53 timmar

Min bästa vän födde häromdagen sitt första barn och igår fick jag privilegiet att prata med henne i telefon i nästan två timmar. Jag fick höra hennes förlossningsberättelse, och det har fått mig att börja tänka på min egen. Jag har berättat den för så många personer att det börjar kännas som just det – en berättelse. Inte någonting jag faktiskt har varit med om själv. Men det var jag ju, och det är nog bra att ibland påminna sig själv om det och kunna känna lite stolthet. Det finns ingen tvekan om att jag är fruktansvärt stolt över min bästa vän, men jag måste ju också kunna vara lite stolt över mig själv.

Min förlossning satte igång av sig själv, på beräknat födelsedatum. Jag gick hemma med värkar i ungefär 15 timmar innan vi åkte in första gången, då tänkte vi att det inte ”kan ta längre tid, det är bäst att vi åker in”. Vi blev hemskickade direkt efter kontrollen, med sömntabletter och morfin. Efter ytterligare 16 timmar åkte vi in igen, jag hade jätteont och kräktes och tänkte att ”mycket värre än såhär blir det nog inte, det måste vara på gång”. Vi blev hemskickade igen, med sömntabletter och morfin. Jag hade bara öppnat mig ett par centimeter och vattnet hade inte gått. Efter åtta timmar hemma åkte vi tillbaka, för tredje gången, och fick äntligen stanna. Sex centimeter öppen och hejdundrande värkar.

Sedan följer några av de dimmigaste timmarna i mitt liv, och jag har ändå haft några riktigt blöta utekvällar. Jag vet att jag satt i badkaret i två långa omgångar, andades in oerhörda mängder lustgas, fontänspydde ned hela badrummet efter en särskilt horribel värk, inte åt någonting, tvingades i saft med sugrör, lyssnade på Harry Potter-soundtracket, prövade TENS, hatade TENS, gjorde precis allt som Pelle sa och svettades. Efter åtta timmar värkarbete i förlossningsrummet började krystvärkarna, men ett par timmar in i krystandet stannade värkarna av. Efter ett tag upptäcktes det och efter lite väntan sattes oxytocin-dropp in. Någon timma krystande till och ÄNTLIGEN kom Nils ut. De två sjukaste känslorna i mitt liv är 1. att byta position med ett huvud hängandes mellan benen och 2. att känna kroppen, med alla armar och ben, komma ut ur mig. Han kom ut till ”Isn’t she lovely” av Stevie Wonder och det var det finaste jag hade kunnat tänka mig.

Jag krystade ut Nils (som jag inte visste var Nils) på alla fyra, och barnmorskorna ”sköt fram” honom på madrassen under mig. Om jag minuterna tidigare hade känt de sjukaste känslorna i mitt liv kände jag nu de starkaste känslorna i mitt liv. Han låg där, helt jävla perfekt, och jag tog upp honom, för han var min, och gick iväg till sängen. Jag ville inte att någon annan skulle titta på honom. Jag sket fullständigt i att det forsade blod utmed mina ben och att navelsträngen fortfarande kopplade ihop Nils med min livmoder. Jag bara gick iväg. De andra fick anpassa sig. Vem bryr sig. Han var ute.

De följande timmarna bestod av undersökningar, tryckande på magen, överläkare, väntan på operationstid, spinalbedövning, operation och annat oviktigt i jämförelse med Nils. Eftersom jag blev opererad och hade kateter fick vi vara kvar på sjukhuset i tre dagar, men det spelade ingen roll var vi var, vi låg ändå bara och tittade på bebisen. Det var 53 timmar värkarbete totalt, varav fem timmar aktivt krystande. Det var en svår bristning och en operation i operationssal. Men det var värt det. Och inte bara det – jag ser fram emot att få göra det igen. Tänk, vilka känslor ett litet telefonsamtal med en nyförlöst bästis kan framkalla. Och tänk, att jag faktiskt är lite stolt över mig själv ändå.