frkn felicia

Bilden togs igår kväll, när vi var på väg hem från ett födelsedagsfirande, och senare pizzamiddag, den sista semesterkvällen den här sommaren.

Okej. Den första observationen jag kan göra om dagens tillstånd är att sex veckors semester inte gör en smartare, mer utvilad eller mer motiverad. Idag är min första dag tillbaka på jobbet, eller som arbetande i alla fall, eftersom jag sitter hemma och jobbar, och barnens första dag tillbaka på förskolan efter sommarsemestern. Morgonen gick relativt smidigt, mycket tack vare att vi alla var så trötta att vi knappt förstod vad som hände, utan gick på någon form av autopilot. Vi var nästan i tid till förskolan, något som i princip aldrig händer, och lämningen av barnen gick bra.

Efter det har det varit en jämn och stadig nedförsbacke. Det började med att jag kollade igenom Outlook, rensade bort nittio procent av de olästa mailen och svarade på två. Stycken, inte procent. Sedan tyckte mitt huvud att det hade arbetat klart för dagen. Sedan dess har jag bokat parkering på Arlanda, kört ett par tvättar, läst några kapitel i min bok, fyllt i barnens ”Mina första år”-böcker, uppdaterat skrivaren, pratat med Pelle i telefon tre gånger, ätit lunch och kollat på finansieringsalternativ till en eventuell köksrenovering. Tur att jag inte åkte in till kontoret, då hade det inte blivit mycket gjort.

Jag har säkert flera uppgifter att ta tag i på jobbet, men jag orkar just nu inte ens titta vad det skulle kunna vara. Jag känner mig dum, trött och omotiverad och så kanske det får vara just idag. Det kanske får vara roligare att skriva om ens barn och prata med ens man och planera för nästa semester och drömma om köksrenoveringar när man har varit ledig i sex veckor och sedan kastas tillbaka in i verkligheten. Jag tröstar mig med att det bara är några veckors jobb innan vi åker till Grekland, och att det faktiskt kanske inte är så synd om mig ändå.