För ett par veckor sedan fyllde Märta två år. Jag tycker att känns konstigt att tänka att ”vår yngsta” redan är två år gammal. Vi har ingen bebis hemma längre. Spola framåt några månader och så har vi inget blöjbarn kvar. Ge det lite tid till efter det och så behöver vi inte längre någon vagn. Sedan är de tretton och spelar jättehög musik inne på sina rum och sedan flyttar de hemifrån. Lite så känns det. Vi får skaffa en till bebis, helt enkelt.
Vi startade dagen med att supertvååringen fick öppna våra presenter vid frukostbordet. Än så länge är barnen för små för födelsedagsbrickan, eftersom vi alla sover i samma säng och de vaknar när vi vaknar, men jag ser fram emot att få komma upp med den på morgonen när de sedan sover i egna rum. Presenterna i år innehöll bland annat mycket uppskattade pärlor och en bok om djurungar.
Sedan kom det folk, och vi placerade dem på altanen. Pelle grillade korv, det var cirka hundra grader varmt, getingarna genomförde en invasion och sex liter Coca-Cola tog slut, utöver saften, bubbelvattnet, det obubbliga vattnet och kaffet.
Vi bjöd på Märtas favoriter – korv, frukt och majskakor med ostsmak.
Det lektes med leksaker!
Ludde var med!
Som vanligt fick Märta själv välja vilken slags tårta hon ville ha. I år valde hon en grön glassbuss. Sagt och gjort. Jag tog en brödform, la i ett bakplåtspapper, lassade i stora mängder smält päronglass och frös in det igen. Dekorerade med Oreokakor som hjul och ätbara ögon som fram- och baklyktor. Eftersom det var varmare än helvetet självt fick sången, ljusblåsandet och skärandet av tårta gå snabbt. Och sedan var det hetsätning av smältande glasstårta i några minuter.
I övrigt hade jag bakat blåbärsmuffins, chokladbollar och kladdkakecookies. Och frukten fick stå kvar. Jag tror att Märta åt kanske fyra nektariner under kalaset.
Märta med min farmor, som hon också har fått ett av sina mellannamn från.
Nils mellan sin farfar och farbror.
Presentöppning och inspektion av sin nya barnvagn.
När jag frågade Märta vad hon önskade sig inför sin födelsedag sa hon ”glass och dumma bajskorvar”. Glass fick hon i tårtan och dumma bajskorvar fick hon också, av min syster som hade målat en helt fantastisk (och fantastiskt äcklig) tavla. Den kommer sitta i Märtas rum, förhoppningsvis tills hon är vuxen.
I samband med varje kalas vi håller för barnen slås jag av vilket otroligt nät av snälla, generösa, omtänksamma, roliga och varma människor våra barn har omkring sig. Vilken ynnest att få växa upp med så många personer som bryr sig och vill ens bästa. Det är ingenting vi tar för givet, och tacksamheten i mammahjärtat svämmar ibland över.
frkn felicia 
Lämna en kommentar