The country, not the musical

(Rubriken är bara rolig om du har sett Cunk on Earth.)

Vi har bokat resa! Jag är fullt medveten om att den meningen delar er i två grupper, en grupp som säger ”åh, vad härligt, vart ska ni åka?” och en grupp som, inte alls orimligt, tycker att det är hemskt oansvarigt och själviskt att flyga när jorden håller på att brinna upp. Och visst önskar jag att jag kunde vara osjälvisk, välja bort flyget och ta tåget med två små barn och massvis med packning. Men nu är det inte så. Det har visat sig att jag är för svag, helt enkelt. Jag tycker att vi ska ta hand om vår planet, men är inte villig att betala tiotusentals kronor och spendera tre veckors semesterdagar på att ta tåget till och från Grekland, helt enkelt. Jag ber som hemskt mycket om ursäkt, och får ändå säga att två flygresor på fem år ändå inte är så mycket i jämförelse med andra.

Men det är till Grekland vi ska. För fjärde gången i livet för mig, men första gången till fastlandet. Vi ska nämligen få lyxa till det en vecka i Parga. Greklands svar på Amalfikusten, utifrån bilderna jag har sett. Vi har bokat in oss på ett familjehotell med halvpension (där frukost och middag ingår), och lever därmed nu det ultimata Svensson-livet. Där ska vi springa efter barn på stranden med solkräm och glömma att smörja in oss själva, och hänga mer i hotellets lekrum än i omgivningarna, och äta halvbra middagsbuffé med andra skandinaviska gäster och få känna värmen även efter den har försvunnit från Sverige. Det ska bli härligt, trots flygskam och klimatångest.

Tre gånger tidigare har jag varit i Grekland, två gånger på Kreta och en gång på Zakynthos. Så för att peppa mig själv kommer här några tillbakablickar därifrån.

Den första resan gick till Agia Marina på Kreta, tillsammans med min syster. Vi åkte 2015, då var jag 21 år och min syster var 15 år. Hur vi fick åka iväg på en charterresa själva i en vecka kan jag aldrig förstå, men vi var ansvarsfulla och skötte oss exemplariskt. Det var nästan så att jag höll Filippa i handen när vi gick över vägen, för att jag var så orolig för henne.

Såhär såg jag ut då. Så kommer jag inte se ut i Grekland i höst.

Vi besökte då Elafonissi, på en anordnad busstur som jag inte trodde att vi skulle överleva. Vi åkte i en dubbeldäckare som körde på små små serpentinvägar i bergen och trots att jag inte var höjdrädd än då var jag genomsvettig och livrädd hela resan. De lovade oss rosa strand och turkost vatten, det var inte riktigt så, men det var fint ändå.

Det är väldigt roligt att bada med min syster. Hon blir liksom fem år gammal igen, och det har alltid varit så, och är så fortfarande. Här är hon, 15 år gammal, och leker delfin i poolen medan hon ber mig fota henne. Bilderna från den här dagen får mig fortfarande att skratta så jag gråter, tio år senare.

Vi tog lokalbussen in till Chania, vars gamla delar är otroligt fina.

Fota fötter i solnedgång i väntan på transferbussen hem.

Den andra resan gick också till Kreta, den här gången ett par busstationer bort från Agia Marina, till Kolimbari. Vi åkte med hela familjen 2017, med undantag för min bror, och min systers, då nya, pojkvän. Jag fotade inte alls med kameran den här veckan, eftersom kamerorna på iPhone precis hade blivit bättre och då var det inte coolt att kånka runt på en stor kamera längre.

Katter! Ville ta hem alla!

Även under den här resan besökte vi Chania, flera gånger. Det är någonting med vattnet, restaurangerna längs kajen, den långa piren, de smala gatorna och avsaknaden av biltrafik som gör att det känns lugnt och hemma.

I Chania ligger (låg?) också en keramikstudio och -butik där jag köpte några av mina favoritskålar här hemma, och ett jättefint olivoljekrus. Det var inte bara för att jag blev kär i ägarens son, utan grejerna var verkligen fina. Däremot hade jag kanske inte köpt den kylskåpsmagnet av en katt som såg ut som att ett förskolebarn hade gjort den om jag inte hade haft en liten crush på honom.

Oh, to be young och kunna ha på sig vad man vill utan att bli self conscious.

Mmmm, så vackert. Som jag ser fram emot sådana här vyer igen.

Den tredje, och senaste, resan gick typ två veckor efter att jag hade kommit hem från Kolimbari och då till Kalamaki på Zakynthos med två vänner. Då hade jag köpt min Olympus-kamera, som jag har kvar än idag, men fotade alldeles för lite. Här besökte vi Zakynthos stad.

Det var fint.

Jättefint.

Vi betalade alldeles för mycket pengar för en båttur till Shipwreck Cove, där vi tränges med en miljard andra turister och så många båtar att det inte gick att bada.

Och sedan såg vi en havssköldpadda. Det är inte jättetydligt på bilden, men jag lovar att den är där. Min kompis har en video på den, men av någon anledning ville hon inte dela med sig av den, och nu är vi inte kompisar längre. Det är en av de största små sorgerna i mitt liv, att jag inte kan återuppleva minnet av havssköldpaddan som simmade vid mina fötter.