frkn felicia

Nu har vi bott i huset i ett år och sex dagar. Vi har därför officiellt upplevt alla årets månader, både i trädgården och i huset. Även om jag älskar vårt hus året runt, är veckorna runt midsommar den tid då jag älskar trädgården mest (den har inga känslor, så jag behöver inte ha dåligt samvete över det väl?). För att kunna titta tillbaka på den blomstrande, lummiga drömmen i november, när solen inte går upp och vägen till förskola och jobb innebär isande vindar och horisontellt regn, var jag ute och fotade tomten häromkvällen. Bilderna är också roliga att ha om en massa år, när tomten antagligen ser något annorlunda ut.

Portalen in mot tomten med sin blommande ros, som egentligen skulle behöva beskäras och bindas ned lite, men att gå där under och höra bina och humlorna surra är inte annat än ren magi.

Den evigt ogräsfyllda (ni förstår inte hur mycket jag avskyr fräken) eldplatsen mellan växthusen är äntligen lummigt inramad av klätterväxter och övervuxna rabatter.

I växthuset kämpar chiliplantorna på. Det är det enda vi odlar i år, eftersom vi inte har hunnit ta tag i varken växthusen eller köksträdgården. Det blir ett projekt för hösten och våren inför nästa säsong.

Den enda rabatt jag har rensat ur från ogräs och döda växter ligger bakom det stora växthuset. Jag slängde ut en blandning av fröer där, Kärrets Radgard frömix ”Pollinerare” för att vara exakt, och några har faktiskt börjat blomma.

En helt otrolig ros letar sig över staketet från köksträdgården. Den sträcker sig ut över den patetiska ursäkt till gräsmatta vi försöker få till. Vi har slängt ut gräsfröer i två omgångar, men det enda som tar sig är ogräs och ormbunkar.

På andra sidan tar humlen över staketet och ett stackars gullregn har nästan blivit uppätet av en hassel som jag tog ned förra veckan.

En Katalpa, som vi var helt övertygade hade drunknat och dött men inte tog ned för att båda mina föräldrar sa ”men den blommar jättesent, låt den vara ett tag till”, har fått skott och nu är jag både glad för att den överlever och irriterad över att mina föräldrar hade rätt.

En rhododendronbuske lever sitt bästa liv…

…och en annan kämpar för sitt liv.

Tonks hängde med på min fotorunda.

Mmmm, grönska. Det är det jag saknar mest när hösten kommer. Värmen och ljuset klarar jag mig utan, även om det också såklart fattas mig. Men grönskan är fasen svår att leva utan.

Ber om ursäkt för medelålders-amatörfotograf-bilder, men kolla vilka fina pioner!

Familjen stod och hetsade på balkongen.

Winston anslöt efter ett tag.

En av mina favoritväxter på hela tomten, och jag har ingen aning om vad det är. Mamma? Pappa?

Och så min favoritplats på tomten.

Naturen tar långsamt över den här trädgården.

Min lilla apkatt.

Jag har inget mer att skriva längre. Det är en lummig trädgård i solnedgången, så jag kanske inte behöver skriva så mycket mer?

Där står vårt hus! Och min man!

Nu ska jag gå ut och njuta av trädgården, innan löven faller av och blommorna vissnar och mörkret faller.