I oktober i år ska jag och min fästman gifta oss. Vi förlovade oss i somras, men eftersom vår son anlände till jorden nu i vinter bröt vi mot den oskrivna (?) regeln att en gifter sig efter ett års förlovning och väntar några månader extra. Vi vill helt enkelt att han ska vara lite äldre än ett halvår när vi har vårt bröllop. Både jag och min fästman är dessutom höstiga personer, det vill säga personer som tycker om hösten och mörkret och kylan (även om jag den här årstiden inte kan vänta på att våren ska komma), så det passar sig ganska bra med ett höstbröllop för oss.
Jag tycker ju alltid att det är roligt med inredning och fix, men det känns extra kul när det gäller vårt bröllop. Vi började dessutom, tack vare vår något förlängda förlovning, att planera i tid, vilket gör att vi kan lägga det där ”lilla extra” på dagen. Kyrkan är bokad, festlokalen är fixad, dukar är införskaffade och vi har samlat glasburkar som vi kan använda som vaser och ljushållare. Min mamma kommer att fixa alla blommor, inklusive buketter, och hon har redan beställt fröerna. Vi har i nuläget mailkontakt med cateringfirman om vilken mat vi önskar och vi har bokat bröllopsfotograf. Ja, ni hör ju, det är på gång.
Såhär ser inspirationsflödet ut på Pinterest inför bröllopet:
Framför mig har jag att gå på loppisar och leta ljusstakar, vaser och små korgar till ”badrumskit”. Jag ska även försöka mig på att göra egna doftljus och kanske även egen tvål? Sedan är det såklart massor av andra saker kvar att fixa; transport av gäster, inbjudningar, kläder, vigselring, vigselförrättare… Listan är oändlig. Men just nu känns det bara kul! Jag fortsätter att leta inspiration på Pinterest och hoppas att vi kan få vårt mysiga, roströda linnebröllop i oktober.
Alla människor i hela världen brås på en kvinna som vi kan kalla för Eva. Hon levde i Afrika för ungefär 200 000 år sedan. Vi som är Evas ättlingar bär på DNA som är i stora delar identiskt. Bara små variationer skiljer oss åt. Dessa små skillnader berättar om hur våra anor en gång befolkade jorden.
Min Europeiska Familj – de senaste 54 000 åren av Karin Boje
Min Europeiska Familj är skriven av Karin Boje, som en del av hennes resa mot att ta reda på varifrån hon och hennes familj kommer. Det är en faktabaserad bok som tar oss ibland så långt bak i tiden som 200 000 år. Den bygger till en viss del på vad hon och andra amatörsläktforskare har kommit fram till och till stor del vad forskningen inom bland annat arkeologi visar. Boken ger en övergripande bild över hur människorna har rört sig över jordklotet i princip sedan vi klev ned från träden och fram till nutid. Eller ja, om en nu kan kalla vikingatiden för nutid. Karin Bojes egen familj får vi följa ända fram till riktig nutid, till henne och hennes föräldrar.
För mig, som är väldigt historieintresserad men inte kan någonting om arkeologi, var det som att få ge sig in i en helt ny värld. Men det är det ju inte förstås, det är ju vår värld. I princip allt jag läste var nytt för mig, vilket fick mig att undra vad jag egentligen lärde mig när jag gick i skolan. Jag antar att eftersom samtliga historielektioner i årskurs 8 i grundskolan ägnades åt andra världskriget fanns inte plats att nämna att vi alla som lever härstammar från en och samma kvinna och en och samma man. Men jag tänker ändå att det hade varit värt att kanske ersätta lektionen där vi tittade på Pans Labyrint med en lektion om hur vi européer har blivit det vi är idag tack vare tre stora invandringsvågor (något som kanske hade motverkat en del fördomar bland ungdomar).
Även om boken ibland var lite väl teknisk, jag personligen klarar mig i livet utan att veta exakt hur forskare gör när de tar fram mitokondrie-DNA från 5 000 år gamla skelett, tyckte jag att den var väldigt underhållande. Jag vet inte om det är föräldraledigheten som gör mig så sugen på att lära mig nytt, men det är jag, och den här boken var som en lagom stor dusch av ny kunskap. Det var dessutom kunskap som levererades på ett sätt som gör att jag, helt ny på området, kunde förstå. Jag håller med en av recensionerna på baksidan som lyder ”obligatorisk läsning”. I alla fall om en är en någorlunda historieintresserad europé.
Jag känner att jag behöver skriva ett hyllningsinlägg om vår katt. Inte för att han någonsin i sitt liv kommer kunna läsa det, eller ens förstå det om någon läste det för honom, utan för att jag behöver att andra vet hur fantastisk han är. Otis heter han, döpt efter soulartisten Otis Redding. En helt vanlig bondkatt från Nyköping kom han in i vårt liv för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag hade tålamod att vänta med att skaffa katt i ungefär en månad efter det att vi flyttat in i huset, och då tyckte jag själv att jag var oerhört tålmodig. Jag hade försökt skaffa katt även när vi bodde i lägenheten, på 35 kvadratmeter, men där satte min fästman ned sin fot. Kanske med rätta.
Otis har, sedan han flyttade in hos oss, spenderat hela dagarna med mig, eftersom jag har jobbat hemma, och sov på min huvudkudde i flera månader. Nu har han flyttat ned till fötterna, men det beror nog på bebisen. Vi tog honom lite tidigare än vad en egentligen får och han kom till oss i en period som var fruktansvärt jobbig för mig, så vår relation har nog varit, och är, lite speciell. Han blev vår bebis när vi inte fick någon bebis, som jag brukar säga.
Det är konstigt att han aldrig kommer veta hur han har hjälpt mig. Det går ju inte att förklara det för en katt. Hur säger en ”det var du som höll mig från att skrikgråta hela dagarna” eller ”att få ta hand om dig höll mig psykiskt frisk” till en varelse som gillar att kissa i blomkrukorna och jagar hundar som hade kunnat bita ihjäl honom om de fick för sig det? Det kan en inte. Men så var det. En period i livet var Otis i princip det enda som höll mig ovanför ytan. Den ovanligt lilla gråa katten som kommer och lägger sig på en när en gråter och som älskar att bli klappad på magen.
Och nu när han har fått en lillebror i form av en människobebis är han så snäll. Han är i ständig tjänst och kommer varje gång bebisen skriker. Han kommer och kryper upp hos den av oss vuxna som inte tröstar bebisen och spinner. På samma sätt som han försöker trösta mig när jag är ledsen, gör han allt han kan för att hjälpa till när bebisen skriker. Jag kanske inte behöver kunna berätta för honom hur mycket han har hjälpt mig, han kanske redan vet det? Han beter ju sig som en katt med ett jobb att göra.
Det är oförståeligt hur en sådan liten varelse på jorden kan ta en sådan stor plats i livet.
Det känns liksom så futtigt att skriva om något annat just nu. Allt annat än att Rysslands invasion av Ukraina fortgår bleknar liksom bort i periferin. Jag knarkar fortfarande nyheter om konflikten, trots att jag har börjat drömma mardrömmar om krig och ibland glömmer bort allt fint och tryggt som finns i mitt eget liv. Men det blir så nära nära inpå. Jag har varit på de ställen där de nu fäller bomber. En av mina bästa kompisar är född och har sin familj och sina vänner där pansarvagnar åker på gatorna. Det är bara två timmar bort med flyg som människor dör i strid.
Det är ju hemskt och ologiskt och väldigt mänskligt att en blir så tagen när det är nära. Krig pågår ju någonstans i världen hela tiden. Väpnade konflikter där människor dör sker alla dagar om året. Ändå kan jag vanligtvis leva mitt liv precis som vanligt. När det kommer såhär nära, både geografiskt och känslomässigt, går det däremot inte att värja sig för.
Igår försökte vi ta en paus från allt det hemska. Vi är oerhört priviligierade som kan göra det. Det finns en massa miljoner människor som inte har en möjlighet att bara ta en paus, men vi har det. Vi hittade på annat, satt inte bara inne och lyssnade på radio och uppdaterade SVT:s hemsida. Vi njöt av vädret, av god mat, av varandra. Hanterade de, jämförelsevis små, prövningar som ett liv med en två månader gammal bebis kastar i ens väg. Det var en bra dag. Men nu sitter jag här igen. Framför mobilen och uppdaterar SVT:s hemsida. Läser om Anonymous som startat cyberkrig mot Putin och om hur ryska demonstranter straffas för att de protesterar mot ett orättfärdigt krig. Knarkar hemskheter och fortsätter, något naivt, hoppas på ett lyckligt slut.
Bilderna är tagna under min resa till Ukraina år 2018, med min Olympus.
”Ryssland har invaderat Ukraina” var inte en mening jag trodde att jag skulle få läsa under min livstid. Jag kanske är alldeles för naiv och godtrogen, men jag har endast kopplat ihop erövringar av land med 1500-talets stormakter och 1800-talets kolonialism. Inte trodde jag att ett politiskt styre skulle få för sig att invadera ett annat land på påhittade grunder (som att jag har glömt annekteringen av Krim?) år 2022. Det känns liksom förlegat. Men ändå vaknade jag imorse av att min fästman viskar (för att inte väcka bebisen): ”Ryssland har gått in i Ukraina. Det är krig”. Ja, men god jävla morgon då!
Jag sitter just nu med radion i bakgrunden, där de följer utvecklingen under dagen. Jag kollar på sociala medier och nyhetsflöden och kunde nyss läsa att ryssarna har tagit sig in i Kiev. Huvudstaden! Jag har en kompis som är ifrån Ukraina och hon skickar kontinuerligt uppdateringar kring sina kompisar och sin familj där nere. De är utspridda i landet, men alla påverkas. Jag tänker tillbaka på min resa till Ukraina för fyra år sedan, där vi besökte Cherkassy och Kiev, och hoppas att jag inte kommer behöva säga att ”jag besökte Ukraina innan kriget, då såg det ut såhär” till mina barn.
Vi får be till vilken gud, djävul eller demon vi än tror på att fler människor slipper dö och att Putin tar sitt förnuft till fånga och stoppar invasionen av Ukraina. Och under tiden kan vi skänka pengar, varenda liten krona gör skillnad, för att stötta organisationer på plats. Svenska Röda Korset, bland andra, har funnits på plats sedan konflikten startade och räddat liv.
Höghus i CherkassyDen släckta eviga eldenKievKievKievs tunnelbanesystem, där folk nu alltså gömmer sig?
Bilderna är tagna under min resa till Ukraina år 2018. De är tagna med min analoga kamera Nikon 35Ti och med filmen Portra 400, för den intresserade (men känns nästan konstigt att ens nämna det med allt som pågår).
Jag fick My Brilliant Friend av en kompis i födelsedagspresent för en herrans massa år sedan (typ sex). Jag har inte läst den förrän nu av två anledningar:
Den har ett så fult omslag. Jag VET att en inte ska döma boken efter omslaget, men jag gör nästan alltid det och det brukar gå rätt bra.
Den var så hysteriskt hypad. En superhype brukar få mig att bli otaggad på en bok och jag väntar då hellre lite med att läsa den.
Nu har jag dock läst den och jag kan både se förbi det fula omslaget och förstå hypen. En vet att när en bok inleds med ett persongalleri kommer det bli en rejäl bok. Och det blev det. My Brilliant Friend är den första av fyra böcker i The Neapolitan Novels som följer två italienska kvinnors vänskap genom livet. Den första boken sträcker sig fram till att de är endast 16 år gamla, vilket kanske ger en bild av hur detaljerat och ingående dessa kvinnors liv och vänskap beskrivs. Gillar du inte personporträtt är den här boken inte för dig.
Jag, däremot, tycker att det kan vara väldigt intressant att följa ”vanliga” människors liv på nära håll, även om det är skönlitterärt. Speciellt om det är så vackert och brutalt ärligt beskrivet som i den här boken. För så är det, språket gör mycket för boken (även om det kanske till viss del är tack vare översättaren, jag läste ju inte boken på originalspråket) och lyfter historien från VG till MVG, för att använda ett utdaterat betygssystem. För mig är också Italien på 1950-talet helt obekant, jag har varken upplevt det eller läst om det tidigare, och det nya i bokens miljöer var oerhört spännande.
Många kvinnor (och kanske män också, vad vet jag) som har växt upp med en bästa vän kan nog känna igen sig i mycket i boken. Jag vet att jag kunde det. Saker som en inte pratar om, eller ens erkänner för sig själv, beskriver Elena Ferrante som att det vore helt normalt och ingenting att hymla om. Och det är det ju inte. Det är bara det att en inte vill kännas vid det, för det är inte fint. Det är fula känslor. Fula tankar. Men jag vet med mig att jag har tänkt dem. Jag har agerat på samma sätt som huvudpersonerna, Elena och Lila, gör.
Det är, för att göra en lång historia kort, en vackert skriven (eller översatt?) bok med känslor jag kan känna igen mig i som utspelar sig i en för mig helt ny miljö. Det blev succé, med andra ord. Jag kanske inte skulle ha dömt boken efter omslaget, helt enkelt?
Nu får jag se till att beställa hem del två, tre och fyra omedelbums!
De senaste dagarna har jag känt mig väldigt låg. Jag har haft svårare och svårare att kliva upp ur sängen ju längre veckan har gått och när jag har varit vaken har jag haft vad som känns som ett sugande svart hål i magen. Häromdagen klev vi inte upp förrän vid halv fyra på eftermiddagen. Jag har, som alla normalt funtade människor, perioder där jag känner mig mer nere än vanligt, men den här känslan känner jag inte igen sedan tidigare.
Jag har googlat lite (som en gör) och kommit fram till att det är helt normalt. Såklart. För allt verkar vara helt normalt efter en förlossning. Risken för perioder med ångest ökar dessutom vid en stor förlossningsskada (check), problem med amning (check), sömnbrist (check) och när en inte får i sig tillräckligt näringsrik mat (check). Jag mår alltså som jag mår för att jag ska göra det just nu.
Att veta, eller tro sig veta, varför gör det dock inte lättare att leva med. Vad som gör det lättare att leva med är Kent. Min fästman satte på Den Döda Vinkeln igår och jag tänkte direkt att ”varför har jag inte tänkt på det här?!”.
Det är lite konstigt faktiskt, med tanke på att Kent har varit mitt go-to-band vid alla möjliga olika deppiga perioder. Nästan alltid Hagnesta Hill-albumet, som är så ångestladdat och så vackert att jag gråter bara jag tänker på det. Några av mina bästa gråtstunder har jag haft till Kevlarsjäl.
För så fungerar jag. Om jag känner mig nere, eller ledsen, eller arg, eller glad för den delen, behöver jag lyssna på musik som speglar den känslan. Om jag är ledsen behöver jag lyssna på ledsen musik, skrik-sjung-gråta och bara allmänt tycka synd om mig själv i några minuter eller timmar eller dagar och sedan är det bra igen. Det är som en cleanse. Jag renar mig och botar ångesten eller ledsamheten eller ilskan genom att helt leva ut den. Jag antar att jag inte är den enda som gör så, och att det säkert finns något fint fackligt begrepp för det, men det vet jag ingenting om.
Den här gången hoppas jag att en intensiv period med Kent-lyssnande kan hjälpa snabbt. Jag vill bli av med det svarta hålet i magen innan jag behöver ta till med det tunga artilleriet (vilket innebär att jag lyssnar på Kent SAMTIDIGT som jag går igenom gamla bilder och läser gamla dagböcker) och jag behöver ha ork att ta hand om min bebis. För samtidigt som jag inte känner igen den här känslan sedan tidigare har jag heller aldrig haft någon annan att ta hand om samtidigt som jag har haft en deppig period. Jag håller därför tummarna för att Jocke Berg och company ska göra sin magi på mig fort fort fort.
När jag var gravid trodde jag aldrig aldrig aldrig någonsin att jag skulle sakna känslan. Inte bara var jag så orolig att jag inte kunde tänka klart, utan jag hade halsbränna i nio månader och sådan hejdlös foglossning på nätterna att jag vaknade och inte kunde röra på mig. Inte ens när jag tänker tillbaka på det kan jag framkalla något rosa skimmer från illamåendet och de svullna lederna. Med undantag för några veckor i mitten av graviditeten var det faktiskt skitjobbigt hela tiden. Trots det kan jag nu titta tillbaka på bilderna och sakna det. Fastän jag kommer ihåg precis hur fruktansvärt jag tyckte att det var. Kanske betyder det att jag inte kommer ihåg hur fruktansvärt det var?
Men det är någonting med känslan av någon som rör sig i magen, som sparkar så hårt att du kan se rörelserna utanpå magen. Det är någonting med att veta att din kropp skapar en liten människa, från ingenting egentligen. Och även om jag inte gillade all den extra uppmärksamheten som kommer med en graviditet (typ alla oombedda råd och historier och alla kommentarer om ens kropp), så saknar jag att känna mig så fin som alla säger att en är under en graviditet. Det är ingen som säger att ”vad du är vacker” efter förlossning. Det är ingen som föreslår att en ska föreviga tiden efter en förlossning med bilder på en i endast underkläder (hujedamej). Det är typ mer ”ah, du lever” om en har sminkat sig och kammat håret den dagen.
Jag vet inte om jag saknar att vara gravid. Det var fruktansvärt, men jag hoppas att jag får göra om det. Precis som förlossningen. Precis som de här första veckorna med en bebis, antar jag. Det är lite både och.
Bilderna är tagna av min fästman på mig i vecka 33. Ni kan ju tänka er hur stor jag blev (bebben kom i vecka 41).
Vardagsrummet är det enda rum i huset som kan anses vara helt klart (förutom det där slitna golvet jag vill byta då, men det räknas inte eftersom det är ett för stort projekt). När vi flyttade in var rummet vitmålat och hejdlöst omysigt. Varken jag eller min fästman är speciellt ”ljusa och fräscha” personer, så vi målade det en mörk gråblå färg och satte in möbler i alla möjliga olika färger. Rummet är L-format, vilket gör det svårmöblerat. Vi har bara bott här i ett och ett halvt år och vi har redan möblerat om tre gånger. Nu tror vi dock att vi har hittat rätt, och det är tack vare att vi fick till husets mysigaste hörn här inne, i ”botten” av L:et.
Såhär såg hörnet ut innan vi började måla.
Mina älsklingsfåtöljer. Hittade på loppis för 250 kronor styck och i helt fantastiskt skick. Ett av mina absolut bästa köp i livet. Soffbordet är ett fynd från Marketplace.
Soffan är IKEA och mattan har vi ärvt av min fästmans morföräldrar. På väggen i hörnet har vi satt upp ett ELFA-system med hyllor målade i samma färg som väggen. Älskar älskar älskar att få ha böckerna såhär maffigt uppsatta på väggen. De är den finaste inredningsdetalj en kan ha hemma. Jag har dessutom fyllt tomrummen mellan böckerna med mina favoritsaker.
Apan som jag fick av min fästman i födelsedagspresent hänger i bokhyllan i väntan på att jag ska hitta en bättre plats för den Bredvid Harry Potter-böckerna hittas en betongrumpa gjord av frun till en av min fästmans gamla arbetskamrater En fantastisk vas fyndad på en loppis i Lund
Jag kommer inte över hur mysigt jag tycker att det här hörnet är! Det lyfter hela huset! Tänk om jag kunde lyckas lika bra med resten av huset som jag har gjort med den här lilla delen av det. Då hade jag minsann kunnat uträtta storverk.
När jag var singel hade jag två känslor inför alla hjärtans dag. Den ena var att det var världens töntigaste dag, skapad av detaljhandeln för att sälja kort och dyra nallar. Den andra var sorg, eftersom det påminde mig om att jag inte hade någon att köpa kort och dyra nallar till. Nu när jag faktiskt har någon att fira det med har jag helt och hållet omfamnat traditionen. Nu känns det bara mysigt att få visa lite extra kärlek och pyssla om varandra lite mer än vanligt en dag (även om jag fortfarande tror starkast på vardagskärleken, typ att köpa med sig personens favoritgodis på vägen hem eller plocka ur diskmaskinen medan den andra duschar).
I år blev det kanske inte jättemycket fokus på varandra, eftersom vi har en sju veckor gammal bebis hemma. Men vi lagade ändå matiga våfflor (seriöst det godaste som finns, tips tips!) och åt det framför Mamma Mia!. Sedan smälte vi choklad och åt det med jordgubbar och semlor framför Tangled. En massa godsaker och två romantiska filmer fick vi alltså in mellan amning, skrik och bajsblöjor. Inte illa pinkat. Tidigare under dagen tog jag och bebben dessutom en promenad och köpte en bukett och choklad till min fästman, så vi får nog ändå räkna det som en lyckad alla hjärtans dag.
Buketten jag köpte till min fästmanJag får en röd ros varje år, det betyder tydligen ”du är mitt allt” har min fästman tittat upp
Som jag har nämnt tidigare bor vi i ett hus från sent 1960-tal. Ett ganska klassiskt kedjehus som tidigare ägare har byggt om och byggt på utifrån de trender som gällt just då. Den senaste större förvandlingen gjordes gissningsvis under tidigt 2000-tal, vilket resulterat i en stil som helt går emot husets originalfeeling. Jag är kanske inte perfektionist, men så kan jag ändå inte ha det. Det finns en rad åtgärder jag skulle vilja vidta för att få tillbaka känslan av 60-tal i huset.
Byta innertak – det är helt seriöst olika innertak i vartenda rum på vår nedervåning. Det gör mig galen, så det första jag vill göra är att byta till vita släta innertak i alla rum. Samtidigt skulle jag vilja byta till enhetliga taklister i hela huset.
Byta golv – vi har en väldigt sliten parkett i huset. Den har sett en del, skulle en kunna säga. Min dröm är att få lägga fiskbensparkett i vardagsrum och hall, och kanske något rutigt golv i köket. Även här vill jag fixa enhetliga lister.
Byta till bruna teakdörrar – jag förstår inte ens varför de togs bort från första början? Det är väl ALLTID snyggare än de ”billigaste-från-Bauhaus”-dörrarna vi har nu?
Byta ytterdörrar – både framsidan och grovingången behöver mer tidstypiska ytterdörrar. Dessutom gärna ett par som matchar, vilket de inte gör nu AV NÅGON OUTGRUNDLIG ANLEDNING.
Sedan finns det ju såklart en massa annat jag vill göra. Badrumsrenoveringar, byta köksluckor, byta handledare i trappen, ta bort bröstpanel i hallen och så vidare och så vidare… De säger ju att en aldrig blir klar i ett hus och det kan jag förstå. Här kanske vi faktiskt hinner flytta innan vi ens kommit halvvägs.
En av de saker vi redan gjort är att ta bort valv och göra dem till vanliga öppningar
Jag har alltid varit väldigt mån om att kunna amma. Jag vet att kvinnor i min släkt historiskt har haft problem med amningen och brist på mjölk, vilket gjorde mig extra beslutsam att lyckas. Jag skulle minsann vara den första på fyra generationer att kunna helamma mitt barn utan problem! Tänk, vilken vinst för mig som mamma! Men det var inte bara att vinna över mina egna gener som kändes viktigt, det kändes även viktigt ur en mer evolutionär synvinkel också. Jag ville, och vill fortfarande, kunna vara mitt barns främsta näringskälla. Det är väl någon uråldrig modersinstinkt som kickar in, antar jag.
Jag kämpade på oerhört hårt de första dygnen efter att vår son hade fötts. Jag var nyopererad och hade förlorat drygt 1,6 liter blod, men så viktigt var det för mig att kunna helamma att jag satt vaken hela nätterna med honom på bröstet, och på dagarna satt vi kvar. Jag satt så mycket de första dygnen att jag fortfarande, nästan sju veckor senare, är öm och har begränsad känsel i delar av svanken. Jag fick otrolig hjälp av barnmorskor och undersköterskor på sjukhuset, vi kollade att hans grepp var rätt, att han sög från hela bröstet, att vi hade rätt amningsställning… Allt såg helt rätt ut, så vi förutsatte att det fungerade som det skulle. Vilken jäkla känsla!
Problemet var att mitt barn bara skrek och skrek och skrek. Den enda gången han inte skrek var när han låg vid bröstet, men så fort jag ville sova eller äta eller kissa skrek han. Vi klarade ett dygn hemma från BB innan vi ringde tillbaka och berättade hur det var. De sa att vi skulle komma in för en kontroll och det visade sig att han hade gått ned 12 procent av sin födelsevikt. Det är mer än dubbelt så många procentenheter som en bebis normalt ska gå ned. Det kom inte tillräckligt med mjölk.
SJÄLVKLART började vi tilläggsmata honom direkt med modersmjölksersättning. Att han skulle må bra och gå upp i vikt var, och är, det viktigaste. Så fort han började få i sig ersättningen började han gå upp i vikt igen och den stora skillnaden kom när vi började flaskmata istället för att ge ersättningen med kopp. Nu mår han bra och är långt över sin födelsevikt och jag är så glad över det. Jag delammar idag, vilket betyder att när han är hungrig ammar jag först och kompletterar med ersättning efter. Jag är väldigt glad att jag kan delamma.
Men. MEN. Men jag kan inte låta bli att känna mig misslyckad. Jag hängde en så stor del av mitt föräldraskap på min förmåga att amma. Jag tänkte att jag inte kunde vara en bra mamma om jag inte kunde helamma. Helt galet, eftersom jag aldrig har tänkt så om någon annan. Jag känner jättemånga som ”bara” flaskmatar sina barn och jag tycker inte att det är konstigt eller fel. Men. För mig gäller liksom andra regler, av någon anledning. Att acceptera att helamning inte fungerar för mig och min son är en process jag är mitt inne i. Jag kan inte på något sätt säga att jag är okej med det. När jag dessutom häromdagen fick tillbaka min mens (supertidigt efter förlossningen) kändes det som dödsdomen. Nu finns det liksom ingen chans för helamning. Min kropp säger stopp till sig själv. Efter ett smärre sammanbrott i duschen och många tårar fick jag en godispåse och lite pussar av min fästman, och idag känns det väl lite bättre, men det är ändå ett nederlag jag behöver hantera.
Det blev ett långt inlägg det här, men det känns som att de som lyfts är de som ammar och de som inte VILL amma. Men vi som vill amma, men inte KAN, då? Vården ignorerar att vi finns för ”ju mer bebisen suger på bröstet, desto mer mjölk kommer” (ja, visst, för vissa kanske, men en 12-procentig viktnedgång efter konstant amning säger något annat) och själv kanske en inte gärna pratar om det som en själv anser vara ett misslyckande.
Jag önskar fortfarande att jag hade kunnat helamma mitt barn och att han hade blivit mätt av bara min mjölk. Det är en sorg för mig att det inte är så. Men ibland får en helt enkelt bara skriva ett blogginlägg, acceptera och gå vidare.
Jag brukar ha svårt att hitta bra namn till sociala medier. Jag är oftast inte först på bollen, vilket innebär att alla bra och enkla namn som innehåller ”Felicia” redan är tagna. Tidigare har jag behövt hitta på något helt annat, vilket antingen har inneburit något nördigt kopplat till Harry Potter eller något (medvetet, men ändå) felstavat.
Den här gången är jag rätt nöjd med namnet. Jag var hundra procent säker på att det skulle vara upptaget när jag skrev in det, men tji fick jag. Och tur var väl det. Namnet är taget direkt från en av mina favoritfotografer, Amanda Falkman, som heter @frknfalkman.se på Instagram. Jag hoppas att hon skulle vara okej med att jag tagit hennes idé, det är helt och hållet (typ) en hyllning till henne.
En del av Amanda Falkmans flöde på Instagram
Jag tänker att namnet får stå för Fröken Felicia fram till bröllopet i oktober och sen får det väl stå för Freakin Felicia. Varför inte?
Du behöver inte borsta tänderna just idag. Det är en dag imorgon också. Låt tandtrollen kalasa lite!
Mammaroll & snippkontroll av Mia Fernando och Louise Winblad
Mammaroll & snippkontroll är en bok som handlar om den födande mamman och hennes kropp året efter förlossningen. Det är en bok jag verkligen behövde nu, sex veckor efter min egen förlossning. Den är full av svar på frågor en inte kom på att ställa när en stod där med en skrikande bebis och skulle åka hem från BB, fylld av panik inför det stora ansvaret och förändringen som var på väg att ske.
Inte bara är boken fylld med matnyttig information och inkluderande, utan den är också skriven med fokus på den födande mamman. Personligen har jag saknat det efter förlossningen. Under graviditeten var det fullt fokus på mig och mitt mående, ibland in adsurdum, men så fort min bebis hade passerat förlossningskanalen och tagit sitt första andetag var det som att jag och min kropp inte spelade någon roll. Och visst, till en viss del förstår jag det, bebisen går ju såklart före allt. Men det är väl ändå min kropp som precis har utsatts för något av det mest extrema en mänsklig kropp naturligt kan utsättas för? Varför följs inte det upp minst lika noggrant som en graviditet?
All den kunskap som jag hade velat få från vården de här veckorna efter min förlossning har jag nu istället fått från den här boken. Det är kanske både ett bevis på hur bristfällig vården är när det kommer till födande kvinnor och på hur nödvändig den här boken är. Boken går, som författarna beskriver i början av boken, att läsa från pärm till pärm, men också att använda som ett uppslagsverk. Jag läste boken från pärm till pärm, vilket jag kan rekommendera om en, som jag, är relativt nyförlöst.
Jag vill säga tack till Mia Fernando och Louise Winblad för att de skrev och illustrerade den här boken och jag vill rekommendera alla kvinnor som någonsin har fött barn att läsa den.
Jag har ett problem som jag aldrig trodde att jag skulle ha. För tio år sedan kunde jag inte ens föreställa mig att en av de saker jag skulle fundera mest på i vardagen var fönsterbrädor, men det verkar vara så det är att bli vuxen. En oroar sig för saker som en tidigare inte visste kunde vara ett problem.
Vårt hus har ganska stora fönster, vilket antagligen beror på att det är ett kedjehus med fönster åt endast två håll. För att få in ljus behöver därför fönstren vara stora. Det innebär även att vi har mycket fönsterbrädyta. I mina tidigare boenden, små lägenheter, har jag bara tryckt in alla växter jag haft på fönsterbrädorna. Det har resulterat i en något kaosartat, men väldigt mysig, känsla. Det går inte att göra i en 170 kvadratmeter stor villa med stora fönster. Även om jag hade haft råd att köpa tillräckligt många växter för att fylla alla fönsterbrädor hade jag aldrig haft tid att ta hand om dem. Jag vill dock åt samma kaosartade och mysiga känsla som jag hade i lägenheterna och däri ligger mitt något oväntade problem – jag vet inte vad jag ska göra av våra fönsterbrädor.
I nuläget ser fönsterbrädorna i de flesta rum bara halvtomma och tråkiga ut. Det står halvdöda växter i krukor som varken matchar varandra eller rummet. I några fall har jag lyckats hitta lite andra dekorationer att ställa i fönstren, men överlag ser det väldigt omysigt ut.
SovrummetVardagsrummet Köket
Jag har försökt att ha tomma fönsterbrädor, då jag vet att det kan se härligt och fräscht ut i vissa hem, men vi har så plottrigt i övrigt att tomma fönsterbrädor ger en känsla av att vi snart ska flytta härifrån och har börjat med att packa ned runt fönstren. Några fönster tycker jag att jag har lyckats lite bättre med, men det verkar snarare bero på slumpen än någon talang hos mig.
Vardagsrummet
Ber om ursäkt för supertråkiga bilder, för övrigt. Så blir det när en har en sex veckor gammal bebis att ta hand om.
Nu har vi bott i huset i snart ett och ett halvt år, så jag känner att det är dags att ta tag i det här problemet. Jag ska försöka använda mig av saker vi redan har hemma, och kanske tar en eller två turer på loppis, men nu ska banne mig fönsterbrädorna bli fina! Nu ska jag starta en ny anslagstavla på Pinterest, hörs sen!
Felicia i det gula huset
Här skriver jag av mig. Om hus inredning trädgårdsarbete barn jobb och allt tråkigt roligt fint fult som händer och inte händer i livet.
frkn felicia 