Påtvingad paus

Förra veckan stod jag och sminkade mig tidigt en morgon inför en avdelningsdag med jobbet. Jag hade vaknat tidigare än vanligt, och hade egentligen inte speciellt bråttom. Ändå funderade jag inte så mycket över hur fort mitt hjärta slog, eller hur ytligt jag andades. Det var först när jag märkte att jag sminkade över tårar som jag slutade. Jag grät en skvätt, smsade min chef och bytte till mjukisbyxor. Jag känner igen tecknen för väl.

Avdelningsdagen, med tillhörande presentation inför folk, kom efter två heldagar med separata utbildningar och en fullspäckad helg då jag inte var hemma någonting. Jag, familjens mest introverta person, hade spenderat flera dagar, egentligen flera veckor, i sociala sammanhang och skulle nu upp på en scen med en mikrofon. Jag tog en sjukdag istället. Sedan satt jag hemma och jobbade resten av veckan. I tvingat lugnt tempo.

Det är lätt för mig, precis som för många andra kvinnor gissar jag, att hamna i duktighetsfällan. Det är alldeles för lätt att säga ja, att vara till lags, och att vilja för mycket. Jag märkte det häromdagen när jag sa nej till att ta på mig ett nytt projekt på jobbet, med hänvisning till att jag redan har mer än fullt upp och att jag helt enkelt inte hinner, och min chef struntade i det och gav mig ansvar för projektet ändå. Jag har sagt ja för många gånger, så när jag sa nej var det ingen som lyssnade. Jag märker det hemma, när jag klockan 23.38 en onsdagskväll julpyntar, fast jag borde sova, för att herregud, första advent har ju redan varit och alla andra har hunnit julpynta och jag måste också för det måste vara mysigt för barnen.

En klassisk duktig flicka. Men jag känner igen mina tecken. Och jag lyssnar på dem. Det var inte så duktigt att skolka från avdelningsdagen och inte hålla min presentation, det var inte duktigt alls faktiskt. Men det var nödvändigt. Så jag gjorde det. Satte på mig mjukisbyxorna, tände ljus i köket och spenderade hela dagen med mina barn. Vi gick till biblioteket, fikade och njöt av den iskalla solen. Prioriterade om i några timmar. Och nu kanske jag orkar. Orkar allt som ligger framför med jular och treårskalas och den mest hektiska perioden på jobbet och stök. Orkar ta djupa andetag och slipper sminka över tårar.