frkn felicia

Läs min recension av bok ett här, bok två här och bok tre här.

Jag har nu tagit mig an den fjärde boken i Denise Rudbergs bokserie Kontrahenterna, som utspelar sig under senhöst och tidig vinter 1941 i ett snöigt Stockholm. Och om tredje boken var lite långsam och händelselös tar vi igen det med råge i den här boken, som än så länge är min favorit i serien.

Även om den, likt de andra böckerna, är lite platt skriven och innehåller vissa meningar som bara inte, antagligen på grund av dålig korr, går ihop. På vissa ställen saknas hela ord. Och den är skriven på ett sätt som nästan dumförklarar mig som läsare, den skriver ut precis vad alla känner och vad som händer och vad det innebär, och låter inte mig dra några slutsatser själv, hur uppenbara de än är. Det är frustrerande, men också kanske det som får mig att ta mig igenom böckerna väldigt fort. Jag behöver inte vara hundra procent koncentrerad hela tiden, för jag vet att det i nästa mening kommer en förklaring.

Och nu när jag har roastat den kan jag ju förklara varför ni ändå ska läsa den. Det är för att den, trots sina språkliga och grammatiska brister, är intressant. Serien bygger på verkliga händelser och jag har lärt mig massor om krigstiden i Sverige och hur den svenska regeringen och det svenska försvaret arbetade för att hålla sig undan kriget. Efter tre böcker börjar jag också känna för de tre huvudpersonerna, Signe, Iris och Elisabeth, som trots allt känns mänskliga och som jag vill att det ska gå bra för. Och nu i fjärde boken slutar det vara helt självklart att allt kommer att vara frid och fröjd, och att de kommer kunna jobba på i lugn och ro bakom sina skrivbord. Vi ger oss in på farligt vatten, så att säga. Mmm, spänning!

Kanske var det också en av den här bokens slutscener, i en situation som jag känner igen alltför väl, då jag har behövt genomgå ungefär samma sak, som övertygade mig. Ni vet ju att jag bedömer hur bra en bok är utifrån hur mycket den har fått mig att känna. Och jag trodde aldrig att det skulle hända, men Denise Rudberg fick mig att börja gråta.

Jag har dock fortfarande en fråga. VARFÖR FÅR VI INTE VETA VAD SOM VAR I KATIS VÄSKA?

Gillar ni Dostojevskij och har ni läst Nobelpristagare i litteratur innan de har fått Nobelpriset är det här kanske inget för er. Men saknar ni något både intressant och enkelt att ta med till sommarstugan kan jag numera rekommendera Kontrahenterna. Se bara till att orka till den fjärde boken!