frkn felicia

När jag fotade Annika för några veckor sedan fick jag blodad tand, och därför tog jag och min syster tillfället i akt att fånga en solnedgång på Gotland (ja, där har vi varit också, men mer om det senare).

Jag har alltid fotat min syster mycket, framför allt sedan jag köpte min första systemkamera 2008. Hon var nio år då, och yngst, och lite halv-sladdis, och älskade att klä ut sig och stoja sig framför kameran, vilket var mycket tacksamt för någon som ville öva på sitt självklara framtida jobb som fotograf (haha). Det fortsatte ganska många år, men efter ett tag blev hon också tonåring och självmedveten och tyckte att allting var pinsamt och men uuuuuhhhh slutaaaaa.

Nu har hon dock blivit vuxen, hela 25 år gammal faktiskt, och tycker att det är roligt att klä ut sig och stoja framför kameran igen. Kul för mig, som nu gift mig med en man som också är fotointresserad och därför nu har tillgång till riktigt bra kamerautrustning.

Jag tycker att det är roligt att fota alla människor (och byggnader, och blommor, och djur), men det hjälper ganska mycket att är omgiven av så förbannat snygga sådana. Det gör jobbet väldigt lätt för mig.

Solnedgångar gör ju jobbet kanske inte enklare, men mycket mycket roligare.

Ur-fokus-bilder. Min favoritgrej.

Blommor på marken, flygfän i luften, solstrålar som letar sig igenom träden.

En ljummen Gotlandskväll i juli. En syster som känner sig lite stel och jag ber henne att ”bara snurra lite då”.

Vi måste ha sett roliga ut där vi var på ängen. Jag, den ganska så bastanta småbarnsmamman med träningsshorts och stor t-shirt och inget smink, liggandes svettig i gräset med en jättestor kamera, medan min syster, den nätta lilla älva som hon är, dansar runt med långt lockigt hår och blommig klänning. Radarparet.

Gullkorv!

Sedan försvann solen från vår magiska äng och vi fick gå iväg för att hitta en annan. Precis intill en 70-väg, visade det sig att det låg en, och det var så mycket sly och högt gräs att vad som helst hade kunnat gömma sig där.

Men vad gör man inte för konsten.

Min syster var gladare här, av någon anledning. Jag var mest bara nervös.

Som sagt.

Sedan började hon kasta grässtrån, som den vuxna mogna människa hon är, och det började prassla i gräset bredvid mig. Så vi gick raskt tillbaka till huset där vi bodde, och fotade lite i den inte så fula trädgården som fanns där.

Portalen till älvriket.

Hon fick ställa sig på en bänk och fånga det sista mjuka skymningsljuset.

Och sedan önskar jag att jag kunde säga att vi gick in, spelade lite spel och kanske löste lite korsord. Men sanningen är att vi sedan spenderade nästan lika lång tid med att ta bilder när min syster hoppade på studsmattan, precis som vi gjorde för femton år sedan.