frkn felicia

Nu fortsätter min lilla följetong om vår semester i Karlstad, som sedan fortsatte till Mora. Previously on…

Dagen efter alpackor, välsorterade stormarknader, stenar, vatten, bad, fisk och misslyckade läggningar var det dags för oss att lämna Karlstad. Det hade säkert gått att hitta saker att fylla en hel vecka med där, men vi passade på att vidga våra vyer ytterligare när vi ändå var iväg. Så vi bokade tre nätter i Mora. Varför? Vem vet. Ingen av oss hade varit i Mora och det kändes mysigt.

Vägen mellan Karlstad och Mora var mest skog. Men lagom till lunch hamnade vi i Ekshärad. Tanken var egentligen att handla på Ica där, och sedan åka vidare och äta vid någon mysig rastplats. Men Ica i Ekshärad hade mystiskt urplockade hyllor och kyrkan var så fin att vi bestämde oss för att stanna där.

Helt okej viloplats.

Nils bestämde sig för att det här var dagen han skulle börja BASE-hoppa utan fallskärm, så en vuxen fick vara max en armlängds avstånd från honom hela tiden.

Märta satt på behörigt avstånd från kanten och drog sin snutte mot marken i oklart syfte.

Jag vet inte hur mycket det finns att göra i Ekshärad i allmänhet. Det var otroligt mycket folk i förhållande till storleken på orten. Men det är värt att åka dit för enbart kyrkans skull.

Vi åt på stället med bäst betyg på Google i hela orten och fick betala hutlösa mängder pengar för maten. Barnen fick utstansade melonelefanter och godis till sina våfflor, och jag fick en hård focaccia med tre deciliter senap i. Knappast rättvist. De tog betalt för kranvatten, och inredningen såg ut som cafét i en frikyrka under 00-talet. Varenda gäst som kom in, också mystiskt många, var tysk. Vilket ägarna också var. Det var en berg-och-dalbana av känslor, men jag är ändå på något sätt glad att vi åt semesterns dyraste måltid på ett tyskt frikyrkocafé i norra Värmland.

När vi kom fram till boendet utanför Mora, också bokat via AirBnb, lastade vi in alla grejer i den minimala stugan, bytte om, tog ett kort på ägarens nybyggda växthus (för alltså, titta vilken dröm!) och åkte in till Mora.

De stackars barnen, som bara fick sitta i bilen hela semestern, fick springa av sig innan middagen. Den intogs på en restaurang med god mat, men horribel service. Ingen fantastisk dag för mat, helt enkelt.

Vi gick till en park vid vattnet och hittade ett gammalt lok, en jättestor dalahäst, och en ensam liten pojke vars föräldrar satt och drack på en uteservering i närheten men inte tittade till honom en enda gång. Han var för liten för att prata om det han gjorde och verkade behöva en rejäl dos TLC. Han gungade med oss ett tag innan han försvann in på uteserveringen.

Dalahästen var jättestor.

Sedan skulle ungen plocka blommor till mig, vilket kändes jättegulligt och alldeles varmt i hjärtat tills jag kom på att de där buskarna med all säkerhet är planterade och kommunen antagligen inte alls skulle bli glad när de upptäckte att sextio procent av växtligheten var bortplockad av en envis tvååring.

Men några blommor fick jag ta emot, innan jag fick bära bort en skrikande Märta, som antagligen tyckte att jag var alldeles förfärligt otacksam. Och kolla de små barnhänderna!

Sedan hittade vi en glassbåt med den godaste glassen i världen, och ingenting kan få mig att ändra mig, Rättviksglass.

Choklad i botten och polka ovanpå. Och en förlorad kamp för att få händerna att se normala ut på bild.

Jag har ingen egen relation till Vasaloppet, har aldrig åkt det, varit intresserad av det eller kollat på det på tv. Men vi gick ändå till målgången, som tydligen alltid står där, och filmade när Pelle och barnen sprang genom portalen i slowmotion. Det var vi och ett gäng norrmän, som var där för att göra exakt samma sak, och vi alla tyckte nog att vi var fyndiga fram tills dess att vi såg att de andra gjorde likadant.

Sedan en liten promenad i solnedgången…

…för att köpa frukost och blöjor.

När vi var på väg tillbaka till stugan var solnedgången så vacker att jag bad Pelle stanna bilen och åka vidare så att jag fick fota ifred. Ever the drama queen. Jag gick resten av vägen. Som i och för sig kanske var ungefär 50 meter lång, men ändå.

Det var magiskt och jag fick en stark känsla av att vi nog ska flytta dit ändå.

Vi bodde tillsammans på mindre än tjugofem kvadratmeter, och även om det inte resulterade i några allvarliga men för någon av oss var det lite påfrestande. Det kunde bara vara en person i taget i badrummet, även om den personen var tre år gammal och en meter hög, och var sängen utdragen tog den upp halva den allmänna ytan. Satt en vuxen på toaletten gick toalettdörren inte att stänga, och behövde någon lämna badrummet var den som var i köket tvungen att flytta på sig.

Eftersom barnen sov en halvmeter ifrån köksbordet fick inga högljudda aktiviteter pågå efter läggning. Patiens och korsord och blöta ned chipsen i munnen så att de inte skulle knapra när man tuggade stod på kvällens agenda.

Dagen efter åkte vi till Sagolandet Tomteland, som ligger utanför Mora. Vi hade väl kanske inte jättehöga förväntningar, och visste att det skulle regna, men vi tänkte att något måste vi ju ändå göra för barnens skull den här semestern och än så länge var det uppehåll.

Tomteland var jättehäftigt ju! Så stort, och välgjort, och med liveshower hela tiden! Långt långt över våra förväntningar, och, visade det sig, inte bara för barnens skull.

Klätterställningar i älvornas rike.

Ett musikalnummer om att vara snäll mot sig själv, andra och vår planet.

Det var ju faktiskt oerhört vackert också.

Men när vi kom ut efter lunchen, efter att ha ätit en besvikelse av en caesarsallad (alltså ruccola borde förbjudas internationellt), drog historiens största och längsta åskoväder in.

Vi hade varit förutseende och tagit med stövlar till barnen och regnkläder till hela familjen, men inga regnkläder i världen hade kunnat skydda oss mot den mängd vatten som kom från himlen.

Vi försökte halvhjärtat få in barnen i häxans hus för att ta skydd, men barnen tyckte att det var så roligt med vattenpölarna och regnet att vi gav upp. Och tur var väl det, för annars hade vi fått stå i häxans hus ett par timmar i alla fall.

The show must go on kom vi alla överens om, och showerna pågick som vanligt, och publiken stod stoiskt och tittade på.

Barnen levde sitt bästa liv. En annan mamma bara gapade när jag tog fram kameran istället för att skälla på Nils när han rullade runt i vattenpölen. Men så satt hon också torr under tak.

Fråga dem om de kommer ihåg något annat än vattenpölarna från den här dagen. Gör det.

Naturen och omgivningarna på Tomteland var redan vackra och halvt magiska, men lägg på regn och ett lager dimma så blir det en helt ny nivå av trollskt. Det hade nog inte gjort sig lika bra i solsken, hälsar glaset-är-halvfullt-Felicia.

Vi tog skydd ett tag inne hos jultomten och barnen fick varsin bjällra.

Där hade tusentals bebisar, eller några få bebisar med tusentals nappar var, lämnat in sina nappar. Det hängde alltså girlanger i taket endast gjorda av nappar.

När regnet lättat lite såg vi dagens sista show. En episk uppgörelse mellan Sagofén och de onda trollen, drottningen och kungen, som använde sig av sina bergatroll i striden. Och när jag säger episk, menar jag episk. Det var ljudeffekter, kostymer, livs levande bergatroll, och skådespelare som sjöng som att deras liv hängde på det. Jag kanske grät en smula, vem vet.

Barnen ville ha, och fick, varsitt trollspö, precis som det Sagofén hade, och inte har väl lite regn och kyla stoppat oss från att äta glass? Märta hade blött ner alla sina ombyten och fick sitta lite chict i bara kofta och regnbyxor.

Sedan tog vi oss tillbaka till parkeringen, tog av barnen alla blöta kläder, vilket i princip var alla kläder, drog på värmen i bilen och åkte tillbaka till stugan. Trötta, blöta, kalla och väldigt väldigt nöjda med dagen. Kvällen var solig och vi åt chili con carne från konservburk och boil-in-bag-ris i vårt lilla krypin och det var den trevligaste middagen på hela veckan.