En hyllning till rauken

Recap.

Något som förvånade mig med att åka till Gotland med andra än min man, som är gift med mig och därför snällt låtsas att de saker som intresserar mig faktiskt är intressanta på riktigt, är hur oviktigt det var för dem att se raukar. Själv tycker jag att raukar är jätteintressanta, även om jag inte är helt säker på varför jag tycker det, och har aldrig ifrågasatt självklarheten i att försöka se så många raukar som möjligt när man är på Gotland. Jag tyckte att det var konstigt, på gränsen till oförståeligt, att ingen annan kände sig stressad över att vi hade varit på Gotland i hela fyra dagar utan att ha sett en enda rauk.

(Ni kanske fnissar lite nu och tänker att jag överdriver, men de som var med på resan kan vittna om sanningshalten i detta. Jag var uppriktigt orolig att hela resan skulle gå utan att jag hade fått se, och visa, stora stenar.) Så den fjärde dagen gjorde jag mig väldigt tydlig med att jag i alla fall tänkte åka till ett raukområde, och den som ville fick följa med. Kanske något förvånade över hur viktigt det var för mig följde alla med. Vi åkte ned till Folhammars naturreservat.

Men vi började dagen med att plocka hallon från fruktträdgården.

Och mysa lite i hängmattan.

Farbror Johan gjorde ett tappert försök med att lära en tre-och-ett-halvt- och en tvååring att spela schack, medan resten av de vuxna fixade pastasallad och packade badkläder.

Det är ju alltid folk vid raukarna, så det kanske egentligen inte är en sådan udda fascination jag har. Jag tycker att de är väldigt häftiga. De står där, med tidens spår fullt synliga på sina samtidigt hårda och sköra kroppar, fula och vackra på samma gång.

Mindre barnvänliga platser fick besökas på morbror Victors axlar.

Min ganska så snygga man.

Johan hittade en plats och slog sig ned.

Och fick besök av Nils.

Min ganska så snygga syster.

Trots att ingen kanske delade min fullkomliga hänförelse över raukarna var det ändå en lyckad utflykt.

Det fanns till exempel mycket annat att titta på, som inte var stenar som har stått på samma plats i hundratals år och som helt ärligt inte gjorde så mycket roligt.

Men jag är så glad att hela det lilla gänget ville följa med mig på mina upptåg, och att de kunde gå med på att ta en töntig bild där jag gång på gång sa min fyndigaste Instagramcaption från förra gången jag var på Gotland (”rauk i ryggen!”), och att de höll humöret uppe typ hela tiden.

Paus i skuggan. Gotland hade kyla och blåst innan vi kom dit, och regnoväder när vi åkte hem, men vi hade mellan 25 och 30 grader och strålande sol varje dag. Inte jättetråkigt.

Men när skuggan inte räckte längre åkte vi och badade vid Ljugarn.

Och där fick resten av gänget göra det de hade åkt på semester för att göra.

När vi hade badat klart bytte vi om och gick till Bruna Dörren, som var den enda restaurangen i närheten som inte hade under 2,5 i betyg på Google. Det visste alla andra redan, inklusive en eller ett par svenska kändisar (bland annat en gammal tonårscrush som jag faktiskt, oerhört diskret, smygfotade och vars ben man ser bakom Nils på bilden), så även om vi satt ett tag och väntade på ett bord ville männen i gruppen efter ett tag ge upp, så vi åkte tillbaka till huset. Ett sms om att vårt bord var klart kom när vi var halvvägs hem och barnen somnade i bilen på vägen hem och sov i mer än en timme. Kvinnorna i gruppen var inte så nöjda.