Den ljusaste tiden på året är över oss och varje år glömmer jag hur det känns att vara på väg hem någonstans ifrån sent på kvällen och fortfarande se solen lysa över trädtopparna. Det är en varm känsla, oavsett om det är tjugofem eller femton grader ute. Jag glömmer hur lätt det är att glömma bort tiden när mörkret aldrig faller och hur jag och hela familjen sakta men säkert vänder på dygnet tills vi inte kommer upp innan nio lediga dagar och kommer i säng alldeles för sent. Vi har haft en riktigt somrig midsommarhelg, med bara fötter i gräsmattor och barnhänder som plockar buketter av prästkragar och gungande i hammockar och jordgubbar och glass i solnedgångar. Vi har gått på grusvägar, badat i sjön, skrapat av Falu rödfärg på händerna och grillat. Idylliskt. Tryggt. Varmt.
Samtidigt vaknar jag till nyheten om att USA har attackerat Iran och därmed gett sig in i kriget i Mellanöstern. Jag är inte rätt person att komma med skarpa analyser om omvärlden just nu, när mitt fokus ligger på potträning, nattningar och förskoleombyten. Men till och med jag förstår att det inte är bra. För någon. Inte för Gazaborna, inte för iranierna, inte för amerikanerna och inte för resten av oss heller. Och Trump, som lovade att mäkla fred och fokusera på inrikespolitik, visar igen vilken inkompetent och farlig man han är.
Ibland tänker jag på när jag precis hade nattat min son. Vi hade borstat tänderna i sängen och läst Alfons. Vi pratade lite om hur dagen hade varit och han frågade varför man har vatten i munnen. ”Det är saliv”, svarade jag, och killgissade högt att det finns där för att hjälpa oss svälja maten. Vi sa godnatt och jag älskar dig och han somnade, med halsbandet han gjort på förskolan i ett fast grepp. Jag hörde honom andas bredvid mig. Han låg på rygg, trygg i vetskapen om att inget ont kan hända. Jag låg bredvid och scrollade på mobilen för att hålla mig vaken. Lyssnade på honom, tittade på honom ibland. Funderade på om jag skulle ta halsbandet från honom innan jag gick, kan det vara farligt att sova med det i sängen? Medan jag funderade på risken med att sova med ett halsband i handen scrollar jag ned till nyheten om att 14 000 bebisar kunde dö de kommande två dygnen på grund av svälten i Gaza. Jag scrollade vidare, orkade först inte läsa. Men gick tillbaka, blundade inte för bilden på mamman som står med sin svältande nyfödda bebis, och läste siffran igen. 14 000.
Vad hände med de 14 000 bebisarna? Överlevde någon?
Ett sådant ofattbart mörker finns mitt i den ljusaste tiden på året. Medan vi spelar kubb och dricker saft och låter våra barn springa i vattenspridaren på gräsmattan och oroar oss för myggbett och brännässlor pågår ett ofattbart våldsutövande och en poänglös maktkamp, som med största sannolikhet inte kommer förändra världen till det bättre, utan bara ha orsakat död och lidande för oskyldiga människor.
Efter årets första riktiga sommarhelg och med semesterkänsla och en glass i handen under parasollet på altanen är det svårt att förstå mörkret. Vi kanske inte kan förstå det. Vi kan bara göra det vi kan med de medel vi har, och hoppas att även det här mörkret passerar.
frkn felicia 
Lämna en kommentar