KRLKN

Skriv om din första förälskelse.

Okej, den här är lätt, för jag gifte mig med min. Och den är inte lätt, för vägen till bröllop och villa och barn med den här mannen var allt annat än spikrak. Pelle må ha varit min riktiga första förälskelse, men jag var inte hans. Eller så var han kanske väldigt sen med att utveckla djupare känslor i allmänhet, vem vet, för någon annan flickvän hade han aldrig (puss, älskar dig, älskling!). Det enklaste är egentligen att säga att vi var kompisar innan vi blev tillsammans och blev kära under en resa till Montenegro, och det är det jag svarar när folk frågar.

Sanningen är mycket krångligare än så dock, och jag kommer inte gå in på alla turer fram och tillbaka här, men redan i kön till Sommar den där augustikvällen 2012 när vi skakade hand och han sa ”är det DU som är Felicia?” (jag vet fortfarande inte om det var menat positivt eller negativt och har bett om att inte få veta) blev knäna lite skakiga. Innan barn var jag en flitig dagboksskrivare och efter den kvällen ägnades 90 procent av alla sidor åt honom, och resterande 10 procent åt den kille jag blev tillsammans med istället som älskade att berätta för mig hur saker egentligen låg till (det sjukaste var när han försökte rätta mig om min egen menstruation) och sedan dumpade mig för sitt ex. Helt ensidigt var det aldrig, ska tilläggas eftersom jag låter som en stalker, nej, det har alltid varit vi fast inte vi.

I min dagbok skrev jag:

Och han sa hela tiden ”för vi är inte kära va?”. Jag visste inte vad jag skulle svara. Dels för att jag inte själv vet vad jag känner, men också för att jag tror att han ställde frågan för att han inte heller vet.

Och:

Jag hade i alla fall ett par härligt odramatiska och känslolösa veckor. Sen kom Pelle tillbaka. Med råge. […] Det har gått typ 36 timmar sen vi träffades och jag saknar honom och jag vet inte om han saknar mig.

Min första, återkommande och förhoppningsvis sista förälskelse har varit spännande, mysig, svår, stark, smärtsam, livsviktig och ibland helt jävla omöjlig. Men det är väl som JOY sjunger, att är man med på kärleken, får man kärleken tåla.