frkn felicia

The Tattooist of Auschwitz av Heather Morris har stått orörd i min bokhylla länge. Auschwitz är inte ett namn som lockar i allmänhet, och jag har varit rädd att boken skulle vara för tung att ta sig igenom. Och det var innan jag visste att det var en sann historia. Jag hade inte tittat så noga på framsidan, där det faktiskt står klart och tydligt att boken är baserad på Lale Sokolovs liv (och när jag läser lite mer om boken får jag lägga till att den är baserad på Lale Sokolovs minnen av sitt liv).

Mitt flitiga läsande av Kontrahenterna, bokserien om Sverige under andra världskriget av Denise Rudberg, har dock lyft mitt intresse för perioden och jag valde nu att plocka ned boken från bokhyllan och ta mig an vad jag trodde var en fiktiv historia om livet nära ett koncentrationsläger, men som visade sig vara en (relativt) sann historia om livet i ett koncentrationsläger. Som människa har det varit svårt att ta in historien, som mamma har det varit i princip omöjligt. Jag har bara kunnat fortsätta läsa för att författaren, medvetet eller inte, återger historien på ett ganska kliniskt vis. Man ser det utifrån, och får inte möjlighet att leva sig in i karaktärernas inre. Vanligtvis skulle jag kanske irritera mig på det, men här är jag bara tacksam.

The Tattooist of Auschwitz handlar om Lale, en ung judisk man från Slovakien, som blir kallad att ”arbeta för den tyska staten”, och istället stängs in i ett tåg och skickas till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Där får han jobb som Tätowierer, alltså den person som tatuerar alla nyanlända till lägret. Där bevittnar han, och får utstå, så mycket omänsklighet och brutalitet att det är svårt att förstå. En sådan grymhet som människor uppvisade mot andra känns nästan overklig. Fastän den inte är det. Och fastän människor fortfarande idag visar en sådan grymhet mot andra.

I Auschwitz träffar Lale en ung kvinna, en flicka med dagens mått mätt, också från Slovakien. De träffar varandra när hon bli tatuerad av honom, precis nyanländ till koncentrationslägret, hittar kärlek i varandra och räddar mer än en gång livet på varandra. Mot alla odds överlever de mer än tre år i koncentrationsläger och kan sedan leva hela sitt liv tillsammans.

Det är inte en hoppfull historia. Det är återgivningen av en bruten mans minnen om den värsta tiden i hans liv. Det är en kärlekshistoria, men det är framförallt en historia om överlevnad, och alla de som inte överlevde. Om barn som inte fick växa upp, om människor som togs ifrån sin mänsklighet och utsattes för fruktansvärda saker i fruktansvärda situationer, om död och utsatthet och en oförklarlig brutalitet. Det är en historialektion som lär oss vad människor är kapabla till att utsätta andra människor för, under fel omständigheter, och hur viktigt det är att vi hela tiden kämpar för att det inte ska hända igen. Det är en viktig historia. Jag skulle vilja få alla unga människor att läsa denna historia om en man som hade tur, och alla de som inte hade det.