frkn felicia

Jag älskar Fredrik Backman, mer än livet självt ibland. Han borde vinna Nobelpriset i litteratur varje år, tycker jag, för sin förmåga att förmedla känslor och skriva mångsidiga och realistiska karaktärer. Jag har läst många böcker med honom, men aldrig tidigare läst Britt-Marie var här. Nu har jag det.

Och jag måste säga att jag är lite… besviken. Jag vet inte. Det var en bra bok, för det är Fredrik Backman som har skrivit den, så det är klart att den är bra. Men jag tror att det faktum att den har filmatiserats med Pernilla August som Britt-Marie och satts upp som pjäs med Marianne Mörck i huvudrollen höjde mina förväntningar till orimliga nivåer, och att jag jämförde den med framförallt Björnstad-trilogin, som ju också är starkt kopplad till en sport och som är det bästa jag har läst på svenska.

Boken handlar om Britt-Marie, en nyligen frånskild 63-åring som kommer till en litet samhälle i Sverige för sitt första jobb på 40 år, och råkar bli fotbollscoach. Hon är en riktig Karen, för att slänga mig med moderna termer, och är absolut ingen trevlig karaktär. I likhet med Ove, i En man som heter Ove, är det dock en karaktär som man ändå till slut håller på. Allt eftersom man lär känna Britt-Marie förstår man henne mer och mer, och hon går från gnällkärring till mystant.

Språket, som i En man som heter Ove och Björnstad träffar en rakt i hjärtat med sin rakhet, känns i den här boken ibland lite krystat. Humorn, som i Folk med ångest fick mig att skratta högt flera gånger, känns inte alls lika självklar. Dialogen känns många gånger osannolik, och barn säger saker i boken som barn i verkliga livet aldrig skulle säga. Det finns också för många ”knäppa” karaktärer, med Någon och Bank och Psyko och råttan. Det som håller i den här boken är Fredrik Backmans förmåga att beskriva sorg, och hur de små stunderna i livet lyfts upp till att bli stora, avgörande, vackra. Av den anledningen kan jag ändå säga att jag gillade boken, för trots allt fick den mig att känna.

Läs här bara:

Britt-Marie har alltid tyckt om teater, för hon tycker om att skådespelarna får applåder i slutet för att de har låtsats. Kents hjärtattack och rösten på den unga och vackra som ringde och berättade berövade Britt-Marie på chansen att få fortsätta göra det. Man kan inte fortsätta låtsas att någon inte finns när hon talar i telefon. Så Britt-Marie lämnade sjukhusrummet med en skjorta som luktade parfym och ett hjärta som brast.

Man får inga blombuketter för det.