frkn felicia

  • ,

    Pannkaksberg och dansföreställningar

    Pannkaksberg och dansföreställningar

    Läs tidigare redogörelser här.

    Om raukarna var viktiga för mig, var Blå Lagunen viktig för alla andra. Och eftersom jag hade fått vad jag ville, kändes det viktigt att resten av gänget också fick det. Det var ju ingen diktatur, trots allt. Så den femte dagen på Gotland valde vi att åka till det gamla kalkbrottet och bada en hel dag. Och jag ska säga att jag vanligtvis älskar att ligga på stranden och bada och läsa och leka, men min mens hade tajmat så att den varade precis hela Gotlandsresan, och strandlivet blir, inte omöjligt, men mycket krångligare, när man har mens.

    För en gångs skull kom vi iväg i tid, så vi fick både parkeringsplats och en bra plats att slå oss ned vid vattnet. Och vädret levererade, i vanlig ordning.

    Barnen och grabbarna var snabba ned i vattnet. Såhär såg det ut innan jag ens hade hunnit byta om till baddräkt.

    Efter flera dagar konstant tillsammans med andra människor än de man vanligtvis bor med var både vuxna och barn lite trötta, så det var en lugn dag med mycket eget pill och utforskande.

    De vuxna som inte har ynglat av sig än kunde lägga sig och blunda ett tag.

    Pannkakslunch med ett aldrig tidigare skådat pannkaksberg. Vi försökte räkna pannkakorna medan vi åt dem och jag tror att det var fler än 40 stycken. Barnen var lyriska.

    Bilarna är med, var vi än är.

    När vi hade badat klart packade vi ihop, satte på oss deo och kläder, sminkade oss i bilen och åkte in till Visby. Där gick vi en liten stund på marknaden och kollade efter presenter till kattvakterna där hemma. Det blev inga små porslinsdjur, tills Nils stora besvikelse.

    Sedan åt vi pizza på Visbys mest högljudda och varma restaurang.

    Utforskade de delar av Visby vi inte hade sett tidigare under veckan.

    Någon hade gjort sina, helt rimliga, åsikter tydliga.

    Vi fick en improviserad och koreograferad dansföreställning av sällan skådad konstnärlig kvalitet, framförd av barnen och lekfarbror Johan i Almedalen. Applåderna dånade över parken när de var klara och jag har hört det ryktas om Sverigeturné till våren.

    Vagnen är tråkig. Att gå är tråkigt. Att sitta på vuxnas axlar är det enda alternativet.

    Ett obligatoriskt stopp för Guteglass…

    …och solnedgångsvyer, innan vi åkte tillbaka till huset för sömn för barn, spel och chips för vuxna.

  • Min personliga överlevnadsguide

    Min personliga överlevnadsguide

    Den här hösten har inte varit, och är inte, en så kallad smooth sailing. Jag glider inte genom november på en räkmacka. Jag flyter inte på rosa moln och vardagen är inte en barnlek. Jag har skrivit det förut, men mörkret plus stress plus sömnsvårigheter på grund av stress plus köksrenovering plus vabb plus en underliggande förkylning som aldrig bryter ut plus nytt jobb plus en molande huvudvärk på grund av allt det ovanstående är lika med en slutkörd Felicia.

    Men. Det är inte bara synd om mig. Inte bara kommer jag snart (inte riktigt så snart som vi trodde, eftersom hantverkaren, till ingens förvåning, redan strular, men ändå) ha ett nytt kök, utan jag har också fått nyheter som innebär att min horribla arbetsmiljö kanske snart förbättras avsevärt. Jag har också en egen liten plan för att överleva hösten, och även om den inte alltid resulterar i att jag är en glad, pigg och trevlig person gör den sitt jobb. Den får mig att överleva. Och det är det här jag gör:

    1. Tar alla chanser jag får att starta dagen på det lokala kaféet. Efter lämningen på förskolan går jag dit, beställer en varm choklad och en macka och slår upp datorn. Det är inte så jobbigt att jobba när jag samtidigt kan tjuvlyssna på gubbarna som skvallrar vid bordet bredvid, äta en frukost någon annan har gjort åt mig och titta på något annat än ett beige kontorslandskap.
    2. Går och dansar en gång i veckan. De senaste två veckorna har jag inte kunnat gå, för jag läste en gång om en kille som hade tränat med ont i halsen och sedan dött, så jag vågar inte, men så fort halsen är helt bra igen är jag tillbaka. Det har blivit min heliga tid, där jag gör någonting helt för mig och där jag inte behöver, eller kan, tänka på något annat än koreografin.
    3. Tänder kaminen på kvällarna. Även om det oftast tar längre tid att få igång elden än vad jag sedan får sitta och njuta av den är det en humörhöjare att ha kaminen igång. Bara det faktum att ljuset och värmen drar till sig alla levande varelser i huset och att det helt plötsligt ligger barn och katter i hela vardagsrummet är så mysigt att jag ibland glömmer att vara lättirriterad.
    4. Sänker kraven på mig själv. Här sparkar jag in öppna dörrar till höger och vänster, men jag har verkligen behövt ha rimliga förväntningar på mitt föräldraskap den här hösten. Jag har inte varit världens bästa mamma, det har jag inte. Min ork har inte riktigt räckt till, helt enkelt. Det har kanske blivit något fler filmer, lite mindre pyssel, ganska mycket mindre tålamod och ganska många fler förlåt med tillhörande förklaring. Det får vara okej. Snart är det advent.
    5. Har sköna kläder på mig. En liten sak, men ack så viktig när jag redan är trött och irriterad. Jag vet inte om jag har haft på mig jeans en enda gång de senaste veckorna. Ingenting kan jag göra mig så irrationellt arg som jeans som skaver in i magen. Det har väl inte varit min snyggaste höst, och jag kommer inte utses till Sveriges bäst klädda i år, men nu handlar det ju om att överleva.

    Med hjälp av det här, tillsammans med så många bad, böcker och chokladkakor jag kan komma åt, överlever jag förhoppningsvis till första advent.

  • ,

    En hyllning till rauken

    En hyllning till rauken

    Recap.

    Något som förvånade mig med att åka till Gotland med andra än min man, som är gift med mig och därför snällt låtsas att de saker som intresserar mig faktiskt är intressanta på riktigt, är hur oviktigt det var för dem att se raukar. Själv tycker jag att raukar är jätteintressanta, även om jag inte är helt säker på varför jag tycker det, och har aldrig ifrågasatt självklarheten i att försöka se så många raukar som möjligt när man är på Gotland. Jag tyckte att det var konstigt, på gränsen till oförståeligt, att ingen annan kände sig stressad över att vi hade varit på Gotland i hela fyra dagar utan att ha sett en enda rauk.

    (Ni kanske fnissar lite nu och tänker att jag överdriver, men de som var med på resan kan vittna om sanningshalten i detta. Jag var uppriktigt orolig att hela resan skulle gå utan att jag hade fått se, och visa, stora stenar.) Så den fjärde dagen gjorde jag mig väldigt tydlig med att jag i alla fall tänkte åka till ett raukområde, och den som ville fick följa med. Kanske något förvånade över hur viktigt det var för mig följde alla med. Vi åkte ned till Folhammars naturreservat.

    Men vi började dagen med att plocka hallon från fruktträdgården.

    Och mysa lite i hängmattan.

    Farbror Johan gjorde ett tappert försök med att lära en tre-och-ett-halvt- och en tvååring att spela schack, medan resten av de vuxna fixade pastasallad och packade badkläder.

    Det är ju alltid folk vid raukarna, så det kanske egentligen inte är en sådan udda fascination jag har. Jag tycker att de är väldigt häftiga. De står där, med tidens spår fullt synliga på sina samtidigt hårda och sköra kroppar, fula och vackra på samma gång.

    Mindre barnvänliga platser fick besökas på morbror Victors axlar.

    Min ganska så snygga man.

    Johan hittade en plats och slog sig ned.

    Och fick besök av Nils.

    Min ganska så snygga syster.

    Trots att ingen kanske delade min fullkomliga hänförelse över raukarna var det ändå en lyckad utflykt.

    Det fanns till exempel mycket annat att titta på, som inte var stenar som har stått på samma plats i hundratals år och som helt ärligt inte gjorde så mycket roligt.

    Men jag är så glad att hela det lilla gänget ville följa med mig på mina upptåg, och att de kunde gå med på att ta en töntig bild där jag gång på gång sa min fyndigaste Instagramcaption från förra gången jag var på Gotland (”rauk i ryggen!”), och att de höll humöret uppe typ hela tiden.

    Paus i skuggan. Gotland hade kyla och blåst innan vi kom dit, och regnoväder när vi åkte hem, men vi hade mellan 25 och 30 grader och strålande sol varje dag. Inte jättetråkigt.

    Men när skuggan inte räckte längre åkte vi och badade vid Ljugarn.

    Och där fick resten av gänget göra det de hade åkt på semester för att göra.

    När vi hade badat klart bytte vi om och gick till Bruna Dörren, som var den enda restaurangen i närheten som inte hade under 2,5 i betyg på Google. Det visste alla andra redan, inklusive en eller ett par svenska kändisar (bland annat en gammal tonårscrush som jag faktiskt, oerhört diskret, smygfotade och vars ben man ser bakom Nils på bilden), så även om vi satt ett tag och väntade på ett bord ville männen i gruppen efter ett tag ge upp, så vi åkte tillbaka till huset. Ett sms om att vårt bord var klart kom när vi var halvvägs hem och barnen somnade i bilen på vägen hem och sov i mer än en timme. Kvinnorna i gruppen var inte så nöjda.

    Dagen avslutades med världshistoriens längsta läggning och världshistoriens största pannkakssmet som har vispats för hand.

  • Gäspar mig igenom november

    Gäspar mig igenom november

    Jag har aldrig varit med om en tröttare november i mitt liv. Jag har märkt med åren att det blir svårare och svårare att stå emot mörkret, något som inte påverkade mig alls när jag var ung och fräsch och kunde välja själv hur mycket jag sov och vad jag gjorde på dagarna. Men i år är det något helt nytt.

    Kanske har det att göra med att vi har två barn i den, enligt alla andra föräldrar jag har träffat, mest intensiva åldern och perioden av alla åldrar och perioder. Kanske är det för att jag börjar bli äldre, så pass att jag till och med känner av vädret i knäna. Kanske är det för att vi drog ut på sommaren, åkte på semester och hittade på roligheter, och att senhösten därför kom som en smocka. Kanske är det för att jag precis har börjat ett nytt jobb och samtidigt ska försöka planera och rådda med en köksrenovering. Kanske är det för att vi har vabbat konstant i två veckor.

    Oavsett anledning är det ovanligt trött hos oss just nu. Vi borde packa ned kök och förbereda för att leva utan ett i flera veckor, men kvällarna går åt att sätta sig under en filt och antingen kolla ikapp på Stranger Things eller läsa (just nu är det The Ink Black Heart av Robert Galbraith, som vanligt väldigt väldigt bra). Jag borde också göra ett bra intryck på min nya arbetsplats, istället kommer jag sent på morgnarna, försöker dölja gäspar på möten och vill inte luncha med någon.

    Köket är inte nedpackat. Pärlsponten och listerna är inte målade, inte ens inhandlade. Halloweenpumpan står fortfarande på trappan. Högen med ren tvätt har legat orörd i flera veckor, växer bara. Jag har varken borstat håret eller noppat ögonbrynen på gud vet hur länge, och höstskorna står orörda och oomhändertagna längst in i garderoben. Det finns så många måsten och så många borden och så lite ork.

    Nu längtar jag efter första advent och julpynt och ett färdigt kök. Jag längtar efter snö som lyser upp mörkret och ett gulligt luciafirande på förskolan och doften av nejlikor i apelsin. Det är så tråkigt att behöva gäspa sig igenom november först.

  • Vanföreställningar eller ren list

    Vanföreställningar eller ren list

    Vem är din historiska favoritfigur?

    Jag har så många favoritpersoner genom tiderna. Jag menar, det finns ju några riktiga höjdare. Gandhi, Moder Teresa, Gustav Vasa, Cecilia Vasa, drottning Kristina, Cleopatra, Anne Frank, Sojourner Truth, Josephine Baker, Karl XII, Axel von Fersen, Marie Antoinette, Rasputin, Karin Månsdotter, Raoul Wallenberg, Nelson Mandela, Abraham Lincoln, bland så många andra. Giganter, på sina egna sätt. Vissa räddare av mänskligheten (kollar på er, Truth, Mandela och Wallenberg), andra ganska löjliga egentligen (hej hej Rasputin och Cecilia). Men alla har stuckit ut från den mängd av människor som har existerat genom tiderna, och av en eller annan anledning har även jag lagt dem på minnet tillsammans med någon form av varm känsla.

    Jag kan helt enkelt inte välja en favoritfigur. Någon som däremot fascinerar mig snäppet mer än många andra på den här listan är Jeanne d’Arc. Hon levde under början av 1400-talet och var en bondflicka, utan förmågan att läsa eller skriva, ska ni veta. Hon lyckades, med hjälp av vad som antingen var vanföreställningar eller, ursäkta min franska, ren jävla list, att under sin tonår påverka politik på högsta nivå och leda en hel armé. Det här under en tid då kvinnor, framför allt ogifta, unga kvinnor, likställdes med kor, ungefär, och hade samma värde. Man handlade med dem, man avlade på dem, men man lät dem inte sitta på någon form av makt, de skulle helst vara tysta och de skulle absolut inte in i strider.

    Det franska ledarskapet var antingen världens mest progressiva eller drabbades här av en kollektiv psykos. Jag säger inte att det var dåligt, jag säger att det är fascinerande. Jag gissar att många runt om i världen vid den här tidpunkten i historien, brinnande medeltid, uppgav att de fick visioner från Gud. Men de trodde på henne.

    Hon avrättades genom att brännas på bål för kätteri, av engelsmännen, som hade tillfångatagit henne och blev upprörda för att hon hade manskläder och kort hår, typ (kanske lite för att hon överlistade dem rent strategiskt i krig också, men det sa de inte). Hon helgonförklarades i början av 1900-talet och är idag Frankrikes skyddshelgon. Hon är en fascinerande parentes i en annars så tröttsamt repetitiv historia, där män startar krig mot andra män och dödar, våldtar och plundrar sig genom världen. Flickan som fick världen att lyssna.

  • ,

    Skrik och gråt och bulor och blod

    Skrik och gråt och bulor och blod

    Här kan du läsa om vad vi gjorde dagen innan denna, om du skulle vilja det.

    Vår tredje dag på Gotland tog vi en medvetet långsam morgon, och förmiddag, efter gårdagens tidsoptimistiska katastrof. Vi lekte i trädgården, och alla fick chans att duscha och gå på toa klart, och vi till och med åt lunch i huset innan vi tog oss iväg.

    Den här dagen åkte vi in till Visby. Det var några i gänget som inte hade sett Visby tidigare, och även om jag har varit där tidigare är det lika magiskt ändå. Jag vet att det är världens mest generiskt fastlandssvenska sak att säga, men att komma till Gotland är som att komma utomlands.

    Det finns andra vackra städer i Sverige; Ystad, Trosa, Sigtuna, delar av Stockholm och Göteborg, Lund… Men ingenting slår Visby. Gamla små hus, stockrosor, klätterrosor, hemliga innergårdar, kullerstensgator som flera hundra år av människofötter har trampat på, mysiga gränder och gömda pärlor. Jag skulle kunna bo där.

    Jag har aldrig träffat någon som har varit där och som inte tycker om Visby. Jag har aldrig träffat en annan människa som inte är helt hänförd av Gotland. Det finns vissa jag har träffat vars familjer har haft hus eller lägenhet på Gotland i flera år och som har varit där varje sommar sedan de var barn och man kan se att de försöker spela oberörda. Men det faktum att den lilla biten information ändå slinker ur visar att de tycker att det är precis lika häftigt som vi andra.

    Den här dagen gick vi mest runt och var varma och väntade på solnedgången. Märta höll hårt i morbror Victor. Ingen kärlek är så stark som den kärlek våra barn har till Victor.

    Vi tog en sväng in i kyrkan och svalkade oss. Barnen fick leka en stund med kyrkråttorna de hade vid entrén.

    Bära barnvagn upp och ned för trappor. Jag är mycket glad att vi var flera vuxna med på den här resan.

    Sedan kom solnedgången och då var det fullspäckat schema. Först till utsiktsplatsen ovanför kyrkan för att försöka fånga det magiska ögonblick jag upplevde när jag var i Visby för första gången och råkade hamna mitt i solnedgången av alla solnedgångar. Jag var där med jobbet och eftersom jag i allmänhet inte älskar att umgås med kollegor, men nu ändå frivilligt hade gjort det en hel helg då min kollega hade ett hus på Gotland och vi förlängde jobbvistelsen med att åka dit först, försökte jag hitta lite egentid.

    Så jag vandrade iväg, efter middagen, i en stad jag aldrig hade varit i, gick upp för en massa trappor och snubblade på en utsikt. Jag hade turligt nog med mig kameran, men glömde oturligt nog att ladda över bilderna på hårddisken innan jag tömde kameran på bilder när jag kommit hem. Så mitt magiska, oplanerade ögonblick försvann för alltid. Sedan dess har jag försökt återskapa det varje gång jag varit i Visby.

    Jag lyckas alltid bara nästan. För jag var där i maj första gången. När solen står högt och allt är nygrönt och spirande och sprudlande. Innan gräset har hunnit torka och gulna av värmen och turisterna inte har kommit dit och ingen stockholmare säger öjn för att de tror att det gör dem till mindre turister.

    Men det är vackert under högsommaren också, ska sägas.

    Johan gick balansgång.

    Det där trädet står ganska bra där.

    Men visst är det något visst med Visby va?

    Och sedan tog vi oss till samma plats, vid samma tidpunkt, som jag och Pelle hade stått på fyra år tidigare, när vi väntade vårt första barn och tog de första bilderna på magen i solnedgången. I år fick jag ta en bild, i samma klänning, i samma solnedgång, med en tre-och-ett-halvtåring, som absolut inte var sugen på att stå still för att ta en mängd bilder som mamma ändå inte var nöjd med. Men han gjorde det till slut, och när vi var klara fick han racea hur mycket han ville.

    Det här är en vy som jag älskar så mycket att jag knappt orkar kolla på det.

    Sedan gick vi ned till vattnet och satte oss på stenarna och kastade macka och kollade på solen som gick ned bakom horisonten.

    Perfekta mack-stenar.

    Och där satt vi tills solen försvann ned och mörkret började lägga sig och ena barnet råkade kasta en sten cirka en centimeter från det andra barnets öga och det lät som ett skott och jag blev livrädd att det första barnet skulle förlora synen och det andra barnet blev livrädd för att alla vuxna var så livrädda och det var skrik och gråt och bulor och blod.

    Så vi tröstade och kramade och oroade oss och googlade och lugnade. Tog vårt pick och pack och åkte tillbaka till huset, där vi somnade gott i vetskapen om att även det första barnet kunde somna lugnt och ingen varken hade förlorat synen eller livet.

  • Oktoberlistan

    Oktoberlistan

    Som vi alla vet älskar jag listor. Det är lite av min grej. Vissa har ansiktstatueringar, vissa skaffar elva barn, vissa flyttar till Australien och börjar surfa, jag gör listor. Just den här listan har jag stulit från Amanda Ekström, och den handlar om hur denna dimmiga och blöta höstmånad har varit.

    Månadens jobb

    Den här månaden har jag bytt jobb. Jag har avslutat och lämnat över på mitt gamla jobb, fått en avtackning och många varma ord och kramar från människor jag har delat delar av mitt liv med de senaste tre åren. Det är alltid vemodigt. Jag har känt mig skör, och ångrat mig minst en gång i timmen. Och så har jag börjat ett nytt jobb, fått en ny dator och en flashig mobil och ett passerkort till nya dörrar och nya korridorer. Känt mig liten och utanför och efter. Det är svårt med internet, för jag kan inte vara helt öppen här, tänk om min arbetsgivare skulle hitta hit, förstå att det är jag och läsa. Men saker och ting är inte som jag önskade. Och jag, som alltid har haft lätt för att stänga av och inte bry mig om jobbet när jag kommer hem, ligger nu vaken långt in på nätterna och oroar mig. Jag trodde att jag skulle få bli mig själv igen, men sanningen är nästan tvärtom, jag känner inte ens igen mig själv.

    Månadens extra

    Att få bli bjuden till Hamburg över en helg av Pelles jobb kan väl ändå kallas extra. Tyvärr fick vi inte ta med barnen, och eftersom vi aldrig har lämnat dem så länge båda två var det mycket ångest och många många tårar inblandat, men ostörda nätter, hotellfrukost, shopping i Hamburg, stadsvandring i Lübeck, promenader genom bokskogar och att få avsluta sina meningar var ljuvligt. Mer om det senare, såklart.

    Månadens festliga

    Förutom den spektakulärt svenska firmafest som ägde rum i Hamburg, och som av någon kanske hade kallats festlig, har jag och Pelle firat vår treåriga bröllopsdag. Det gjorde vi på Melt Bar i Stockholm, som jag rekommenderar alla som inte är creeps att gå till någon gång (för personalens skull). Det är en 1920-tals speakeasy med tillhörande burlesque och shownummer. Otroligt roligt, och något helt annat än att gå på den sedvanliga krogen med servitörer med upprullade skjortärmar och mustasch som serverar Biff Rydberg till män som älskar att prata om jakt och skillnaden mellan olika ölsorter. Jag har till exempel aldrig sett ett par så små stringtrosor på en man, och får ni inte lust att gå dit av det kanske ni inte ska gå dit.

    Månadens tv

    På Spåret. Alltså sue me, men jag älskar På Spåret. Första avsnittet tog jag två av städerna på tio poäng, alltså innan de tävlande lagen, och ingen annanstans får jag både leva ut min illa dolda inre besserwisser och bli så ödmjuk som den timmen på fredagskvällarna.

    Månadens plagg

    Mina nya orangea Dr Martens i mocka som jag fick av Pelle i läderbröllopspresent. Jag ska bara våga gå in dem först.

    Månadens böcker

    I oktober har jag läst Jane Eyre av Charlotte Brontë (en av mina favoritböcker genom tiderna, och en perfekt höstbok), The Guernsey Literary and Potato Peel Society av Mary Ann Shaffer (herregud, vilken liten pärla till bok) och The Silent Patient av Alex Michaelides (också jättebra, det var länge sedan en bok överraskade mig så mycket). Just nu läser jag Sunset Swing, den sista boken i Ray Celestins City Blues Quartet, och den är, precis som de tidigare tre, helt omöjlig att lägga ifrån sig.

    Månadens scen

    Jag och Nils gick på Humlan Djojj Räddar Blomsterängen på Estrad i Södertälje. Jag visste ingenting om Humlan Djojj och hans vänner innan, det är någonting de har tittat och lyssnat på på förskolan, men det var jätteroligt! Det var roligt att få åka iväg bara vi två och gå på musikal, äntligen börjar barnen komma upp i den åldern att de faktiskt har utbyte av sådant, och det var jätteroligt att få ta del av någonting som han visste mycket om och jag inte hade någon koll på. Han berättade för mig vilka alla var och jag fick nöjet att få lära mig någonting av mitt barn. Han sjöng med i låtarna och jag försökte hänga med.

    Önskningar inför kommande månad?

    Att min jobbsituation löser sig. Det tar alldeles för mycket energi och plats i livet för min smak. Förlåt arbetsgivare, men jobbet är ett onödigt ont och ska göra så lite intrång i livet som bara möjligt. Jag önskar också att renoveringen av köket, som drar igång under november, kan få ske relativt smärtfritt och att jobbstrul, renovering och det faktum att den mörkaste perioden på året drar igång nu inte golvar mig totalt, utan att jag kan få behålla någon liten smula energi.

  • 12.59

    12.59

    Regnet faller ihärdigt utanför fönstret och det smattrar så hårt mot taket att det hörs till och med på nedervåningen. Brasan i kaminen, som jag tände i ett försök att få upp temperaturen inomhus, brinner och jag ser lågorna dansa i ögonvrån när jag sitter med datorn i knät i soffan. Jag har precis läst ut en helt fantastiskt bra bok och det kliar i fingrarna efter att få skriva. Jag längtar efter tiden och orken att ge efter för inspirationen, att få sitta och pula med ord och meningar och berätta en historia. Men tiden är knapp och orken nästan obefintlig.

    Mina tankar går till barnen, som är på förskolan idag. Nils hostade lite imorse, jag hoppas att det inte har blivit värre. Han sitter säkert och pysslar just nu, det är vakenvila. Och Märta borde sova. Kanske kommer väckas om ett par minuter, för att hon ska kunna sova ikväll. Hoppas de orkar följa med och storhandla efter förskolan, vi behöver verkligen det. Katterna har inte haft mjukmat på nästan en vecka och är ännu jobbigare än vanligt. Och så behöver vi en rejäl godisskål inför Halloween imorgon. Det kanske är någon som vågar leta sig genom vår mörka tomt för bus eller godis. Jag hoppas det.

    Ett vedträ ramlar ihop. Har nästan brunnit bort. Jag måste fylla på med mer ved i kaminen. Och när jag ändå står upp är det lika bra att jag hämtar vatten och en värktablett för huvudvärken. Ja, det får nog bli så. Jag måste ju också orka.

  • Just stir it, Una

    Just stir it, Una

    Vilka är dina tio bästa favoritfilmer?

    Jag är inte känd för att vara en finsmakare. Varken när det kommer till kläder, mat, litteratur eller vad som kan ses på en skärm. Jag klär mig framför allt i kläder från H&M, Lindex och Ellos, eller helt enkelt kläder från Vinted eller second hand-butiker. Jag äter helst chili con carne på burk eller kycklingkalops eller potatis- och purjolökssoppa. Jag läser det jag känner för, allt från fantasy till Jane Austen. Min favoritserie är Vänner och jag försöker fortfarande få min man att se Glee med mig.

    Och detsamma gäller filmer, tyvärr. Här kommer ni inte att hitta en lista full av svåra dramafilmer från Tjeckien och obskyra skräckfilmer från Sydkorea. Här kommer snarare en lista som ingen filmvetare, kulturskribent eller recensent någonsin hade varken hållit med om eller ens accepterat. Men eftersom jag är fullt övertygad om att det inte finns någonting som heter bra eller dåligt inom kulturen tänker jag stå för den.

    Här kommer mina tio favoritfilmer, utan inbördes ordning.

    1. Moulin Rouge. Genialisk film av Baz Luhrmann. Stökig, explosionsartad, urspårad, vacker, sorglig och fullproppad med bra musik och bra skådisar. Anledningen till att jag hela livet kommer att bära en djup förälskelse i Ewan McGregor inom mig. Med jämna mellanrum behöver jag lyssna på filmens version av Roxanne, och gör så, på hög volym.
    2. Jojo Rabbit. En film av Taika Waititi. Var helt golvad när jag hade sett den på bio första gången. Lika rolig som den är förkrossande. Vet inte om jag kommer att klara av att se den igen, sedan jag fick barn. Men alla behöver ha sett den minst en gång i livet.
    3. Lord of the Rings 1-3. Ja, de får dela plats. Peter Jacksons mästerverk och han borde ha gått i pension efter dessa (nämn inte The Hobbit-trilogin för mig, jag får utslag). Beroende på vilket humör jag är på passar de tre filmerna olika bra, men ingenting får mig att känna mig så hemma som Cate Blanchetts röst till en helt svart skärm.
    4. Jane Eyre. 2011 års adaption, med Mia Wasikowska och Michael Fassbender. Otroligt mörk och dimmig och gotisk. En par stämningsfulla timmar med egentligen ganska ocharmiga karaktärer och engelskt fulvackra omgivningar. Jag vet inte varför den här filmen har satt sig så djupt i mig, men så är det.
    5. Bridget Jones’s Diary. Behöver jag ens säga något här? Renée Zellweger gör en Oscarsvärd insats som Bridget, trots att hon inte är alls så tjock som de låtsas. Jag kan se den om och om och om igen. Min favoritdel är ”OI! The mic’s not working…” som leder fram till ”…one of the top thirty books of our time”. Äj, men fantastiskt. Vrider mig i plågor varje gång.
    6. Frozen 1-2. Ja, men okej, jag sa ju att det inte skulle vara någon ”fin” lista. Sue me! Jag älskar Frozen-filmerna. Jag tycker att de är smarta, snygga, mysiga och Love is an open door är typ den bästa duett som sjungits sedan Summertime med Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Stort plus för att ha castat Kristen Bell och Idina Menzel.
    7. Harry Potter 1-8. Jag behöver sätta Harry Potter på den här listan. Inte för att jag tycker att de är de bästa filmerna jag har sett, de är snarare irriterande avvikande från och odetaljerade i jämförelse med böckerna, men de är mitt hem. Det är Harry Potter jag sätter igång när något jobbigt har hänt, eller när jag är överväldigad, eller när jag behöver få känna trygghet. Därför får de räknas som favoriter.
    8. Notting Hill. Gud vilken mammig lista det här börjar bli, det saknas väl bara att jag placerar hit Sex and the City The Movie och sedan kan jag gå direkt till fängelset utan att passera Gå. Men Notting Hill är, och har alltid varit, en stor favorit. Också en av mina bästa comfort movies, med Hugh Grant och Julia Roberts och London och Elvis Costello och allt som är bra med världen.
    9. The Big Sick. Nu lägger jag till en film på listan som jag bara har sett två gånger, men den var en direkt succé, om målet var att göra mig nöjd. Det är en romantisk komedi, inspirerad av skådespelarens egen relation. Älskar den. Hatar att den inte finns på en enda streamingtjänst (som jag tycker är värd att betala för).
    10. About Time. Den enda film jag har valt som har fått Pelle att börja gråta. Det är den perfekta filmen. Punkt slut.

    Vad tycker ni för övrigt om min snajdiga AI-genererade bild till det här inlägget? Jag vet inte om min favorit är Of the Lorld the Rings Rünes (?) eller mannen som håller om kvinnan och bara försvinner upp i vad som mest kan liknas vid en brun Trump-frisyr eller den stora kaninen över ordet (?) Ledrice. Tänk va, att AI snart kommer kunna ta våra jobb.

  • ,

    Pray for my family

    Pray for my family

    För att veta hur vi tog oss hit, läs här.

    Andra dagen, eller första dagen egentligen kanske, på Gotland tog vi oss till Fårö. När jag och Pelle var på Gotland för några år sedan åkte vi också till Fårö. Den gången fick vi sitta i bilkö till färjan över i flera timmar, fick alldeles för kort tid på själva ön och stressade oss igenom dagen för att hinna med den sista färjan tillbaka. I år skulle det inte bli så. Vi planerade därför för att komma upp i tid, ta en tidig färja, och ha hela dagen ute på Fårö.

    Alla som känner oss förstår att det inte blev så. Vi kom iväg vid lunchtid, satt i bilkö i flera timmar, kom ut alldeles för sent till ön och stressade oss igenom hela dagen. Jag var mycket upprörd, på mig själv och på alla andra, för att vi inte hade förmåga att lära oss av våra misstag.

    Vi hann (nåja) till och med gå en sväng på linan som satt uppspänd mellan två träd i trädgården innan vi tog oss iväg.

    Och leka lite med bilar, för vem har bråttom?

    Och diska, trots att jag sa att jag kunde ta det när vi kom tillbaka sedan.

    När vi väl kom ut till Fårö var det mulet, blåsigt och stället vi hade tänkt äta lunch på helt fullsmockat med folk. Många av er kan nog tänka sig hur avslappnad jag var vid det här tillfället, stressad, hungrig och missnöjd med vädret. Pray for my family.

    Men vi åkte till ett annat ställe och åt lunch, och när vi hade ätit upp kom solen fram och vi tog oss raka vägen till Sudersand. Vi och alla andra på Fårö. Vilket var alla andra i Sverige.

    Märta tog varsamt av sig skorna och gick med dem i handen. Helt okej gulligt.

    Och sedan badades det.

    Vi har ett barn som hatar sand och ett barn som älskar det. Gissa vem som är vem.

    Barnen (det vill säga de tre vuxna männen) byggde en vattenbana. Och långt innan vi kände oss klara med att bada och sola och hälla vatten i ett dike i sanden var vi tvungna att packa ihop, byta om och stressa iväg till Sylvis Döttrar för att köpa med oss svindyr fika att äta i bilarna.

    När vi kom tillbaka till huset grillade vi, och spenderade sedan mycket värdefull tid med att göra olika saker fast tillsammans.

  • ,

    Vackert, till skillnad från mitt humör

    Vackert, till skillnad från mitt humör

    Jag tänker att jag passar på att skriva här medan jag har inspiration och tid. Jag får fortsätta fundera på hur jag ska hantera mina sociala medier, min benägenhet att över-dela och integritetsfrågor senare. Och eftersom jag precis har tittat igenom sommarens bilder, i ett desperat försök att återskapa en känsla av värme, ledighet och tillfredställelse, blir det en redogörelse av vår första dag på Gotland. Jag har ju inte uppdaterat varken Instagram eller bloggen med bilder från våra senaste eskapader, och jag inbillar mig att det kanske finns en och annan mor- och farförälder där ute som är lite nyfiken på hur vi har haft det. This one is for you.

    I somras åkte vi som sagt till Gotland en vecka med min syster och hennes sambo, och min mans bror. Av någon anledning (exempelvis att biljetterna nästan var slut när vi kom på att man behöver ta färjan till Gotland) bestämde vi oss för att ta dagens första färja, som avgår vid 06.25. Vi bar sovande pyjamasbarn till bilen och fick för första gången sedan jag slutade gå ut på krogen se soluppgången en sommarmorgon. Det var vackert, till skillnad från mitt humör.

    Barnen var väldigt oroliga innan vi åkte på färjan, eftersom det var första gången de skulle åka på en så stor båt så långt. Men väl på färjan var det ju världens bästa grej. Jag, som hade varit kolugn innan eftersom jag har åkt Gotlandsfärjan några gånger, blev däremot hysteriskt nervös när barnen skulle ut på däck och härja. Tänk om de gled emellan staketet, eller en vindpust fattade tag i dem, eller om de började klättra, eller någon annan människa kastade dem överbord? Man vet ju aldrig.

    Som tur var var jag inte den enda vuxna som var lite nervös, så vi var många som gick och höll i barnen. Stackarna.

    När vi anlänt till Gotland och kört mycket längre än vad vi trodde att vi skulle behöva göra och till slut hittat huset vi skulle bo i (som ni också kan se mer av här) somnade vi allihopa. Märta somnade på väg ned från sängen, som ni kan se.

    När alla hade vaknat, eller väckts, åkte vi iväg och åt lunch på ett pizzahak tillika loppis i närheten av vårt boende. Det var lagom mycket Gotland över det stället. Toftalagret och Kråkans pizzeria hette det, och är ett tips för alla lagom svala dagar.

    Det var mysigt och pizzorna var goda, men det var så varmt och vi var så trötta, så vi satt mest bara och tittade på varandra.

    Pelle tog anställning på plats.

    När vi hade fått i oss lite dryck och varsin pizza och insåg att det fanns AC i byggnaden gick vi dock loss på loppisen. Dock endast i okulär mening, då allting var horribelt dyrt och det inte gick att köpa någonting under tvåhundra kronor.

    Johan tog tillflykt in i skuggan.

    Där stod en häftig van. En ny vana jag har sedan jag fick barn är att ta kort på fordon jag ser. Det är intressant vad som händer i en när man blir mamma.

    Sedan storhandlade vi, på Sveriges sämst planerade och organiserade Ica Maxi.

    Barnen fick glass.

    Kvällen ägnades åt att testa de roliga leksakerna i trädgården, och sedan somnade alla mycket gott i sina respektive sängar.

  • Jaha, nu då?

    Jaha, nu då?

    Nu har det gått nästan två månader jag skrev någonting här senast. Det blev nästan som ett jobb det här, att hålla igång en blogg, fota och redigera och skriva. Och eftersom jag redan har ett jobb, och dessutom en familj och ett hus och hobbys, blev livet fullt och dagarna för korta. Jag vill varken flytta, sluta med mina hobbys eller lämna min familj, och jag har inte råd att sluta jobba, så därför var det bloggandet som fick ryka.

    Tanken var att bloggen skulle vara en rolig plats för mig att skriva, dela med mig av bilder och tycka till. Men min vana trogen lät jag ambitionerna springa fritt, och helt plötsligt ville jag bli Sveriges nästa stora bloggstjärnskott, med betalande samarbetspartners och hundratusentals läsare. Jag glömde att jag inte har tid, eller lust, att skapa content av hela mitt liv, eller jaga läsare, eller betalande samarbetspartners.

    Vändningen kom när jag ett par veckor i somras nästan helt slutade ta bilder där man såg barnens ansikten. För jag tänkte, omedvetet, att de skulle kunna läggas ut på bloggen. Som nästan ingen läser och som jag inte får betalt för. Herregud. Jag älskar ju barnens ansikten. Jag vill se dem hela tiden, både i verkliga livet och genom kameran. Och då tappade jag lusten. Då blev det ett jobb, ett måste, som dessutom inte gav någon lön.

    Och samtidigt vill jag skriva. Jag vill skapa. Jag vill dela med mig av alla fina (tycker jag själv) bilder jag tar. Och där emellan någonstans är jag nu. Mellan viljan att skapa, skriva, fota, dela med mig, och viljan att bara leva, lägga ifrån mig mobilen och låta barnen ha sin integritet skyddad. Det har funnits, och finns, många tankar. Ska jag försöka mig på att skriva en bok istället? Ska jag börja använda Instagram igen, som vanligt, men endast för närmaste familjen? Ska jag göra som jag har gjort, det vill säga blogga och göra reklam för det på Instagram utan att visa barnens ansikten, men i mindre skala och med färre krav på mig själv och förväntningar på andra? Eller ska jag inte tro att jag är någon, strunta i allt och leva på som människor har gjort i alla år?

    Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Idag sitter jag på ett nytt jobb som känns piss och önskar att jag var någon annanstans och det var kanske därför jag gick in här igen. För att tänka på något annat, för att distrahera mig från det faktum att jag än en gång har gjort ett felval i karriären, för att se ut som att jag gör någonting viktigt medan jag väntar på en kollega som aldrig verkar komma.

    Jag har så många argument mot mig själv gällande säkerheten på internet, sociala mediers påverkan på våran psykiska hälsa, barnens integritet och trygghet, mitt eget scrollande och hur så stor del av våra liv finns i våra, rätt så utsatta, mobiler, och det enda motargumentet jag själv har är ”men jag vill dela med mig” (infoga tjurig emoji). Det är svårt, och på många sätt önskar jag att jag var en sådan person som aldrig skaffade Instagram eller en blogg eller Bilddagboken när det begav sig, eller en sådan som la ut typ tio bilder 2013 och sedan aldrig la ut någonting igen. Men jag råkar vara en annan sorts person. En velig över-delande över-tänkare med bekräftelsebehov (infoga ironisk tummen upp-emoji).

    Det här helt onödiga blogginlägget har tyvärr ingen snitsig lösning, eller tillfredställande avslut, utan jag säger helt sonika att vi får se. Någon gång i livet ska jag nog hitta en väg som känns moraliskt okej, görbar och rolig.

  • Loppat hos Sara

    Loppat hos Sara

    I helgen var det loppis hos Sara, vår bröllopsfotograf tillika inredningsinspiration tillika nästan granne. Hon hade ordnat trädgårdsloppis tillsammans med tre andra tjejer med bra smak, och det var så mysigt fixat med kuddar och filtar och fika och pingisbord. Barn sprang omkring och lekte och människor kom och fyndade. Så även vi.

    Jag gick som vanligt lite bananas. Så är det när man har begränsat med tid att spendera på loppisar, men ett någorlunda stort behov av saker och en mycket stort intresse.

    En skärbräda snedstreck uppläggningsfat som vi kommer ha ost, chark, vindruvor, kex och annat gott på. Älskar saker med handtag!

    Åtta stycken fantastiska gula tallrikar som jag hade spanat in på Saras sociala medier redan innan helgen.

    Ett stort uppläggningsfat, som vi kommer att ha kräftor på i helgen.

    Ett par jättefina randiga gardiner som jag hoppas kommer upp i vårt nya kök någon gång i framtiden.

    Ett par, vad jag tror är, äggkoppar. Kommer att användas som ringförvaring i badrummen. Jag har ju problem med allergi, eller husmorsskorv, eller vad det nu är som får mitt finger att börja flagna när jag har på mig mina vigselringar. Så när jag bara är hemma, och kan vila fingret, behöver jag någonting att lägga ringarna i. Voilà!

    Tre stycken jättefina ljusstakar i rött trä och mässing. Har fått sin plats på kaminen.

    Helgens konstigaste fynd var denna lilla skål. Det står ”Julen 1954” på undersidan, och den är gjord av trä. Jag vet inte vad det var med den, men jag behövde den. Gav femton små kronor för den och älskar den redan djupt.

    Och till sist, en spegel. Svår att fotografera, men älskar den. Den sitter faktiskt redan uppe över pianot i vardagsrummet. Sakta men säkert bygger vi upp vårt drömhem.

  • Felicia

    Felicia

    Var kom ditt namn ifrån?

    Felicia är ett latinskt kvinnonamn som betyder lycklig. Den manliga motsvarigheten är Felix. 

    – Wikipedia

    Som jag har förstått det, och rätta mig inte nu mamma, så kommer mitt namn från en amerikansk tv-serie. General Hospital, för att vara exakt. Där äntrade 1984 en karaktär vid namn Felicia Scorpio. Hon var en aztekisk prinsessa (just det) som kom till staden för att leta efter sitt aztekiska arv och sedan verkar ha blivit involverad romantiskt med ett flertal förrädiska män (jag har inte sett det själv, utan utgår helt från General Hospital Wiki). Som jag förstår det finns karaktären fortfarande kvar i serien, som har sänts sedan 1963, men förklädd som en Anna.

    Felicia Scorpio i General Hospital har långt, tjockt, blont hår och blåa ögon. Även om min pappa också har blåa ögon var sannolikheten i övrigt inte så stor att jag skulle se ut som min amerikanska namne. Men se. Ut kom jag, och några månader senare hade jag långt, tjock, blont hår och blåa ögon. Manifestering fungerar.

    Jag vet inte om mitt namn har inneburit varken extra mycket lycka eller att jag har varit indragen i speciellt många triangeldraman med män som visar sig vara internationella spioner och min hemliga halvbror, och när jag var tonåring ville jag byta namn till mina föräldrars andrahandsval Saga Miranda (som jag tyckte var så vackert), men jag är mitt namn och mitt namn är jag. Jag tycker om att jag och min bror, Felix, i princip delar namn, och hur barnen säger ”mamma, du heter Fiiiisha”, och att mitt namn låter fint med mitt nya efternamn. Vem hade jag varit, om jag inte hade varit Felicia?

  • Såhär vill jag alltid bo

    Såhär vill jag alltid bo

    Tidigare i somras var vi och våra syskon en vecka på Gotland. Vi hade bokat ett Airbnb-hus en kvart utanför Visby, och det beskrevs som en lantlig idyll i annonsen. En lantlig idyll var det. Det var så idylliskt att jag nästan grät när vi skulle åka därifrån. Jag blev djupt förälskad i huset och tomten och katten, och tyckte att det var tråkigt att behöva åka hem till vår egna idyll.

    Jag vet inte när huset byggdes, men med största sannolikhet är det innan man började använda vattenpass och vinkelhake, för ingenting var rakt. Men kolla snickarglädjen, inramningen, färgerna…

    Stockrosor och vattentunnor och linnegardiner som fladdrar mot öppna fönster.

    Hallen hade röd-gult-rutigt klinker, beige panel och pelargoner i lerkrukor. All el var utanpåliggande, för när huset byggdes fanns inte el i husen.

    Dörrarna och fönstren var öppna nästan hela tiden, för att släppa in de få vindpustar som uppenbarade sig. Vi hade ett överflöd av flugor i huset, men det hade inte gått annars.

    Ett gult kök, för varför inte?

    Vardagsrummet gick i beige och mörkblått, och det var inte omysigt att sitta där inne med en bok medan skymningen föll utanför.

    Min och Märtas två loppade väskor gjorde sig bra i sovrummet, trots de olika stilarna. Tapeten var fin, även om jag kanske inte hade valt den själv.

    Badrummet var en dröm, men saknade ”miljöfarliga tätskikt”, så vi fick duscha i källaren.

    Trädgården var ännu mer av en dröm. Det här var grinden och grusgången som ledde fram till ytterdörren, som vi inte använde en enda gång. Vi gick in på baksidan, genom groventrén.

    Hängmatta, hängstol och torklinor med badhanddukar på. Det var vyn från fönstret när man stod och diskade.

    Hallonbuskar och fruktträdgård.

    När vi fortsätter uppdaterandet och genomgången av vårt eget hus kommer det här vara min första och kanske enda inspirationskälla.

Felicia i det gula huset

Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.

Senaste inläggen