frkn felicia

Igår skolkade jag och barnen. Det var ett planerat skolk. Schemalagt för att undvika att en hel ledig dag skulle gå åt att TBE-vaccinera dem. Så vi slösade på en jobbardag och förskoledag istället, och har nu helgerna fria från tråkiga mottagningar och elaka sprutor. Mycket mycket bättre.

Jag tog barnen och deras pick och pack och lastade allt och alla i dubbelvagnen och tog tåget. Jag var lite nervös innan, eftersom barnen, precis som alla barn, inte direkt älskar sprutor. Men de var såklart mycket modigare än vad jag hade varit i samma situation och så nöjda över sina klistermärken. När jag sedan skulle hämta ut mina linser (är det inte det sjukaste att vissa av oss måste betala flera hundra kronor i månaden för att se?) skröt Nils stolt om hur duktig han hade varit för optikern, som i sann tant-anda hejade på, och hela jag blev varm inombords.

Barnen fick sedan välja varsin leksak från leksaksbutiken, vilket fortfarande fungerar eftersom de är små och väljer billiga saker, och de såg ut som… barn i en leksaksbutik. Efter myyyyyyycket velande och springande fram och tillbaka blev det en polisbil för Nils och en boll med Encanto-motiv för Märta. De hade egentligen varit nöjda där och kunnat åka direkt hem, men jag har svårt att inte maxa de dagar jag får med barnen.

Så vi tog bussen vidare. Mina barn har blivit riktiga bilbarn efter deras ledighet med Pelle, så de är gulligt livrädda för kollektivtrafiken. Märta gav mig sin boll för att kunna hålla i sig ordentligt i vagnen när bussen åkte iväg.

En välförtjänt lunch med tillhörande efterrätt. Barnen fick pannkakor och jag beställde en kärleksmums av bara farten, innan jag insåg att de i princip nu hade två efterrätter. Ah well. Skolkar man ska man väl skolka på riktigt, men godis och allt.

Efter lunchen somnade Märta, mycket motvilligt men mycket nödvändigt, i vagnen och jag och Nils tog en sväng på Torekällberget. Solen var framme och det blåste, vilket innebar att det var för kallt i skuggan och för varmt i solen. Svetten efter leken i den soldränkta sandlådan frös till is i vinden på väg därifrån. Precis som våren bör vara.

Djuren var ute! Lycka, även om getter skrämmer mig lite. Andra djur känns mjukare, snällare, vänare. Du kan gissa vad en häst tänker, en ko vill ingen något illa, en höna känns dum men snäll, men när jag träffar getter kan jag förstå varför man gav djävulen getfötter i gamla illustrationer. Det känns både tomt och illvilligt att titta in i deras ögon. Inget av det sa jag högt till min treåring dock.

Kossor. Jag älskar kossor.

Vi fick till och med klappa en av kossorna. Hon heter Mangold och älskar att bli kliad i pannan. Vilket var anledningen till att jag åkte hem med smutsbruna fingrar. För kossor är många saker, men rena är inte en av dem.

Vi gjorde oss bekanta med Mangold bredvid en mamma som också var där med sina två barn. Och för första gången sedan jag själv fick barn fick jag säga till någon annans. Mamman stod och pratade på FaceTime med någon medan ett av hennes barn försökte mata kossan med grus och det andra slog kossan med en pinne. Jag brann inombords, men sa lugnt och stilla att ”kor kan inte äta grus och man ska inte slå dem, de kan få ont då”. Barnen slutade, kanske för att en knäpp tant sa till dem, men mamman stod kvar med mobilen i ansiktet och jag kände bara att visst, alla kan behöva en paus, men kan vi komma överens om att vi säger till våra barn när de misshandlar djur? Mangold fick kanske lite extra kli i pannan efter det.

Sedan hade Nils, och mina stackars 31-åriga fötter som inte längre kan gå en hel dag i Converse, fått nog och vi åkte hem. En mycket lyckad skolkning.