frkn felicia

Jag har aldrig varit med om en tröttare november i mitt liv. Jag har märkt med åren att det blir svårare och svårare att stå emot mörkret, något som inte påverkade mig alls när jag var ung och fräsch och kunde välja själv hur mycket jag sov och vad jag gjorde på dagarna. Men i år är det något helt nytt.

Kanske har det att göra med att vi har två barn i den, enligt alla andra föräldrar jag har träffat, mest intensiva åldern och perioden av alla åldrar och perioder. Kanske är det för att jag börjar bli äldre, så pass att jag till och med känner av vädret i knäna. Kanske är det för att vi drog ut på sommaren, åkte på semester och hittade på roligheter, och att senhösten därför kom som en smocka. Kanske är det för att jag precis har börjat ett nytt jobb och samtidigt ska försöka planera och rådda med en köksrenovering. Kanske är det för att vi har vabbat konstant i två veckor.

Oavsett anledning är det ovanligt trött hos oss just nu. Vi borde packa ned kök och förbereda för att leva utan ett i flera veckor, men kvällarna går åt att sätta sig under en filt och antingen kolla ikapp på Stranger Things eller läsa (just nu är det The Ink Black Heart av Robert Galbraith, som vanligt väldigt väldigt bra). Jag borde också göra ett bra intryck på min nya arbetsplats, istället kommer jag sent på morgnarna, försöker dölja gäspar på möten och vill inte luncha med någon.

Köket är inte nedpackat. Pärlsponten och listerna är inte målade, inte ens inhandlade. Halloweenpumpan står fortfarande på trappan. Högen med ren tvätt har legat orörd i flera veckor, växer bara. Jag har varken borstat håret eller noppat ögonbrynen på gud vet hur länge, och höstskorna står orörda och oomhändertagna längst in i garderoben. Det finns så många måsten och så många borden och så lite ork.

Nu längtar jag efter första advent och julpynt och ett färdigt kök. Jag längtar efter snö som lyser upp mörkret och ett gulligt luciafirande på förskolan och doften av nejlikor i apelsin. Det är så tråkigt att behöva gäspa sig igenom november först.