Pray for my family

För att veta hur vi tog oss hit, läs här.

Andra dagen, eller första dagen egentligen kanske, på Gotland tog vi oss till Fårö. När jag och Pelle var på Gotland för några år sedan åkte vi också till Fårö. Den gången fick vi sitta i bilkö till färjan över i flera timmar, fick alldeles för kort tid på själva ön och stressade oss igenom dagen för att hinna med den sista färjan tillbaka. I år skulle det inte bli så. Vi planerade därför för att komma upp i tid, ta en tidig färja, och ha hela dagen ute på Fårö.

Alla som känner oss förstår att det inte blev så. Vi kom iväg vid lunchtid, satt i bilkö i flera timmar, kom ut alldeles för sent till ön och stressade oss igenom hela dagen. Jag var mycket upprörd, på mig själv och på alla andra, för att vi inte hade förmåga att lära oss av våra misstag.

Vi hann (nåja) till och med gå en sväng på linan som satt uppspänd mellan två träd i trädgården innan vi tog oss iväg.

Och leka lite med bilar, för vem har bråttom?

Och diska, trots att jag sa att jag kunde ta det när vi kom tillbaka sedan.

När vi väl kom ut till Fårö var det mulet, blåsigt och stället vi hade tänkt äta lunch på helt fullsmockat med folk. Många av er kan nog tänka sig hur avslappnad jag var vid det här tillfället, stressad, hungrig och missnöjd med vädret. Pray for my family.

Men vi åkte till ett annat ställe och åt lunch, och när vi hade ätit upp kom solen fram och vi tog oss raka vägen till Sudersand. Vi och alla andra på Fårö. Vilket var alla andra i Sverige.

Märta tog varsamt av sig skorna och gick med dem i handen. Helt okej gulligt.

Och sedan badades det.

Vi har ett barn som hatar sand och ett barn som älskar det. Gissa vem som är vem.

Barnen (det vill säga de tre vuxna männen) byggde en vattenbana. Och långt innan vi kände oss klara med att bada och sola och hälla vatten i ett dike i sanden var vi tvungna att packa ihop, byta om och stressa iväg till Sylvis Döttrar för att köpa med oss svindyr fika att äta i bilarna.