frkn felicia

Jag fortsätter nu berätta om vår resa till Karlstad, den första delen kan ni läsa här.

Inför Karlstadsresan satt vi och googlade vad i hela friden man gör i Värmland med barn, och fick både få och dåliga svar. Men på en reseblogg, som hade gjort ett inlägg i samarbete med Visit Värmland, hittade jag guld. Strax utanför Karlstad, och händelsevis väldigt nära vårt boende, kunde man vandra och fika med alpackor. Låter inte det som drömmen, så säg? Har aldrig varit så snabb på att boka någonting någonsin, och gick sedan på moln i några dagar. Pelle undrade nog stilla om jag hade börjat ta något. Så vår andra, och sista, heldag i Karlstad, som var minst lika varm som den första, spenderades delvis tillsammans med fyra väldigt trevliga alpackor på Karlstad Alpackagård.

Det var vår familj och tre finska tjejer som hade bokat in sig den här förmiddagen. Och vi fick gå med de nyrakade (alpacka-)tjejerna i koppel på promenad. Alpackorna var så snälla att Nils tre år utan problem kunde hålla kopplet på en alpacka helt själv. Han gick med Taruka och jag hade Kakan. De finska tjejerna delade på Kolan och Tamya.

Min homie, Kakan. Nina, som äger och driver alpackagården, berättade en massa spännande fakta om alpackor under promenaden. Hon hade gått i pension, undrat vad hon skulle göra nu då, och köpt fyra alpackor till sitt underbara 1800-talshus utanför Karlstad. Kul grej, tänker jag, och gör Pelle lite svettig. Det visade sig också att hon hade stenkoll på var vi bor, eftersom hon själv kommer ett par stenkast härifrån.

Pelle fick ta över Taruka efter ett tag, när Nils tre år hade tröttnat på att gå med alpackor och ville kolla på traktorerna istället.

Kolla vad fin! De var verkligen hysteriskt snälla. De följde så glatt när vi gick, åt på buskarna utmed vägen och höll barnens tempo. Det enda negativa med dem är att de inte vill bli rörda. Och allt du vill göra är att röra dem. Men jag råkade, hoppsan hoppsan, hamna mellan två av dem och fick då känna lite sådär bara i förbifarten hur mjuka de är.

Men godis åt de glatt ur händerna på en, och barnen kunde utan problem mata alpackorna.

Men en lång promenad i trettio graders värme är varken lätt för människor eller alpackor. Så efter godiset tog de en paus.

Och vi fick fika i inhägnaden. Hembakad kokostoscakaka och saft. Mums! Sedan sa vi ett tårfyllt, från mitt håll, hejdå till Nina och alpackorna och åkte vidare i värmen.

Vi stannade på Ica Maxi Karlstad (jag har aldrig varit på ett större eller mer välsorterat Ica Maxi i mitt liv, och jag funderade på allvar på att flytta till Karlstad för att få tillgång till den butiken hela tiden, jag kan prata i flera timmar om Ica Maxi Karlstad, för jag älskar det) och köpte med oss lunch, och åkte ut till Hammarö Sydspets.

Där kunde man se ovanliga fåglar, tydligen. Det gjorde inte vi.

De varnade också för ”plötsligt och ljudlöst fallande granar” till följd av torkan de senaste åren. Varje gång det knakade i skogen tog jag barnen och halvsprang därifrån.

Men det var vackert, trots livsfaran. Och tillgänglighetsanpassat hela vägen.

Mmmm, lummig grönska.

Efter en liten promenad var vi framme vid sydspetsen. Vattnet är alltså Vänern. Inte havet.

Vatten och stenar. Stenar och vatten.

För att familjen som helhet skulle kunna behålla sitt lugn fick Pelle, som är mindre orolig än vad jag är i sådana här situationer och lite mer ”det är luuuuuugnt”, ta ansvar för att barnen överlevde. Jag kunde gå runt på darriga ben och fota galenskapen istället. Till exempel när de skulle känna på vattnet.

Fler stenar och mer vatten.

På andra sidan stod den lilla fyren.

Märta och pappa.

Efter en heldag i solen var vi genomsvettiga och upphettade, så vi åkte till Lillängshamnen och tog ett dopp. Eftersom klockan var middagstid och det var iskallt i vattnet var vi i princip själva, vilket var jätteskönt. Barnen, som hade hängt med på våra upptåg hela dagen, kunde leka i sanden och jag och Pelle kunde sitta på en solvarm klippa och bara titta ett tag.

Sedan middag på Lillängshamnens Fiskrökeri.

Små händer norpar min fisk.

Jag och Pelle hade planerat det så bra. Efter en lång dag, med mycket sol och värme och aktiviteter och en sen middag, skulle barnen somna i bilen på vägen tillbaka till stugan och vi skulle bara bära in dem och sedan ha en mysig kväll tillsammans. Det var 40 minuter i bil, så vi hade tid. Vi bytte om till pyjamas på parkeringen, satte igång lugn musik och småpratade lite i framsätet. Det brukar vara en garanterad succé. När vi närmade oss stugan hade barnen fortfarande inte riktigt kommit till ro, så vi fortsatte åka.

När det gått en timme började vi bli desperata och satte igång deras favoritlåt, Milkshake Man, på hög volym. Det brukar få dem att tystna och lyssna, vilket gör att de kommer ner i varv. Efter att ha spelat Milkshake Man sju åtta gånger började vi bli arga. Nu började det dessutom bli sent på riktigt. Efter ytterligare en halvtimme, när barnen fortfarande stojade och skrek i baksätet, bad jag Pelle stanna bilen så att jag kunde gå ut och lugna mig och få omfamna besvikelsen helt.

Vi hittade en badplats full av människor som njöt av semester och solnedgång, och jag kunde finna någon form av tröst i deras glädje. Jag gick tillbaka till bilen full av övertrötta men sov-vägrande ungar och vi åkte till stugan. De somnade efter elva den kvällen och vi fick ingen mysig kväll tillsammans. Ibland blir det inte som man har tänkt sig.