frkn felicia

Vi firade att vi äntligen har fått semester och sommarlov genom att ta med oss min syster och åka in till Skansen. Hennes sambo jobbar nästan hela sommaren, vilket gör att hon har en massa ledig tid, och barnen älskar henne. Perfekt! Vi tajmade in en utmärkt dag för Skansen, det var soligt men inte jättevarmt, de flesta hade inte gått på semester än och djuren orkade vara ute och leka. Sedan tycker ju barnen att det är roligare att hälla ut vatten från sina vattenflaskor i gruset och se hur vattnet åker än att titta på järvar och visenter, och det behöver man ju egentligen inte betala inträde för, men Skansen är ju faktiskt mysigt för vuxna också.

Vi tog kollektivtrafiken till Skansen, och även om det är både billigare och enklare än att ta bilen tar det så fruktansvärt lång tid. När vi äntligen hade kommit in satte vi oss direkt och åt lunch.

Klassisk picknicklunch, pastasallad och kalla köttbullar på plasttallrik.

Här äter vi alltid medhavd picknick, vid en damm bakom Bollnästorget.

Sedan tog vi oss till Lill-Skansen och red på grisar, tittade på obegripligt inburade katter och åkte orm-rutschkana till de vuxna hade tröttnat.

Paus. Och innan någon förfäras över Märtas avsaknad av hatt vill jag bara säga att vi försöker. Ibland bara vägrar hon, och istället för att gå och hålla fast en hatt på hennes huvud en hel dag smörjer vi in hennes hårbotten med solskyddsfaktor. Det är väldigt kladdigt och ger intrycket av att vi aldrig tvättar henne, ej att rekommendera.

Sälarna låg och solade vid vattenytan.

Det kan inte bara vara jag som tycker att det är jättehäftigt att de har påfåglar som går runt fritt på området? Jag vet väldigt lite om påfåglar i allmänhet, men jag tänker att de borde vilja fly? Och vad gör de på vintern?

Barnen fick testa att köra bil. Den lila ville Nils ha, och se, det fick dem!

Hela färden var stor succé, med undantag för just det här ögonblicket – när Nils keps flög av. Han fick panik och trodde att den var förlorad för alltid, med största sannolikhet lite PTSD från förra året då hans keps flög av under en båtfärd ut mot Landsort, men Pelle kunde springa och hämta den direkt.

Fler påfåglar! Eller samma, jag vet inte.

Sedan fick vi, och alla andra besökare som var på Skansen den dagen, eftersom alla råkade samlas vid björnhägnet samtidigt, se två björnar busa med varandra på nära håll. Deras mamma, tror jag, låg och tittade på i skuggan. Som mammor gör.

Alla mobilkameror, och min systemkamera, åkte fram när en av björnarna satte på sig en plastring som halsband och busade med sin bror (?).

Helt okej utsikt.

En annan slags, men också helt okej, utsikt.

Min vackra syster.

Barnen kunde inte bestämma sig för om visenterna var hästar eller kor, och det var omöjligt att försöka förklara att de var varken eller, de var visenter. Mycket för att vi vuxna hade dålig koll på vad en visent faktiskt är.

Roligare att balansera på gatstenarna än att försöka hitta lodjuren bland buskarna (vi hittade inga).

Det är så fint på Skansen. Tänk om Sverige fortfarande hade byggt sina hus, och sina staket, såhär. Förutom den uppenbara brandrisken tror jag att vi hade hamnat högre upp på den där globala lyckoskalan än vad vi gör idag.

Den här baggen imponerade starkt på alla som gick förbi. Inte för de stora och vackra hornen, åh nej, utan för sin enorma säck med bollar mellan benen. Det var så att jag undrade om han mådde bra, och i flera minuter trodde jag att det var en juver. Men hans bräkande, tio gånger så djupt som de andra fårens, avslöjade honom.

Här någonstans, efter många timmar i solen och utan en endaste glass och när mamma börjar prata om pungkulor, tröttnade barnen och ju tröttare barn, desto bestämdare steg.

Jag hann stanna och fota lite fler vackra vyer…

…men sedan var det faktiskt dags för glass.

Vi tog ett par muggar med choklad och jordgubbar också. Har hört att det är inne nu. Det var väldigt gott, ända tills Pelle berättade att de hade kostat 150 kronor styck. Alltså förlåt, men ETTHUNDRAFEMTIO RIKSDALER för en plastmugg med jordgubbar och chokladsås känns inte rimligt.

Barnen var hungriga på mer efter glassen, så vi tog fram pastasalladen igen. Det blev fiskmåsarna väldigt glada för, och innan barnen hann ta en enda tugga hade en av fåglarna dykt ned i matlådan och norpat åt sig lite. Det gick förbi ett gäng vuxna som skrattade elakt åt det och jag blev fly förbannad på folk som inte har vett nog att inte skratta åt barn som blir av med sin mat och ville åka hem.

Men det ville ingen annan, och när vi hade plockat undan den besudlade salladen igen hörde vi Dolly Style i fjärran, så vi skyndade till Solliden där vi fick se Dolly Styles del av Allsång på Skansen-genrepet. Ett barn var taggat…

…det andra inte så intresserat.

Däremot var hon mer intresserad av karusellerna. Åh, att vara så liten att man inte får åka karusell ens.

Pelle hade aldrig varit i Skansenakvariet tidigare, så självklart var vi tvungna att gå in en sväng där också. Det var skönt att få komma ifrån solen en stund på slutet av dagen, och barnen tyckte att det var så spännande med lemurer och babianer och äckliga ormar att de glömde att de var trötta för en stund.

Märta fick vakterna i lemurburen att svettas lite. Vi hade koll på henne och hon rörde ingen lemur, men hon var otroligt sugen.

Väldigt spännande med lemurer, men en hand behöver nog ändå vara på trygga moster.

Jag har alltid lite svårt att förhålla mig till Skansen i allmänhet, och lemurburen i synnerhet. Jag gillar egentligen inte människans vana att spärra in djur, speciellt inte vilda djur, och besöker generellt inte djurparker av just den anledningen. Jag tror att djur är så oerhört mycket mer intelligenta än vad vi behandlar dem som, och framförallt apor har jag väldigt svårt att se inburade.

Men Skansen har, av någon outgrundlig anledning, blivit som ett moraliskt undantag i mitt huvud. Det är ju inte mindre synd om djuren på Skansen är på Kolmården, antar jag, men det är som att jag inte tar in det riktigt.

Lelle ungen. Född i fångenskap.

Jag fick en kompis.

Babianerna var väldigt häftiga att se. Inte bara har de en cool bur med en jeep och vattenfall, utan när vi stod där samlade den till synes äldsta babianen ihop hela flocken och tog med dem upp på berget. Där hoppade de en efter en över vattenfallet och tog sig ned på andra sidan. Barnen klamrade sig fast vid sina föräldrar, och de äldre hanarna såg till att alla kom med. Det såg ut som en ritual och kändes nästan läskigt.

Efter avklarad ritual fick ungarna vila lite.

Sedan lämnade vi djuren som jag får dåligt samvete av att se inspärrade, och kom till reptil- och äckelavdelningen.

Kolla efter fiskar.

Kolla efter gräshoppor.

Och sedan var vi klara. Klockan var närmare sex på kvällen när vi började ta oss hem och Märta somnade direkt i vagnen. Utan att ha ätit middag och långt innan sin vanliga läggtid. Katastrof, förstår alla som också är föräldrar. Vi försökte väcka henne, men det gick inte, så vi tänkte att hon får väl sova hela natten då, att vi bär upp henne i sängen när vi kommer hem. Men icke. Hon vaknade på tåget hem, efter en god timmes sömn, och var sedan vaken till midnatt.

I övrigt en mycket lyckad dag i början av semestern.