frkn felicia

I flera veckor har både jag och Pelle plågats av vad jag kallar för Den Stora Tröttheten. Med versaler i början av varje ord för att verkligen belysa allvaret i syndromet. Vi vet inte om det är den helt vanliga tröttheten som drabbar alla småbarnsföräldrar, eller om det är något mystiskt som har bosatt sig i våra kroppar och dränerar dem på energi. Eller så är det kanske kombinationen av heltidsarbete, två små barn, för lite sömn, underliggande förkylningar, vårtrötthet och omhändertagandet av ett hus och en tomt. Det skulle kunna vara det.

Men i flera veckor har vi alltså somnat vid läggning av barnen, gäspat ikapp vid middagsbordet, ringt varandra och klagat på hur trötta vi är på dagarna, glömt saker, tjafsat, tappat tålamodet och försovit oss på morgnarna. Att missa all tillsammanstid vi har när barnen har somnat på kvällarna, på grund av att vi också somnar, har inte hjälpt stämningen i hushållet. När det enda vi hinner säga till varandra sägs mot bakgrund av Käärijä eller en treåring som gormar ”men lyssna på mig, lyssna på mig istället, hallå, mamma, pappa, lyssna på mig” eller att en av oss hela tiden behöver springa till trappen, stolarna, borden, pianot och allt annat som ett-och-ett-halvt-åringen klättrar på. När det enda vi hinner prata om är uppdateringar från förskolan, tvätten, disken och vem som eventuellt har glömt att mata katterna.

Några kvällar har vi alla vid läggning somnat i den stora sängen, eftersom barnen ibland vill somna tillsammans, och vaknat någon gång mellan halv två och tre på natten. Då har vi snällt fått lämna barnen i sängen och kliva upp, börja släcka ned huset, förbereda inför morgondagen, ta disken, hänga tvätten och ta ut soporna. Byta om till pyjamas, borsta tänderna och ibland duscha. Det brukar ta runt en timme. Att lägga sig i sängen då och somna om, medveten om att vi ska upp igen om ett par timmar, är svårt. Och dagen efter brukar vara dimmig.

Och de få kvällar vi inte somnar vid läggning, kanske för att barnen somnar så fort att vi helt enkelt inte hinner somna med dem eller för att en av oss lägger barnen själv och kan bli väckt av den andra, ska mycket hinnas med. Vi ska hinna förbereda morgondagen, städa iordning huset något, maila banken, göra inköpslistor, lägga pussel, läsa böcker, titta på tv-serier och umgås. Det hinner man inte på två timmar, så vi går sällan och lägger oss i tid. Vi säger till oss själva och till varandra att vi är dumma och att vi borde gå och lägga oss och att vi kommer ångra oss imorgon, men trycker ändå igång ett till avsnitt.

Jag har inte sovit en hel natt sedan jag var sju månader gravid med Nils, och det är tre och ett halvt år sedan. Jag kan trötthet. Men jag kan inte den här tröttheten. Den Stora Tröttheten. Tröttheten som gör att jag somnar i soffan när vi har gäster och scrollar på mobilen för att inte somna på bussen, som grumlar igen min hjärna och som fick mig att faktiskt sjukanmäla mig en dag och gå hem och sova efter att ha lämnat barnen på förskolan. Jag sov i fyra timmar mitt på dagen och hade inga problem alls att somna vid läggning på kvällen igen.

Hur länge är man såhär trött? Är det några veckor? Månader? År? Varför kom Den Stora Tröttheten nu? Är det årstiden? Åldern? Vabbandet? Kan någon snälla säga något som ger mig hopp.