Nu har det gått nästan två månader jag skrev någonting här senast. Det blev nästan som ett jobb det här, att hålla igång en blogg, fota och redigera och skriva. Och eftersom jag redan har ett jobb, och dessutom en familj och ett hus och hobbys, blev livet fullt och dagarna för korta. Jag vill varken flytta, sluta med mina hobbys eller lämna min familj, och jag har inte råd att sluta jobba, så därför var det bloggandet som fick ryka.
Tanken var att bloggen skulle vara en rolig plats för mig att skriva, dela med mig av bilder och tycka till. Men min vana trogen lät jag ambitionerna springa fritt, och helt plötsligt ville jag bli Sveriges nästa stora bloggstjärnskott, med betalande samarbetspartners och hundratusentals läsare. Jag glömde att jag inte har tid, eller lust, att skapa content av hela mitt liv, eller jaga läsare, eller betalande samarbetspartners.
Vändningen kom när jag ett par veckor i somras nästan helt slutade ta bilder där man såg barnens ansikten. För jag tänkte, omedvetet, att de skulle kunna läggas ut på bloggen. Som nästan ingen läser och som jag inte får betalt för. Herregud. Jag älskar ju barnens ansikten. Jag vill se dem hela tiden, både i verkliga livet och genom kameran. Och då tappade jag lusten. Då blev det ett jobb, ett måste, som dessutom inte gav någon lön.
Och samtidigt vill jag skriva. Jag vill skapa. Jag vill dela med mig av alla fina (tycker jag själv) bilder jag tar. Och där emellan någonstans är jag nu. Mellan viljan att skapa, skriva, fota, dela med mig, och viljan att bara leva, lägga ifrån mig mobilen och låta barnen ha sin integritet skyddad. Det har funnits, och finns, många tankar. Ska jag försöka mig på att skriva en bok istället? Ska jag börja använda Instagram igen, som vanligt, men endast för närmaste familjen? Ska jag göra som jag har gjort, det vill säga blogga och göra reklam för det på Instagram utan att visa barnens ansikten, men i mindre skala och med färre krav på mig själv och förväntningar på andra? Eller ska jag inte tro att jag är någon, strunta i allt och leva på som människor har gjort i alla år?
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra. Idag sitter jag på ett nytt jobb som känns piss och önskar att jag var någon annanstans och det var kanske därför jag gick in här igen. För att tänka på något annat, för att distrahera mig från det faktum att jag än en gång har gjort ett felval i karriären, för att se ut som att jag gör någonting viktigt medan jag väntar på en kollega som aldrig verkar komma.
Jag har så många argument mot mig själv gällande säkerheten på internet, sociala mediers påverkan på våran psykiska hälsa, barnens integritet och trygghet, mitt eget scrollande och hur så stor del av våra liv finns i våra, rätt så utsatta, mobiler, och det enda motargumentet jag själv har är ”men jag vill dela med mig” (infoga tjurig emoji). Det är svårt, och på många sätt önskar jag att jag var en sådan person som aldrig skaffade Instagram eller en blogg eller Bilddagboken när det begav sig, eller en sådan som la ut typ tio bilder 2013 och sedan aldrig la ut någonting igen. Men jag råkar vara en annan sorts person. En velig över-delande över-tänkare med bekräftelsebehov (infoga ironisk tummen upp-emoji).
Det här helt onödiga blogginlägget har tyvärr ingen snitsig lösning, eller tillfredställande avslut, utan jag säger helt sonika att vi får se. Någon gång i livet ska jag nog hitta en väg som känns moraliskt okej, görbar och rolig.
frkn felicia 
Lämna en kommentar