-t-shirt i fint skick och rätt storlek för 30 kronor är faktiskt ganska otroligt.

    Ett par fantastiska örhängen.

    En minst lika fantastisk läderväska. 50 kronor. Jag orkar inte ens.

    Min favoritgrej är dock den här orangea teddykappan. Så himla mysig! Den luktade superstarkt av cigarettrök när den kom, trots att den hade lappen kvar, så säljaren lär ju inte ha använt den. Men efter en tvätt luktar den nästan normalt och jag tänker älska den ändå.

    Jag har också hittat roliga barnlakan. Bland annat dessa Pippi-lakan. Har på allvar svårt att hitta bra barnlakan i butik, som inte är diskreta och Instagramvänliga. Jag vill ha lite lek och färg i barninredningen. Kan någon snälla berätta var man kan hitta sådana?

    Och så en hel del barnkläder såklart. Bland annat en Polarn o. Pyret-jacka för 200 kronor och ett par supersnygga byxor, som jag egentligen vill ha själv, till Nils.

    Så nu går vi runt här hemma, klädda i andras kläder, och gratulerar oss själva att vi är så smarta. Precis som ni andra har gjort i flera år.

  • Wuthering Heights

    Wuthering Heights

    När jag för ett tag sedan lyssnade på P3 Musikdokumentär om Kate Bush fick min kärlek till hennes låt Wuthering Heights förnyad kraft och den har gått varm i mina hörlurar, de få dagar sedan dess jag har varit utanför hemmet. Jag har lyssnat på henne sjunga om Heathcliff och Cathy i flera veckor nu, men kunde för mitt liv inte komma ihåg deras, som jag kom ihåg det, kärlekshistoria. Jag tror att det var den första engelska klassikern som jag läste just på engelska, och jag tror inte att jag förstod i princip någonting. Nu när jag är inläst på klassisk engelsk litteratur, med lite hjälp på traven av Jane Austen och Mary Shelley och Charles Dickens, behövde jag ge det en andra chans.

    Den här gången förstod jag. Men jag vet inte om det gjorde mig gladare. Jag, förtrollad av Jane Eyre och Pride and Prejudice och Little Women, känner mig nästan lurad efter att ha läst om Wuthering Heights. Det var ju ingen kärlekshistoria. Hur kunde jag ha missuppfattat det så? Det är ju en historia om två själviska och elaka barn som växer upp och blir två lika själviska och elaka vuxna. De behandlar alla, förutom varandra, med förakt och ilska och ibland ren ondska. De använder våld och manipulation, inte för att få som de vill, utan för att göra andra illa. Det spelar ingen roll om det handlar om små barn, människor som ligger på sin dödsbädd eller familjemedlemmar, det finns ingen pardon.

    Det fanns så mycket mörker och så lite ljus i den här boken att jag ibland ångrade att jag hade plockat upp den här boken igen. Men nu har jag läst och förstått den, och om jag läser den igen är det om många år. Jag har inget intresse av att läsa om Catherine och Heathcliffs dysfunktionella förhållande och alla stackars människor som hamnar i vägen för deras marsch mot förstörelse. Hur hon dör, så ung, i barnsäng och hur han, som för att hämnas hennes död, väljer att fördärva tre små barns liv. Alla var så elaka och otrevliga mot varandra i den här boken att jag fick muskelknutor i axlarna av att läsa den.

    Och kan vi bara för ett ögonblick diskutera att unga Cathy, Catherine Linton, gifter sig med sina två, och enda, kusiner? Det beskrivs till och med i boken hur lika Cathy och Hareton är, om hur de har samma ögon och panna, för att den enas mamma är den andres faster. Att de får ett lyckligt slut tillsammans spelar kanske inte så stor roll när deras barn kommer sakna fyra fingrar och förmågan att känna smärta. Hur okej var det på 1800-talet att gifta sig med sina kusiner och vilka effekter av det ser vi i människor idag? Vilka sjukdomar hade vi inte haft om vi inte hade avlat barn med våra närmsta släktingar? Vem vet.

    Wuthering Heights är en klassiker, och jag är bara en vanlig dödlig, utan någon som helst utbildning i klassisk litteratur och utan någon som helst rätt att komma in och recensera något som har trollbundit läsare sedan 1847. Jag måste tro att felet ligger hos mig. Därför kommer jag nu hyra filmen från 2011, för det var den som fanns, på SF Anytime och se om det finns en annan tolkning av berättelsen. Finns det kanske någon som förstår hur Emily Brontë tänkte när hon skrev den här boken? Jag antar det. Men det är inte jag.

    Det är möjligt att vi hörs åter i den här frågan! Nu – de vilda vackra engelska hedarna.

  • Felicias klagovisa

    Felicias klagovisa

    Okej. Såhär är det. Jag är inne på den sjunde dagen vabb, endast räknat vardagar, den tionde dagen hemma sjuka och den femte dagen med bihåleinflammation. Igår, när vi skulle ta Märta till BVC, var den första dagen jag var utanför dörren på nio dagar. Hela familjen har varit hemma i en vecka, och barnen har inte gått på förskolan på en och en halv. Jag försöker att vara en sådan person som inte tycker synd om mig själv, men hallå. Någon gång får det väl ändå vara nog? Hur kan vi inte vara friska vid det här laget? Vi har inte träffat en annan person utöver oss själva på flera dagar. Vi har sovit, vilat, ätit, druckit, läst tvåtusen böcker, sett Bilar 1, 2 och 3 om och om och om igen, snorsugit, nässprayat, tagit Alvedon och Ipren och hostmedicin. Man skulle kunna tycka att något av det där skulle ha effekt. Men icke.

    Att vara hemma med två sjuka barn, även om vi också är två vuxna, samtidigt som jag själv har bihåleinflammation är en helt ny typ av utmaning för mig. Jag har så ont i ansiktet att jag inte kan koncentrera mig på något annat, och att sova är nästintill omöjligt. Så efter ännu en sömnlös natt där jag har fått motstå impulsen att dra ut mina egna tänder för att få stopp på smärtan, ringde jag 1177. Där fick jag, i vanlig ordning, prata med en person som inte borde jobba med att prata med folk. Hur kan man sätta de minst hjälpsamma personerna på planeten på sjukvårdsrådgivning, undrar jag. Men men. Mellan hennes ifrågasättande av mina symptom och att hon la på i örat på mig sa hon ändå att hon tyckte att jag skulle ringa min vårdcentral. Så det gjorde jag. Nu har ju jag oturen att vara listad på den vårdcentral i Stockholms län som har sämst betyg på Google, så de hade inga tider för mig, men bad mig att boka en tid via Alltid Öppet. Där fanns inga tider förrän ikväll, så efter Apoteket har stängt kanske jag kan bli undersökt för bihåleinflammation av en läkare via video. Jaha.

    Att hålla humöret uppe har inte varit lätt för någon av oss. Vi försöker underlätta för oss själva, men maten ska lagas, disken ska diskas, tvätten ska tvättas, två barn som inte-är-tillräckligt-sjuka-för-att-vara-helt-sänkta-men-är-för-sjuka-för-att-gå-till-förskolan ska underhållas, helst utan skärm. Det här med att ligga och vila när man är sjuk är ett minne blott. Jag drömmer mig ibland tillbaka till den tiden då jag kunde lägga mig i soffan, slå på femtimmarsversionen av Pride & Prejudice och bli frisk tillsammans med Colin Firth och chili con carne i konservburk. Vad lite man visste då. Tänk att jag trodde att vabb innebar att en frisk förälder tog hand om ett sjukt barn. Tänk att jag trodde att det skulle innebära mys i soffan och sovande barn och tända brasor. Ah, lilla naiva Felicia. Jag vill på allvar be om ursäkt till alla föräldrar som jag inte har tagit på allvar när de har klagat på vabb. Är det såhär ni har haft det ger jag er min fulla sympati.

    Och till sist. Ni föräldrar som skickar sjuka, eller ens halvsjuka, barn till förskolan. Jag hoppas innerligt att när er tid är kommen skickas ni direkt till den brinnande underjorden, utan att passera Gå. Det finns inget paradis för medvetna smittobärare. Känner du dig minsta träffad av det här – se över dina livsval! Vad som för ett härdat förskolebarn kanske bara är lite feber och en rinnig näsa kan sänka en hel nyinskolad familj i flera veckor. Nästa gång tanken ”äsch, förskolan ringer väl om hen blir sämre” går genom ditt huvud, ha vett nog att inse att det är en dum tanke som härstammar från den av samhället internaliserade inställningen att vi ska sätta jobbet framför allt, till och med barnen, och varandra.

    Slut på klagovisa. Nu ska jag gå och lägga något kallt över ansiktet.

  • Snörvel, host och en röd ros

    Snörvel, host och en röd ros

    Dag sex av en riktigt seg förkylning fick vi inte mycket till alla hjärtans dag-firande igår. Jag brukar tycka att det är mysigt att göra något lite extra den 14 februari varje år annars, men efter en hel veckas vabb och inget tillfrisknande i sikte hade jag nästan glömt att det ens fanns något att fira. Jag hade dessutom en viktig dragning på jobbet på förmiddagen, men kunde på grund av smittorisken inte åka in till kontoret, så jag fick köra ut den stökiga och sjuka familjen för att köpa fika under tiden mötet varade. Mycket romantiskt.

    Men vi fick fika tillsammans, jag fick äntligen nässpray och Pelle köpte också den årliga röda rosen till mig. Utöver det, lite extra god mat (som ingen kände smaken på eftersom vi alla är täppta i näsan) och jordgubbar doppade i choklad till The Notebook (som vi inte fick se klart för att Märta vaknade och vägrade somna om för att vi inte förstod att hon behövde byta blöja) på kvällen.

    Pelle och barnen är såklart mina forever valentines, men efter en veckas vabb och instängdhet tillsammans var kanske gårdagen precis vad man kan förvänta sig. Vi får vara romantiska när snoret har slutat rinna, febern har gått över och kropparna har slutat värka, helt enkelt.

    Observera att vi fortfarande har ett juleljus kvar. Ett sådant där som man ska bränna ned mellan den 1 och 24 december, lite varje dag. Det är februari och vi har kommit till nummer 17. Det går BRA.

  • Många saker små

    Många saker små

    När julen åkte ut tog det ett tag innan jag hade orken (och tiden) att ersätta julpyntet med andra grejer. Det fick vara tomt i några veckor, tills dess att inspirationen (och tiden) kom, och på vissa ställen är det fortfarande tomt. Jag tänker att eftersom jag bara gör det för min egen skull (jag ska inte låtsas att min familj bryr sig överdrivet mycket om vilka ljusstakar vi har, så länge vi har något att tända på kvällen) får det väl ta den tid det tar.

    När jag väl fick ett ryck att ta fram något att dekorera huset med hade det tillkommit några grejer i våra skåp. Vissa grejer har jag hittat på loppis, andra har vi ärvt (framför allt från Pelles farmor) och vissa grejer har legat oanvända på vinden i flera år, men kommit fram i flytten. Så kul att få ta fram nytt (eller nygammalt då).

    Se bara den här fantastiska handgjorda lampan, som får pryda hyllan (och mitt bästa loppisfynd) i tv-hörnan. Man kan se fingeravtrycken längst upp på lampan. Älskar!

    En sådan här jordglob har jag önskat mig hela mitt liv. Second hand hittar man dem inte, ingen släkting har velat dela med sig av sin och nya har inte varit i min budget. Nu fick Pelle ärva sin farmors, och den gör sig så bra i ett tidigare mörkt och svårmöblerat hörn. Den är så pass ny och fräsch att Sovjetunionen finns med på kartan.

    Tre fantastiska ljusstakar!

    Ett av mina absoluta favoriter bland våra nytillskott är detta lilla sybord. Det passade sig så bra att det fick komma hem och bo hos oss strax efter att jag fått en symaskin i födelsedagspresent. Bordet var redan laddat med trådar, nålar och allt annat man kan behöva när man ska sy upp gardiner och laga barnkläder. Bordet är handmålat (!) och har texten ”Agnes 1947” på insidan av locket.

    Den här postern har legat och dammat på vinden i flera år. Den kom fram i flytten och gör sig väldigt bra tillsammans med de gula väggarna i vardagsrummet, så den fick flytta in där.

    Älskar saker med ansikten på! Vet inte varför. Egentligen är det väl rätt creepy, men jag kan inte låta bli att tycka om dem. Jag har flera vaser och krukor formade som ansikten och flera ska det bli. Den här krukan ska få en yvig frisyr i form av en växt nästa gång vi orkar ta oss till Plantagen.

    Ett av mina favoritloppisfynd från den senaste tiden. En kanna med stort stort handtag. Har inte bestämt mig om det ska få vara saft eller blommor i den här. Det får kanske våren, och en disk, avgöra.

    En lampskärm som fick hitta hem till oss. Än så länge har den inte riktigt hittat sin plats, och den hade nog i ärlighetens namn passat bättre i det förra huset, men jag kunde inte lämna den. Den är så fin!

    Två olika par med ljusstakar i trä. Älskar båda, men de målade till höger är något alldeles extra.

    Den här dalahästen gör mig så otroligt nyfiken. Den ser jättegammal ut. Gjord i trä, men len som den lenaste plast. Färgen är i princip helt bortflagnad och hästens huvud nästintill nednött. Jag hittar ingen märkning någonstans, men det här är en sådan här sak som jag skulle ta till Antikrundan om jag hade fått en stroke och velat vara med där. Den får pryda spiselkransen.

    Och sist, och typ minst, en hel drös med fantastiska handstöpta ljus! Det här är bara ett litet urval av min gottelåda som nu finns i tvättstugan. Har fått dille på sådana här ljus. Varför ser inte alla ljus ut såhär? Varför finns ens de tråkiga billiga vita kronljusen? Vad är poängen med ljus som har samma tjocklek hela vägen? Det är frågor jag ställer mig nuförtiden, för vem orkar ha en normal hobby.

    Det var några av våra tillskott i hemmet. Vilken lyx det är att få ha ett eget hem att göra till vårt!

  • Station Eleven

    Station Eleven

    När jag hade läst klart ACOTAR-trilogin och i flera månader blivit matad med forcerade sexscener, män (eller förlåt, hanar) med vingar och perfekta så-svaga-så-att-de-ständigt-behöver-hjälp-men-så-starka-att-de-kan-döda-urgamla-gudar kvinnor (eller honor, kanske) kände jag att jag behövde något annat. Jag fick tipset om Station Eleven på Goodreads (seriöst världens roligaste app när man gillar böcker), och såg att Max har gjort en serie av den, så jag tänkte att den är säkert bra. Och som ni vet är det ju alltid roligt att ha läst boken innan man ser serien eller filmen, så att man kan sitta och säga ”så där är det inte i boken” hela tiden och förklara för den man tittar med, och som verkligen inte bryr sig, hur det egentligen ska vara.

    Station Eleven handlar om en global pandemi som utplånar 99,6 procent av jordens befolkning och man får följa några personer som försöker hitta ett sätt att leva i den nya verkligheten. Boken rör sig sömlöst mellan tiden innan pandemin, dagarna kring utbrottet och tjugo år efter katastrofen. Vi får följa en barnskådespelare, en tidigare-paparazzi-nu-läkarstudent och en ledarskapsutvecklare, alla med kopplingar till skådespelaren Arthur Leander, som dog på scen samma kväll som viruset nådde Toronto. På olika sätt tar sig dessa personer ur pandemin och in i livet, eller överlevnaden, efter.

    Station Eleven var inte bara bra, den var helt fantastisk. Den kröp under huden på mig som få andra böcker har gjort tidigare (den enda jag nu kan komma på är Under the Dome av Stephen King). Jag har inte läst så väldigt många dystopiska böcker på samma tema, så jag kan inte jämföra originalitet, men jag har sett några serier och filmer på temat. Ofta när man bygger upp en värld som ska förstöras av ett virus (oavsett om det resulterar i död eller zombies) eller krig som leder till dystopiska förhållanden är det ett utgångsläge som skiljer sig något från vår verklighet idag. Det kan vara att viruset bröt ut för länge sedan, som i The Last of Us, eller i framtiden, som i The Hunger Games eller The Handmaid’s Tale. Eller så finns det övernaturliga element, som i många av Stephen Kings böcker. Men Station Eleven var kuslig i sin enkelhet.

    När pandemin slog till levde människor som vi gör idag, de gick med näsan i mobilerna, la upp bilder på sociala medier, flög till andra länder, gick och såg föreställningar på teater, pussade på sina barn och tjafsade med sina nära och kära. Och sedan fanns de inte mer. I boken refererar de till verkliga händelser, svininfluensan som aldrig blev något allvarligt, och till verkliga personer, som en gång hade makt endast för att de var kända. Och det är det som gör den här boken så skrämmande. Jag kunde se mitt eget liv speglas i bokens karaktärer, och efter att ha genomlevt en pandemi kan jag enkelt se hur en dödligare sådan skulle kunna slå ut allt vi idag tar för givet. Att den här boken skrevs flera år innan coronapandemin är väldigt intressant. Bara att läsa den gör mig till prepper.

    Jag satt uppe till halv två på natten i helgen och läste ut boken, för att jag inte kunde sluta. Den har givit mig konstiga mardrömmar i flera nätter. Starkt rekommenderad! Fem av fem toasters!

  • Så hur blir det med Instagram?

    Så hur blir det med Instagram?

    I slutet av 2023 skrev jag det här inlägget om att jag var sugen på att släppa Instagram. Det har levt i bakhuvudet sedan dess, och för några veckor sedan skruvades det upp och blev aktuellt igen. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som fick mig att känna att det var droppen, men ungefär samtidigt som alla tech-jättar skänkte massvis med pengar till Trump och Meta proppade min Instagramfeed ännu mer full med reklam och reels från folk jag inte valt att följa och många av dessa bilder och videos handlade om ofrivilligt avbrutna graviditeter och döda spädbarn såg jag just det – en reel. Den här videon var gjord av en barnpsykolog och pratade om farorna med att exponera barn på sociala medier, ur barns perspektiv. Det fick mig att tänka på att jag i gymnasiet höll ett brandtal som en uppgift i svenskan om att lägga ut bilder på barn på internet. Jag är hundra procent säker på att min klass, och säkert min lärare också, tyckte att jag var oerhört pretentiös, men då, tio år innan jag själv fick barn, var det något jag brann för.

    Och vad hände sedan? Jo, jag själv fick barn, två urgulliga barn som världen bara måste få se! Eller hur? Eller?

    Allt det här. Trumps vinst och hans koppling till sociala medier. Den extrema mängden oönskat innehåll i min feed. Farorna med att exponera barn där, oavsett om min Instagram är privat eller inte. Mina egna, långt bak i bakhuvudet gömda, värderingar. Det faktum att algoritmen av någon anledning tror att jag vill se människor som förlorat sina små barn. Och såklart, all tid som slösas på att scrolla mig igenom livet. Allt det ger mig magknip. Jag tänker på min egen barndom och hur glad jag är att mina föräldrar inte la upp bilder på mig i badet så att alla deras vänner kunde se, eller satt och scrollade bredvid mig när jag lekte, eller skrev om mina sjukdomsbesvär i långa inlägg på internet för ett kommenterat hjärta av någon vi träffar en gång vartannat år. Jag är också glad att jag är så pass gammal att jag själv inte hade möjlighet att lägga upp innehåll som jag senare skulle ångra, för att jag var för ung för att förstå konsekvenserna, men det är en helt annan diskussion.

    Så även om jag tycker att det känns alldeles förfärligt sorgligt att ta bort bilder på mina fantastiska ungar och på roliga saker vi har gjort tillsammans, är det bara från en app. Bilderna finns kvar, och ännu viktigare, minnena finns kvar. Jag tar inte bort ett liv. Jag tar inte bort erfarenheter eller känslor eller relationer. Det är svårt att komma ihåg när både privat- och jobblivet så ofta spenderas framför skärmen, och när många kontakter skapas just där. Men det är bara en app. Mitt konto kommer dessutom finnas kvar, något nedbantat, och framför allt kommer jag finnas här. På bloggen. Där jag gör det jag tycker är kul. Skriver och fotograferar och läser. Och vill man se mina barn är det fritt fram att komma förbi (smsa först kanske, ingen gillar någon som bara ”svänger förbi”), eller bjuda hem oss (vi kan köpa med fika).

    Hoppas vi fortsätter ses här!

  • ,

    Livets första vabb

    Livets första vabb

    Idag vabbar jag mina barn. För första gången i mitt liv. Det är inte så att de aldrig har varit sjuka förut, men väldigt sällan, och eftersom vi fram tills nyligen har varit hemma med båda barnen har det bara varit vanlig föräldraledighet. Det ska sägas också att de har varit sjuka en eller flera dagar alla veckor sedan de började förskolan, men eftersom jag har haft min helvetesperiod på jobbet har Pelle tagit all vabb fram tills nu.

    Så idag tog jag ännu ett kliv in i vuxenvärlden och skrev ett autosvar på Outlook där jag förklarade att jag ”vabbar och läser inte min mail. Vid brådskande ärenden, kontakta” och hänvisa vidare till min chef. Små barn kan väl alla ha, men förskolebarn som ska vabbas är liksom nästa nivå av föräldraskapet.

    Min första vabb-dag var, misstänker jag, en av de lättare vabb-dagarna man kan ha med två sjuka barn. På förmiddagen var ett av barnen så pass skruttig att den sov, vilket gjorde att jag och den andra kunde hänga tvätt, ta disken och vattna blommorna. Sedan sov båda en stund och jag kunde sitta på vår soliga övervåning och läsa i fred. Något som inte har hänt på flera år. Sedan hände något och det tidigare lite piggare barnet vaknade skrotigare än innan tuppluren, och den som hade sovit hela förmiddagen piggnade till. Så då kunde vi sitta och läsa böcker och leka med gosedjur i lugn och ro.

    Jag lär ju ha använt upp all min tur idag och med största sannolikhet kommer båda barnen vara tillräckligt sjuka för att behöva vara hemma från förskolan, men tillräckligt friska för att behöva spring och stimulans och sådant, imorgon. Jag ser det framför mig. Hur jag med tårar i ögonen, trött på min egen röst, torkar snor från brottandes barns näsor och ber dem snälla att sluta hänga på varandra, kan vi inte rita eller leka med bilar eller läsa en bok istället och hur de, rörande eniga, säger näpp och fortsätter klänga på varandra tills någon av dem får ont eller tröttnar och börjar säga ifrån och den andra är för uppe i varv för att lyssna och hur jag kommer behöva bli arg för att få deras uppmärksamhet. Inte för att ta ut något i förskott, men.

    Nu låter det som att jag vill att barnen ska vara så sjuka att de mår dåligt. Det vill jag inte. Jag har heller ingenting emot att vara hemma med barnen, jag tycker som alla vid det här laget vet att det är fruktansvärt mysigt. Men alla som har haft två småbarn hemma vet. Och jag tycker faktiskt att man kan få njuta av att ens första vabb-dag i livet var lugn och bråkfri.

  • A Court of Wings and Ruin

    A Court of Wings and Ruin

    Så har jag tagit mig an den tredje, och sista ”riktiga”, delen av Sarah J. Maas ACOTAR-serie. ACOWAR. Eftersom titeln A Court of Wings and Ruin inte betyder någonting är jag säker på att hon valde det endast för att det skulle bli just ACOWAR. Jag tror att tanken från början var att det skulle vara en trilogi, men det kom två böcker till, som ingår, men inte riktigt ingår, i serien och som är på väg hem till mig i detta nu. Den här boken har dock ett ordentligt (det kan man säga vad man vill om) slut och man hade inte behövt läsa resten av böckerna, om man inte, som jag, lider av ett extremt behov av att avsluta saker. Det tog mig två månader, vilket faktiskt inte bara beror på boken, men nu har jag tagit mig igenom de sjuhundra sidorna och boy, do I have some opinions.

    Boken börjar med Feyre tillbaka i Spring Court (vårhovet?), ljugandes för Tamlin och Lucien och Ianthe. Hon är där för att spionera på och samla information om Tamlins svek mot Prythian och samröre med de onda krafterna i Hybern (vilket jag inte förstår om det är ett land, en person eller en armé). Hon passar även på att få ut en personlig liten hämnd på Tamlin och Ianthe, och vänder Tamlins armé emot honom och får Ianthe att krossa sin egen hand. Lovely. Sedan flyr hon tillbaka till Night Court tillsammans med Lucien, som vill tillbaka till sin själsfrände (jag vägrar härmed att säga mate) och har tröttnat på Tamlins dude-bro-iga sätt. Sedan får vi möta Elain och Nesta som nyblivna faeries, tvingas uppleva några riktigt horribelt explicita sexscener, och sedan är det politik och krigsföring för hela slanten.

    Jag behöver tyvärr meddela är det här inte var min favorit i trilogin. Den var för lång och kändes framstressad. Jag har ingen aning om hur lång tid det tog för henne att skriva den här boken, men den hade mått bra av några varv korrekturläsning och editing innan den gick till tryck. Jag hatade inte boken, och när jag hade kommit tre fjärdedelar in i boken ville jag faktiskt inte släppa den. Det var lite samma känsla som när jag läste The Maze Runner-serien. Jag visste att det egentligen inte var bra böcker, men de var så spännande att jag nog bara har läst Harry Potter snabbare än dem. Något liknande kände jag nu.

    Så utgå från att jag faktiskt ändå hade lite kul när jag läste boken, men kolla också på min lista över saker jag är besviken över (och varning för spoilers, i vanlig ordning):

    • Alla överlevde. Förlåt, men hur kunde alla viktiga karaktärer överleva det där kriget? Det var inte bara ett slag där alla högt uppsatta personer satt på sina rövar och tittade ut över pöbeln de skickat för att slåss för deras sak, utan det var ett flertal attacker och slag där huvudpersonerna var högst inblandade. Två av karaktärerna dog till och med, men lyckades förutsägbart och mirakulöst komma tillbaka till liv. Igen. En av dem på samma sätt som Feyre blev återupplivad i slutet av första boken. Hallå. Jag förstår att man som författare blir förälskad i sina karaktärer och vill att alla ska få ett lyckligt slut, men det blir så… mäh. Ge mig en Dobby, en Boromir, en Robb, få mig att känna något!
    • Elain. Jag vet att det här kanske egentligen är okänsligt av mig att säga, men jag hade önskat att Elain 1. fick ta mer plats och 2. hanterade situationen bättre. Hon har beskrivits som så vän och vacker och öm hela serien, och det hade varit fint om hon hade varit den som hade hanterat förvandlingen till faerie bra. Om hennes karaktär hade fått vara stark och modig och kapabel, precis som sina systrar. Den bilden som författaren nu målar upp är att traditionellt ”kvinnliga” kvinnor är svaga, just för att de är kvinnliga kvinnor. Är vi inte förbi det?
    • Kvinnobilden överhuvudtaget. Jag tror att det är lätt att bli lurad att det här är en bok med starka kvinnliga karaktärer, eftersom många av huvudkaraktärerna är envisa kvinnor. Men ingen av kvinnorna i boken är där på samma premisser som männen (eller förlåt, the males… hur översätter man ens det? hanarna?). De beskrivs som krigsveteraner, men deltar inte i strid. De beskrivs sällan som egna personer, utan ofta i relation till någon man (den och den personens själsfrände, eller fru, eller älskarinna). Antingen så står de passivt bredvid och tittar på när männen dödar varandra på ett lerigt slagfält, eller så använder de sin sexualitet för att… jag vet faktiskt inte ens vad de vill åt. Känns inte jättefräscht.
    • Deras pappa. Förlåt, jag glömde att en karaktär faktiskt dog. Systrarna Archerons pappa, som endast har varit en fotnot i historien, och fortsätter vara det, trots sin död. Det var som att Sarah J. Maas kände på sig att hon skulle få kritik om ingen dog, så hon dödade deras pappa i tron om att det skulle stävja arga läsare. Men vad hon inte hade räknat med var att ingen, låt mig upprepa INGEN, bryr sig om pappa Archeron (gissar jag). För han har inte varit en återkommande karaktär i böckerna. Men att rörelsehindrade och till synes totalt ovetandes pappa skulle komma inseglande till precis rätt plats med en armada och sen helt poänglöst dö i händerna på kungen av Hybern sekunden innan kungen själv dör känns desperat och nästan komiskt. Jag tycker också lite synd om pappa, för här finns en massa varelser som uppenbarligen har möjligheten att ge liv, men ingen tycker att det är värt att ens fråga om de kan återuppliva honom.

    Ni kan ju också ta en titt på listan över saker jag gillar:

    • Nesta.

    Åh, vad jag har delade känslor för den här bokserien. Å ena sidan var den väldigt spännande och jag läste för första gången på ett tag med glädje, å andra sidan var det helt ärligt ganska slarvigt författarskap. Men jag väljer att se det som positivt att boken fick mig att tycka och känna saker, även om det inte var odelat positiva tankar och känslor. Så skulle jag rekommendera den? Ja!

    Här kan ni läsa min recension av första boken och andra boken.

  • Jag lever!

    Jag lever!

    Pffffhhhhhaaaaaaa. Eller vilket ljud man nu gör när man har varit under vatten alldeles för länge och äntligen kan lyfta huvudet över ytan och få syre. Jag kan knappt förstå det själv, men igår kväll lämnade jag äntligen in den rapport som jag har jobbat på som att mitt liv hängde på det den senaste månaden. Jag kunde klicka på skicka-knappen vid 19.54. Sa godnatt till mina kollegor vid 20.13. Sa att jag skulle sova i tre dygn. Det gjorde jag inte, eftersom barnen vaknade en timma tidigare än vad de brukar göra imorse.

    Jag trodde att lugnet skulle infinna sig direkt när jag hade skickat in rapporten. Men det var svårare än jag trodde att varva ned. Jag har varit uppvirad så länge att jag inte vet något annat. Jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg hur det är att inte vara skitstressad hela tiden. Jag har lärt mig leva med stela axlar, nackspärr, spända käkar och huvudvärk. Vet hur man bollar jobb och barn och middagslagning även efter ordinarie arbetstid, för vem hinner sluta jobba när organisationens största rapport ska till Regeringskansliet snart?

    Men det går såklart inte att leva så. Det känner jag ju också. Jag är på gränsen hela tiden. Gråter lite här och där, åt allt och ingenting. Kroppen börjar säga ifrån, genom magen, huvudet, nacken, sömnen. Och nu är det ju klart. Jag ska bara förstå det också. Både kropp och knopp ska ta in att inga skarpa deadlines finns i närtid och att nu kan en vårtermin av (relativt) lugn och ömhet infinna sig. Hjärtat ska förstå att det inte behöver pumpa runt adrenalin i kroppen längre, för jag har ingenting jag springer från, eller emot. Huvudet ska förstå att det kan slappna av ibland, för det behöver inte ständigt vara tillgängligt.

    Nu ska jag hitta tid i mitt liv igen. Ett liv som redan är fyllt och som inte behöver mer. Jag ska hitta tid för att vara nära barnen, både i rum och tanke, och att kunna prata med min man om någonting annat än hur stressad jag är och skulle han kunna göra det där för jag hinner inte, och att kunna skriva något som intresserar mig, kanske här, och att kunna ta en bild som inte är på min att-göra-lista. Det jag ska börja med är att ställa mig utomhus med ansiktet vänd mot solen och bara blunda lite.

    Jag överlevde. Hej och hå!

  • Partymåndag

    Partymåndag

    Jag är ledsen att behöva lägga en blöt filt över inläggets rubrik direkt, men här är det inte partymåndag. Dagen började med att rå om en orolig treåring och samtidigt hinna med ett möte klockan 08.00. Den fortsatte med inskolningssamtal på förskolan och sedan iväg till kontoret för statistikarbete fram till sen eftermiddag, och då ett möte med min nya chef. Det känns inte jätteparty, helt ärligt.

    Men i helgen var det party! Vi hade fixat en överraskningsfest till min svåger som precis har fyllt 30, och trots stressen med att städa och pynta en sunkig lokal och få en fest att flyta på trots att man helst av allt hade velat skicka hem barnvakterna och gå hem och lägga sig blev det bra. Och det roligaste av allt är alltid musiken (sorry, folket, ni är helt okej, men jag är introvert och måste jag prioritera väljer jag musiken). Det finns några låtar som jag alltid tycker funkar när målet är glada och dansande gäster. Och för att muntra upp mig själv en inte så party, grå januarimåndag kommer dem här:

    Nu lyssnar vi på det här och ber att oxveckorna går fort.

Felicia i det gula huset

Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.

Senaste inläggen