frkn felicia

Vad vi kommer hem ifrån läser du här.

Efter att ha badat i Sveriges kallaste vatten, promenerat med alpackor, vandrat i hetta, blivit förföljda av åska, träffat bergatroll, blivit blötare än vad vi någonsin har varit och bott på två kvadratmeter var det till slut dags för oss att åka hem. Vi ville dock inte åka redan vid utcheckning från boendet, eftersom det hade resulterat i att barnen hade sovit hela dagen och sedan inte kunnat sova på kvällen. Och som av en händelse har vi vänner som bor i en by bara ett stenkast från Färnäs, och som av en händelse hade de precis fått en ny liten bebis när vi var där. Så vi åkte dit.

Titta sådana små fötter! Det var den lugnaste lilla tvåveckorsbebisen jag har träffat i hela mitt liv. Kanske att ett litet sug uppstod, om än ett litet.

Vi lät mamman och bebisen amma i lugn och ro och tog en promenad till kossorna.

Barnen hittade smultron och jag fick en bild på kamratuppfostran.

Mellan kossorna och deras hus ligger tillverkningen av dalahästar. Originaltillverkningen, vill säga. Vi gick in och tittade på hur de skar, slipade, målade och lackade dalahästarna. Och köpte en liten en.

Sture och Nils satte sig så fint och tittade på när damen målade.

Och sedan gick vi tillbaka i… ja, precis… åskan. Sedan sa vi hejdå och tack för titten och packade in oss i bilen igen. Men än var det inte kväll, och alldeles nära Mora ligger faktiskt Rättvik.

Och där har vi varit förut! Vi var där för tre år sedan, när Nils bara var ett halvår, tillsammans med min syster och hennes sambo. Och det var, sjukt nog, lite som att komma hem. Allt kändes väldigt bekant, och efter att ha sett helt nya ställen varje dag i en vecka var det ganska skönt. Vi gick rakt in i en rockkonsert i mycket liten skala.

Men jag får en sådan fruktansvärd sekundärskam när jag upplever sådana situationer (med största sannolikhet är det helt onödigt och bara ett bevis på min elakhet, för de var jätteduktiga och hade ingen anledning att skämmas och de två pensionärer som kommit för att titta var ganska entusiastiska), så vi gick och köpte Rättviksglass (såklart!) och gick ut på bryggan.

Det var så varmt och vi hade inte med oss några badkläder, för när vi hade suttit i bilens AC i tillräckligt många minuter tänkte vi att ”äsch, det blir bara krångligt att stanna och bada och badkläderna kommer ligga blöta i bilen hela vägen hem”, men ut hela vägen skulle vi.

Allt var sig likt. Den oklart placerade fontänen, villorna på gräddhyllan…

Fint placerade människor.

Barnen var så less vid det här laget. De tyckte inte alls att det var en bra idé att åka runt för att få tiden att gå så att de inte skulle somna vid fel tillfälle och sedan inte kunna somna vid rätt tillfälle. De ville väl göra roliga saker, antar jag. Typ bada.

Vid middagstid gick vi och åt, och medan vi väntade på maten fick barnen leka med stämplar och gnuggisar.

Och sedan kom den. Anledningen till att vi åkte tillbaka till Rättvik överhuvudtaget. Caesarsalladen. Jag ångrade här att jag hade ätit caesarsallad två dagar i rad redan, men den var god ändå. Grejen är den att vi var på samma restaurang för tre år sedan, och för en gångs skull tog Pelle en caesarsallad och jag en grilltallrik. Det händer aldrig, men det hände då. Och självklart var caesarsalladen den godaste jag någonsin smakat på. Och det tyckte Pelle också, så han ville inte byta. Den enda lösningen var alltså att åka tillbaka.

Och sedan ytterligare lite dödande av tid och rastning av barn, som inte helt förvånande började bli ganska trötta här. De hade lekt hos våra vänner, hälsat på kossor, gått i en fabrik, tagit en lång promenad, ätit på restaurang, gått ut på Sveriges längsta brygga (väl?), varit på rockkonsert och nu lekt i en lekplats. Allt detta i trettio graders värme.

På vägen tillbaka till bilen sprang övertrötta barn i varenda vattenpöl de kunde hitta, och när vi trodde att de inte kunde bli smutsigare och tröttare såg Nils en, vad han trodde var, tom burk på vägen. Han tog sats, ignorerade våra panikslagna ”neeeeeeej” och sparkade rakt på den, visade det sig, fulla ölburken, blev nedsprutad med öl och fick världens sammanbrott. Vi fick trösta, krama, torka av med våtservetter och göra vårt bästa för att hantera traumat.

Vi bytte om till pyjamas på barnen, sa godnatt och jag älskar dig och körde hemifrån Rättvik hem mot Stockholm. Trodde vi ja. Först blev det ett stopp för att tanka och fylla på med energi i form av godis för att vi vuxna skulle orka hela vägen hem.

Tio minuter senare fick vi stanna och ta en bajsblöja och en kisspaus med barnen.

Jag passade på att fota lite. För ovanlighetens skull.

Lite extra godnattgos innan avfärd. Och sedan somnade faktiskt barnen. Och sov hela vägen hem, och hela natten. Även genom, nej men dra mig baklänges, åskan! Vi lyssnade på Sommar i P1 och åt Snickers och Pingvinstång och höll oss vakna hela vägen hem. Och sedan var vår lilla Mellansverigeturné faktiskt helt slut. På riktigt.

Men vi var bara hemma en vecka innan vi åkte till Gotland. Och det får ni höra mer om sedan.