frkn felicia

Det har regnat konstant i 48 timmar. Det är inte fredag. Det är oktober. Jag har köksansvar på jobbet den här veckan och behöver därför vara på plats varje dag. Jag stod uppe till 23.00 igår kväll och bakade en tårta till fikat idag, bara för att komma till ett tomt kontor. Ventilationen på jobbet är avstängd på grund av underhåll. Jag är hungrig. Det finns inget kvar att göra idag på jobbet. Vi ska storhandla i eftermiddag. Jag saknar mina barn.

Peppigt va? Nja. Inte så värst. Men idag känner jag mig inte så peppig. Det kan vara allt det där ovanför, det kan vara PMS, vem vet. Men idag känner jag att jag saknar föräldraledigheten extra mycket. Jag älskar att vara föräldraledig. Även om det är det svåraste jag har gjort, och absolut inte kan kallas ledighet, är det också det mysigaste i hela världen. Trots tristess, sömnbrist, oro och ett och annat utbrott. Nu senast var jag ju dessutom hemma på heltid med två barn (vilket minskade tristessen, men ökade utbrotten med cirka 500 procent). Dubbla antalet barn betyder också dubbla mängden mys.

Här är några saker jag saknar med att vara föräldraledig:

Ett: De lugna morgnarna. Jag har inte morgonpigga barn. När jag, som också är morgontrött, var hemma med dem vaknade vi sällan innan 08.30. Vi kunde efter det absolut ligga kvar i sängen i minst en timma efter det. Jag ammade Märta och läste för Nils, med vår katt Otis på Pelles plats. Att nu behöva ställa klockan på 06.00 är döden, och att dessutom behöva gå upp direkt för att duscha och sminka mig och (ve och fasa) äta… Nej, tack, ta mig gärna tillbaka till föräldraledighetens lugna morgnar.

Två: Sovstunderna på dagen. Mycket sömnrelaterat nu, märks det att jag är trött? Och nu kommer kanske vissa personer hata mig, men ett tag i början av föräldraledigheten kunde barnen sova två, tre timmar mitt på dagen. Den tiden använde jag till att antingen sova själv eller läsa böcker. Jag läste ut en herrans massa böcker tack vare de där sovstunderna. Sedan slutade ju Nils sova på dagen strax efter han fyllt två år, vilket tog bort den där härliga heliga egentiden, men ett tag var det helt fantastiskt.

Tre: Promenaderna. Nästan varje dag tog vi oss ut, vissa dagar bara för att gå, andra dagar för att hitta någon lekplats, ibland för att ta oss iväg. Men de där strosande promenaderna när Märta sov i vagnen och jag och Nils gick och pratade om det vi såg på vägen, och där vi kunde stå och titta en halvtimma på en traktor eller titta på en åkgräsklippare så länge att mannen som körde den undrade om vi ville något, de promenaderna önskar jag att kunde ta nu.

Fyra: Våra små rutiner. För visst fick vi in lite rutiner, även om de var lösa och inte lika fyrkantigt som att springa till samma buss varje morgon, lyssna på samma podd på vägen och äta lunch exakt 11.55, fem minuter innan alla andra kommer, varje dag. Jag hade faktiskt ett litet schema till oss som jag gjorde varje söndag. Återkommande varje vecka fanns ett biblioteksbesök, fredagsfika, någon form av pyssel, lek på lekplats och, under den sista delen av föräldraledigheten, en utflykt.

Fem: Utflykterna. Det tog ett tag innan jag vågade göra utflykter längre bort än det lokala centrumet, men uj uj uj vad roligt det var när jag tog modet till mig! Vi har snurrat runt under motorvägsbroar i Södertälje, tappat bort kläder och nappar och filtar, fastnat med antingen öppet kriminella eller rena mytomaner på tåget, snäst åt tanter, tagit ungefär fjortontusen hissar och bråkat med hönor om klämmisar. Vi har också klappat hästar, ätit god matsäck, fått oväntade kompisar (inte minst Mahmood, en elev från en anpassad grundskola vi träffade på Tom Tits som inte obesvarat älskade Märta), suttit i lastbilar, utforskat världen och efter allt detta alltid somnat på tåget.

Sex: Umgänget. Alltså förutom mina underbara barn, såklart. De är fantastiska, men mycket till vuxen konversation blir det ju inte, om jag ska vara helt ärlig. Men det här att i princip obehindrat kunna luncha med någon, eller träffa andra föräldralediga, eller besöka mina pensionerade farföräldrar mitt på dagen, eller hälsa på mina syskon på sina respektive jobb (deras chefer älskar oss, hehe) är något jag saknar. Det är väl inget direkt fel på mina kollegor, men valt dem har jag ju inte gjort.

Sju: Hänget i rummet. Okej, det här är sista, sedan ska jag sluta uttråka er med hur fantastiskt livet var när jag var föräldraledig. Men det jag kanske saknar mest av allt är det allra enklaste vi gjorde. Vi hängde i lekrummet hemma. Det här var ju innan Nils sov i egen säng, så barnrummet var bara ett rum för leksaker, och det var där det hände. Nils lekte med bilar, vi läste böcker, Märta lärde sig sitta och senare ställde sig upp första gången, vi hade kompisar över som vi kunde bråka om leksakerna med, vi byggde torn, och rasade torn, och rev ut alla kläder ur byrån, och välkomnade pappa hem från jobbet från fönstret. Hänget bara vi. Det saknar jag mest. Ibland när jag kommer hem från jobbet tar jag barnen och stänger in mig i Nils rum, där vi har leksakerna idag, och får ett litet smakprov på hur det var.

Så. Nu ska jag bjuda mina kollegor på fika och sedan stänga in mig på mitt arbetsrum och gråta lite.