frkn felicia

När min mans farmor hastigt gick bort för ett och ett halvt år sedan, och vi rensade ur hennes hus, hittade vi flera lådor fulla av fotografier. Det var väldigt många, väldigt osorterade bilder och ingen var speciellt sugen på att sätta sig och gå igenom dem där och då. Men när den sista kvällen innan städarna skulle komma och ta hand om huset kom, och ingen fortfarande hade bestämt vad vi skulle göra av alla foton, tog jag och Pelle allt och lastade in i vår bil. Vi tänkte att vi fick väl rensa och sortera vid ett senare tillfälle, om ingen gjorde anspråk på alltihop. Och det gjorde vi, när ingen annan gjorde anspråk på alltihop. Vi gick igenom varenda bild som låg i de där lådorna. Valde ut några som vi satte ihop till ett fotoalbum till min svärfar, valde ut några andra till en fotoalbum till min man och så sparade vi några bara för att det vore sorgligt, nästan olagligt, att slänga dem.

Bilderna som vi sparade var gamla, och det är ingen som längre vet vilka bilderna föreställer, men det skulle kännas fel att ta med dem till sopstationen och slänga dem i Brännbart. Bilderna från kräftskivan 2002 tagna med en billig digitalkamera är en annan grej, det här är historia.

Vi sparade ett helt fotoalbum som såg ut att vara i äkta ormskinn, eller något liknande. I albumet sitter bilder från första halvan av 1900-talet.

Skolklasser, på lektion och på simskola.

Män och kvinnor i uniform. Med största sannolikhet under andra världskriget, vilket känns helt overkligt långt borta för mig, men kanske inte för min mans farmor, som föddes mitt under brinnande krig.

Ett gäng grabbar, där en av dem av någon outgrundlig anledning har full mundering, medan resten sitter i badbyxor.

Obehagliga bilder på barn, eller bilder på obehagliga barn.

Djur, döda och levande.

Scarlett Johansson dök upp.

Familjer framför sina hus.

En allvarlig konfirmand och hennes ännu allvarligare föräldrar.

Vi hittade ännu ett gammalt fotoalbum. Den här gången med bilder från 1960 och -70-talen.

Och en mängd lösa bilder, till synes från 1970-talet.

Det är någonting med vatten. En strandkant behöver sittas på. En horisont behöver fångas på bild.

Ett gäng som lapar sol.

Människor i utsvängda jeans och pälsmössor och plakat med de solklara budskapen ”Bättre hemmiljö” och ”Jämlikare jämlikhet” och ”Segla”.

Jag har så många frågor om de här bilderna. Det finns en till bild som visar att de är tagna i samma rum och vid samma tillfälle, och vad jag spontant undrar är då: vem är mannen i sängen och är han på ett sjukhus? Varför sitter det i sådana fall kvinnor på hans rum med luciakläder? Är de sjuksköterskor? Och varför röker de i sådana fall? Om de inte är på ett sjukhus, var är de då och varför finns en sjukhussäng och ett sådant där handtag på stång?

Ett äldre par bredvid alla sina krukväxter.

En tomte åker Vasaloppet.

Familjen i en blomsteräng.

Vi hittade också ett par riktigt gamla dokument, bland annat ett testamente från 1911. Det är så länge sedan att det inte ens ser ut som ett årtal.

Det är stort och skrämmande att tänka att alla människor på bilderna, och de som har tagit korten, har varit levande andandes drömmande människor, precis som jag själv är. Några finns såklart fortfarande, men de flesta har levt klart och lämnat plats åt oss och våra barn. Det känns fint att deras stora porträtt och små stunder får leva vidare hos oss, och att även våra barn och kanske till och med deras barn kommer kunna ta fram bilderna och titta på ”hur man hade det förr”. Tänk barn, när man var tvungen att gå till vattenpumpen för att hämta vatten eller när välkammade skolklasser satt tysta uppradade i sina bänkar eller när man fick röka inomhus på ett sjukhus. Tiden, va, den väntar inte på någon.