frkn felicia

I veckan fick vi vara med om livets första sommaravslutning. Vi blev inbjudna för länge sedan och barnen har övat på låtarna de ska sjunga, så vi visste att det var på väg – ändå stod vi dagen innan i panik och hade inte fixat några presenter till pedagogerna, köpt picknick eller tvättat barnens finkläder. För i princip första gången i mitt liv stod jag helt oförberedd inför någonting som ändå kan räknas som en milstolpe.

Så dagen innan sommaravslutning sprang omkring i Hallunda centrum för att försöka hitta någonting att ge pedagogerna. Jag frågade min syster, som har jobbat länge på förskola, vad en rimlig nivå är, och smygtittade på andra föräldrars Instagram för att se om de hade lagt upp någonting om det (vilket de tack och lov hade!). Efter en lång stunds vånda hittade jag tre små vaser och en stor glasburk på Stadsmissionen, och vi bestämde oss för att små handplockade buketter från tomten och en stor burk godis fick duga.

På morgonen var barnen mysigt taggade och de fick på sig finkläder att ha hela dagen. Det är något alldeles extra hjärtekramande att se sina barn känna sig uppklädda och fina inför en kalasdag på förskolan. De kändes helt plötsligt så stora. När hade vi inte längre någon bebis?

Nästan alla barn på förskolan var finklädda och när jag hade lämnat barnen såg jag femåringarna öva på att ta emot sina diplom. Det låg en spänd förväntan över hela förskolan och även över mig.

Det var många känslor att hantera samtidigt. Glädje över att sommaren äntligen är här och att snart få vara lediga tillsammans i sex långa veckor. Spänning kring att vara med på en sommaravslutning i egenskap av förälder. Oro över att barnen skulle bli rädda när de såg alla vuxna titta på dem och inte hitta oss i folkhavet. Stress över att vi antingen hade satsat för lite eller för mycket på picknicken. Den största känslan var dock en rädsla för de andra föräldrarna. Fastän jag vet att många föräldrar är i min ålder, och vissa yngre, känner jag mig ändå som ett barn i deras sällskap. De vet så mycket mer än mig, har varit föräldrar mycket längre och ser ned på mig. Tänker jag. Fast i verkligheten är det med största sannolikhet ingen som vet vem jag är eller bryr sig.

Men vi kom dit, i tid för en gångs skull, såg barnen ställa upp sig på gården och trängdes med de andra föräldrarna för att komma längst fram. Vinkade som fånar när barnen fick syn på oss. Fällde tårar under sångerna och tyckte att våra barn var sötast av alla. Skickade fram barnen med presenter till pedagogerna och la ut picknickfilten. Vågade inte prata med några andra föräldrar, men sneglade på deras fika och såg att vi lagt oss rätt i ambitionsnivån.

Och sedan var livets första sommaravslutning klar och vi hade blivit en erfarenhet rikare. Oförberedda som vi var klarade vi oss ganska bra.