frkn felicia

När jag presenterade soundtracket för vecka 41 (här kan ni höra det) nämnde jag att jag brukade sätta igång Britney Spears låt Everytime när jag ville gråta när jag var liten. Det är så jag alltid har funkat. Jag har alltid gråtit mycket, till böcker, filmer, musik, verkligheten… Men ibland har jag känt att jag behöver gråta, bara lite allmänt sådär. Ett övergripande behov av att få ut sorg, ilska, frustration, ledsamhet, självömkan. Då har det fungerat utmärkt att släcka ned, låsa dörren, skriva dagbok om vad som än tynger mig för stunden och sätta på någon av dessa låtar:

Ack, min tidiga tonår. Som jag har gråtit till den här låten. Jag hade en tuff tonår, rent hormonmässigt, och var ett stort Tokio Hotel-fan, så tårar har runnit så att säga. Jag har ”lärt mig” tyska (läs: gissat mig till vad orden betyder) genom att lyssna på Tokio Hotel, och tyckte att det var så himla fin text i den här låten. Kom och hjälp mig flyga. Mmm, fortfarande fint faktiskt.

Den här var länge en garanterad gråtfaktor för mig. Det var i mina tweens (typ när jag var 11-12 år), som präglades av hjärtesorg och, hör och häpna, hormoner. Jag har varit väldigt obesvarat kär, inser jag när jag går igenom de här låtarna. Låten har kanske inte samma effekt på mig nu, även om den såklart fortfarande är väldigt bra, men jag kommer ihåg hur jag satt framför datorskärmen när resten av familjen hade gått och lagt sig och kollade på bilder på killen jag var kär i och grät till den här låten (haha).

En låt jag har gråtit mycket till i vuxen ålder. Kents bästa låt, utan tvekan. Håkan Hellström ska ha sagt att ”Kevlarsjäl får hjärtat att gå sönder” och jag kan inte annat än att hålla med. Jag får som klumpar i mig när jag har hör låten, klump i magen, klump i halsen, klump i hjärtat. Munspelssolot aktiverar tårkanalerna, var jag än är och vad jag än gör.

Så länge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när du stack ett hål i min kevlarsjäl

Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl

Kom, gör ett hål i min kevlarsjäl

Det är något med de där raderna. Något som blottar mig. Jag har haft personer som har varit mina sår, och gjort så att jag har blött ihjäl. Och när jag har fått ett hål i min kevlarsjäl har jag lyssnat på låten, och gråtit och gråtit och gråtit.

När jag var i min tidiga 20-ålder fanns det ingen vackrare låt (med undantag för Kevlarsjäl, alltid med undantag för Kevlarsjäl) än den här och den var länge ett självklart inslag i mina gråtkvällar. Jag hade en period mitt i min 20-ålder när jag skulle bli självständig. Jag hade fått för mig att jag aldrig skulle få en partner, och att jag skulle behöva leva mitt liv ensam, och därför behövde vänja mig vid att göra saker själv (jag saknar också kompisar med samma musikintresse och -smak). Så jag gick på Jake Buggs konsert på Berns själv. Tog mig till den här låten, sedan blev jag ledsen och åkte hem. Själv.

Det här var mitt gamla ex favoritlåt (nu pratar vi tio år sedan). Han visade den för mig och det blev den perfekta låten att lyssna på för att gråta över att han hade dumpat mig för en annan, på en offentlig plats, så att jag ”inte skulle göra en scen” (män, right?). Det råkar ju också vara låten som spelades sista gången jag träffade Tjabo, så det fortsätter att vara en låt med bara sorgliga betydelser.

Mmm, det känns kanske konstigt att Takida på en lista. Överhuvudtaget. Men jag hade en vän en gång. En vän som inte fick leva så länge. Och hennes favoritband var Takida. Så när cancern tog henne, två veckor innan våra sextonårsdagar, och begravningen behövde ske, spelades den här låten. Det tog mig tio år innan jag kunde lyssna på låten igen, och än idag är det svårt. Sitter faktiskt just nu och gråter på jobbet. Tack gode gud för egna kontor.

Nu låter det som att jag är ledsen hela tiden. Det är jag inte. Men när jag är ledsen gillar jag att gråta ut på riktigt. Så varsågoda att gråta med mig.